Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis!
– Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv?
– Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
