I boken ”Samlad kraft – När folket tog plats” har Martin Stockzell skrivit det svenska föreningslivets historia under 200 år. Det handlar om hur föreningslivet och folkrörelserna bidrog till Sveriges demokratiska utveckling. I frikyrkor, nykterhetsloger, fackföreningar, hembygdsföreningar och studiecirklar lärde sig svenskarna att hålla möte, skriva protokoll, rösta, kompromissa och ta ansvar tillsammans. Det handlar också om hur denna demokratins osynliga skola, som författaren kallar föreningslivets mötesformer, står sig i dag och vilka utmaningar som finns för stunden och på sikt.
Berätta kort vem du är! Och hur du blev vad du själv beskriver som ”en föreningsnörd”?
– Jag heter Martin Stockzell och bor i Huddinge. Till vardags arbetar jag med kvalitet- och miljöfrågor – ISO-certifierade ledningssystem, med allt vad det innebär av rutiner, revisioner och ständiga förbättringar – så ordnade och fungerande system är bokstavligen mitt yrke. Föreningslivet är däremot mitt livslånga engagemang: jag har varit medlem, förtroendevald och mötesordförande i föreningar av de flesta slag, och någonstans på vägen upptäckte jag att det som fascinerade mig mest inte var föreningarnas frågor utan deras former – dagordningen, klubban, protokollet, det märkliga lilla undret att en samling människor med olika viljor kan lämna ett rum med ett gemensamt beslut. När man väl börjat se det hantverket kan man inte sluta, och då är man nog en föreningsnörd. Med åren såg jag också hur kunskapen om hantverket börjat glesna i föreningarna, och ur det helt ideella engagemanget för föreningslivets bevarande växte två saker fram: en liten konsultverksamhet vid sidan av jobbet, där jag hjälper föreningar med stadgar, möten och utbildningar – och boken. Samlad kraft skrev jag av genuint historieintresse, men också för att hedra den här historien och se till att den förs vidare.
Du kallar föreningen för ”den svenska demokratins osynliga skola”. Vad var det människor lärde sig, och lär sig, i föreningslivet som gjort Sverige mer demokratiskt?
– Bokens tes ryms i en mening: folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade. I logen, bönehuset, fackföreningen och studiecirkeln övade sig miljoner människor under två sekel på dagordning, omröstning och kompromiss – långt innan de fick rösträtt. Man lärde sig att begära ordet och att ge ordet vidare. Att lägga ett förslag och få det nedröstat utan att lämna rummet. Att föra protokoll, så att gruppen fick ett gemensamt minne i stället för tio olika. Att vara kassör och förvalta andras pengar, att granska och bli granskad. Det är färdigheter som ser små ut var för sig, men tillsammans är de själva muskelminnet i en demokrati. När den allmänna rösträtten kom var svenskarna redan tränade – skolan hade pågått i hundra år, fast ingen kallade den så.
Folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade.
I september är det val i Sverige och mycket av samtalet om demokrati kretsar kring valdeltagande och politiska partier. Riskerar vi att underskatta den demokrati som utövas mellan valen, i exempelvis föreningslivet?
– Ja, och det är kanske vår tids största missförstånd om demokratin. Valdagen är examensdagen – men skolan pågår alla andra dagar, och den pågår till stor del i föreningslivet. Det är där människor tränar sig i att lyssna på någon de inte håller med, jämka sig, ta ett uppdrag och stå till svars för det. Ett högt valdeltagande vilar på att sådana vanor finns; de uppstår inte i valbåset. Jag brukar säga att demokrati är ett hantverk, och hantverk förtvinar utan övning. Om vi bara mäter demokratin i procent vart fjärde år missar vi var den faktiskt tillverkas – och märker det först när verkstäderna börjat stänga.
– Inför höstens val följer jag därför en siffra med särskild spänning: valdeltagandet bland de unga. Det är i den gruppen den osynliga skolans kunskapslucka i dag är som störst – något som syns alldeles konkret i till exempel bostadsrättsföreningarna, där en hel generation kliver in som medlemmar och styrelseledamöter utan att någonsin ha fått öva formerna. Den som aldrig suttit i ett föreningsmöte har ett längre steg till valurnan än den som gjort det, och det är den kopplingen jag hoppas att fler får syn på i september.
Hembygdsrörelsen samlar omkring 2 000 föreningar över hela landet, många på små orter. Vilken demokratisk betydelse kan just hembygdsföreningen ha lokalt, utöver arbetet med kulturarv och historia?
– Ofta en större betydelse än föreningen själv anar. På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser – ålder, yrke, politisk hemvist – kring något gemensamt. Det gör den till ortens offentlighet i miniatyr: här finns ett årsmöte där vem som helst kan resa sig och tycka, ett protokoll som blir bygdens minne, en styrelse där någon för första gången i livet får ett förtroendeuppdrag. Och hembygdsföreningen är ofta bygdens röst utåt, den som kommunen faktiskt måste svara. I boken skriver jag att det stora vilar på det lilla – att demokratin i riket hänger ihop med tisdagsmötet i bygdegården. Jag menar det bokstavligt. Den som håller en bygdegård levande håller en bit av demokratin levande.
På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser.
Det finns en tendens i föreningslivet att se stadgar, årsmöten, protokoll och mötesordning som ett nödvändigt ont. Du verkar snarare betrakta formerna som en del av demokratins kärna. Varför är de värda att försvara?
– Därför att formerna är löften. Dagordningen är löftet att ingenting avgörs i smyg. Kallelsetiden är löftet att även den som är bortrest hinner komma till tals. Protokollet är löftet att det vi bestämde i går gäller även i morgon. Rösträkningen är löftet att den tystaste medlemmens röst väger lika tungt som ordförandens. Stryk formerna och det som återstår är inte frihet – det är att den som pratar högst och stannar längst bestämmer. Ordningen garanterar inte att alla blir nöjda, men den garanterar att besluten är legitima, och det är någonting större: den som vet att mötet gått rätt till vågar förlora en omröstning och komma tillbaka nästa år. Det är därför jag vägrar kalla formerna byråkrati. De är demokratins skyddsräcken, slipade av tvåhundra års användning.
Om du fick ge tre råd till en hembygdsförening som vill vara både en stark förening och en demokratisk mötesplats om tio och även om 20 år – vilka skulle de vara?
– Ett: vårda formerna som ert välkomsttecken. Ett riktigt årsmöte med riktiga val och öppen ekonomi signalerar till varje ny medlem att här går det rätt till och här räknas din röst – det är den bästa rekryteringsannons en förening kan ha.
– Två: ge människor uppgifter, inte bara vädjanden. Ingen blir engagerad av ett nödrop om att styrelsen behöver folk, men många säger ja till ett avgränsat uppdrag och en fråga som ställs personligen. Låt valberedningen arbeta året om, och våga fråga den som aldrig blivit tillfrågad. Engagemang kan inte beordras fram – det kan bara väljas, om och om igen, av nya människor, och någon måste räcka fram valet.
– Tre: var bygdens mötesplats, inte bara dess minne. Öppna huset för fler samtal än de historiska – då blir kulturarvet grunden ni står på, inte väggen omkring er. Den förening som är angelägen för bygdens nutid får vara med och forma dess framtid.
Och på ett bredare plan: Vad krävs från samhällets sida för att ge föreningar förutsättningar att fortsätta verka och fungera som en demokratisk skola i Sverige?
– Tre saker, tror jag. Först: stöd utan styrning. Föreningslivets värde ligger i självständigheten, och det behöver långsiktig basfinansiering snarare än projektbidrag som tvingar ideella krafter att jaga det senaste temat i stället för att göra det de är bra på. Här vill jag samtidigt ge lagstiftaren ett erkännande och en uppmaning i ett: lagen om ekonomiska föreningar har uppdaterats stabilt de senaste åren – digitala stämmor och modernare kommunikationsvägar är ett par exempel – och den sortens kontinuerligt visade intresse för föreningsformen hoppas jag får fortsätta. En lagstiftning som hålls levande är i sig ett besked till landets föreningar: ni räknas. Sedan: förenkla vardagen. Det som i dag pressar små föreningar är sällan brist på engagemang utan växande praktiska bördor – bankkrav, regelverk, administration byggda för företag snarare än för en kassör som arbetar gratis på kvällstid. Varje sådan tröskel stänger en skolsal. Och till sist: värna rummen och återväxten – samlingslokalerna som är skolans lokaler, och skolans egen roll i att låta unga pröva föreningsformerna på riktigt. Den osynliga skolan har burit svensk demokrati i tvåhundra år, men ingenting av det är garanterat. Den byggdes av människor som tog uppdragen, och den överlever bara så länge samhället gör det rimligt att fortsätta ta dem.
Läs mer om Martin Stockzell och boken ”Samlad kraft” på författarens hemsida.
