Bygd och Natur presenterar stolt ett utdrag om folkmusikens modernisering ur Årets hembygdsbok 2025: ”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser”, skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening. Läs mer om pristagaren i Bygd och Naturs intervju och mer om priset på Sveriges hembygdsförbunds sajt.
Nya tider
Med industrialismen från 1850 och framåt kom nya instrument och danser. Dansbanor byggdes. En- och tvåradiga dragspel kom ut på marknaden. Billiga och lätta att lära sig spela på, jämfört med den uttrycksfullare fiolen. Melodierna förenklades och anpassades till instrumenten och harmoniserades. Dansbanorna krävde även musik med starkare ljud. Det var fler som dansade och man började ta entré. Ofta spelade en av bygdens blåsorkestrar till dansen på dansbanan.
Fiolspelmännen behövde vara 2–3 stycken för att höras. De började även ackompanjera varandra. Melodispelaren fick hjälp av någon med rytmen och ackord som lyfte fram harmonierna och förstärkte rytmen i den delvis nya musiken. I hemmen och i mindre sällskap och framför allt på bröllopen fortsatte den äldre musiken att användas. Ceremonier generellt bevarar det traditionella längre. Exempelvis skulle prästen dansa första dansen med bruden på bröllop långt fram mot slutet av 1800-talet. Det var en rent medeltida kvarleva.
Sekelskiftet 1900 är en kulturell vattendelare. Till dans tog dragspelen över nästan helt. Dansernas tempo höjdes och att spela i dur blev förhärskande. Lite förenklat kan man säga att moll blev något sorgligt i stället för något vackert.
Utvecklingen gick snabbare. Allt fler flyttade in till städer och tätorter där arbete fanns att få. Jordbruket rationaliserades och krävde inte lika stor arbetskraft. Första världskriget 1914–1918 dämpade utvecklingstakten något. Därefter förnyades musiken åter i allt snabbare takt.
Hembygdsrörelsens tid
Spelmännens traditionella uppgifter försvann. Grammofonen och radion kom och spelmännen hittade nya sätt att musicera. Man bildade dansorkestrar och spelade på ordenshus, samlingslokaler och dansbanor. De flesta kunde dansa det vi kallar gammeldans, som schottis, polka, vals, hambo. Det finns många exempel på spelmän som hade dansorkestrar och som var tvungna att spela till alla nya danser som kom på modet som onestep, twostep, tango. En spelman berättade att hans orkester lade anbud på att få spela gammeldans hela sommaren på Folkparken i Gävle. Lägsta anbudet vann. Dessa extrainkomster betydde dock mycket ekonomiskt ända in på 1950-talet.
Men den snabba förändringen hade ett pris. Reaktionen var att rädda den gamla kulturen som höll på att försvinna. Detta hade en första våg redan i slutet av 1800-talet då Nordiska museet kom till 1872, Skansen 1891 och Sveriges första folkdanslag, Philochoros i Uppsala såg dagens ljus 1880. I början av 1900-talet iscensattes gammaldags bröllop att framföras på scen. Man klädde sig i de dräktliknande kläder som fanns att tillgå.
På 1920-talet bildades många av våra hembygdsföreningar vilka skapade hembygdsgårdar för att bevara det gamla. Våra folkdräkter rekonstruerades och folkdanslag bildades. Ofta i nykterhetsrörelsens eller SLUs (Svensk Landsbygds Ungdom) regi. Man återupplivade den gamla seden med krycke-ståt där spelmännen på fiol och dragspel fick en nygammal uppgift. De satt på kryckan, en stor tall som kördes efter häst till bröllopsgården. De spelade traditionell musik och var ofta utklädda eller hade dräktliknande kläder på sig.
Musik är ofta offer för politiska strömningar. På 1930-talet beskrevs spelmannen Hjort Anders Olsson ha en rent germansk profil med stålgrå ögon. Det var inte spelmännen själva som beskrev sig så. SLUs engagemang i bildandet av folkdanslag och upptagande av gamla seder ledde senare till att Centerpartiet var de som klädde sig i hembygdsdräkter vid politiska möten. 1970-talets gröna våg med flytt ut på landet från staden hade tydliga vänsterpolitiska förtecken i det folkmusikaliska återupplivandet som var en del av den rörelsen.
(…)
Folkmusikens renässans 1968-2000
1950- och 1960-talets rivningsraseri av byggnader, miljöer och modernisering hade gått i hög fart. Positivt på många sätt, men så snabbt att människorna i samhället reagerade. Miljonprogrammets förortsbostäder lockade inte alla.
Från mitten av 1960-talet kom protester mot krig ute i världen och en frigörelse från konventioner, regler och normer som kändes förlegade. Det blev en rörelse tillbaka ut på landet och att odla själv. 1970-talets gröna våg.
Folkmusikaliskt kändes det konstmusikaliska spelsättet och arrangemangen med notläsande alltmer som en återvändsgränd. Genren har en egen estetik och behöver inte efterlikna något annat för att vara bra och uppnå hög konstnärlig nivå.
Folkmusiker har alltid spelat på gehör, liksom blues-, rock- och jazzmusiker. Några förgrundsgestalter inom folkmusiken gav ut LP-skivor med musik som kändes mer genuin och äkta. Det slog an stort.
(…)
RFoD
De folkmusikaliska bandens etablerande och turnerandet gjorde att det behövdes en organisation att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen. SSR, Sveriges Spelmäns Riksförbund, hade fullt upp med landskapsförbunden och verksamheten för alla utövande amatörer. Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) bildades i samband med ett seminarium på Skinnskattebergs Folkhögskola 1981 och är verksamma än i dag med att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen samt har en stor ungdomsverksamhet. RFoDs första lobbyframgång var att Kulturrådet bestämde att det skulle vara tillåtet att dansa i samband med folkmusikkonserter. Boken ”Folkmusiken lever – gammal dans och musikkultur i nya former” sammanfattade genrens utveckling under 1970-talet. RFoD tog fram en handlingsplan för sin verksamhet och ett av resultaten blev Folkmusik och Dansåret 1990. En manifestation av var folkmusiken stod i Sverige vid den tiden. Man turnerade i landet med ett cirkustält. RFoD driver, med stöd från Statens Kulturråd, en scen för Folk & Världsmusik, kallad Stallet, i Stockholm sedan år 2000.
Nya institutioner
Det har även skett en institutionalisering av folkmusiken sedan 1970-talet. 1994 bildades en förening för att arbeta för ett Folkmusikens hus i Rättvik. Åren 1997–2003 drevs Folkmusikens hus verksamhet som ett EU-projekt. I dag arbetar cirka tio personer i verksamheten som omfattar sex årsarbeten. Det är en regional verksamhet som har ett nationellt uppdrag kring migrering av ljud. Folkmusikens hus samarbetar tätt med studieförbundet Bilda Mitt gällande utbildnings- och ungdomsarbete med folkmusik. Man arrangerar världens största ungdomsläger för folkmusik, Ethno. Man har utställningar, konserter och seminarier samt säljer litteratur och skivor med folkmusik och är medarrangörer av Bingsjöstämman.
ESI, Eric Sahlström Institutet i Tobo, har däremot ett nationellt uppdrag kring folkdansutbildning och nyckelharpan och bildades 1997. ESI är ett nationellt center för traditionell musik och dans. Man driver nätverk och projekt som stärker och utvecklar folkmusik och dans. Särskild vikt läggs vid nyckelharpan och arbete med ungdomar. ESIs utbildningar står under tillsyn av Myndigheten för yrkeshögskolan. Man arrangerar bygg- och spelkurser på nyckelharpa, samt har ettåriga folkmusikaliska spel och folkdanskurser. ESI ska vara ett centrum för nyckelharpan i världen. Namnet kommer av mästerspelmannen Eric Sahlström vilken utvecklade den kromatiska nyckelharpan och gjorde den populär.
De traditionella studieförbunden upplevdes inte alltid passa för den folk- musikaliska verksamheten. Studieförbundet Bilda profilerade sig kring folkmusik och dans i början av 2000-talet. Därefter bildades ett helt nytt kulturellt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet av flera olika nationella musik- och dansorganisationer. Dessvärre lades Kulturens Bildningsverksamhet ner av politiska besparingsskäl 1 januari 2024.
Michael Müller
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” kan köpas direkt från Gästriklands kulturhistoriska förening, gkf1862 @ gmail.com (ta bort mellanslagen), samt från nätbokhandeln.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
- För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
- Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
- Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
- Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
- Läs mer hos Sveriges hembygdsförbund
