Text: Annika Goldhammer
Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
- Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
- Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
- De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
- I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
- Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
- Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
