Berättat av Sven Hellgren: ”Öknamnsdagen infaller söndagen veckan efter midsommar efter varje år. Vi dricker kaffe och diskuterar. Det kommer en del som ställer frågor, och samtidigt har hembygdslokalen en utställning med fotografier från Lönsboda där besökarna kan bistå med att identifiera personerna på bild.
Öknamn kommer etymologiskt av öka, man ökar på ett namn med ytterligare ett namn. Ett öknamn är ett namn som är unikt för en person och som av många förknippas med den personen. Synonymer är vedernamn, binamn och tillnamn. Egentligen vore kanske tillnamn en bättre benämning i vårt fall, öknamn har ingen vidare god klang i dag.
Jag år uppvuxen i Kalmar men hade mina morföräldrar här i Lönsboda, där min morfar drev en korgfabrik. Jag lärde mig vad folk hette genom öknamn. Man tilltalade dem inte med öknamnen, men man talade om dem så. Jag flyttade hit som vuxen för att arbeta på bank 1968. På banken, som var en liten lokal sparbank, talades det inte om annat än öknamnen. Var det en uppgift man ville få fatt i var man tvungen att kunna öknamnet.d
Men det var ju inget som fanns dokumenterat, det var en mycket flyktig kunskap. Jag tyckte att det vore intressant att dokumentera så jag gjorde ett antal blanketter och delade ut. Jag fick inga svar alls.
1992 berättade en granne att han hade cancer och bara några månader kvar att leva. ’Ta de här pappren’, sa jag, ’och skriv ner så många öknamn du kan, så har du något annat att tänka på i stället för din cancer’. Innan han dog hann han nedteckna över hundra stycken. Det blev stommen. Året därpå gick jag med i hembygdsföreningen som kassör. Föreningen saknade vinteraktiviteter, så mina öknamn passade bra in.
Den 26 januari 1994 startade öknamnscirkeln med 14 deltagare. Några var handplockade av mig, några hade anmält sig själva. Då tänkte vi att vi nog skulle vara klara efter en termin. Vi inventerade i minnet och när vi inte kom längre gick vi till kyrkogården. När man ställer sig framför en gravsten då minns man personen, och kanske även ytterligare några i generationen före.
Efterhand utvidgade vi, vi började med lokalhistoria och tittade på hur folk levde. Vi skrev biografier. Vi ville ge personerna kött på benen, visa att det var levande personer.
Jag tror att öknamn har funnits överallt. Man får tänka på att namnrepertoaren förr inte var så stor. För att kunna skilja personer åt behövde man tillnamn. Öknamn anspelar ofta på en geografisk plats. De kan också komma efter fadern, då är de patronyma, eller vara matronyma efter modern. I många fall är det också soldatnamn, yrken, lyten och vank. I dag förekommer däremot inte längre öknamn, med annat än att det i så fall är öknamn av det slag man inte själv önskat sig.
Öknamnen är på den lokala Örkenedsdialekten och aldrig nedskrivna, de traderades genom muntlig användning. En av mina favoriter är Maak-Olofen. Det kommer av Maakastuan, en stuga i skogen, maak är skog, Maakastu-Bengten var Maak-Olofens far. När Bengt plockades bort hade man också glömt det här med stuan, och då blev det Maak-Olofen.
Nu har vi kartlagt tre tusen öknamn, ändå har vi inte allt. Öknamnen kommer främst från 1800-talet och 1900-talet. För att komma ihåg dem behöver folk vara lite äldre. När vi började hade vi en studiecirkeldeltagare som var född 1915, jag själv, som är född 1941, var kvalificerat yngst i gruppen. I dag är jag äldst. Men vi fortsätter. Det kommer vi att göra åtminstone så länge jag hänger med.”
Läs mer på Grisabanan.se
