Text: Mikael Morberg
Nyligen fick Sveriges nationella förteckning över levande kulturarv tio nya tillskott, som ett led i förvaltandet av Unesco-konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet. När Unesco skapade konventionen fanns det redan förteckningar över det fysiska och det materiella kulturarvet.
I en stor del av världen är de muntliga traditionerna betydande, vilket var ett argument för den nya konventionen som Sverige sedan skrev under 2011. Immateriellt kulturarv kan vara allt från högtider, musik och hantverk till dialekter, mattraditioner och lokala sägner. Det handlar om sådant som människor gör tillsammans och lär av varandra.
Ofta förs kunskapen vidare muntligt – genom berättelser runt köksbordet, i föreningslivet eller under hembygdsdagar och guidningar.
Satsning på berättande i Stockholms län
I Stockholms län pågår för närvarande ett arbete för att synliggöra och dokumentera länets levande kulturarv, med särskilt fokus på just berättande och muntliga traditioner – sådant som inte går att ställa i en monter men som ändå formar människors identitet och relation till en plats. Projektet ”Levande traditioner i Stockholms län” drivs av flera aktörer, däribland Stockholms läns museum och Stockholms läns hembygdsförbund. Utgångspunkten är att kulturarv inte bara handlar om att bevara gamla byggnader och föremål, utan också om att ta vara på kunskaper, minnen och praktiker som fortfarande används och berättas i dag.
I mars 2026 arrangerades en konferens på temat i Farsta. Under en heldag samlades forskare, kulturarbetare och föreningsaktiva för att diskutera hur berättelser och traditioner kan dokumenteras och föras vidare.
Efterlyses: Fler vardagsberättelser
Jonas Engman, etnolog och folklorist vid Nordiska museet, efterlyste fler vanliga berättelser. Det är sällan vardagsberättelser om både det triviala och existentiella rapporteras in till museernas samlingar, menade han. Här kan Unescos ramverk kring immateriellt kulturarv inspirera till att samla in mer vardagliga berättelser om hur vi människor betraktar världen. Allt berättande, alla gestaltningar av världen vi lever i, är viktiga att dokumentera. Stater och länder vill gärna lyfta fram immateriella kulturarv som en del av en nationell snäv identitet, vilket man som forskare kan vara kritisk till, påtalade Jonas Engman.
Unga gör radio om skärgården
Med de yngre målgrupperna har berättandet flyttat till digitala format. Katja Uneborg och Sven R. Ohlson presenterade det pedagogiska arbetet med Radio Möja och ungas berättelser från skärgården. Unga i åldern 10 till 15 år deltar i ett podläger för att göra research och välja ut berättelser, skapa en inspelningsplan, klippa ljud och lära sig mer om formatet. Berättelserna handlar om skärgårdens liv – allt från fisketurer i gryningen och stormiga vintrar till midsommarfiranden på dansbanor. Historierna från både dåtid och nutid blir en del av platsbundna berättelser där generationer möts. Här har bland annat true crime-rörelsen varit en inspiration och man är också en del av Möjas Kulturella Ungdomsrörelse (MKU) med olika kulturaktiviteter.
Berättarkvällar på Ingarö
Kristina Nordblom, folkhögskollärare, har ägnat mycket tid åt att undersöka vad som hänt i bygden de senaste 200 åren. Hon flyttade från Värmdö till Ingarö och i samband med studier samlade hon berättelser och sägner från sin nya ö. Hon vände sig också till hembygdsföreningen för att anordna berättarkvällar som blev mycket populära. Även här fick deltagarna ta del av historiska berättelser från ön.
Läs en längre rapport om dagen i Stockholms läns hembygdsförbunds nyhetsbrev.
