Som bebyggelseantikvarie har man lärt sig att värdera kulturmiljöer och precisera vad i värdet ligger. Om jag tänker efter skulle alla de här olika kategorierna passa in på begravningsplatser: Lokalhistoriskt, samhällshistoriskt, socialhistoriskt, religionshistoriskt, personhistoriskt, bebyggelsehistoriskt, arkitekturhistoriskt, trädgårdshistoriskt samt materialhistoriskt. Därmed borde närapå alla kyrkogårdar kunna bedömas vara av mycket högt kulturhistoriskt värde. Även det faktum att en begravningsplats berör så många människors livshistoria, alla sorters människor, höjer dess värde – så sant som det är sagt att ”vi är alla lika inför döden”. Den sammanhållande länken är hur man har varit knuten till orten.
Begravningsplatsen är också viktig som en offentlig park, kanske särskilt i städer med tätbebyggda kvarter och höga hus. I dag förtätas städerna på grönområdenas bekostnad. Då kan det vara en fördel att den gröna lungan utgörs av en begravningsplats där gravfrid råder. Växtligheten, det traditionella byggnadssättet och ett stillsamt och försiktigt användande av kyrkogården gör också att många insekter och djur trivs.
Men både kyrkorna och begravningsplatserna påverkas av vad som sker i samhället och i världen. Den storhetstid som begravningsplatserna har haft med gravanläggningar som innebär hela gravanordningar som bildar kvarter på kyrkogården håller på att försvinna. Nya begravningsseder, människors flyttmönster, församlingarnas ekonomi och globalisering har lett till att våra begravningsplatser har börjat förändras. Ibland och för vissa på ett oroande sätt.
Konsekvenserna riskerar att bli att begravningsplatserna töms på sitt innehåll. Dels rent fysiskt, genom att gravstenar eller hela gravvårdar tas bort. Dels historiemässigt, genom att de begravda kvarlevorna efter människor under marken blir anonyma. Kyrkogårdarna förlorar då både sitt unika uttryck och den historia som är kopplad till platsen. Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.
Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.
Skydd för vissa gravvårdar finns i föreskrifterna för kyrkliga kulturminnen och i kulturmiljölagen. I den senare står det att ”begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”. För att på ett väsentligt sätt ändra begravningsplatsen krävs tillstånd.
Men krav på inventeringar kom så sent som för sju år sedan, medan den samhällsförändring som ändrar förutsättningarna har pågått länge och sakta accelererat. Fler flyttar från sin födelseort. Allt fler går ur Svenska kyrkan, en orsak kan vara att det är så lätt att urskilja kyrkoskatten i deklarationen. Färre går på gudstjänster och besöker sina släktingars gravar, vilket gör att de inte heller upplever kyrkomiljöerna. Därmed tappar vi relationen till våra rötter och vår historia, vilket kanske påverkar antalet uppsagda gravrättsavtal.
Även de ökade urnsättningarna spelar in. Andra begravningstraditioner tillkommer och berikar våra kulturmiljöer. Men bevarande och utveckling behöver gå hand i hand, så att äldre generationers spår får leva kvar och fortsätta vara en viktig kunskapsbärare av vår historia.
Hembygdsrörelsens insatser i samarbete med släktforskare, församlingar och myndigheter är därför en ovärderlig del i att bevara begravningsplatsernas kulturhistoriska värden. Tillsammans kan parterna till exempel hitta anhöriga som inte nås av församlingarnas anslag om att gravrätter håller på att gå ut, inventera gravstenar ur ett lokalhistoriskt perspektiv, hjälpas åt att vårda gravanordningar och berätta bygdens historia utifrån de personer som ligger begravda på kyrkogården.
Jag vill återknyta till de upplevelsevärden som finns hos en kyrkogård. Som på de flesta platser är natur och kultur sammanbundna här. En begravningsplats är ursprungligen anlagd av skickliga arkitekter och kunniga trädgårdsmästare. Gångar, trädrader, kvarter och murar ger kyrkogården dess unika karaktär. Liksom arkitektur i övrigt följer trädgårdsarkitekturen stilhistorien och berättar om när kyrkogården tillkommit och när den har utvidgats. Därför är det viktigt att värna även strukturer, markbeläggning och trädsorter i en kyrkogårdsmiljö. I luckrade jordar, skyfflade grusgångar och gamla stammar trivs fåglar och småkryp, samtidigt som ljudet från knaster av steg på grus och skuggan under en trädkrona ger en rofylld inramning till historiens vingslag.
Fotnot: Sveriges hembygdsförbund publicerade år 2020 skriften Begravningsplatsernas kulturarv som en del av arbetet för Hållbara landskap. Klicka på respektive rubrik för att aktivera länk.
