Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
Testa dina kunskaper! Gör Bygd och Naturs quiz om sverigefinsk historia och språktradition
