Text: Ida Säll
Traditionen att sjunga om det osedliga är uråldrig – och på samma gång närmast osynlig i historien. Sånger som innehöll könsord, kroppsvätskor och sex utanför äktenskapet ansågs nämligen under många år för syndiga för att tryckas.
Men sjungit, det har man gjort och visorna har på så vis traderats muntligt. I den fula visan har lägre samhällsklasser drivit med överheten, och gifta kvinnor har drivit med sina makars sexuella tillkortakommanden. Både sjömän och drängar, värnpliktiga och vallpigor har sjungit grovheter– även om kvinnor och män i regel har gjort det på varsitt håll.
Än i dag är den fula visan vital. I ett kök i Stockholmsförorten Hökarängen dricker duon Våtmark te och äter prinsesstårta. Om ett par timmar har de spelning på ett viskafé bara ett par kvarter bort.
– Vi är inget politiskt band. Men jag tror på riktigt att människor som vågar njuta av sin sexualitet – de bryr sig också verkligen om andra. När människor njuter vill de inte gå ut i krig, för då är de nöjda.
Nina Grigorjeva är uppvuxen i Sankt Petersburg. Hon har en bakgrund som barockmusiker, och har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att spela harpa och flöjt. Kollegan Sandra Berggren är riksspelman från Västerbotten.
– Vi möttes på Musikhögskolan, berättar Sandra Berggren, som just bytt om till skimrande träningsoverallsjacka, en av kvällens scenkostymer. Förutom riksspelman av musik från Västerbotten är hon även sångerska och violinist.
På Musikhögskolan blev de fula visorna en sorts ventil, fri från prestation.
– Hur rösten eller instrumentet låter är aldrig det primära i fula visor. Det finns liksom inga rätt och fel i den världen, förklarar Nina Grigorjeva. Det viktigaste är känslan, uttrycket – och texten!
På folkhögskolor och spelmansstämmor finns de fula visorna ständigt närvarande, men i periferin, berättar Sandra Berggren.
– De spelas inte direkt på scenen. Folk vet att de finns, men de brukar sjungas först senare på kvällen.
Våtmarks egen repertoar är sprungen ur sånger Sandra Berggren lärde sig som barn i Västerbotten. Men många sånger kommer också från Fula visboken, och från Svenskt visarkivs samlingar – två institutioner med omätligt värde för den fula visans historieskrivning.
En dryg mil norr om Hökarängen, i ett annat kök, sitter Christina Mattsson, tidigare chef för Nordiska museet, Berwaldhallen och Sveriges Radio P2. Hon är därtill folklorist och visforskare, med dryckesvisor som specialitet.
– Den fula visan är ingen egen genre, understryker hon. Det är en visa med obscena inslag som dyker upp i flera genrer. Många sjömansvisor och dryckesvisor kan räknas som fula visor, till exempel. På 1970-talet arbetade Christina Mattsson på Svenskt visarkiv i Stockholm, dit folklivsforskaren Bengt af Klintberg ofta kom på besök. Det var upprinnelsen till Fula visboken, en historisk bok på mer än ett vis.
– Då fanns det över huvud taget ingenting liknande. Det var en blank värld vi gav oss in i, och en fullständigt annan tid än i dag. Nu kan du lätt hitta det värsta snusket du kan tänka dig på nätet, men då var det inte så.
Fula visboken fick enorm publicitet. Och Christina Mattsson mottog massvis med post.
– Det var inga obscena förslag, snarare tvärtom. Efter en helsidesbild i Expressen blev jag kontaktad av ett antal tillknäppta herrar som tyckte att jag hade hamnat på fel spår. De ville äta middag med mig för att tala mig till rätta, så att jag inte skulle syssla med sådana här saker mer, skrattar Christina Mattsson.
Tvivlade ni någonsin på att ge ut boken?
– Nej, inte ett ögonblick! Viktigt att tillägga är att de här visorna var en repertoar jag var väldigt van vid, och uppvuxen med. Jag kommer från en bondsläkt i Jämtland och när jag växte upp sjöng pappa ofta fula visor. Vi som var tonåringar sjöng fula visor tillsammans, när vi sågs i Östersund.
– Bengt däremot kommer från en mer borgerlig miljö, och där hade de inte alls sjungit den här sortens sånger.
Den fula visans funktion är enkel, menar Christina Mattsson. Den ska kittla den erotiska fantasin.
– Det fungerar särskilt bra när de är dubbeltydiga eller innehåller ett överraskningsmoment: ”Jag reste till storstaden Mora, där mötte jag stans största – flicka”. När vi gjorde boken valde vi bort många sånger som bara var grova och inte höll måttet.
Det är inte lätt att finna en gemensam musikalisk nämnare för den här sortens visor. Inte ens för en visforskare.
– Men om du tittar på äldre upptecknat material där det finns noter märker du att många av melodierna är påfallande vackra. Det är just fina melodier, och råa texter, därför har upptecknarna sällan skrivit ner orden. Också i tryckta vissamlingar kunde fula visor finnas med i form av noter, men den grova texten censurerades. I andra fall gjorde utgivaren små retuscheringar, och förmildrade den obscena, berättar Christina Mattsson.
1800-talets insamling av folkvisor utfördes generellt av ett litet, bildat skikt i samhället, och styrdes av rådande moraliska och estetiska värderingar. Den vistradition som lyftes fram var en sådan som stödde en romantisk föreställning om ett friskt, enkelt och dygdigt folk.
– ”Ära” kunde ändras till ”hjärta” till exempel. Att ta någons ära har en viss underton, men att ta någons hjärta är däremot rätt oskyldigt.
Men de osedliga sångerna rör sig också långt utanför visgenren.
Kalle Lind är författare och journalist och driver podden Snedtänkt. Sedan länge har han ett djupt intresse för udda underhållning. Liksom jag själv har han nyss introducerats för Rid mig som en dalahäst – raggarhymnen med Fröken Snusk och Rasmus Gozzi från 2022 som snabbt fick 20 miljoner lyssningar på Spotify:
För jag kan faktiskt se dig
när du rullar fram i Chevan din utan någon skam
Jag kan rida dig som i Dalarna, i skogarna, som i sagorna
för du är en riktig viking
Du och jag kan ligga nu i din bil
Hela staden, de får höra mitt skrik
– Så länge kristendomen eller lutheranismen har funnits har sexualiteten varit en av de stora tabuna. Gränser och positioner har förstås flyttats men själva efterfrågan på den här sortens kultur är nog konstant.
Kalle Linds intresse för det ekivoka startade med en LP-skiva i hans mors skivback: Folklår med Bengt Sändh och Finn Zetterholm.
– Redan som väldigt liten visste jag att ”den här spelar vi inte när vi har gäster”.
En låt som Rid mig som en dalahäst – är det smal eller bred kultur?
– Det är förstås jättebred kultur på samma sätt som Eddie Meduza på 1980-talet. Han var ju den största artisten i svenska folkparker då, vilket man kan använda som måttstock.
Samtidigt går genren att räkna som smal kultur, menar Kalle Lind, eftersom etablerade medier inte plockar upp den.
– Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet skulle möjligen skriva om enstaka artikel om genren epa-dunk som ett intressant fenomen, men Sveriges Radio skulle aldrig ta in låtarna på sina spellistor.
Händer det något med den fula visan när det är en kvinna som sjunger?
– Ja, absolut. När artisten Lilla Lovis kom på 2010-talet kunde man plötsligt prata om genren könsrock i termer av feminism, och ett erövrande av en manlig arena.
Tidigare hade man kunnat avfärda Onkel Kånkel, Eddie Meduza och liknande musik i samma genre som sexism, berättar Kalle Lind. Även om han själv tycker det är en halv sanning.
– Men det blev svårare när Lilla Lovis, som är kvinna, sjöng om att hon inte spottar ut sin snus innan hon suger kuk. Det är en subjektifiering äger rum. Det blir per automatik mer komplicerat, och det tycker jag är spännande.
När Folklår spelades in 1977 var det just med en vänsterpolitisk idé om att visa folket så som det verkligen varit, och inte som överheten velat framställa det. Det var en del i den tidens diskussion, som framför allt handlade om klass.
– I vårt tidevarv har det varit andra paradigmer med diskussioner om etnicitet, feminism och hbtq-frågor. Fröken Snusk som sjunger Rid mig som en dalahäst – hon vill vara med, hon har agens. Samtidigt kallas hon luder av den manliga rösten i låten, vilket vi som är feministiskt skolade förstås reagerar på, säger Kalle Lind.
Frågar man Kalle Lind är den fula visan en del av vårt kulturarv, som vi måste förvalta.
Men vad har den för signifikans i en samtid som vår, där man har närmast fri tillgång till pornografiska uttryck? Enligt Kalle Lind lever den obscena kulturens förmåga att roa, chocka och driva med överheten kvar – trots internet.
– Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet.
– Fulla 19-åringar som spelar Rid mig som en dalahäst på studentflaket i sommar vet att det kommer göra somliga förbipasserandes öron röda av genans. Det komplicerade, motsägelsefulla innehållet i den här sortens sånger har absolut en chockfaktor på 2020-talet.
Tillbaka till köket i Hökarängen, där Våtmark gör sig redo för kvällens spelning. Den fula visan traderas fortfarande muntligt, berättar Nina Grigorjeva.
– Många kommer fram och vill bidra med en egen visa efter konserterna. Då får de sjunga för oss, och så spelar vi in. Det älskar vi. Flera av sångerna vi fått in muntligt ska vi spela i kväll.
– Vi vill att traditionen ska vara lättillgänglig och rolig! Och vi letar alltid efter texter som passar just oss – visor med någon slags feministisk approach där kvinnor äger sin sexualitet.
Det händer att de gör justeringar, båda i arrangemang och i text.
– Ibland lägger vi till queera perspektiv, säger Sandra Berggren. Så att det inte precis alltid blir man och kvinna, kuk och fitta.
– Och i en medeltida ballad kan vi byta ut ”gänga” mot ”knulla”, till exempel, förklarar Nina Grigorjeva. Vi gör små ändringar både för att göra texterna mer tillgängliga och moderna, och för att fler ska kunna känna igen sig i.
Svenska och ryska vistraditioner skiljer sig betydligt åt, berättar Nina Grigorjeva.
– I Ryssland sjöng man mycket i hemmet. Kvinnor träffades och sjöng tillsammans – det hörde till. Mammorna var alltid trötta efter jobbet. De låste in sig i köket och sjöng visor medan barnen sprang runt i vardagsrummet. Den ryska vistraditionen liknar den finska – det är mörkt och eländigt och man är olyckligt kär. Man sjunger ofta romanser, som kommit med romerna. I Sverige är visorna lustigare, ljusare.
För Våtmark blir 2023 ett år på turné – mycket tack vare Bygdegårdarnas riksförbund. Av 700 sökande valdes bandet till Västerbottens bygdedistrikts musiker. 15 konserter och fyra workshops ska genomföras i bygdegårdar runtom i Västerbotten.
– Vi vill så gärna komma ut och spela nu, på vilka scener som helst. Bjuder en punkfestival in så kommer vi. Det här är inte finkultur utan fulkultur. Vi vill nå så många människor som möjligt!
Finns det ett samtida sug efter fula visor? Nina Grigorjeva tror det.
– Det finns en press på både ungdomar och vuxna nuförtiden att allting ska gå så fort. Men njutning kan inte gå fort. Jag tror det finns en generell längtan i människor efter att få njuta mer. Oavsett om det gäller sex eller att gå på en bra konsert.
Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet.
På viskaféet i Hökarängens centrum placerar man svarta klappstolar i rader. Cornelis Vreeswijk med glasögon på nästippen blickar ned över scenen. Härinne låg länge en tobaksaffär, därefter en thaimassagesalong. Nu har massagebåsens väggar sågats upp och blivit scengolv. På en krok hänger en replika av Vreeswijks mockaväst och den kantstötta pallen som Nina just draperat med ett paljettskynke visar sig vara visdiktarens gamla turnépall.
När Cornelis Vreeswijk-museet i Gamla stan lades ner hamnade föremålen här, hos den ideella föreningen Hökis visrum.
– Vi har inte museistatus, tillägger Jimmy Flodin, pr-ansvarig och kvällens värd. Men Vreeswijk bodde på Saltvägen i Hökis. Han praktiserade på socialkontoret här och skulle bli socionom. Receptionisten på socialen hette Agda.
Viskaféet i Hökarängen startade 2015 och bortsett från under pandemin har man anordnat viskonserter varje torsdag sedan dess.
– Vi kör oavsett om det är två i publiken eller 40, understryker Jimmy Flodin.
Men i kväll, en kall torsdag i oxveckorna, fylls lokalen på ovanligt fort. Alla 30 förköpsbiljetter är slutsålda.
– Snusk säljer, konstaterar Nina Grigorjeva när klockan är fem i sju.
Hon bär bort Cornelis gamla pall från scenen och ställer dit två klappstolar i plast i stället. En Härjedalspipa och en Offerdalspipa placeras försiktigt i ett flöjtställ av trä.
Sandra Berggren lägger två polyesterpenisar, en liten och en stor, på scengolvet. Båda har glada, skära ansikten. I en skål intill entrén ligger gratiskondomer med Våtmarks porträtt på. I sista stund kläms ännu en besökare in i den varma lokalen.
I Stockholms stad bland alla dess caféer
där finns det kvinns med konstiga idéer
Man kan få se dom uppå Djurgårn sitta
och hålla handen för sin lilla –
Publiken är i åldersspannet 30 till 70 år, men majoriteten är i pensionsåldern. Tidigare i eftermiddag har bandet beskrivit hur publikens reaktioner ofta kommer i form av en trestegsraket:
– Först är de spända, stela och spröda. Sedan börjar de koppla av mer och mer. Och därefter vågar de skratta. Vi är ju flockdjur.
Men i kväll kommer skratten tidigt. När det blir paus och publiken ska förflytta sig till lokalens inre rum för att köpa kaffe och bullar blir det trångt och bökigt, men stämningen är fortfarande varm. Spelningarna på bandets bygdegårdsturné sker ofta i samband med en pubkväll med alkoholservering.
Passar den här sortens kultur särskilt bra ihop med alkohol?
– Det gör den absolut, tycker Sandra Berggren. Men jag tycker det är extra intressant att möta en nykter publik. Då kan de inte gömma sig bakom något.
Så är pausen över och det är dags för kvällens andra akt – en halvtimmeslång musikteater med titeln Våtmarkens superhjältar. Sketcher med pedagogiska anspråk varvas med visor. Klitoris anatomi redovisas med hjälp av en fiolhals. Att den manliga ejakulationen är snabb som en förstklassig moped – 45 kilometer i timmen – genererar höga skrockanden i publiken.
Det här är första gången man framför teaterdelen av konserten. Våtmarkens superhjältar vänder sig egentligen i första hand till ungdomar och är tänkt att spelas på gymnasium och folkhögskolor under det kommande året.
Så tar det slut, med rungande applåder. På väg ut tackar en äldre man ur publiken vänligt nej till en gratiskondom och hänvisar till en prostataoperation för tio år sedan.
– Sedan dess blir det inte mycket med sånt där.
En dam i samma ålder plockar kvickt två kondomer ur skålen.
– De är till barnbarnen.
Vad hade Cornelis tyckt om den här kvällen? När Jimmy Flodin från Hökis visrum pratar om Vreeswijk är det i presens.
– Han gillar den, absolut. Det där burleska, det finns ju i Cornelis texter också.
Både band och arrangör är glatt förvånade över publiktillströmningen. Kanske fungerar underhållning med uråldrig tematik extra bra kristid?
– Folk vill nog väldigt gärna befrias från sig själva en stund, konstaterar Sandra Berggren och stoppar in fiolen i sitt fodral.
Just i kväll samlade Våtmark inte in några nya visor. Men de mottog ett tips, berättar Nina Grigorjeva med eld i blicken.
– I Bellmansamlingarna i Svenskt visarkiv finns originaltexter till Bellmans allra fulaste visor. De är så snuskiga att ingen har vågat sjunga dem tidigare.
FAKTA: Fula visor
- Den äldsta vittnesbörden som går att finna om svenska sånger med sexuellt innehåll är från omkring år 1070. I Adam av Bremens krönika över Hamburg-Bremens ärkestift, skriver han om Sverige: ”För övrigt är de sånger som brukar sjungas (…) av flera slag men oanständiga; det är därför bäst att förtiga dem.”
- Historiskt har det manliga könsorganet besjungits som smalingen, skruven, bassen, ruling eller spjett. Kvinnans genitalier har förutom fitta även betitlats kunta, kutta, pumpa, hutta, snurribussa, lurvatufsa eller fittetrakten.
- Den sexuella akten beskrivs i de fula visorna med ord som jumpa, pippa, gunga och ligga. Ibland sker omskrivningar som ”stoppa dit en” eller ”sitta där och jofsa”
- Vanligast är att visan sjungs i förstapersonperspektiv – manligt eller kvinnligt. I ett fåtal fall är det ett ”vi” av ospepcifierat kön som sjunger. Även visor i tredjeperson förekommer.
Kärringa ho klippte lurvatufsa sin
fyra hekto vägde ullen
Fick hon inte nog till strumpor å sock
Så tog hon sig i röva, ruska ur en lock
Då fick hon nog till strumpor å sock
Å drängen han fick en luva!
- Visor sjungna ur ett kvinnligt berättarperspektiv handlar i högre utsträckning om att göra sexualdebut och att bli med barn. Mansvisorna tar upp mer blandade ämnen – sex, kiss och bajs eller skammen att råka blotta sig.
- Spridda folkvisor sjungs ofta i flera varianter. Variantformerna är ett tecken på att visan sjungits mycket, eftersom det ofta sker naturliga utvecklingar just när visor sjungs. Finns visan i många versioner är det också ett säkert tecken på att den traderats muntligt.
Källa: Ligger du inte bättre går jag ifrån dig! Fulvisan som genre av Alice Emdahl, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
