År 2010 bodde ungefär 5 000 personer i Malmberget. Fem år senare var det 1 700. Sedan dess har de centrala delarna av orten, inklusive det 13 våningar höga Focushuset, rivits.
Till skillnad från Kiruna byggs Malmberget inte upp på nytt. De invånare som bor ”kvar” har i själva verket flyttat till närbelägna Koskullskulle eller Gällivare. Det kan det dock vara svårt att få ur en trogen före detta malmbergetbo, berättar Lars Israelsson.
– Jag märker att de riktiga malmbergarna säger att de har flyttat till Repisvaara, de säger inte Gällivare.
Repisvaara är en ny stadsdel under uppbyggnad i Gällivare.
– Det har funnits en enorm känsla för Malmberget. Alltid sa man ”solen lyser i Malmberget”, det är tio grader varmare i Malmberget än i Gällivare. Man såg Dundret och solen lyste. Sådana saker kan man inte flytta, säger Lars Iraelsson.
2013 till 2016 ledde Lars Israelsson, som kultursekreterare i Gällivare kommun, ett omfattande dokumentationsprojekt om Malmberget. Bilderna i det här reportaget kommer därifrån. Man gjorde också böcker, filmer och två lokala konstnärer byggde en modell i skala 1:200 som speglade samhället från 1960- till 2010-tal. Sommaren 2016 ställdes allt ut i sporthallen.
– Det blev en enorm final, det kom tusentals personer, många utflyttade återvände.
Vad betydde dokumentationen för samhället?
– Det var en del i sorgeprocessen. Folk har en enorm sorg. De har vuxit upp i de här husen, de har kanske byggt dem, de har inrett dem och sedan är de tvungna att flytta därifrån. Inte på grund av att de saknar jobb, utan för att gruvan som ligger tusen meter under dem ska fram.
Det har funnits en enorm känsla för Malmberget.
När Malmberget såg dagens ljus i slutet av 1800-talet var det tack vare gruvan. Utan det svarta guldet, järnmalmen, hade det inte uppstått ett samhälle just här. Gruvan är både upprinnelse och förgörelse.
– 1888 kom de första till Malmberget. När man byggde upp samhället var det en avgörande förutsättning att bo nära jobbet, gruvan. Det är det man nu får lida för.
Det har hela tiden varit gruvan som styrt, understryker Lars Israelsson. När han själv var barn revs de trähus från tidigt 1900-tal som då utgjorde stadskärnan. Det var 1960-tal, en expansiv period för LKAB. Ny, modern bebyggelse skulle snabbt på plats. Några år senare spärrades stora delar av centrum av för den så kallade Gropen, en säkerhetszon som från 1971 skulle dela Malmberget i två.
Vad saknar du själv mest från Malmberget?
– Kulturlivet och föreningslivet. Det fanns ett fantastiskt Folkets hus och ett speciellt idrottsliv. Och alla kulturskapare, vi har haft många geniala personer i Malmberget. Det går inte att återskapa.