Jennie Sjöholm är universitetslektor vid institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Sedan tidigt 2000-tal har hon forskat på kulturarvsprocesser i den byggda miljön, bland annat i samband med flytten av delar av Kiruna och utrymningen av Malmberget till följd av nya gruvetableringar. 2016 disputerade hon med avhandlingen ”Heritagisation, re-heritagisation and de-heritagisation of built environments: The urban transformation of Kiruna”.
Kiruna är ett exceptionellt storskaligt projekt, även med internationella mått mätt. Men även när omfattningen är en eller ett par byggnader går frågeställningarna igen, säger Jennie Sjöholm.
– Det jag tittade på i min avhandling är något jag har fortsatt att vrida och vända på även senare. Hur värderas och omvärderas kulturarv? Vilka aktörer är aktiva i detta? Vad är det som gör om något ses som ett kulturarv och i vissa fall slutar att vara det?
Ja, vad avgör egentligen vad som är ett kulturarv i den byggda miljön?
– Jag ser det inte som ett antingen eller. Det är en glidande skala. I ena änden har du vissa saker som kan vara väldigt viktiga för de som bor eller har en relation till platsen, men utan att man i allmänhet tänker på det som kulturarv eller en kulturmiljö. I andra änden av skalan har du det som är synnerligen etablerat och skyddat som exempelvis byggnadsminne eller riksintresse.
Vad är det som gör om något ses som ett kulturarv och i vissa fall slutar att vara det?
Det finns cirka 1 470 miljöer i landet som bedömts vara av riksintresse för kulturmiljövården och drygt 2 000 enskilda byggnadsminnen som har skydd enligt kulturmiljölagen till följd av synnerligen höga kulturhistoriska värden.
Men detta är klassificeringar som kan utmanas och vissa fall hävas. I Kiruna ville kommunen häva byggnadsminnesförklaringen för bland annat Kiruna stadshus, Kiruna järnvägsstation och Hjalmar Lundbohmsgården. Rivning av stationsbyggnaden godkändes av Länsstyrelsen i Norrbottens län. För stadshuset beslutade länsstyrelsen om en ändring av byggnadsminnet 2012, där det angavs ”att byggnadens gestaltning i idé och konkret material ska tas tillvara”. Byggnaden revs, men delar av den har återanvänts. Hjalmar Lundbohmsgården flyttades till ny plats och har därefter restaurerats.
– Vid stadsomvandlingar kommer det kulturarv vi pekat ut i ny dager. Det är viktigt, men är det så viktigt? Ska vi ändå riva för att kunna bygga nytt?
Jennie Sjöholm sitter även i styrelsen för Svenska byggnadsvårdsföreningen. Som ideell förening kan de yttra sig i vissa ärenden. Men ofta samarbetar de med andra föreningar och privatpersoner.
Ett aktuellt exempel är Valhallabadet i Göteborg. Badet är byggt 1956 och ett av Skandinaviens största inomhusbad med drygt en halv miljon besökare årligen. Det ska, enligt beslut i Göteborgs kommunfullmäktige, rivas och ersättas av ett nytt badhus.
– Många privatpersoner protesterar mot rivning av badet. Det finns namnlistor som alla som vill kan skriva under kan alla skriva under. Vi i Svenska byggnadsvårdsföreningen har yttrat oss och flera andra föreningar är engagerade. Det blir mer tryck när vi är många föreningar som krokar arm och lyfter en fråga. Man kan arrangera paneldebatter, skriva debattartiklar och på alla sätt belysa en fråga för att få upp den på dagordningen, säger Jennie Sjöholm.
Det blir mer tryck när vi är många föreningar som krokar arm och lyfter en fråga.
På lite längre avstånd följer hon utvecklingen i Kiruna. Där planerar nu det statliga gruvbolaget LKAB att riva en av de gamla gruvlavarna redan 2025, för att ge plats åt bostäder och sjukhuset. I detta fall motsätter sig Kiruna kommun rivningen. Man vill bevara de historiska tornen som landmärken och kulturellt arv.
– Kulturarvet uppfattas ofta som något statiskt, som något som bara är. Men det är också viktigt att fråga sig hur alternativet ser ut. Hur vill vi utveckla den här platsen, om vi inte river?, säger Jennie Sjöholm.
– Om vi tar gruvlavarna som exempel så är det med det synsättet inte bara att konstatera att de är viktiga och måste stå kvar. Man måste också fråga sig hur kan vi aktivera dem, hur kan vi fylla dem med innehåll? För att göra det måste man aktivt engagera föreningsliv och andra aktörer.
Kulturvärdet sitter inte bara i det materiella, utan i vilka relationer har man till det, understryker Jennie Sjöholm.
– Det är grundläggande att se kulturarvet som dynamiskt och att det har ett värde som kan minska eller öka utifrån hur man hanterar det.
För närvarande forskar Jennie Sjöholm i ett Vinnova-finansierat projekt om kulturarvet som strategisk resurs i den gröna omställningen i norr. Den pågående återindustrialiseringen innebär att flera städer kommer få nya fysiska uttryck.
– Vi ser kulturarvet som en nyckel i återindustrialiseringen. Hur gör man det, hur hanterar man kulturarvet som en resurs och vilka möjligheter kan det finnas trots att man ofta har målkonflikter att hantera?
Processerna är långa och alla aktörer har sin bild av vad kulturvärden är och vad de består av, konstaterar Jennie Sjöholm. Det manar till tydighet.
– Det är inte alltid man är tydlig med sin syn på kulturvärden, och det är inte alltid de fångas upp. Det är viktigt att det sker för att man ska fatta beslut på rätt premisser.
Vad är viktigt att tänka på tidigt i processen, för att det ska bli bra?
– Att vara transparent och att samla in och kartlägga kulturvärden ur ett brett perspektiv. Det är ofta mer komplext än att man kan anlita en konsult som gör jobbet. Man måste bjuda in människor på olika sätt och verkligen uppmuntra till engagemang.