Text: Ida Säll
Mårten Lind är doktor i svampgenetik och har länge forskat och föreläst om skogssjukdomar vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hans nya bok ”Granarnas tid” tar avstamp i ett par granar som är på väg att skövlas i närheten av hans uppländska sommarbostad.
– Jag hade från början tänkt skriva en bok som bara handlade om skogsskador. Men under arbetets gång började jag nysta alltmer i granen.
Granen är speciell på flera sätt, konstaterar Mårten Lind. Och relationen mellan människan och det som länge var Sveriges vanligaste träd är minst sagt komplicerad.
– Alla andra träd kan vi komma nära, krama och klättra i – det kan vi inte med en gran. Den är ogästvänlig i sig själv, och den ser inte ut som något annat träd.
På det här sättet lyckas den sprida sig – underifrån, i skuggan.
Växer tåligt i skuggan
Granen är en tålmodig och närmast invasiv art. Den kan växa i andra träds skugga – samtidigt som inget annat träd klarar att växa i den skugga som granen för med sig.
– En gran som är en meter hög kan vara 150 år gammal, just för att den växer så ohyggligt långsamt. Den behöver väldigt lite ljus.
Men när ett annat träd i skogen dör eller blåser omkull ser den uråldriga lilla granen sin chans.
– Då skjuter den upp och tar fart. Och på det här sättet lyckas den sprida sig – underifrån, i skuggan.
Relativt ny i den svenska skogen
Eftersom granen är svår att tygla hör den varken hemma i en trädgård eller i stadsmiljö, menar Mårten Lind.
– Det går inte att ha en prydlig gräsmatta omkring den. Men de flesta människor vill fortsatt gärna ha granar som en del av en bit otämjd, John Bauersk skog.
I Sverige är granen en relativ nykomling. Den har bara funnits i landet i omkring 4 000 år och när den svenska skogsindustrin drog i gång på allvar under 1800-talets andra hälft ansågs gran mer eller mindre värdelöst. Det var i stället tall eller björk man ville åt. ”Uppfattningen var att tallen hade rätt att vara i Sverige. Den var så att säga originalskogen, dess ’huvudtyp’, ursvensk och manlig, ståtlig och tålig. Återigen ligger granens melankolisk framtoning den i fatet: slokande, vek, till och med feminin.”
Från nedvärderad till exportframgång
Först i slutet av 1860-talet insåg vi att den ”skräpiga inkräktaren” kunde bli en guldgruva, berättar Mårten Lind i kapitlet med namnet ”Medelmåttans triumf”.Granen blev – och är fortsatt – en viktig del i vår nationella identitet.
– Och även om skogen inte är vår viktigaste export i dag, så är den fortsatt gigantisk.
Egentligen är han ointresserad av att ge sig in i skogsdebatten.
– Jag tycker att den är trist eftersom den innehåller så många tvärsäkra idéer och missförstånd. Jag vill egentligen inte vara en del i det där, men man hamnar i debatten automatiskt eftersom skogsavverkning är ett så minerat område.
Själv vill han tillåta sig själv att vara ambivalent i frågan.
– Även om man inte gillar kalhyggen kanske man kan förstå att vi kanske måste ha dem?
Även om man inte gillar kalhyggen kanske man kan förstå att vi kanske måste ha dem?
Konkurrerande anspråk i skogen
Det är många behov som ska tillgodoses vad gäller skogen, konstaterar han. Och listan på de frågor som det är tänkt att samma skog ska lösa åt oss blir allt längre.
– Den ska ersätta olja och kol, den ska binda koldioxid och ge utrymme för både skogsbad och vildmark. Dessutom ska vi bygga allt i trä. Det säger sig självt att anspråken konkurrerar med varandra.
Granen i bild och dikt
Essäboken ger också en bild av hur granen gestaltats i bildkonsten. Där dyker den till skillnad från andra träd sällan upp i ental.
– En ek avbildas gärna stor, mäktig och ensam i mitten av en målning. En gran är däremot ofta en massa, en front. Individen är diffus.
Därtill innehåller ”Granarnas tid” en mängd grandikter av bland andra Fröding, Martinson och Tranströmer.
– Det är mindre vanligt att använda skönlitteratur i naturvetenskapliga facktexter. Men jag tycker att det kan mjuka upp texterna och göra dem mindre absoluta – som om jag och läsaren går och funderar tillsammans, säger Mårten Lind.
