Text: Ida Säll
Träd med symboler inristade i stammarna har hittats i naturreservat och nationalparker i norra Skandinavien. Enligt en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet härstammar symbolerna från samiska religiösa ritualer och har även används för att markera viktiga platser. Men en stor del av de märkta träden utanför skyddad skog har redan huggits ned.
– Skogsskövlingen under de senaste 50 åren har varit aggressiv i hela Sápmi, säger Lars Miguel Utsi, renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby.
Inskriptionerna har gjorts på tallstammar och är i form av kryss och geometriska mönster. Trots att de enligt uppgift är ”väldigt gamla” är det först nu man kunnat visa på dess betydelse.
– Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet, berättar Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU i Umeå.
Tillsammans med Olle Zackrisson, tidigare professor i skoglig vegetationsekologi vid SLU och Ingela Bergman, docent i arkeologi, har han författat studien ”X-marked trees: carriers of Indigenous Sámi traditions” som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.
Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet.
Ett hundratal tallar har undersökts och inristningarna har jämförts med välkända samiska symboler, arkeologiska lämningar och tidigare etnografisk forskning.
– Att rita eller skära kryss hade en rituell betydelse i den samiska tron. Träden kunde säkert betraktas som heliga i sig och ibland markerade de platser som var heliga och inte fick beträdas, berättar Lars Östlund.
Men märkena kunde också ha mer vardaglig prägel och berätta om ägande.
– Kryssmarkeringar på träd kunde markera en familjs territorium och samtidigt fungera som en andlig kontakt till landskapet, säger Ingela Bergman.
Studien ämnar även att undersöka vilken sorts hot som finns mot den här sortens kulturella kvarlämningar. Forskarna menar att traditioner och kunskap kring den här sortens symboler gått förlorad delvis till följd av att samisk religion och kultur har undertryckts. Man beskriver träden som ”tysta vittnen”.
– Sett till deras kulturella och historiska värden är det viktigt för oss som samhälle att fortsätta att dokumentera, tolka och skydda de kvarvarande träden, säger Ingela Bergman.
Lars Miguel Utsi är renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby i Norbottens län.
– De här märkena finns i markerna där vi vistas årligen.
Men att karva inskriptioner i träd är inte bara en gammal sed i samisk kultur, utan något som fortsatt har en funktion i dag, berättar han.
– Vi fäster information som vi behöver i skogen. Till exempel kan det handla om i vilken riktning man ska färdas. Märken gjorda med yxa eller kniv i ett träd kan visa riktningen på en stig. Jämfört med skogsbolagens sätt att märka upp träd med platstband tycker jag det här är ett bättre alternativ.
Att de historiska inskriptionerna bara finns i naturreservat och nationalparker förvånar inte Lars Miguel Utsi.
– Utanför de skyddade skogarna är träden här max 50 år gamla. Utöver fläckvist kvarlämnade träd är allt skogsplantage.
Utöver de kulturella lämningarna hotar skövlingem även renskötseln – särskilt i Luokta-Mávas.
– Jämfört med andra samebyar har vi relativt lite vinterbetesmarker – det vill säga lite skogsmark. Det innebär att intrång i skogen påverkar oss starkt.
För ett par år sedan ställde samebyn hårda krav på skogsbolagen.
– Vi förklarade samebyns betesmarker är såpass trängda att vi inte kan acceptera att man hugger ned mer. I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I Luokta-Mávas sameby finns inga konkreta planer på att uppmärksamma träden och inskriptionerna som lyfts fram i och med studien. Men nyligen inleddes ett projekt för att på egen hand sammanställa alla kulturella lämningar man stöter på i skogen.
– I till exempel Vattme finns oerhört mycket fornlämningar – barktäkter och ristningar bland annat. Eftersom det framför allt är vi samer som rör oss i de här skogarna har vi börjat dokumentera allt vi ser.
Fokus ligger på bevarande – men också på att förklara för utomstående varför spåren i landskapet i hög grad har försvunnit, säger Lars Miguel Utsi.
– I slutändan handlar det om att också kunna säga till skogsbolag – här är samisk kulturmark och här kan man inte fara fram hur som helst.
