”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter”, var titeln på Agneta Magnussons förra bok. Det är en koncis sammanfattning av författarens hållning. Bara fortsätt.
– Det gamla är det nya, det är min grej, säger hon på telefon från hemmet i Leksand.
– Det behöver inte vara precis som förut, utan gärna med en ny twist, men det är himla dumt att inte ta vara på det gamla. Det är bra grejer som har klarat sig under många hundra år, ska vi skippa det bara för att det inte är trendigt just nu?
I viss mening är kulturarvssorter faktiskt inte alls otrendiga, utan riktigt inne. Det okommenterade husbehovsodlandet har minskat, men på marknaden finns en stark efterfrågan efter produkter med en historia och en identitet. Råvaror och livsmedelsprodukter som går att knyta till en plats, en viss gård eller en viss odlare, ger en meny karaktär. Reko-ring, där lokala livsmedelsproducenter på förhand säljer och sedan levererar vid ett samlat tillfälle i sitt närområde, är en modell för småskalig livsmedelshantering som ger en chans att köpa lokalt. I större skala odlar företaget Nordisk Råvara sedan 2016 äldre nyttoväxter som Rättviksärt, Gotlandslins och Vreta Gulärt.
Programmet för odlad mångfald (Pom), som klubbades av riksdagen år 2000, och föreningen Sesams idoga ideella arbete med fröodling av köksväxter och andra nyttoväxter har lett till att fler sorter dokumenteras. En del säljs också via fröfirmor. Och här pratar vi inte bara trend, utan i vissa fall om riktig hajp, berättar Agneta Magnusson.
Hon är ålderman för ärtskrået inom Sesam och ordförande för föreningen Leksands kulturväxter, som förvaltar den populära potatislöksorten Leksandslök. Namnet kommer sig av att lökarna växer som potatis. Varje sättlök bildar ett knippe om 8-10 stycken lökar.
– På förvåren får jag tio samtal om dagen från personer från folk som vill ha lökar! Det är inte klokt.
Något år tidigare rönte Dalasorten Lokförare Bergfälts jätteärt ett liknande intresse. Ärtor såldes för 70 kronor styck på auktionssajten Tradera.
– Det är lite som tulpanhandeln på 1600-talet, säger Agneta Magnusson.
Leksandslök odlar hon dels hemma, dels genom föreningen i en plantskulle på hembygdsgården i Leksand. Den planteras traditionsenligt på Erikedagen 18 maj och tas upp lika traditionsenligt på Larsdagen 10 augusti. Då brukar det komma ett 20-tal personer, som delar på den lök som hunnit växa.
– Leksandslöken har samma storlek som schalottenlök och smakar ungefär som gul lök. Det fiffiga är att vi kan lagra dem över hela vintern i rumstemperatur. Jag hittade nyligen en påse jag glömt i ett skafferi sedan 2019. Hälften av lökarna var fortfarande okej. Det är ett gott betyg.
Agneta Magnusson har en bakgrund som programansvarig och museipedagog på Skansen. Hon är fortfarande behjälplig vid Skansens Moragård, som har en kålgård och en plantskulle så som de skulle ha sett ut på 1700-talet. Här växer Rättviksärter, Solleröärter och så klart Leksandslök.
– Det här är vad jag verkligen tycker är roligt! När man kopplar ihop hus och livet så som det var på riktigt. Fler hembygdsföreningar borde odla nyttoväxter tycker jag.
Tidigt 2000-tal flyttade Agneta Magnusson till Leksand, där hon snart blev aktiv i föreningen Leksands kulturväxter. Föreningen startade 2006 för att inventera kulturväxter i trakten och har sedan dess gett ut böcker och arrangerat kurser. En period drev man ett så kallat fröbibliotek på Leksands bibliotek, där besökarna kunde få både frön och goda råd.
– Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg. Men det get gav de äldre odlarna i våra trädgårdsföreningar en chans att vara till nytta fast de kanske inte själva odlar så mycket längre. Det blev mycket samtal, vi var nog ganska högljudda på bibblan.
Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg.
2019 gav Agneta Magnusson ut sin första bok på egna förlaget Agneta Magnusson kultur. ”Gråärter, rovor – och den älskade kålroten”. 2020 kom ”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter” och hösten 2021 är det dags för ”Ett evigt odlande. Ett årsvarv om vårt gröna arv”.
I böckerna träffar Agneta Magnusson odlare och berättar om egna erfarenheter av norra Dalarnas kulturarvssorter. De flesta hon möter är privatpersoner som aldrig har slutat. Några är yngre och nytillkomna. I några fall är det hembygdsföreningar som står förvaltandet av det gröna kulturarvet. Ludvika hembygdsförening odlar gråsockerärten Biskopen, en hög och kraftig sort som blommar i vackert rödviolett. I likhet med många äldre sorter kan Biskopen sås tidigt och är inte särskilt känslig för frost.
– Många äldre sorter är tåliga. De har anpassat sig och funkar i alla väder. De ger kanske inte lika mycket som moderna varianter, men de är säkrare.
Baljorna på Biskopen går att äta som sockerärter när de är små, men får som mer fullmogna sega hinnor som gör dem oätbara. Då måste de torkas. Och det är i torkad form, med en mild nötaktig smak, som Biskopen har sin styrka, menar Agneta Magnusson. Även kulturarvssorten Finnmarkens vita kålrötter odlas av Ludvika hembygdsförening.
Känner du dig själv rotad i ditt nya landskap genom arbetet med dess nyttoväxter?
– Ja. Särskilt i och med att vi i föreningen Leksands kulturväxter varit ute och inventerat så mycket i trädgårdar, inte bara bland trädgårdsfolk utan bland de som odlar bara för att. Jag har inget emot prydnadsträdgårdar, men det här blir mer mångfacetterat. Medverkar man vid slåtter träffas man år efter år, då kommer man varann inpå livet.
Fotnot: Läs om Agneta Magnussons aktuella projekt här.
