– Det sitter i mitt kroppsminne. Jag går på stan, ska bara se vad klockan är. Automatiskt vänder jag mig mot stadshuset – men vad snopet. Det är inte längre där.
Liselotte Wajstedt föddes 1973 i Kiruna. Hon växte upp i kvarteren vid Gruvfogdegatan och Ullspiran, med en pappa som jobbade i gruvan och en mamma som var hemmafru. Som tonåring lämnade hon staden för att plugga konst söderut.
– När det kom ut 2004 att Kiruna skulle rivas kom det som en chock. Det var inte någon som hade sagt till mig att mitt barndomshem hade en beräknad livslängd på 50 år. Jag fick panikkänslor. Det var mamma, pappa, min trygghet, jag har aldrig känt mig så hemma som där. Jag bestämde mig för att dyka in i min barndom.
Liselotte Wajstedt återvände med en kamera. Resultatet blev den personliga dokumentären Kiruna – Rymdvägen. Därefter har det blivit filmer om bland annat det nu rivna bostadsområdet Kvarteret Ortdrivaren och om städpersonalens arbete i stadshuset. För närvarande skriver hon på en spelfilm som utspelar sig i Kiruna.
– Jag har varit överallt och intervjuat folk. I stadshuset följde jag städerskorna, jag ville berätta ur ett arbetarperspektiv, inte om politikerna.
Malmkroppen från gruvan går in under staden, i dess nuvarande mitt. Efter att ha övervägt olika alternativ beslutades det att Kiruna skulle flyttas åt öster. Resultatet blir en långsmal stad, men en stad som ändå håller ihop.
Liselotte Wajstedts föräldrar bor kvar i den lägenhet de flyttade till när hon var elva år. Huset ligger vid det som kallas barriären, sista utposten innan rivningarna. Snart måste också de flytta.
– Min mamma har vant sig. Hon står där varje dag, tycker utsikten är fin.
Ett problem för henne som filmare, berättar Liselotte Wajstedt, är att det inte finns någon direkt konflikt kring flytten. Det sker som måste ske.
– Utan gruvan finns inte förutsättningarna där. Då blir Kiruna en liten by, som Vittangi.
Liselotte Wajstedts mamma är same och hennes pappa lantalainen, uppvuxen vid Kalixälven. Mamman pratar tre språk, pappan meänkäli, men inget av det har de fört vidare till henne.
– Det är en sorg. Men rötterna finns där. Staden i dag är som den är, jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka dit. Men markerna, fjället… Där skulle jag kunna bo. Jag tänker inte bli gammal i Stockholm.
I en film intervjuar Liselotte Wajstedt Lars-Eric Kuhmunen från Gabna sameby om traktens längre historia. När gruvan anlades och Kiruna byggdes var det på gammalt höstbetesland. Samebyn tvingades söka nya vägar. Nu är det samma sak igen, i och med nybyggnationen.
Liselotte Wajstedt har fäst 2000-talets Kiruna på film. Fotografen och journalisten Kjell Törmä har staden på bild. Sedan 2009 har han tagit över 13 000 fotografier av stadsomvandlingen. Fyra böcker har det blivit, i höst kommer den femte.
Kjell Törmä är delägare i Kiruna bokhandel, som tillsammans med övriga butiker i centrum ska flytta i slutet av sommaren.
– Den 16 augusti går flyttlasset. Alla flyttar samtidigt, ingen vill vara först på plats eller ensam kvar. Så då släcker man i nuvarande centrum och tänder i det nya.
Det nya centrum får en koncentrerad gågata, med butiker på båda sidor. Det har inte funnits tidigare och var något många efterfrågade i sonderingar inför uppbyggnaden av den nya stadskärnan.
Takten i stadsomvandlingen har ökat på, berättar Kjell Törmä.
– När de byggde Ica Kvantum 2009-2010 var jag där tre gånger i veckan och fikade med dem. Nu är det så många projekt i gång samtidigt att jag inte hinner med. Jag är stressad hela tiden.
Kjell Törmäs eget hus ligger så till att han inte oroar sig för att det ska rivas.
– Blir jag 95 måste jag kanske flytta. Men det tror jag inte.
Är det något du sörjer i det som sker?
– Egentligen inte. Jag ser det mest som spännande. Det är otroligt att få vara med om ett sådant här gigantiskt projekt och följa det så gott man kan. Många av oss som bor här uppe gör det för naturen. Det är fortfarande så att jag har skogen 500 meter bort. På 10 minuter är jag vid en bäck, jag kan pimpla och fiska, vi kan åka ut i fjällen, åka skidor. Det försvinner inte.
Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp.
Hans Johansson föddes 1943 i Kiruna, i den gamla sjukstugan som låg mitt i stan. Med undantag för några få år som värnpliktig och student har staden varit hans hem sedan dess. Som pensionerad lärare och med ett intresse för historia och samhällskunskap har han engagerat sig i Kiruna Rötter och Kiruna forskarförening. Forskarföreningen har sin lokal i Falks hus, där de har fått löfte om att vara kvar till åtminstone 2036 och hans eget hem står på mark som inte berörs av gruvans expansion.
Men Hans Johansson har av intresse följt flera andra husflyttar på nära håll.
– Det är märkligt att se det, hur man kan köra dem på en trailer. Längst fram går en gubbe med joystick och styr hela härligheten. Hjalmar Lundbohmsgården var en häftig flytt. Och snart kommer kyrkan rullande.
Det är lättare att stå ut med de pågående förändringarna än med gruvkrisen på 1980-talet, säger Hans Johansson. Då revs bostäder för att de stod tomma. I dag är läget det omvända: Arbetstillfällen finns, men det saknas bostäder. LKAB ersätter det man river, men det räcker inte.
Men känns gör det ändå.
– Det finns rätt mycket höghus här, Ralph Erskines byggnader. Snusdosan, Mullbänken, Spottkoppen… Det är en silhuett som helt kommer att försvinna. Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp, säger Hans Johansson.
Som konsthantverkare har Gunnel Tjäder tagit stadsomvandlingen i sina händer. Hon har bland annat tillverkat väskor, kuddar och mobilfodral som spinner kring den lokala geografin.
– Det har varit en lång process, många herrans år och mycket att bearbeta. Det har jag jobbat med i mitt skapande.
Gunnel Tjäder har bland annat gjort axelremsväskan Mönsterstaden II. Den är inspirerad av Kirunas nya stadsplan, ritad av White Arkitekter. Namnet på väskan anspelar på Kirunas första stadsplan från år 1900. Då myntades begreppet ”Mönsterstaden”. Det var inte bara Sveriges första terräng- och klimatanpassade stadsplan, viktigt var också att Kirunaborna skulle ha i en god miljö; bo i rejäla hus och ha tillgång till utbildning och kultur.
– Det är en axelväska som är bra att ha när man ska hitta hem i sin nya stad, säger Gunnel Tjäder.
Som konsthantverkare har hon också fått ett storskaligt hedersuppdrag till följd av flytten. I höst invigs ett av Kirunas nya landmärken, kulturhuset Aurora, där Gunnel Tjäder har skapat ridån.
Norrskensmotivet på den 19 meter långa och 7,5 meter höga ridån är handtryckt på ull. Ridåns namn ”Norrskensbågar vida”, kommer från Albert Engströms dikt på storklockan i Kiruna kyrkas klockstapel ”Stig min klang mot sol och mot norrskensbågar vida”. Som en silhuett anas en fjällripa, vars samiska namn giron är grunden för ”Kiruna”.
Tillsammans med fem andra konsthantverkare driver Gunnel Tjäder butiken Ateljé Nord. När den följer med centrumflytten i augusti innebär det att hon får 40 minuters promenad till jobbet, i stället för dagens 5. Någon klar bild av hur det i övrigt kommer att bli har hon inte. Däremot förhoppningar.
– Än så länge är det lite konstigt att tänka sig. När man byter lokal vill man ju gärna gå och titta, men det är under byggnation. Det blir intressant. Men jag väntar mig inget mindre än mönsterstaden två.
FAKTA: De skildrar sitt Kiruna
- Kjell Törmä driver sajten Stadsflytten.nu, med ett rikt bild- och informationsflöde om flytten av Kiruna. I november kommer den femte av hans böcker om Kiruna, med tusen sidor om stadsflytten.
- Liselotte Wajstedt är filmare och konstnär. 2022 är hon aktuell med den dokumentära långfilmen Tystnaden i Sapmi, om att utsättas för sexuella övergrepp och samtidigt tillhöra en minoritetsgrupp. Flera av hennes filmer om Kiruna finns att se på Vimeo.com, sök på Liselotte Wajstedt. Se även Liselottewajstedt.com
- Gunnel Tjäder visar och berättar om sin konst på Gunneltjader.com
