Det började med en flytt. Konstnären Maria Backman köpte ett hus i Smedjebackens kommun i Dalarna år 2009. Det var på sätt och vis en hemkomst, Backman är uppvuxen inte långt därifrån. Då, på 1960- och 70-talet, talade ingen om det så kallade ”ryssläger” som funnits på orten under andra världskriget. Det var först nu fick hon höra om att det legat någonstans i skogen. Nyfikenheten vaknade.
– Min mammas familj bodde i Karelen när Sovjetunionen anföll. Min morbror gick ut i krig som 16-åring. Jag har minnen av kriget i familjen, det spelar in för mitt intresse, säger Maria Backman.
Hon började ringa runt, till föreningar och privatpersoner, leta litteratur och gräva i Krigsarkivet och Riksarkivets samlingar. Det visade sig att det inte funnits ett läger, utan åtminstone tre, bara i Smedjebacken-trakten. I Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. I Krampen finns en stor sten ”rysstenen”, med inskriptionen CCCP 1944 och den sovjetiska flaggans hammare och skära. Den har en lokal historiker konstaterat att männen högg kort innan de sändes hem till Sovjetunionen år 1944. Stenen ligger precis bredvid den väg som kallas ryssvägen.
– De vägar fångarna byggde finns kvar, och en del annan infrastruktur. Annars är historien till stora delar sådan att man får leta efter den i arkiv, eller i minnen hos de få som fortfarande kommer ihåg, säger Maria Backman.
I samarbete med kollegan Hanna Sjöberg har Maria Backman sedan 2017 producerat utställningar som handlar om de svenska lägren under andra världskriget. Det finns mycket att berätta, och än är de inte klara.
Under krigsåren kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige. Flera nationer hade exillegationer i Sverige som bekostade sina flyktingars uppehälle och kontrollerade dem, i samarbete med svenska staten. Principen var att flyktingar så snart som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva.
I ”rysslägren” arbetade främst sovjetiska krigsfångar som lyckats fly från tvångsarbete i Norge, dit de förts av tyska trupper. Av omkring 100 000 personer beräknas ungefär 4 000 ha flytt, och av dem tog sig 2 500 levande till Sverige där de i regel placerades i läger i väntan på att återbördas till Sovjetunionen.
Förhållandena vid lägren var enkla men drägliga, i synnerhet i jämförelse med hur det såg ut i övriga Europa under krigsåren. I vissa fall fanns det tillgång till bibliotek. Männen fick betalt för sitt arbete och så länge de också återvände var de fria att lämna förläggningen.
Ukrainaren Ivan Denisov berättar i en norsk bok om de sovjetiska krigsfångarnas öde att månaderna på uppsamlingslägret i Lisma i södra Stockholmstrakten var hans bästa i Sverige. ”Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på Operan.”
Den sovjetiska legationen försåg flyktingarna med kostym, slips och skor. De fick i vissa fall också instrument. Detta fick de sedan betala av, med lönen från arbetet i lägren.
När I Förvar visades i Norrköping berättade en besökare som inte varit mer än fyra år under kriget att han ännu mindes hur ryssarna gått bygatan fram i kostym.
– De såg jättesnajdiga ut, betydligt snyggare än de vanliga bönderna i trakten. Krigsfångarna och flyktingarna fungerade på det sättet som ett slags propaganda för den sovjetiska staten. Andra personer vi träffat har berättat att det visades film på förläggningarna. Det var ofta ren propaganda, säger Maria Backman.
Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma.
Lägren var många, bara i Dalarna existerade över 200 stycken, och ofta småskaliga. De hade olika inriktning och syfte. Den vanligaste typen var så kallade huggarläger, en extremt tillfällig inrättning. Kriget medförde en svår bränslebrist. Kol, bensin och olja var bristprodukter. Skog höggs ner både för att användas till uppvärmning, till bränsle i gengasbilar och till papperstillverkning. Såväl lakan som mattor tillverkades en period i papp i Sverige.
Inte bara flyktingar utan även arbetslösa svenska byggarbetare och rekryter skickades på huggarläger. Gemensamt för de flesta deltagarna var emellertid att de saknade tidigare erfarenhet av allt vad timmersvansar och barkspadar hette. För att denna arbetskraft alls skulle kunna ses som en kraft ordnade Arbetsmarknadskommissionen huggarkurser. Arbetslag om åtta, tio man, en instruktör och en kocka skickades ut i skogen för att arbeta och bo tillsammans i en av kommissionens uppmonterade baracker, berättar Backman och Sjöberg i utställningen ”I Förvar: Huggarlägret”. ”Spåren är borta men vi vet att någonting har hänt där det nu står 70-åriga, avverkningsmogna tallar och granar.”
Andra läger hade syftet att isolera personer som riskerade att misshaga utländska regeringar. För utländska medborgare var det under kriget förbjudet att ägna sig åt politisk verksamhet i Sverige.
– De här lägren placerades på platser på ordentligt avstånd från större städer, men som samtidigt låg så till att gick att ta sig dit någorlunda lätt med tåg. Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma, säger Hanna Sjöberg.
I juni öppnar den senaste utställningen i serien, ”I Förvar. Interneringslägret”, som utgår från interneringslägren Smedsbo och Långmora i södra Dalarna i närheten av Avesta och Hedemora. I interneringsläger placerades flyktingar som av olika skäl ansågs opålitliga.
– De kunde vara politiskt opålitliga, men också arbetsovilliga, kanske småkriminella eller bara krångliga människor, säger Hanna Sjöberg.
Arbetsuppgifterna kunde bestå av skogsarbete, men också av sådant som att tillverka kuvert. Interneringslägrens sammansättning speglade Sveriges balansgång under kriget. Inledningsvis internerades mest tyska socialdemokrater och kommunister eftersom Sverige ville undvika att reta Nazityskland, berättar Hanna Sjöberg.
– Mot slutet av kriget var de flesta i lägren tyskar och norrmän som samarbetat med tyskarna. Det här var personer staten helst av allt hade velat utvisa, för att slippa problem. Men man höll på asylrätten. Till skillnad från i dag.
Ni återkommer i det här projektet till parallellerna till dagens flyktingmottagande. Hur gestaltar ni det i era utställningar?
– Det är jättesvårt, man vill inte skriva folk på näsan. Men jag tycker det är tydligt i sig. Det här var en svår tid i Sverige, även om vi aldrig blev invaderade. Ransonering infördes tidigare här än i Frankrike, till exempel. Ändå var man tvungen att dela med sig till de flyktingar som kom. I dag har vi det så mycket bättre, men många kan ändå inte tänka sig att dela med sig, säger Hanna Sjöberg.
– Jag ser också I förvar-projektet som ett sätt att få nya perspektiv på hembygden. De nya flyktingförläggningarna under flyktingströmmen 2015 ingår också i hembygdshistorien, säger Maria Backman.
Fakta: Om projektet – I förvar
- Utställningen ”I förvar: Interneringslägret” visas på Avesta konsthall och i en manskapsbod vid Sjöviks Folkhögskola den 18/6 till 7/8 2021.
- Projektet I förvar har visats på en lång rad platser sedan första utställningen i Mora år 2017. Något slutdatum finns inte, se Hemligstämplat.nu för kommande aktiviteter och för bilder och berättelser från de platser där konstnärsduon funnit läger.
- Hanna Sjöberg bor i Berlin sedan tidigt 1990-tal. Flytten sammanföll med kriget i före detta Jugoslavien och parallellerna mellan de övergrepp och folkfördrivningar som pågick där och det som skett i Tyskland bara 50 år tidigare är teman hon återkommande arbetat med sedan dess i olika konstprojekt.
- Maria Backman är i grunden målare, men arbetar också med bland annat video och installationer.
- Inom ramarna för I Förvar har de samverkat med en lång rad museer, organisationer, regioner och kommuner. Däribland Norrbärke hembygdsförening, Huddinge hembygdsförening och Sveriges Hembygdsförbund.
- Läs mer här.
