Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun.
– Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
- I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
- På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
