Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende?
– Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka?
– Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta!
– Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård?
– Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där?
– Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era?
– Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå?
– Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.