Text: Ida Säll
– 1800-talets parkideal såg annorlunda ut. Då skulle man promenera, som i en engelsk naturpark. Och man hade gärna olika utflyktsmål, som en bäck eller en utkiksplats.
På Krubbemölla utanför Vitaby, Österlen slingrar sig Mölleån fortsatt fram mellan ekarna. Här har Magdalena Mononen Persson, nyss examinerad trädgårdsingenjör på Sveriges Lantbruksuniversitet, undersökt resterna av vad som för 160 år sedan var en blomstrande park.
Mononen Perssons metod har varit att gräva i arkiven, men även att spetta i jorden – och ta hjälp av Albo Härads Hembygdsförening.
– Hembygdsföreningen har inventerat platsen under hela året, bland annat genom att fotografera blommande växter och perenner. Det har betytt jättemycket för mitt arbete.
En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården.
Det var den pensionerade skogsvaktaren Nils Bruce som fick Krubbemölla till skänks som en pensionsförmån av den greve och markägare som länge varit hans arbetsgivare. Bruce bodde på Krubbemölla de sista 27 åren i sitt liv och den enkla bostaden med halmtak delades mellan Bruces familj och en mjölnarfamilj. Vad det verkar blev den egna trädgården – som snarare tog formen av en park – Bruces stora stolthet.
Historiska trädgårdar tillhörande gods och herrgårdar är det lätt att finna uppgifter om i arkiven, förklarar Magdalena Mononen Persson. Men ledtrådar om hur en arbetares trädgård kunde se ut på 1800-talet är desto ovanligare. Vissa spår från den gamla trädgården i Krubbemölla finns i jorden, men framför allt går de att läsa sig till i en så kallad syneförrättning.
– När Nils Bruce bott på platsen i åtta år, bjuder han på eget bevåg in en syneförrättningskommitté. Alltså ett antal herrar, politiker – folk av betydelse.
Under sitt besök gör kommittén skriftliga noteringar om gångar, lusthus, trädgårdsväxter och välskötta träd.
Syneförrättningen berättar också om en – eller möjligen två – så kallade kaffegrottor.
– En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården. Numera bygger man trädäck och sitter en bit upp från marken. Men en gammal kunskap är att det är skönare att sitta långt ned för att skydda sig från vinden, och även alltför gassande sol, förklarar Magdalena Mononen Persson.
– Man sänker helt enkelt marken lite grann, och lavar upp stenar i en hästskoform, eller i en hel cirkel. I den lite sluttande stenmuren kan man odla stenpartiväxter.
När Nils Bruce dog år 1887 började parken förfalla. De nya arrendatorerna som tog över marken delade inte hans gröna passion.
– En trädgård av det här slaget försvinner fort. Blommorna går förlorade redan samma år. Men vi har hittat några perenner med ursprung från 1800-talet, som skulle kunna vara från den tiden. De kan ha frösått sig och stått kvar och kämpat.
Med hjälp av Magdalena Mononen Perssons examensarbete återskapas nu den gamla kulturmiljön i Krubbemölla bit för bit.
– Kaffegrottan kommer rekonstrueras, berättar Henrik Valentin, ordförande i Krubbemöllaringen som utgör en egen sektion i Albo Härads hembygdsförening.
– Besökarna kommer kunna kan slå sig ned i kaffegrottan och ta del av historien kring den. Jag håller på att förbereda en audioguide som man kan använda när det inte finns en guide på plats.
Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren.
Henrik Valentin tog själv kontakt med SLU, och tipsade universitetet om den gamla parken som uppsatsämne. Själv fascineras han av hur Nils Bruces parkliknande trädgård går stick i stäv med dåtidens nyttoideal.
– Om man har ett litet jordbruk, varför välj man att anlägga en park? Det är totalt onyttigt.
En stor del av föreningens arbete har bestått i att röja upp i terrängen.
– När vi började handlade det främst om att kunna ta sig fram. Hela ytan var igenvuxen av sly och björnbärsris. Jag vill understryka värdet av folk i föreningen med motorsågscertifikat.
Varför är det viktigt att bygga relationer mellan hembygdsrörelsen och den akademiska världen?
– För att det ger oss en fördjupad kunskap om den här sortens kulturmiljö, och lyfter oss som förening!
Henrik Valentin arbetar själv med dramatik, och vill betona betydelsen av berättelser i hembygdsrörelsen.
– Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren. Genom arbetet som utförts kan vi berätta om hur den här platsen en gång sett ut, och dessutom låta besökarna ta del av ett intressant levnadsöde.
På senare tid har ytterligare två studenter från Sveriges lantbruksuniversitet engagerat sig i Krubbemölla. Nu är det ekbackens tur att få uppmärksamhet, och de mikrohabitat som går att finna där.
– Ekarna här är okring 250-300 år gamla, och föreningen är medlemmar i Ekförbundet. Vi har gett träden namn efter jättar – vad annars?
Läs mer om Krubbemölla på Albo härads hembygdsförenings sida på Hembygd.se.
Läs Magdalena Mononen Perssons examensarbete Nils Bruces park på Krubbemölla här.
