Text: Ida Säll
I slutet av 1990-talet ärvde Erika Myrsell en liten stuga i Stora Skedvi, Dalarna. Stugan hade hört till ett ödehus som numera var rivet. Bakom stugan reste sig en granskog. Efter ett drygt decennium som stugägare beslutade Erikas familj att hugga ned skogen. Först då påmindes de på allvar om den urgamla jordkällare som hela tiden hade tillhört huset.
– Källaren utgjorde underdelen till en nedgången lada, som låg på en liten kulle. Från ena hållet kunde man gå in i ladan, och i den andra var ingången till jordkällaren. Vi hade nästan aldrig varit där inne, men när träden omkring försvann blev alltihop liksom vår gård. Och då började vi undersöka jordkällaren.
– Det var så mörkt och dörrarna var alldeles ruttna. Vi tyckte det var lite otäckt faktiskt. Först och främst var vi tvungna att bygga nya dörrar. Och när vi började renovera startade jag Jordkällarens vänner. Jag var med i Utedassets vänner sedan innan.
Den typiska jordkällaren är byggd i en slänt och den bärande konstruktionen är alltid sten.
– Min källare byggdes 1891, det står inristat ovanför ingången. Oftast är jordkällare fantastiskt byggda. Men om man inte använt en källare på väldigt länge är det viktigt att kolla så att alla stenar ligger på plats för att inte riskera ras.
– Vi använder vår jordkällare till sylt, saft, potatis, vin, läsk och öl. Allt som behöver kyla men inte får plats i kylskåpet. Jag förvarar alltihop i en ”skjuträv”, en gammal skottkärra med järnhjul. Många i gruppen har satt upp trähyllor, men det är viktigt att impregnera så att träet inte möglar i fukten.
En del medlemmar i Jordkällarens vänner använder sin jordkällare som ett extrarum:
– Många fixar med belysning och bord, de ordnar både middagar och after work. Några har till och med gjort bastu där inne!
Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
En jordkällare ämnad för ursprunglig användning bör dock hålla en temperatur på 7-8 grader. Det ska vara svalt på sommaren, men inte frysa till om vintern.
– Det är viktigt att ha dubbla dörrar för temperaturens skull. Och så ska det finnas ventilation, både via dörrar och tak. Dräneringen är jätteviktig. Vi har provat att gräva utanför vår källare för att regnvattnet lättare ska rinna undan. Kanske kommer vi lägga grus inne på golvet också, vi får se.
Möss och råttor tar sig gärna in i jordkällare, eftersom de älskar potatis. Lättast håller man skadedjur på avstånd genom att använda rätt sorts förvaringskärl. Även större spindlar är återkommande hyresgäster.
– Många klagar på att de har mycket spindlar och någon i gruppen hade inte vågat gå in i sin källare på 20 år. Men, det sägs att spindlarna är ett tecken på att det är lagom fuktigt, att jordkällaren mår bra.
Tillströmningen av medlemmar till Jordkällarens vänner har ökat drastiskt de senaste åren. Erika tror att det är ett tecken i tiden.
– Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
Fakta: Jordkällarens historia
- Ett flertal hembygdsföreningar har jordkällare i sitt fastighetsbestånd. Jordkällaren var en byggnad som från 1800-talet kom att ingå i många gårdsbilder. Rovor och kål vinterförvarades dessförinnan oftast övertäckt, ovan mark. När den mer frostkänsliga potatisen blev stor på 1700-talet grävdes inledningsvis så kallade potatisgropar, därefter byggdes jordkällare.
- I samband med laga skiftesreformen 1827, då gårdar flyttades ut från byplatsen till nya bättre, sammanhängande jordbruksfastigheter, tog byggandet fart på allvar. Rika byggde jordkällare i sten, fattiga oftast i trä, skriver Länsstyrelsen i Västra Götalands län i skriften ”Ta hand om din jordkällare” (2015).
