Text: Elin Johansson
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt.
Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet.
– De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden.
– Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
Läs även:
Del 1 av 6: Introduktion ”Kulturarvet lever i hembygden”
Del 2 av 6: Kulturarv i Stockholm: Tvätterimuseet i Hagalund
Del 3 av 6: Kulturarv i Stockholm: Historisk köksträdgård
Del 4 av 6: Kulturarv i Stockholm: Strömmingsfiske med not
Del 5 av 6: Kulturarv i Stockholm: 400 år gammal kvarn maler vidare
Del 6 av 6: Kulturarv i Stockholm: Storslaget kafferep
