Text: Ida Säll
– Ovanför min mormors och morfars säng hängde flera svartvita foton. Det var särskilt två av bilderna som fascinerade mig som barn, berättar Marie Lok Björk, författare, journalist och förlagsarbetare.
– Den ena fotot föreställde tjusig kvinna i en vit långklänning framför ett stort hus. Om den sa alltid morfar stolt: ”Det där var min mamma när hon var handlardotter.” Bilden bredvid föreställde samma kvinna med man och barn, men utanför en statargård. Och det var där hon hamnade sedan.
Marie Lok Björk har skrivit Att välja ett liv, en historisk roman med utgångspunkt i hennes morfars mammas livshistoria. Hur kom det sig att handlardottern Ottilia blev mjölkerska i statarlängan?
– När jag såg bilden av Ottilia igen som vuxen och själv var nyförlöst småbarnsmamma kunde jag plötsligt sätta mig in i hennes perspektiv, och moderskapsrollen. Då blev jag som besatt av att ta reda på vad det var som hände, berättar Marie Lok Björk.
Ottilia föds år 1900 i Harbo socken i Uppland. I bokens början arbetar hon fortfarande i familjens lanthandel och ska precis fylla 21, den tidens myndighetsålder. Nu ska hon äntligen våga berätta för föräldrarna om Åke, sin hemliga kärlek. Men till Ottilias besvikelse godkänner föräldrarna inte den mindre bemedlade Åke som dotterns kommande gemål. Då är hon redan gravid med hans barn.
Trots många motgångar är Att välja ett liv inte på långa vägar en tragedi. Huvudpersonen Ottilia har en osviklig förmåga att fortsätta framåt. Även under åren som mjölkerska på statargård, med långa dagar och småbarn som fick ta hand om sig själva medan Ottilia arbetade.
”Förlåt, jag är ny här, är det bara att gå in?” sa Ottilia.
”Ja, och skynda på, annars kommer inspektorn. Inte
en sekund sena får vi vara”, sa Mia och himlade med
ögonen.
Fler kvinnor hade dykt upp och gick nu förbi Ottilia
och Mia in i ladugården.
”Kom med här”, sa Mia och tog henne i armen.
Hon gav Ottilia en träpall och en hink, och visade var
hon skulle hälla över mjölken när hinken var full. Det
var viktigt att mjölken togs om hand direkt. Den skulle
snabbt silas och kylas. Slarvade de med hygienen kunde
det få katastrofala följder, sa Mia och visade var Ottilia
kunde rengöra sina händer och armar både före och
under mjölkningen. Sedan var det bara att sätta i gång.
Minst tio kor skulle hon mjölka innan hon fick gå tillbaka
till barnen.
(…)
Nu var hon statare. Det stod här. Johanna Ottilia
Larsson. Kontrakt på ett år. Några få ören som kontant
lön, beroende på hur mycket mjölk hon levererade. Resten
i stat. Vete, korn, råg, kaffe, ärter, strömming, salt,
sill, potatis, ved. Och så tre liter mjölk per dag.
Ur Att välja ett liv av Marie Lok Björk
Är Ottilias livsberättelse typisk för en svensk statare?
– Nej, att göra en klassresa nedåt var inte särskilt särskilt vanligt. Att Ottilia dessutom kom ensam till statarlängan, och inte i sällskap med en man, är också rätt unikt.
Marie Lok Björk har lagt mycket tid på att intervjua sin morfar, som alltså levde sina första barndomsår på statargård.
– Mormor och morfar har alltid brunnit för politik och klassfrågor och redan när jag var liten visste jag vad en statare var. Dessutom har morfar alltid varit en bra historieberättare. Det finns en scen där Ottilia lurat sin dotter Berta att man tappar håret om man äter för mycket smör. Ottilia försöker på så vis få det lilla smör de har att räcka längre. Det är en typisk anekdot som kommer direkt från morfars barn. Han har alltid kunnat ta ner berättelsen på en nivå som gjorde den spännande.
Under arbetet med Att välja ett liv har Marie Lok Björk haft stor nytta av Statarmuseet på Överjärva gård i Solna.
– Eftersom museet var stängt på grund av pandemin fick jag fri tillgång till den gamla statarlängan. Jag satt där och skrev under så pass lång tid att alla årstider hann komma och gå, precis som i boken. På vintern var verkligen svinkallt därinne. Husen är byggda på billigaste möjliga sätt och det drog från både väggar och golv. Det var bra att få uppleva det, och känna hur små rummen var. Det gav oerhört mycket för boken.
Hur mycket tror du att gemene man vet om statarsamhället i dag?
– Alldeles för lite! Det är verkligen en lucka i svensk historia, och i folks allmänna kunskap. Själv hade jag inte förstått tidigare hur mycket kvinnor jobbade i statarlängan, utöver att ta hand om hem och barn.
– Många äldre personer som läst boken har berättat för mig att de själva har vuxit upp i statarlänga. Andra har kanske en mormor och morfar som gjorde det. Det sorgliga är att många säger ”Jag passade aldrig på att fråga om det”. De får en påminnelse om vad de missat.
Kjell-Åke Larsson har nyss ätit lunch i sitt radhus i Veberöd. Även han har minnen av hur det var att vara barn i statarsamhället.
– Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Som barn bodde Kjell-Åke i en statarlänga som tillhörde Skönabäck gods i Skurups kommun.
– Mamma mjölkade kor och pappa körde häst. De jobbade mycket förstås. Vi var tio syskon och jag var tredje yngst i syskonskaran. Vi bodde i två rum och kök och barnen sov två eller tre i varje säng. Det var inget man tänkte på, det var bara så det var.
Kjell-Åke började bistå i arbetet på gården redan när han var liten.
– Det fanns 70, 80 mjölkkor som jag hjälpte till att vakta när jag hade sommarlov. Det var ett fint jobb. Kor, de betar ju, och sedan lägger de sig ner för att idissla ett par timmar. Sedan reser de sig på nytt. Det var lite långtråkigt men jag läste mycket böcker. Ibland äventyrsböcker.
Vad gjorde ni barn i statarlängan mer när ni inte gick i skolan?
– Vi lekte mycket i skogen. Ofta kurragömma. Det fanns fem lägenheter i vårt hus så vi var många barn. Vi hade höns på gården och ibland gick vi och lämnade ägg i affären. Då fick vi mat i utbyte.
Minns du vad ni brukade äta i statarlängan?
– Två gånger om året slaktade vi en gris. Vi saltade köttet för vi hade ju ingen frys. Mor plockade mycket bär, och syltade själv.
Efter sju år i skolan började Kjell-Åke jobba heltid på gården.
– Jag körde häst. Det tyckte jag om. På gården fanns 24 arbetshästar.
Det tyngsta jobbet på Skönabäck gods var att flytta sten, när man skulle gallra betor.
– De stora stenarna låg i vägen på åkern, och de flyttade man med ren mannakraft. Det kunde ta en hel dag och ryggen tog stryk för många av de äldre.
Kjell-Åke har inga tydliga minnen av hur det var när han var nio år och statarsystemet upphörde.
– Man jobbade ju kvar på gården. Den stora skillnaden var ju förstås att man fick kontanta pengar i stället för stat. Men jag vet att många tyckte det var sämre, i alla fall i början innan systemet hade kommit i gång riktigt.
Hur tycker du den generella kunskapen om statarsamhället ser ut i dag?
– De som är lika gamla som jag vet ju en hel del. Men de som är yngre verkar inte veta så mycket. Jag har fått Parkinsons sjukdom och det gör att jag inte längre minns allt så bra. Men vissa saker har man kvar. Det är minnen för livet.
Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård.
Men det är inte alltid folk har velat lyssna.
Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Bortsett från en kortare session som sjöman på en båt med destination Sydafrika fortsatte Kjell-Åke att arbeta inom jordbruket.
– Jag hade nog inget sjömansblod i mig så jag stannade i Sverige sedan.
Efter att ha arbetat med besprutning i 30 år blev Kjell-Åke sjuk i cancer och var tvungen att gå ned i arbetstid. Då kom den ideella verksamheten på Statarmuseet i Skåne att betyda mycket.
Barbro Franckié är museichef på Statarmuseet i Skåne. Museet har sin upprinnelse i ett folkbildningsprojekt på 1980-talet – Statarliv i Skåne – i regi av Svenska Lantarbetareförbundet, ABF Skåne och Historiska Institutionen vid Lunds Universitet.
– Tusentals människor med erfarenheter liknande Kjell-Åkes har bidragit till trovärdigheten här. Det är minnen och engagemang från människor som Kjell-Åke som är museets grundstomme, säger Barbro Franckié.
Statarlängan ligger vid randen till Torups bokskog och är byggd av handslaget tegel. Museet inrymmer rekonstruerade bostadsmiljöer från 1928 respektive 1952. Här finns även museibutik, bibliotek och ett krav-certifierat café. Utöver minnen och erfarenheter har ideella krafter som Kjell-Åke bidragit med att bygga och renovera i museilokalerna.
– Många före detta lantarbetare har en väldig kunskap och mångsidighet. Här har gjutits och sågats, man har renoverat kök och förråd och utedass. Men jag vill understryka att kärnan i all volontärverksamhet är att ingen någonsin får tas för given. Det är särskilt viktigt att bekräfta volontärt arbete – och att återkommande bjuda på fika, middagar och festliga inslag.
Ofta är det i pensionsåldern som volontärer likt Kjell-Åke knutits till museet.
– Men jag har noterat att många volontärer nått en hög ålder, berättar Barbro Franckié.
– Jag tror det har att göra med att man alltid haft något göra – man har ju träffat folk varje dag och fått prata om sina liv.
Elever på skolbesök i museet får lära sig om livet som statare genom att hjälpa till att ta hand om museets grisar, kaniner och höns.
– Den pedagogiska verksamheten är vår hjärteverksamhet. Ungdomarna lagar mat och bakar bröd i vår gamla bakugn. De sår och skördar och rensar ogräs. Ofta jobbar man i små grupper om två till fyra elever.
På museet har många möten mellan volontärarbetande pensionärer och besökande skolelever skett genom åren.
– I samtalen med barnen har många av de äldre blivit varse att deras berättelser inte är självklara i dag. Den upptäckten har varit med och format pedagogiken på museet.
Varför är det fortfarande viktigt att berätta om hur livet såg ut för en statare?
– Det finns många anledningar. Men jag tycker det är extra angeläget att påminna om är att historia här i Sverige inte är historia i alla delar av världen. System liknande statarsystemet finns ju fortfarande på många håll – till exempel i södra Italien, i Portugal och i Sydafrika.
Även ur klimatsynpunkt är det intressant att påminnas om hur man i statarsamhället tänkte kring hållbarhet och återanvändning, menar Barbro Franckié.
– För dem var det förstås en belastning med begränsade resurser, men jag tror det kan vara viktigt för människor i dag att få syn på att man är mer än ett jag, här, just nu. Global solidaritet behövs, och därför behövs Statarmuseet.
FAKTA: STATARSYSTEMET OCH STATARMUSEER
- Under ungefär 200 år jobbade lantarbetare på gods och större gårdar mot en lön som till största del bestod av mat och husrum. Lönen i natura kallades ”stat”. Statargårdarna fanns framför allt i de södra delarna av Sverige och anställningen involverade ofta hela familjer. Man arbetade på årskontrakt men det hände att statare på grund av begränsade medel hamnade i skuld till gården och därför inte kunde flytta förrän skulden var betald.
- Flest människor med statarvillkor fanns det under 1800-talets senare del. Då levde omkring 140 000 personor i statarlängor i Sverige. I takt med jordbrukets mekanisering blev statarna färre. År 1945 upphörde statarsystemet efter ett avtal mellan Skog- och lantarbetsgivarna och Svenska lantarbetarförbundet.
- Arbetarförfattarna Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson har skildrat livet som statare i Sverige. Ivar Lo-Johansson var framträdande i debatten om statarnas arbetsvillkor som föranledde att statarsystemet avskaffades.
- På bland annat Överjärva gård i Solna, i småländska Huseby, på Enköpings museum och i Karlsund i Örebro kommun finns museiverksamhet som berättar om statarsystemet. Statarmuseet i Skåne är det största i sitt slag. 2020 utsågs det till Årets Arbetslivsmuseum.
