Det livsviktiga mörkret

Det livsviktiga mörkret

av | feb 14, 2024 | Kulturmiljö, Landskap

Text: Ida Säll

Vad gömmer sig ute i nattmörkret? Fält och skogar, vild oordning. Nyvakna barn som just ska ge ifrån sig ett frågande skri. Alla platser som övergetts och inte längre lyser. Kanske finns det som skrämmer oss allra mest där ute? För vi har ju ingen aning om det vi inte ser. Brist på ljus är brist på kontroll. Där människan verkar, där tänder man lampan.

Fast, i många tusen år levde vi stora delar av dygnet i ett dunkel. Mörkret satte ramarna för både arbete och vardagsliv, men det påverkade också våra föreställningsvärld. Rädslan för mörker var nämligen väl utbredd i alla åldrar och samhällsklasser – skrock och vidskepelse fanns till och med inskrivet i rättssystemet. År 1607 betalade exempelvis Stockholm stad fyra daler som ersättning till en borgare som blivit biten av näcken när han suttit på dass. I slutet av samma sekel blev en dräng utanför Göteborg dömd till döden för att ha haft samlag med ett bergrå.

Förmodligen var det en viss lättnad för både hantverkare, närsynta och mörkrädda när det artificiella ljuset började sprida sig på 1800-talet. Och det var väl inte utan orsak som upplysningen använde just ljuset som sin metafor?

Men sedan dess har strålkastare, reklamskyltar och gatlyktor blivit allt starkare och många fler. Jorden i dag, sedd från rymden, ser ut att glöda i natten. Få människor vet hur ett kompakt mörker ter sig eller hur en stjärnhimmel ser ut. Vi behöver riktigt mörker för att kunna uppleva riktigt ljus.

Johan Eklöf är är doktor i zoologi. Han forskar om fladdermöss och har skrivit boken ”Mörkermanifestet”.

– Ljuset från en riktig stjärnhimmel kastar skuggor på marken. Man kan nästan bli bländad av de starkaste stjärnorna. Det är överraskande ljust, gnistrande.

Att se på stjärnorna och uppleva månens olika faser hör till vår kultur. Det är en viktig del hur våra förfäder upplevde världen.

– När det var fullmåne förr kom det laster med varor in till städerna, massor hände. I månens starka ljus kunde man ju köra häst och vagn även om natten. Det är som om man glömt att vi människor faktiskt kan se i månljus. Det ljuset är ändå bara en hundradel så starkt som en gatlykta.

Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien!

Johan Eklöfs arbetstid äger ofta rum på natten. En del av hans jobb består i att inventera fladdermusbestånd.

– Varje vinter räknar jag fladdermöss nere i en gruva. När jag gått en kilometer in i berget händer det att jag stannar upp och släcker pannlampan. Mörkare än så kan mörker inte bli. Det blir så fysiskt att man nästan känner det mot kroppen. Man vill sträcka ut handen och ta på mörket, på samma sätt som man tror sig kunna ta på moln.

Det var fladdermössen som introducerade Johan Eklöf för mörkret. Enligt gammal kristen sed hör fladdermusen till djävulens anhang. Den anses vara ett orent djur som får företräda det bokstavliga såväl som det andliga mörkret, i motsats till Guds ljus. Därför är det ironiskt, menar Johan Eklöf, att kyrkor och kyrkogårdar sedan länge utgjort boplats för kolonier av fladdermöss.

– Kyrkor har ofta tagits om hand på ett liknande sätt under flera hundra år. Det är ofta lummigt på kyrkogårdar och det finns mycket att äta för fladdermössen. Vissa arter lever inomhus, på kyrkvindar. Det räcker med ett par centimeters öppning för att en fladdermus ska kunna ta sig in. Ofta finns det insekter att jaga där inne också.

På 1980-talet hade två tredjedelar av kyrkorna i Västergötland en alldeles egen fladdermuskoloni. I dag är siffran nere på en tredjedel, enligt Johan Eklöf och hans kollegors forskning. Under 1990-talet tändes nämligen fasadbelysning på kyrka efter kyrka i Sverige. Än i dag lyser en stor del av landets kyrkobyggnader som stillsamma tivolin i natten. Och djuren som sedan 70 miljoner år haft mörkret som sin hemvist blir allt färre.

Hänsyn till biologisk mångfald förutsätter att vi ser till hela dygnets fauna, påminner Johan Eklöf. Det är nämligen efter att vi människor somnat på kvällen som det mesta av naturens verksamhet i form av jakt, nedbrytning och pollinering sker.

– Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien! Tar vi hand om dagfjärilar och bin har vi räddat mycket, men många skalbaggar som sköter nedbrytningen är till exempel helt beroende av nattens mörker.

Även parningen sker till stor del under nattens timmar. Lysmasken var långt mer vanlig i Sverige förr än vad den är i dag. De har svårt att hävda sig i en ljus värld.

– Lysmaskhonorna lyser och lyser, men hanarna beger sig ju till närmaste gatlykta istället, för den lyser ju så mycket starkare. Då blir det ingen parning.

Finns det då några som fortsatt värnar om mörkrets fortbestånd? Ja! International Dark-Sky Association (IDA) grundades i slutet av 1980-talet i USA. Organisationen arbetar för att öka medvetandet om mörkrets värde, bland annat genom certifiera så kallade mörkerparker – platser där det konstgjorda ljuset kraftigt reglerats och förutsättningarna för stjärnstudier är särskilt goda.

I nuläget finns 130 platser runt om i världen som skyddas av IDA.

Än så länge finns ingen mörkerpark här i Sverige, vårt närmaste certifierade beckmörker går att finna på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland.

Ljusföroreningar är fortfarande ett okänt begrepp för många. Men det är under förändring, tror Johan Eklöf. Våren 2021 beslutade exempelvis Blentarps församling i Skåne att släcka fasadbelysningen på kyrkorna för fladdermössens skull.

– Jorden har funnits i 4,5 miljarder år, glödlampan i 150. I framtiden kommer belysning vara lika strikt begränsad som buller.

Fakta: Varsam belysning

  • Ansvarar du för en historisk byggnad? Kom ihåg att användningen av ljus och mörker är ett sätt att förvalta och gestalta kulturarv, både interiört och exteriört.
  • Utomhusbelysning påverkar den biologiska mångfalden, särskilt om den kastar ljus över en äldre byggnad. I stället för fasadbelysning kan man använda sig av nedåtriktad punktbelysning i markhöjd som exempelvis följer den stig som leder fram till byggnaden.

Källa: Johan Eklöf

Analys: ”Detaljerna gör helheten”

Analys: ”Detaljerna gör helheten”

av | feb 14, 2024 | Kulturmiljö, Landskap, Påverkan

Som bebyggelseantikvarie har man lärt sig att värdera kulturmiljöer och precisera vad i värdet ligger. Om jag tänker efter skulle alla de här olika kategorierna passa in på begravningsplatser: Lokalhistoriskt, samhällshistoriskt, socialhistoriskt, religionshistoriskt, personhistoriskt, bebyggelsehistoriskt, arkitekturhistoriskt, trädgårdshistoriskt samt materialhistoriskt. Därmed borde närapå alla kyrkogårdar kunna bedömas vara av mycket högt kulturhistoriskt värde. Även det faktum att en begravningsplats berör så många människors livshistoria, alla sorters människor, höjer dess värde – så sant som det är sagt att ”vi är alla lika inför döden”. Den sammanhållande länken är hur man har varit knuten till orten.

Begravningsplatsen är också viktig som en offentlig park, kanske särskilt i städer med tätbebyggda kvarter och höga hus. I dag förtätas städerna på grönområdenas bekostnad. Då kan det vara en fördel att den gröna lungan utgörs av en begravningsplats där gravfrid råder. Växtligheten, det traditionella byggnadssättet och ett stillsamt och försiktigt användande av kyrkogården gör också att många insekter och djur trivs.

Men både kyrkorna och begravningsplatserna påverkas av vad som sker i samhället och i världen. Den storhetstid som begravningsplatserna har haft med gravanläggningar som innebär hela gravanordningar som bildar kvarter på kyrkogården håller på att försvinna. Nya begravningsseder, människors flyttmönster, församlingarnas ekonomi och globalisering har lett till att våra begravningsplatser har börjat förändras. Ibland och för vissa på ett oroande sätt.

Konsekvenserna riskerar att bli att begravningsplatserna töms på sitt innehåll. Dels rent fysiskt, genom att gravstenar eller hela gravvårdar tas bort. Dels historiemässigt, genom att de begravda kvarlevorna efter människor under marken blir anonyma. Kyrkogårdarna förlorar då både sitt unika uttryck och den historia som är kopplad till platsen. Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.

Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.

Skydd för vissa gravvårdar finns i föreskrifterna för kyrkliga kulturminnen och i kulturmiljölagen. I den senare står det att ”begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”. För att på ett väsentligt sätt ändra begravningsplatsen krävs tillstånd.

Men krav på inventeringar kom så sent som för sju år sedan, medan den samhällsförändring som ändrar förutsättningarna har pågått länge och sakta accelererat. Fler flyttar från sin födelseort. Allt fler går ur Svenska kyrkan, en orsak kan vara att det är så lätt att urskilja kyrkoskatten i deklarationen. Färre går på gudstjänster och besöker sina släktingars gravar, vilket gör att de inte heller upplever kyrkomiljöerna. Därmed tappar vi relationen till våra rötter och vår historia, vilket kanske påverkar antalet uppsagda gravrättsavtal.

Även de ökade urnsättningarna spelar in. Andra begravningstraditioner tillkommer och berikar våra kulturmiljöer. Men bevarande och utveckling behöver gå hand i hand, så att äldre generationers spår får leva kvar och fortsätta vara en viktig kunskapsbärare av vår historia.

Hembygdsrörelsens insatser i samarbete med släktforskare, församlingar och myndigheter är därför en ovärderlig del i att bevara begravningsplatsernas kulturhistoriska värden. Tillsammans kan parterna till exempel hitta anhöriga som inte nås av församlingarnas anslag om att gravrätter håller på att gå ut, inventera gravstenar ur ett lokalhistoriskt perspektiv, hjälpas åt att vårda gravanordningar och berätta bygdens historia utifrån de personer som ligger begravda på kyrkogården.

Jag vill återknyta till de upplevelsevärden som finns hos en kyrkogård. Som på de flesta platser är natur och kultur sammanbundna här. En begravningsplats är ursprungligen anlagd av skickliga arkitekter och kunniga trädgårdsmästare. Gångar, trädrader, kvarter och murar ger kyrkogården dess unika karaktär. Liksom arkitektur i övrigt följer trädgårdsarkitekturen stilhistorien och berättar om när kyrkogården tillkommit och när den har utvidgats. Därför är det viktigt att värna även strukturer, markbeläggning och trädsorter i en kyrkogårdsmiljö. I luckrade jordar, skyfflade grusgångar och gamla stammar trivs fåglar och småkryp, samtidigt som ljudet från knaster av steg på grus och skuggan under en trädkrona ger en rofylld inramning till historiens vingslag.

Fotnot: Sveriges hembygdsförbund publicerade år 2020 skriften Begravningsplatsernas kulturarv som en del av arbetet för Hållbara landskap. Klicka på respektive rubrik för att aktivera länk.