Jonsereds fabriker är en av Sveriges bäst bevarade tidiga industrimiljöer. På fabriksholmen anlade man under 1830-talet en kanal från sjön Aspen, som gav vattenkraft till den skotske entreprenören William Gibsons mångfacetterade industriverksamhet. Bland annat tillverkades segelduk, brandslangar, snickerimaskiner, skogskranar och motorsågar.
Delar av verksamheten har knoppats av och drivs därigenom vidare, men den stora betydelse företaget Jonsered hade in på 1970-talet, är historia. Genom projektet ”Jonsered – en plats att upptäcka och mötas i” har nu Jonsereds hembygdsförening skyltat upp byggnaderna på fabriksholmen.
– Vi vill ge besökarna möjlighet att få information om Jonsered. Folk ska kunna gå runt och guida sig själva, säger Lars-Inge Stomberg ordförande i Jonsereds Hembygdsförening.
Med qr-teknik kan besökare via mobil eller läsplatta ta del av gamla bilder, texter, tidningsartiklar och i vissa fall även filmer – den äldsta inspelad redan 1917.
– Det fanns fyra gruvor här. Alla lades ner 1962 till 1980. Utan dem hade det inte funnits något Nordmark. Allt här byggdes upp kring gruvorna och järnhanteringen.
Vad fängslar dig när det gäller gruvhistoria?
– Det är oerhört mångfacetterat. Dels den dramatik som finns förknippad med olyckor och ras. Vi förstår inte i dag hur hemskt arbetarna hade det. De gick 200 meter ner på stegar i träskor som kanske inte ens satt fast på fötterna, med snö och is på stegen. Det är också jättespännande med själva fyndigheterna, det är nästan som en skattjakt. Och så den sociala biten, att gruvsamhällen var så socialt skiktade.
Vad får man ta del av hos er?
– Vi har en snygg fotoutställning med information på svenska, tyska och engelska. Vi har också en fantastisk samling gamla borrmaskiner, inklusive Sveriges första bergborrmaskin från 1863. Och mycket annat: Släggor, malmvagnar, trästegar och belysning från 1700-talet, med mera.
Berätta om er mineralsamling.
– Nordmarksberg är känt för att ha snygga, kristalliserade mineral. Långban som också ligger i Filipstads kommun är berömt för att ha flest mineral, 270 stycken. Vi har också många, över 100 stycken.
Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
År 2010 bodde ungefär 5 000 personer i Malmberget. Fem år senare var det 1 700. Sedan dess har de centrala delarna av orten, inklusive det 13 våningar höga Focushuset, rivits.
Till skillnad från Kiruna byggs Malmberget inte upp på nytt. De invånare som bor ”kvar” har i själva verket flyttat till närbelägna Koskullskulle eller Gällivare. Det kan det dock vara svårt att få ur en trogen före detta malmbergetbo, berättar Lars Israelsson.
– Jag märker att de riktiga malmbergarna säger att de har flyttat till Repisvaara, de säger inte Gällivare.
Repisvaara är en ny stadsdel under uppbyggnad i Gällivare.
– Det har funnits en enorm känsla för Malmberget. Alltid sa man ”solen lyser i Malmberget”, det är tio grader varmare i Malmberget än i Gällivare. Man såg Dundret och solen lyste. Sådana saker kan man inte flytta, säger Lars Iraelsson.
2013 till 2016 ledde Lars Israelsson, som kultursekreterare i Gällivare kommun, ett omfattande dokumentationsprojekt om Malmberget. Bilderna i det här reportaget kommer därifrån. Man gjorde också böcker, filmer och två lokala konstnärer byggde en modell i skala 1:200 som speglade samhället från 1960- till 2010-tal. Sommaren 2016 ställdes allt ut i sporthallen.
– Det blev en enorm final, det kom tusentals personer, många utflyttade återvände.
Vad betydde dokumentationen för samhället?
– Det var en del i sorgeprocessen. Folk har en enorm sorg. De har vuxit upp i de här husen, de har kanske byggt dem, de har inrett dem och sedan är de tvungna att flytta därifrån. Inte på grund av att de saknar jobb, utan för att gruvan som ligger tusen meter under dem ska fram.
Det har funnits en enorm känsla för Malmberget.
När Malmberget såg dagens ljus i slutet av 1800-talet var det tack vare gruvan. Utan det svarta guldet, järnmalmen, hade det inte uppstått ett samhälle just här. Gruvan är både upprinnelse och förgörelse.
– 1888 kom de första till Malmberget. När man byggde upp samhället var det en avgörande förutsättning att bo nära jobbet, gruvan. Det är det man nu får lida för.
Det har hela tiden varit gruvan som styrt, understryker Lars Israelsson. När han själv var barn revs de trähus från tidigt 1900-tal som då utgjorde stadskärnan. Det var 1960-tal, en expansiv period för LKAB. Ny, modern bebyggelse skulle snabbt på plats. Några år senare spärrades stora delar av centrum av för den så kallade Gropen, en säkerhetszon som från 1971 skulle dela Malmberget i två.
Vad saknar du själv mest från Malmberget?
– Kulturlivet och föreningslivet. Det fanns ett fantastiskt Folkets hus och ett speciellt idrottsliv. Och alla kulturskapare, vi har haft många geniala personer i Malmberget. Det går inte att återskapa.
Från papperskartor, ljusbord, plastfilmer och tuschpenna till dator. Det är betydligt smidigare att göra den typ av kartöverlägg som agrarhistorikern Niklas Cserhalmi lär ut i Fårad mark i dag, än vad det var när han skrev handboken för 25 år sedan.
– Det vi gjorde på 90-talet när vi tog tåget till Gävle och gick till Lantmäteriet för att titta på kartor, det kan man göra hemifrån nu.
Niklas Cserhalmi är i dag chef för Arbetets museum i Norrköping och ordförande för organisationen Sveriges museer. Fårad mark skrev han efter att ha lett projektet Landskapsarvet, som drevs av Sveriges hembygdsförbund och Riksantikvarieämbetet i syfte att föra ut kunskap om hur man kan tolka historiska kartor.
Metoden beskriver Niklas Cserhalmi som att ”dra bort en filt”, plötsligt öppnar sig landskapet och tidigare oanade berättelser framträder.
– Under ett par år reste jag runt till hembygdsföreningar landet över. Det var fascinerande att gå på fältvandring tillsammans, den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
Boken publicerades ursprungligen som ett specialnummer av Bygd och Natur. Sedan 1998 har den använts som handbok av hembygdsintresserade, men också som kurslitteratur vid flera universitetsutbildningar.
Den nya utgåvan är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges hembygdsförbund. Niklas Cserhalmi har uppdaterat boken i sin helhet och SLU:s Kristofer Jupiter svarar för ett tillägg om digital rektifiering av kartor.
– Digitaliseringen hade kommit i gång på 90-talet, men det var ändå stenålder jämfört med i dag. Vi hade exempelvis inte möjlighet att göra digitala kartöverlägg, säger Niklas Cserhalmi.
Den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
I slutet av 1990-talet ärvde Erika Myrsell en liten stuga i Stora Skedvi, Dalarna. Stugan hade hört till ett ödehus som numera var rivet. Bakom stugan reste sig en granskog. Efter ett drygt decennium som stugägare beslutade Erikas familj att hugga ned skogen. Först då påmindes de på allvar om den urgamla jordkällare som hela tiden hade tillhört huset.
– Källaren utgjorde underdelen till en nedgången lada, som låg på en liten kulle. Från ena hållet kunde man gå in i ladan, och i den andra var ingången till jordkällaren. Vi hade nästan aldrig varit där inne, men när träden omkring försvann blev alltihop liksom vår gård. Och då började vi undersöka jordkällaren.
– Det var så mörkt och dörrarna var alldeles ruttna. Vi tyckte det var lite otäckt faktiskt. Först och främst var vi tvungna att bygga nya dörrar. Och när vi började renovera startade jag Jordkällarens vänner. Jag var med i Utedassets vänner sedan innan.
Erika Myrsells jordkällare efter renovering. Foto: Privat
Den typiska jordkällaren är byggd i en slänt och den bärande konstruktionen är alltid sten.
– Min källare byggdes 1891, det står inristat ovanför ingången. Oftast är jordkällare fantastiskt byggda. Men om man inte använt en källare på väldigt länge är det viktigt att kolla så att alla stenar ligger på plats för att inte riskera ras.
– Vi använder vår jordkällare till sylt, saft, potatis, vin, läsk och öl. Allt som behöver kyla men inte får plats i kylskåpet. Jag förvarar alltihop i en ”skjuträv”, en gammal skottkärra med järnhjul. Många i gruppen har satt upp trähyllor, men det är viktigt att impregnera så att träet inte möglar i fukten.
En del medlemmar i Jordkällarens vänner använder sin jordkällare som ett extrarum:
– Många fixar med belysning och bord, de ordnar både middagar och after work. Några har till och med gjort bastu där inne!
Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
En jordkällare ämnad för ursprunglig användning bör dock hålla en temperatur på 7-8 grader. Det ska vara svalt på sommaren, men inte frysa till om vintern.
– Det är viktigt att ha dubbla dörrar för temperaturens skull. Och så ska det finnas ventilation, både via dörrar och tak. Dräneringen är jätteviktig. Vi har provat att gräva utanför vår källare för att regnvattnet lättare ska rinna undan. Kanske kommer vi lägga grus inne på golvet också, vi får se.
Möss och råttor tar sig gärna in i jordkällare, eftersom de älskar potatis. Lättast håller man skadedjur på avstånd genom att använda rätt sorts förvaringskärl. Även större spindlar är återkommande hyresgäster.
– Många klagar på att de har mycket spindlar och någon i gruppen hade inte vågat gå in i sin källare på 20 år. Men, det sägs att spindlarna är ett tecken på att det är lagom fuktigt, att jordkällaren mår bra.
Tillströmningen av medlemmar till Jordkällarens vänner har ökat drastiskt de senaste åren. Erika tror att det är ett tecken i tiden.
– Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
Fakta: Jordkällarens historia
Ett flertal hembygdsföreningar har jordkällare i sitt fastighetsbestånd. Jordkällaren var en byggnad som från 1800-talet kom att ingå i många gårdsbilder. Rovor och kål vinterförvarades dessförinnan oftast övertäckt, ovan mark. När den mer frostkänsliga potatisen blev stor på 1700-talet grävdes inledningsvis så kallade potatisgropar, därefter byggdes jordkällare.
I samband med laga skiftesreformen 1827, då gårdar flyttades ut från byplatsen till nya bättre, sammanhängande jordbruksfastigheter, tog byggandet fart på allvar. Rika byggde jordkällare i sten, fattiga oftast i trä, skriver Länsstyrelsen i Västra Götalands län i skriften ”Ta hand om din jordkällare” (2015).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
