Högan kallas den hembygdsgård i Lekebergs kommun som ombesörjs av Västernärkes hembygdsförening. När Örebro län år 2023 drabbades av ihållande regnoväder blev det kraftig översvämning i föreningens gamla smedja.
– Smedjan ligger i utkanten av Fjugesta på en sluttning ned mot en liten bäck, berättar ordförande Jakob Englund.
– Eftersom det regnat så pass mycket och vi visste att smedjan ligger som den gör anade vi vad som hade skett.
Det var svårt att göra något i det akuta skedet. Vi var tvungna att vänta tills vattnet skjutit undan.
Efter ett telefonsamtal begav sig fem personer till den översvämmade hembygdsgården. Huvudbyggnaden som ligger längre upp i slänten var inte märkbart drabbad, men inne i smedjan stod vattnet en hel meter upp på väggen.
– Man blev lite uppstressad, kan jag säga. Men det var svårt att göra något i det akuta skedet. Vi var tvungna att vänta tills vattnet skjutit undan.
I stället enades föreningens medlemmar i en annan brådskande uppgift.
– Den lokala biodlarföreningen har ett hus precis i närheten och vi har ett pågående samarbete. Vi hjälptes åt att rädda bikuporna som höll på att flyta i väg i vattnet.
Därefter tog man genast kontakt med hembygdsförsäkringen, som skickade en skadetekniker. Försäkringen täckte återställandet av byggnaden men vad gäller lösöret blev självrisken högre än vad föreningen räknat med. I stället för att nyttja försäkringen på den punkten hjälptes man åt att laga den gemensamma utrustningen som skadats av vattnet.
– Någon lagade gräsklipparen, någon annan torkade stenkolet. Verktygen gick också att laga. Vi har goda ideella krafter här.
Finns det några spår från översvämningen I dag? – Nej, inte direkt. Som tur var har smedjan betonggolv och eftersom det är just en smedja blir den varm, vilket hjälpt byggnaden att torka.
Vad har ni gjort för att det inte ska hända igen? – Vi kan ju inte flytta huset, men vi hoppas att det inte ska bli lika allvarligt nästa gång. Nu när det är vår blir det tydligt att marken är mjuk. Kanske kommer vi att dränera kring byggnaden.
Hur kan man förebygga att en byggnad skadas vid översvämning? Hembygdsförsäkringen tipsar om att:
Inte förvara föremål direkt på golvet i källaren. Ställ dem i hyllor eller på lastpallar.
Rensa hängrännor, stuprör och dagvattenbrunnar och se till att leda bort vattnet. Kontrollera att takpannor och plåtar är hela och sitter på plats på taket.
Se till att marken runt byggnaden sluttar nedåt och att kantstenar på eventuell intilliggande gata inte saknas, eftersom det gör att vatten från rännstenen riskerar att rinna in på gården.
Kontrollera att tomtens dagvattenbrunnar och uppsamlingsbrunnar sväljer vatten bra. Slamsug vid behov. Kontrollera även närliggande brunnar i gator och vägar och meddela ansvariga om brunnarna inte fungerar. Vintertid är det vanligt att brunnar täcks av snödrivor vid snöröjning.
Om skadan redan är framme och översvämning pågår – gör så här:
Först och främst: Bryt strömmen! Vattnet kan vara strömförande.Täta igen ventiler och andra öppningar.
Försök att avleda vattnet genom att gräva ett enkelt dike.
Om vattnet kommer in via golvbrunnarna – tryck in en filt eller handduk i brunnen och lägg en rejäl tyngd på minst 10 kilo ovanpå.
Torka, pumpa eller ös ut vatten.
Dokumentera skadorna, börja avfukta och anmäl skadorna snarast möjligt.
På Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida Msb.se finns kartor där man kan ta reda på översvämningsrisken I sitt närområde. Ofta kan man även kommunens hemsida ge information om vilka de senaste översvämningarna varit och vilka konsekvenserna blev då.
FAKTA. Hembygdsförsäkringen
Grundförsäkringen omfattar alla föreningar som är anslutna till Sveriges Hembygdsförbund och ingår i medlemsavgiften till respektive regionalt hembygdsförbund. Krav finns dock på att fylla i och skicka in blanketten ”Underlag till försäkringsteckning”. Grundförsäkringen omfattar ansvar, rättsskydd, förmögenhetsbrott och olycksfall. Därutöver finns tillvalsmöjligheter som bland annat byggnads- och verksamhetsförsäkring.
Krubbemölla är en vattenkvarn och ett arrendejordbruk som ägs av Högestad Christinehof och som förvaltas av Krubbemöllaringen, inom Albo härads hembygdsförening.
– Halmtaken på de vinkelbyggda husen har ersatts i omgångar, berättar Krubbemöllaringens ordförande Henrik Valentin, som har gjort en film om det senaste takbytet.
– Flera träd har fått växa upp nära byggnaderna skuggas halmtaket vilket förkortar livslängden. Halmtak håller normalt i 25-30 år, men här har vissa delar aldrig riktigt torkat efter regnväder, vilket förkortat livslängden. Därför försöker vi nu få tillstånd att fälla flera höga träd som står nära ån.
Driften vid vattenkvarnen upphörde på 1910-talet och när hembygdsföreningen övertog ansvaret för förvaltningen på 1950-talet hade även arrendejordbruket avvecklats. Alla byggnader utom en liten bostadslänga hade rivits.
Råghalm var ursprungligen det material som var billigast och som fanns nära till hands på den skånska landsbygden. I dag är det exklusivt material, konstaterar Henrik Valentin. Högestad Christinehof, som äger Krubbemölla, betalade för den del av omläggningen som länsstyrelsen inte lämnade bidrag till.
– I dag går det inte att få tag i svensk, långstråig råghalm. Problemet är i synnerhet att det inte finns några tröskor som klarar av sådana strån och blir inte tröskningen tillräckligt bra får man skadedjur i taket som förstör det. Halmen som vår entreprenör använde var polsk där man utvecklat tekniken. Kostnaden blir därefter. Kvalitetshalm är rena hårdvalutan.
För hembygdsföreningar som i likhet med Krubbemöllaringen/Albo härads hembygdsförening förvaltar byggnader med halmtak och vill behålla materialet är det viktigt att vara tidigt ute för att få tag i kunniga hantverkare, betonar Henrik Valentin
– Det kan handla om att boka in en omläggning ett till två år i förväg. Numera läggs oftast bara en del i sänder om vilket underlättar eftersom arbetet är väderberoende och kan tvingas avbrytas under perioder med ihållande regn.
Krubbemöllaringen satsar nu mycket på att åskådliggöra mer av det avvecklade arrendejordbruket. Man ska bland annat sätta upp fler skyltar, göra en audioguide och bli fler som kan hålla guidningar. Genom ett nytt samarbete med Österlens museum blir fler aspekter av vårt kulturarv belyst.
– Att göra en film som denna nya om omläggningen av halmtaket är också ett sätt att synliggöra vår verksamhet och den kulturmiljö vi ansvarar för, säger Henrik Valentin, som lärt sig mycket om halmtak genom arbetet med kortfilmen.
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
En stark oro över att kulturmiljöer utplånas och den lokala historien raderas. Det uttrycker Sveriges hembygdsförbund i sitt yttrande över remisspromemorian Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning, där regeringens förslag till författningsändringar för vattenkraftens omprövning presenteras.
Det aktuella förslaget lämna inga garantier för att vattendragens kulturarv skyddas eller att beredskapen stärks i lokalsamhällena, konstaterar Sveriges hembygdsförbund som efterlyser ett helhetsperspektiv.
Regeringens förslag, som är en del av Tidöavtalets ambition att säkerställa elförsörjningen, lyfter elproduktion och småskaliga aktörers ekonomiska villkor som centrala frågor. Däremot saknas tydliga hänsyn till äldre vattenkraftverk som kulturhistoriska miljöer. Trots löften i Tidöavtalet om att prioritera dessa frågor, menar Sveriges hembygdsförbund att denna aspekt ignorerats i det föreslagna regelverket.
– I flera år har man utrett och arbetat med frågan och ändå har man missat helhetsperspektivet, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg vid Sveriges hembygdsförbund.
– Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
I sitt yttrande efterlyser Sveriges hembygdsförbund en bredare debatt om vattenkraften, där såväl kultur- och rekreationsvärden som översvämningsrisker och beredskapsfunktioner finns med. ”Kultur- och rekreationsvärden står redan i många av våra nationella mål att de ska tas hänsyn till, klimatfrågan har vi arbetat med i många år nu och krisberedskapen borde tagits med från början i utredningarna eftersom invasionen av Ukraina inleddes under våren 2022. Med krisberedskap syftar vi inte bara på den lokalt producerade vattenkraften utan tillgången till vatten och lokalt producerade livsmedel.”
Enligt Sveriges hembygdsförbund underlättar inte de föreslagna regeländringarna för de småskaliga kraftverken, som man menar ofta är viktiga för elförsörjningen i lokalsamhället, men också kulturhistoriskt värdefulla.
– De här kraftverken ligger fortfarande kvar i den klass som inte anses vara av nationellt intresse. Därför riskerar de nedläggning. Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker om inte alla kraftverk blir prövade på samma vis, eftersom de stora kraftverken i norra delen av landet har mindre stränga krav vid omställningen till moderna miljövillkor, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund ser även att regeringen brister genom att inte ha tagit med de utrivningar av vandringshinder som sker utanför den Nationella planen (NAP) i lagändringarna, utrivningar som görs på myndigheternas initiativ.
– Dessa utrivningar är problematiska eftersom miljöerna har betydelse för lokalhistorien som därmed urholkas. Den goda status som myndigheterna försöker åstadkomma handlar mer om fiskvandring än om EU-direktivets verkliga syfte som är tjänligt dricksvatten, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund arbetar aktivt med miljökvalitetsmålet Levande vatten. Ett stort antal hembygdsföreningar har hört av sig till förbundet med oro över att rivningar och omvandlingar av vattendrag riskerar att radera orternas historia och förändra landskapen utan tillräcklig konsekvensanalys.
– Enligt intentionerna i EU:s vattendirektiv ska samråd ske med god framförhållning med allmänheten och enligt Europeiska landskapskonventionen har även allmänheten rätt att peka ut vilka landskap de anser vara värdefulla. Det efterlevs inte i dag, säger Helena Rosenberg.
Vårda era samlingar och kulturarvsskatter. Det är uppmaningen när Kulturarv Östergötland utbildar i föremålsvård i form av städning av magasin och utställningar. Anna Djuvfelt och Joanna Thompson vid Östergötlands museum håller i utbildningen, där de bland annat visar sina städväskor och delar med sig av kunskaper och tips.
Berätta! Vad lär ni ut? – Vi fick frågan för ungefär ett år sedan om vi ville göra något på temat föremålsvård under 2024 tillsammans med Kulturarv Östergötland och tänkte att vi skulle slå ett slag för städning. Får man till en bra och hållbar städrutin i rummet så är det en stor del av den förebyggande vården av samlingen och byggnaden om utställningen är i en kulturhistorisk miljö. Det förlänger samlingens livslängd och minskar behovet av aktiva insatser på föremål.
– En väl utförd städning är samtidigt en skadedjurskontroll, inventering och tillståndsbedömning av samlingen och till viss del även besiktning av byggnaden. Vi vill värdera upp städningen av miljön så kursen fokuserar på detta snarare än rengöring av själva föremålen. Det är en lättsam kurs och vi vill uppmuntra och stötta andra som värnar om att vårda kulturarv.
Vad innehåller era städväskor? – Vad bra att du ställer den här frågan! Kursen är nämligen upplagd kring våra städväskor. Allt kommer vi inte avslöja nu, men det är viktigt att anpassa väskan till den miljö som ska städas. Finns det el? Finns det vatten? Våra städväskor innehåller en hel del som är till för att skydda oss som städar, handskar, munskydd, plåster med mera. Vi har alltid med arkivbeständig penna, papper, fyndpåsar, hängetiketter, tumstock, ficklampa/pannlampa, en liten burk. Sist men inte minst en Insektsnyckel för att enkelt kunna identifiera skadedjur.
Vilka insekter ska man se upp med? – Att hitta döda insekter under städning är inte ovanligt. Lär dig att känna igen de insekter som kan orsaka skada på föremål; ängrar, mal, boklus, husbock, med flera. Hittar du någon av dessa bör du placera ut klisterfällor, och angripna föremål bör saneras.
En väl utförd städning är samtidigt en skadedjurskontroll, inventering och tillståndsbedömning av samlingen.
Hur ska man tänka när man städar sina magasin och i sina utställningar? – Tänk efter före! Innan du sätter igång, tänk igenom vilka ytor som ska städas och vilken utrustning som behövs. Behöver ni använda stege? Behöver något flyttas för att man ska komma åt ordentligt med till exempel dammsugare? I så fall behöver ni kanske vara flera som hjälps åt. Planera alla moment och fördela uppgifter.
– Utför städningen enligt principen ”uppifrån och ned”, det vill säga, börja med att städa av ytor högt upp och arbeta dig nedåt i rummen. På så sätt riskerar du inte att borsta ned damm och smuts på ytor du redan rengjort.
Vad ska man titta efter? – Lägg märkte till var det är smutsigt. Att det blir lite lortigt där besökare och personal rör sig är naturligt, men lär dig att vara vaksam och notera sådant som avviker från det förväntade. Fuktfläckar kan vara tecken på läckage som behöver åtgärdas. Djurspillning visar att lokalen haft oönskat besök. Sätt ut fällor och försök att identifiera var djur kan ta sig in.
– Det är en god idé att upprätta en städlogg, där alla noterade avvikelser och utförda åtgärder antecknas. På så sätt kan man lättare följa upp om problem kvarstår, tillkommer eller försvinner. Foton är bra hjälpmedel.
Vad är det svåraste att hålla efter? – Utställningar och/eller samlingar i gamla, otäta hus. Detta är ofta fallet för hembygdsgårdar, herrgårdsmuseer, bruksmiljöer etcetera. I otäta byggnader med självdrag blir det snabbare dammigt och smutsigt. Dessa miljöer har ofta ett ojämnt och fuktigt inneklimat och det är svårare att förebygga sådant som läckage, skadedjur och mögel.
Och vad är det viktigaste att tänka på? – Hitta en balans mellan att passa på när ni ändå är i en miljö och att avstå. Varje städning, precis som all hantering, är en risk och det bör den som städar vara medveten om. Till exempel om du flyttar undan möbler och föremål för att komma åt att ta bort flugor och fluglort i ett fönster så kan det vara lika bra att passa på att putsa fönstret. Nästa städning bör det räcka att peta bort nya flugor med en pensel utan att flytta något.
Varje städning, precis som all hantering, är en risk och det bör den som städar vara medveten om.
Finns det något man helt ska undvika? Rengöringsmedel, metoder? – Var försiktig när du dammsuger och moppar nära utställda möbler och andra större föremål. Det kan vara lätt att orsaka stöt- och fuktskador. Håll koll på slang och sladd.
– Var extra varsam med fanerade möbler och möbler med intarsia. Det är lätt att fastna med till exempel en dammvippa och råka dra av träflisor.
– Var försiktig när du använder vatten vid städning. Spill från mopphinkar och blöta trasor kan orsaka fläckar och skador på föremål.
– Var försiktig med olika rengöringsmedel. Använd exempelvis inte såpa på linoleumgolv, eftersom det löser upp linoljan i golvet.
– Använd inte färgglada dammvippor, borstar eller trasor det riskerar att färga av sig.
– Spreja aldrig fönsterputs direkt på fönstret. Applicera i stället på trasa eller papper.
– Lämna inte dammsugarpåsen i dammsugaren, det är en perfekt miljö för skadedjur. Ta ur påsen och lägg den i en försluten plastpåse om den ska användas nästa gång.
– Lämna inte smutsigt städmaterial, se till att allt är rent till nästa städning.
Hur ofta ska man städa sina magasin och utställningar? – Det beror på besöksflödet. Utställningar kräver frekvent städning, särskilt publikdragande utställningar som besöks av många människor. När du planerar en utställning är det alltid bra att tidigt fundera över vem som ska städa den och hur ofta.
– Många museer har helt stängt för besökare under vinterhalvåret. I dessa fall är det klokt att genomföra en större städning vid säsongsslut respektive säsongsöppning, och under besökssäsongen utföra regelbunden ”enklare” städning. Tänk förebyggande! Dörrmattor fångar exempelvis upp en massa smuts och grus som kan skada golv och föremål i kulturhistoriska miljöer och de kan användas under säsong eller vid enskilda dagar med många besökare. Dammsug eller sopa trappa och hall ofta för att inte behöva göra det lika ofta inne i utställningen. Täck med lakan vid säsongsslut.
– Föremålsmagasin har som regel ett ganska litet antal personer som rör sig i lokalerna och blir därmed inte lika snabbt smutsiga som utställningar. Det är dock viktigt att det ändå finns rutiner för regelbunden städning för att i ett tidigt skede kunna upptäcka eventuella problem med skadedjur, mögel, fuktskador med mera.
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
