Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
500 miljoner kronor. Så mycket mindre satsar staten på folkbildning årligen, till följd av regeringens beslut att skära ner statsanslaget till studieförbund med en tredjedel. Sänkningen införs successivt över tre år. Redan nu är konsekvenserna allvarliga för verksamheten i landets studieförbund.
– Varje studieförbund fattar sina beslut utifrån sin organisation och sina behov, men alla rapporterar om verksamhet som upprör, personal som får sluta och kontor och lokaler som stänger. Fullt ut kommer vi inte kunna överblicka effekterna förrän i efterhand, men det är drastiska förändringar.
Så sammanfattar David Samuelsson, generalsekreterare för branschorganisationen Studieförbunden, läget för de nio medlemsförbunden.
Vad gör ni från Studieförbundens sida i detta skede? – För oss handlar det dels om att visa på de stora negativa effekterna av nedskärningarna. Men också att visa på det värde och den stora betydelse studieförbundens verksamhet har för medborgarna. Alla politiker och beslutsfattare har inte en självklar koppling till studieförbund och folkbildning, vi jobbar med direkt kontakt och dialog riktat mot ledamöter i riksdagens kulturutskott. Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
I Vadstena stängde nyligen en vävstuga som varit i bruk i 30 år. En konsekvens av att Studieförbundet Vuxenskolan Östergötland inte längre har råd att subventionera lokalhyran, avdelningschef Jörgen Rosin.
Men de stora nedskärningarna sker inom musikverksamheten. 200 band har blivit 20.
– Vi har fått lägga ner flera stora musikhus i Östergötland eftersom det bara inte har gått att hålla dem öppna. I andra fall har vi minskat verksamheten. Vi hade nästan 200 band inskrivna hos oss, nu är det ett 20-tal.
Vad har hänt med de övriga 180? – Vi har försökt slussa vidare till andra studieförbund, men det är väldigt svårt. Det är ju inte bara vi som drabbas av nedskärningar, det är alla. Det här är jättesorgligt. Den här kulturen är jätteviktig. När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler? Det finns ingen annan arena de kan söka sig till. Det har varit studieförbunden som stått för infrastrukturen för morgondagens Winnerbäck. Nu kan vi inte stötta upp i den omfattning vi gjort tidigare.
I statsbudgeten är 500 miljoner kronor en liten summa. Men på lokal nivå och inte minst för unga gör pengarna stor skillnad, säger Jörgen Rosin.
– Vad ska de här ungdomarna som inte har några lokaler längre göra? Det är personer som mår bra av att uttrycka sig i kulturella sammanhang, nu slås allt det undan. Jag tycker det är för jävligt rent ut sagt.
De sänkta statsanslaget är ett problem. Men det finns fler, konstaterar Jörgen Rosin. I Östergötland har kommunerna under lång tid minskat sitt stöd, och inte heller regionen har räknat upp anslagen i takt med kostnadsökningar.
För viss studieverksamhet har också förutsättningarna förändrats genom nya direktiv från Folkbildningsrådet som ställer krav på progression. För någon som exempelvis vävt eller spelat musik en längre tid är det svårt att hävda den typen av utveckling. Då karaktäriseras verksamheten i stället som utövande, och är inte stödberättigad.
– Som vi ser det utvecklas du alltid när du spelar musik, väver eller gör något annat bildande i grupp, men det godkänner inte Folkbildningsrådets kriterier för studiecirklar.
När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler?
Regeringens motiverar sänkningen med att de 500 miljonerna flyttas till satsningar inom folkhögskola och yrkesutbildningar. Studieförbundens generalsekreterare David Samuelsson menar att det är fel att ställa de två mot varandra.
– Det är naturligtvis viktigt med yrkesutbildningar. Men det är väldigt fattigt och farligt att ställa fri bildningsverksamhet, kultur och den friare folkbildningen mot yrkesutbildning. Börjar man föra ett sådant resonemang kan vi fråga oss vilka utbildningar och verksamheter som är i farozonen nästa gång. Får du jobb av att gå på operan? Av att besöka ett bibliotek? Det är ett sluttande plan när man börjar mäta allting med att det ska ge jobb. Fri bildning har ett stort värde för människor och för samhället. Jobb är jätteviktigt, men det finns fler värden än så.
Det är inte bara staten som minskar sina anslag. Det finns kommuner som sticker ut och som i sina budgetar för 2025 skjuter till extra medel för att möta de minskade statsanslagen, men de är få. Den övergripande bilden är att även kommuner och regioner minskar sitt stöd. Kommunernas anslag till studieförbund ligger i dag på omkring en tredjedel av vad det var tidigt 2000-tal, enligt branschorganisationen Studieförbundens beräkningar.
Två studieförbund har i närtid lagt ner eller aviserat sin nedläggning. Dels Kulturens bildningsverksamhet, dels Ibn Rushd Studieförbund. Det är inte avhängigt de aktuella nedskärningarna utan har flera orsaker, säger Studieförbundens David Samuelsson. Men resursbrist spelar in.
– Ekonomi och kapacitet i organisationen är en faktor i båda fallen. Innan nedskärningarna aviserades har vi haft en period av kraftigt ökat kvalitetsarbete för studieförbundens del. Det är viktigt, men det är något som drar kostnader. En viss del av kostnaden är fast, och den är svårast att bära för de minsta. Det är ingen slump att det är de två minsta studieförbunden som inte klarar sig.
FAKTA. Så slår nedskärningar mot studieförbunden
Studieförbunden samlar nio (snart åtta) studieförbund med drygt 350 medlems- och samverkansorganisationer. År 2022 hade man över 100 000 studiecirklar och mer än 175 000 kulturprogram per år.
Studieförbunden har olika inriktning och profil men alla är idéburna och utan vinstintresse.
Branschorganisationen Studieförbunden har tagit fram Nedskärningskartan som visar hur neddragningarna på studieförbunden slår runt om i landet.
Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
– Vi har totalt 25 000 timmar inspelat material från hela Sverige, lagrat på allt från rullband och grammofonskivor till vaxrullar. Det är fascinerande att detta historiska material nu används för att förbättra framtidens teknik, säger Annette Torensjö, chef för Avdelningen för arkiv och forskning på Isof i Uppsala.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) har påbörjat ett samarbete med Kungliga bibliotekets KB-labb och AI Sweden, det nationella centret för tillämpad artificiell intelligens. Syftet är att träna nya språkmodeller med hjälp av äldre talinspelningar och på så sätt förbättra språkmodellernas förståelse för dialektal variation.
Inspelningarna i Isof:s arkiv sträcker sig över mer än hundra år.
– De första inspelningarna är från 1890-talet, på vaxrulle. Det var en tid när många flyttade från landet till stan, vilket gjorde att man inom forskningen började fundera på vad som i det läget händer med våra dialekter, berättar Annette Torensjö.
Merparten av inspelningarna är gjorda från 1935 till 1970.
– Under den här perioden åkte man ut och pratade med människor på landsbygden i hela landet för att få en kontuinitet i inspelningar från olika dialektområden. Sedan 1970 har resurserna minskat. I dag gör vi dialektinventeringar som punktinsatser i särskilda forskningsprojekt.
Hur är det med svenska med brytning, är det också något ni dokumenterar? – Vi har inte aktivt dokumenterat hur man bryter på svenska, men vi har deltagit i några samarbeten kring språkmiljöer där svenska talas av människor med invandrarbakgrund. Vi har också fått en större donation från en forskare som intervjuade ungdomar i Stockholmsområdet, framför allt under 1980-talet. Där finns inslag av förortssvenska.
Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar.
I de flesta fall är dialektinspelningarna gjorda som intervjuer eller samtal om ämnen som exempelvis vardagsliv, traditioner och folktro. Något annat som är vanligt är systematiska uppteckningar av ortnamn, gårdar och byar. Innehållet ska emellertid inte analyseras i det nya projektet, som är helt inriktat på förståelse av vad som sägs.
Vet ni vad de språkmodeller som nu tränas på dialektförståelse ska användas till? – Inte exakt. Men det är fantastiskt att vi med vårt material som har så lång kontinuitet kan bidra till samhällsutveckling på det här väldigt tydliga sättet. Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar. Själv är jag från Nässjö i Småland och det innebär att jag ofta kopplas till personlig service, på grund av mina ”r”.
Genom att språkmodellerna tränas i extremer förfinas träffsäkerheten.
– Det är inte så många som pratar som de gör på våra inspelningar från förra sekelskiftet.men det är ett bra komplement för att skapa förståelse hos språkmodellerna för den variation som kan förekomma. Våra inspelningar bidrar till att datorerna blir smartare. De behöver ett stort underlag. Man får bättre svar när man söker på engelska, och det är eftersom de har ett större material att söka i på engelska än på svenska, säger Annette Torensjö.
För att underlätta arbetet har Språkbanken Sam, en avdelning inom Isof med ansvar för att främja språkteknologi i Sverige, anställt en digitaliseringsassistent för att arbeta med det ljudade materialet. Vissa inspelningar kan också behöva anonymiseras på grund av känsliga uppgifter.
– I princip tillgängliggör vi så mycket som möjligt med hänsyn till befintliga lagar och forskningsetiska principer. I praktiken innebär det begränsningar för vissa material och användningar. För äldre arkivmaterial är det ganska okomplicerat, så vi har börjat med att tillgängliggöra det, säger Rickard Domeij, föreståndare för Språkbanken Sam på Isof.
För privatpersoner eller föreningar som vill bidra till att utveckla arkivet finns stora möjligheter, säger Annette Torensjö. För arkivtjänsten Folke är behovet stort av transkribering av det handskrivna materialet.
– Något alla kan göra är att gå in och skriva rent handskrivna äldre uppteckningar. Det behöver vi hjälp med. Där förlitar vi oss på medborgarforskningen, den är jätteviktig. Vi har väldigt stora samlingar och saknar möjlighet att renskriva allt.
– Med utmärkelsen vill vi uppmärksamma den kulturhistoriska litteratur som våra medlemsföreningar gör tillgänglig för en bred publik. Årets pristagare är verkligen en värdig vinnare, säger Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund.
Prisutdelningen går av stapeln i november i samband med en lokalhistorisk konferens.
Redaktör för Gästriklands Kulturhistoriska Förenings årsböcker är Barbro Sollbe. ”En ambitiös utgivning som speglar Gästriklands kultur, samhällsliv, personhistoria och företagsamhet. Varje årsbok håller en imponerande hög och jämn kvalitet i den litterära och språkliga gestaltningen. Innehållet är visuellt tilltalande och källförteckningar vittnar om ett gediget forskningsarbete. Årsböckerna inspirerar läsaren till vidare utforskning och inte minst till besök i landskapet”, lyder juryns motivering.
Årsböckerna inspirerar läsaren till vidare utforskning och inte minst till besök i landskapet.
Utmärkelsen Årets hembygdsbok har instiftats av Sveriges hembygdsförbund för att uppmärksamma hembygdslitteraturen. Varje år ger landets 2 000 hembygdsföreningar ut runt 1 300 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling.
Förutom att utse en vinnare har juryn gett hedersomnämnanden till följande böcker inom 2023 års utgivning:
”Varberg – en tusenårsresa” av Lars Grimbeck och Stefan Gustafsson. Utgiven av Hembygdsföreningen Gamla Varberg.
”Från Smålands skogar till Sveriges riksdag. 100 år av möbelindustri i Sandslätt och Alsterbro/Bäckebo” av Stig Erixon. Utgiven av Bäckebo hembygdsförening.
”Örsundaåns dalgång under 6 000 år. Ett skyltsystem i bokform.” Redaktör är Monica Andreasson. Utgiven av Lagunda Hembygdsförening.
Grattis Ken Frick, ordförande i Tofteryd-Hagshult hembygdsförening! Vad ska ni göra för pengarna? – Föreningens ledord är ”bevara” och vårt mål är att både bevara och tillgängliggöra så mycket vi kan av allt vi har. Förutom massor av gamla dokument och skrifter har vi ganska många gamla filmer i våra arkiv, både hos vår förening och hos Östbo Historiska Sällskap. – Dessa filmer har med åren har blivit allt svårare att visa upp, så 2024 ansökte vi därför om att digitalisera alla 16 mm-filmer vi har.
Har ni några exempel? – Vi kunde inte hålla oss, utan tjuvstartade med film nummer sju som blir en slags mall för de kommande 25 filmerna. Med modern HD-scanning ökar bildkvaliteten. Efter det görs ett redigeringsarbete för att göra filmen mer stabil, där också en stor del av skavankerna kan korrigeras. Vi lägger också in förklarande texter om de människor, platser och händelser som visas i filmerna. När allt är klart har vi en digital version som låter alla som vill se filmerna, och rullarna ligger tryggt kvar i valven i original.
Vem var Joel Andersson, som står bakom filmerna? – Joel Andersson föddes i Skåne 1903. Han fick just Tofteryd som sitt första lärarjobb och tog sig direkt an bygden och dess historia. 1934 blev han en av grundarna till vår förening, som då hette Tofteryds sockens hembygdsförening. Han var också föreningens sekreterare under hela 60 år och en av de ledande i kampen mot skjutfältsutbyggnaden på 1970- och 80-talet, han blev verkligen på riktigt en bygdens man.
– Om Joel Andersson hade hamnat i X-köping på sin första lärartjänst och inte här i Tofteryd, ja då vet vi inte hur vår kännedom om tidigare liv i bygden sett ut i dag. Men X-köpings historia hade med all sannolikhet varit rikare.
Vad filmade han? – Joels filmande blev till en modernare och effektivare version av hans cyklande runt i bygden, för Joel cyklade runt och intervjuade många många människor och skrev sedan ner allt som han tyckte lät intressant på ett väldigt noggrant och strukturerat sätt. – På 1930-talet köpte Joel en filmkamera av Kodaks då helt nyutvecklade 16 mm-format, och resultatet blev till de 26 filmrullar på vardera cirka 15 minuter som nu ligger i våra arkiv. Han filmade och försökte beskriva hur livet i vår bygd och livet på landet sett ut och såg ut just då, men också genom berättelser hur det såg ut på de intervjuades föräldrars och farföräldras tid. Kort och gott dokumentera och bevara historien så mycket det bara gick.
Riksantikvarieämbetet fördelade totalt 17 miljoner kronor till ansökningar för kulturarvsarbete, fördelat på 127 mottagare. Vad betyder den här typen av stöd för föreningars möjlighet att arbeta med kulturarv? – Det betyder förstås väldigt mycket för oss alla i hembygdsrörelsen. Vi har stöd från våra medlemmar, och ett visst stöd från kommunalt håll, men de flesta hembygdsföreningar är väldigt små. Så Riksantikvarieämbetets stöd till kulturarvsarbete betyder förstås jättemycket för hembygdsrörelsens möjligheter att bevara alla föremål och historier och att kunna tillgängliggöra dem för allmänheten. Vi kan faktiskt redan mäta och redovisa effekten av bidraget genom statistiken på vår hemsida, där antalet besökare har ökat ordentligt efter att den första filmen lagts ut.
FAKTA. Sök bidrag till kulturarvsarbete
Riksantikvarieämbetet tar emot ansökningar mellan 1 december och 31 januari varje år.
Bidrag kan sökas av arbetslivsmuseer, hembygdsmuseer och ideella kulturarvsverksamheter som syftar till att bevara och utveckla kulturhistoriska värden. Dessa värden kan vara såväl fysiska som immateriella. Verksamheten ska vara tillgänglig för allmänheten, eller avses att bli det.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
