I Vindeln finns en av Västerbottens största hembygdsgårdar med 14 ditflyttade, historiska byggnader – bland annat en rökbastu, ett härbre, en bagarstuga och en smedja.
– Vi bjuder in till midsommarfirande, julmarknad, konserter och berättarcafé. Vi har också rustat oss ordentligt för tidsresor för barn, bland annat genom att införskaffa redskap för gammeldags lek, berättar Lars Löfgren, ordförande för Vindelnshembygdsförening.
Samarbetar med Finland Sedan några år tillbaka samarbetar Vindelns hembygdsförening med Stundars, ett av Finlands största friluftsmuseer, beläget strax utanför Vasa. Det grundades 1938 och består av ett flertal museigårdar som skildrar hur människor levde och arbetade på den österbottniska landsbygden omkring år 1900.
– Vasa är ju Umeås närmaste grannstad, påminner Lars Löfgren.
Tillsammans har man producerat utställningen ”Med färg och murslev”. Den bygger på en inventering av dekorationsmålade interiörer och murade eldstäder som genomfördes inom Leaderprojekten ”Österbottniskt byggnadsarv – ett samarbetsprojekt med Västerbotten” och ”Gamla gårdar och kulturarv – en resurs för Västerbotten”.
– Utställningen jämför schablonmåleri och eldstäder i Österbotten och Västerbotten. Den har fått mycket uppmärksamhet i både Finland och Sverige och kommer att visas på både Skellefteå museum och på Västerbottens museum i Umeå. Så småningom hoppas vi att den kommer till Vindeln också.
Vad betyder samarbetet med Stundars för er? – Det ger oss stimulans, pepp och idéer. Det är ett väldigt givande samarbete för oss – och även för dem.
Ska ljudsätta hembygdsgården Det var ett besök på Stundars som gav Vindelns hembygdsförenings kassör Ulrika Åkesdotter idén att ljudsätta Vindelns hembygdsgård, berättar Lars Löfgren.
– När man kliver in på Stundars hör man hur hönsen kacklar och bastun sprakar. Det förstärker autenticiteten i miljöerna.
Nu har Vindelns hembygdsförening beviljats bidrag från Riksantikvarieämbetet för att producera både audioguider och ljudmiljöer i den västerbottniska hembygdsgården.
– Vi kommer att ta hjälp av en österbottnisk tekniker för att ljudsätta fyra miljöer. Bland annat kommer besökarna att kunna höra hur kon råmar och fåren bräker i vår ladugård.
– Men vi kommer också att spela in på egen hand – till exempel ljudet av kavling och småprat till vår bagarstuga. Dialogen är inte särskilt viktig, men däremot dialekten. Det ska kännas lokalt.
Stöttas av Riksantikvarieämnbetet Projektstödet från Riksantikvarieämbetet är 178 000 kronor. Och det är inte första gången föreningen mottar medel från myndigheten för att driva kulturarvsprojekt.
– Nej det är femte gången vi får anslag, faktiskt. Tidigare har vi bland annat har vi fått pengar för att ställa i ordning och utrusta vår smedja, och för att digitalisera våra samlingar.
FAKTA. Tipsar om ansökningar för kulturarvsprojekt
Vill du ha tips och råd kring hur man söker stöd för kulturarvsprojekt? I höst håller Västerbottens läns hembygdsförbund ett webbinarium i ämnet.
I Svensbyn utanför Piteå finns en lång tradition av att samlas i andelsföreningar.
– Vi har haft allt från affär- till mejeri-, kvarn- och tjurföreningar, förklarar Brith Fäldt, ordförande i Svensbyhembygdsförening. Därför är vi vana vid att samarbeta och hjälpas åt.
Trots det är hembygdsföreningen i bygden relativt ung. Den bildades 1989 när man skulle återuppbygga den gamla kulturmiljön kring Swensbylijda strax utanför Piteå.
– Männen i byn började med att bygga kvarn och kvarndamm med stenar från en återvunnen vägbro.
När projektet utvidgades återställdes även det ursprungliga hemmanet. Då samlades kvinnorna för att inreda boningshuset, med utgångspunkt i en bouppteckning från 1850-talet.
– Det kom att bli starten för vårt tjejdagis. Sedan 2013 ses vi en gång i veckan.
Utforskar kvinnligt arbete genom historien Gruppen utforskar hur kvinnligt kodat arbete sett ut historiskt och hur det kan te sig i dag.
– Vi är omkring femton tanter i åldrarna 65 till 86. Vissa har varit med ända sedan starten, förklarar Brith Fäldt som leder gruppen.
Är även yngre välkomna? – Absolut. Men förutsättningen är att man ska kunna ses på onsdagsförmiddagar.
Odlar och diskuterar livsvillkor Varje vecka under höst och vinter tar gruppen hand om underhållet av hembygdsgården. Man tvättar, bakar, forskar och odlar.
– Vi odlar både bönor, kålrot, olika gamla sorters rova och potatis. Och så diskuterar vi våra liv, och tar reda på det vi inte vet om livsvillkoren när man hade självhushållning.
Tjejdagis funktion är att föra kvinnor samman, konstaterar hon.
– Folk kommer från olika håll men de har också så mycket gemensamt. Det blir ett starkt socialt nätverk. Många av oss är änkor, eller har blivit sjuka på äldre dar.
Själv är hon utöver sitt ordförandeskap pensionerad socionom och föredetta lokalpolitiker – med ett starkt intresse för historia.
– Jag är urkass på årtal och släktlängder, sådant bryr jag mig inte om alls. Men jag är nyfiken på det vardagliga – hur var det att vara barn eller kvinna förr i tiden?
Skriver på bok om kvinnohistoria När föreningen byggde ut hembygdsgården inreddes övervåningen till en kvinnoutställning.
– Då plockade vi fram saker som förknippats med kvinnors liv och arbete. Det var till exempel korsetter, spinnrockar och hemstickade mensskydd. Vi både skrattade och förfärades – och diskuterade vilka krav som ställdes på kvinnor förr och hur det ser ut nu.
Både kvinnornas och barnens sfär är till stor del bortglömd i historieskrivningen, menar hon. Och snart blir tjejdagisets efterforskningar en bok.
– Titeln blir ”Alla kvinnor har en historia att berätta.”
Boken ska ge en historisk helhetsbild av arbete som traditionellt utförts av kvinnor.
– Till exempel vill vi utforska hur man uppfostrade barn för att de skulle klara av att flytta hemifrån vid 12-13 års ålder.
Boken kommer också att samla historiska recept på sådant kvinnor lagat och ätit när de haft knappa medel.
– Vad åt man när man inte hade tillgång till kött? Eller innan potatisen kom till Sverige? Min egen mamma var kocka åt skogsarbetare in the middle of nowhere och expert på att göra mat på ingenting. Till exempel kålrot, mjölk och smör.
Tjejdagiset har lett till en ökad självkänsla bland kvinnorna i gruppen, konstaterar Brith Fälth.
– Genom att dokumentera vårt eget arbete har vi förstått vad som är specifikt för just oss, men också hur mycket vi liknar många andra byar i Sverige och världen. Kvinnor har haft en avgörande roll för att hålla samman familjerna över tid.
Precis som i Sverige är medelåldern hög bland dem som engagerar sig i de finländska hembygdsföreningarna. Men i det svenskspråkiga Österbotten arbetar två föreningar långsiktigt med att ta tillvara barns och ungdomars intresse för lokal historia.
– Inom den finlandssvenska hembygdsrörelsen tror jag att vi är ganska unika med detta, säger Nina Sten, gruppledare för Malax hembygdsförenings barn- och ungdomsgrupp Lärlingarna.
Under 2026 genomför Lärlingarna och Kronoby hembygdsförenings Museiklubb ett gemensamt projekt med fem aktiviteter på temat stormaktstiden.
– Det finns mycket från den tiden som är en viktig del av vår lokala historia här i Österbotten, säger Nina Sten.
– Vi har bland annat besökt Kristinestad, där det hände mycket kring sjöfarten på 1700-talet. Vi har också tagit upp häxprocesserna och lagat och ätit 1700-talsmat, med insaltad fisk, rökt kött, gröt och puddingar, berättar hon.
Samarbetet mellan föreningarna ger också bättre ekonomiska förutsättningar.
– När vi samverkar på det här sättet är det lättare att få stöd från fonder och stiftelser för studieresor och andra aktiviteter som kostar pengar, säger Eva-Marie Backnäs, en av ledarna för Museiklubben i Kronoby.
När vi samverkar på det här sättet är det lättare att få stöd från fonder och stiftelser.
Startade redan 2008 Kronoby hembygdsförening var tidigt ute med att engagera barn och ungdomar i lokalhistorien. Museiklubben startade redan 2008, i samband med Kronoby sockens 400-årsjubileum.
– Jag arbetade som projektledare för hembygdsföreningen och en av uppgifterna var att utveckla museiverksamheten. Vi arbetade mycket med tidsresor och upptäckte att många barn blev intresserade, berättar Eva-Marie Backnäs.
En av dem var då åttaåriga Jamika Sandbäck. Hennes mormor Maja Sandbäck var samtidigt ordförande i den lokala Marthaföreningen, en del av den finländska kvinnorörelse som grundades 1899.
– Museiklubben för historieintresserade barn och ungdomar kom till som ett samarbete mellan Marthaföreningen och hembygdsföreningen i Kronoby. Så är den organiserad än i dag, säger Maja Sandbäck.
Under de första verksamhetsåren var stenåldern och bondesamhället två av Museiklubbens teman.
– Alla fick prova på att tröska, tova och karda, och barnen fick låna hem en spinnrock i en månad. Vi har också besökt ålderdomshem och spunnit och kardat tillsammans med de äldre där, berättar Eva-Marie Backnäs.
I dag är Maja Sandbäck och Eva-Marie Backnäs två av Museiklubbens sex ledare. Verksamheten är inne på sitt 19:e år och träffarna hålls vanligtvis på hembygdsgården.
Redan från början fanns en tanke om att barnens engagemang också skulle kunna bidra till föreningens framtid.
– En baktanke var att försöka få med en del av barnens föräldrar i föreningsverksamheten. Vi vill att de också ska trivas på hembygdsgården, våga röra föremålen och kanske hjälpa till vid våra arrangemang, säger Eva-Marie Backnäs.
Hon tycker att det långsiktiga arbetet har gett resultat.
– Just nu har vi en av de yngre styrelserna inom hembygdsrörelsen här.
Just nu har vi en av de yngre styrelserna inom hembygdsrörelsen här.
Målgrupp 10 till 16 år Museiklubben vänder sig till barn mellan 10 och 16 år och träffas en lördag i månaden, året runt. Bland tidigare teman finns också vikingatiden och medeltiden.
– Vi brukar göra en studieresa per år, men i år har det blivit fler tack vare samarbetet med Lärlingarna, säger Eva-Marie Backnäs.
Lärlingarna i Malax hembygdsförening startade 2021, med Kronobys Museiklubb som förebild. Gruppen vänder sig till historieintresserade barn från nio års ålder och leds av Nina Sten och Maria Strandberg.
Tanken är att verksamheten ska komplettera historieundervisningen i skolan, där mycket handlar om nationell och internationell historia.
– Om barnen lär sig om Napoleon i skolan vill vi ge dem en dos lokalhistoria, säger Nina Sten.
Av årets gemensamma projekt återstår i skrivande stund två träffar. Därefter fortsätter båda föreningarna med sina respektive barn- och ungdomsgrupper.
I Kronoby har Museiklubben nu funnits i snart två decennier. Flera av dem som en gång började som deltagare har med tiden tagit på sig nya uppgifter i föreningen, bland annat som ledare. I Malax, där verksamheten startade för fem år sedan, är förhoppningen att Lärlingarna ska få samma långsiktiga betydelse.
Vissefjärdahembygdsförening tilldelas Sveriges hembygdsförbunds utmärkelse Åretshembygdsbok2026 för boken ”Kyrkeby bränneri – berättelsen om ett unikt industri- och kulturarv i Kalmar län”. Prisutdelningen kommer ske vid en tillställning 7 november.
– Kyrkeby bränneri visar vilken kraft som finns i det ideella kulturarvsarbetet. Här har föreningen både bevarat en unik miljö, samlat kunskap och gjort historien tillgänglig för fler, säger Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund.
Så här lyder juryns motivering: ”Boken Kyrkeby bränneri är en imponerande berättelse om ett unikt svenskt kulturarv – tillverkningen av potatisbrännvin. Engagerade Vissefjärdabor har samlat kunskap från skrifter och skrönor och genom samtal med äldre bränneriarbetare. Deras arbete har också omfattat rekonstruktion och renovering av hela anläggningen, där tillverkningen har återupptagits och i dag drivs av Vissefjärda hembygdsförening. Den inledande historiken är mycket lärorik. Boken är välskriven och har en briljant formgivning, med ett rikt och fantastiskt bildmaterial. Sammantaget är detta en bok vars betydelse och attraktionskraft torde sträcka sig långt utanför Vissefjärda sockens gränser.”
Utmärkelsen Årets hembygdsbok är instiftad av Sveriges hembygdsförbund för att uppmärksamma kulturhistorisk litteratur. Varje år ger förbundets 2 000 medlemsföreningar ut runt 1 300 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling men också om det immateriella kulturarvet.
Varje år ger förbundets 2 000 medlemsföreningar ut runt 1 300 skrifter.
Kyrkeby gårdsbränneri, Emmaboda kommun, Kalmar län är ett museibränneri i gårdsmiljö över brännvinsbränning från 1770-talet till 1971. Vid nedläggningen 1971 hade bränneriet varit i drift i drygt 220 år. Ägarna låste dörrarna och bränneriet bevarades i det skick det var vid nedläggningen. År 1988 skänkte de sista ägarna anläggningen till Vissefjärda Hembygdsförening. Bränneriet byggnadsminnesförklarades år 2000. Till anläggningen hör 28 byggnader, med bränneri, mälteri, spritcisternbyggnad, arbetarbostäder, herrgård, trädgård, en engelsk park och mycket annat.
Efter en nystart har bränneriet rustats upp och tillverkningen har återupptagits så nu kan det åter serveras brännvin från Kyrkeby gårdsbränneri. 2002 fick Kyrkeby utmärkelsen Årets Industriminne 2002 och 2018 tilldelades Kyrkeby Bränneri ”Årets Guldnubbe” av Spritakademin.
2022 spelade Kalmar läns museum in en film om Kyrkeby bränneri under temat ”Kalmar läns matmirakel” .
ÅRETS HEMBYGDSBOK – HEDERSOMNÄMNANDEN 2026
Förutom att utse en vinnare har juryn gett hedersomnämnanden till följande böcker:
”Sundre och Hoburgen, Gotlands dramatiska sydspets”. Utgiven i samarbete med Hoburgs hembygdsförening, på Gotland.
”Horns säteri – En historisk resa i Enhörna”. Utgiven av Enhörna Hembygdsförening, i Stockholms län.
”Livet genom tiderna i Ask och Ekebyborna”. Utgiven i samarbete med Ask Ekebyborna hembygdsförening, i Östergötland.
Pionjärfotografen Sophie Janson donerade sin bildskatt till Västernärkes hembygdsförening. Nu har bilderna digitaliserats – och ett torg i bygden har fått fotografens namn.
– Människor och djur är återkommande motiv hos Sophie Janson. Ofta står de utanför sitt hem, säger Gunnar Öquist från Västernärkes hembygdsförening.
Han har ägnat flera år åt att digitalisera Jansons efterlämnade glasnegativ. Bilderna kan nu nås via föreningens webbaserade bilddatabas.
– Hon var väldigt känslig vad gäller ljus. Inget lämnades åt slumpen i hennes fotografier.
Verksam som fotograf i 50 år Sophie Janson var verksam som fotograf under 1900-talets första hälft. Länge drev hon en egen porträttateljé i Fjugesta men cyklade också omkring i Närke som dokumentärfotgraf.
– Janson föddes in i en relativt välbeställd jordbrukarfamilj år 1874. Hon ville inte bli piga, och började därför utbilda sig på handelsskola. När hon fick hon höra att fotograf var ett välbetalt jobb bestämde hon sig för att satsa på det. Det var ett av få yrken som var möjliga för kvinnor på den tiden, berättar Gunnar Öquist.
Under sina 50 år som fotograf hann Sophie Janson dokumentera flera generationer närkingar. Att bildskörden sedermera hamnade hos Västernärkes hembygdsförening berodde på att Janson själv var medlem i föreningen sedan länge, och mån om att bilderna skulle bevaras för framtiden.
– Men det hade också praktiska skäl. Glasnegativ är både tunga och skrymmande. Sammanlagt gör de efterlämnade negativen anspråk på uppåt 50 löpmeter.
– Det motsvarar ett helt rum, förtydligar Gunnar Öquist.
Hur har hembygdsföreningen förvarat glasplåtarna i alla år? – Från början hade man planer på att förvara dem i en fattigstuga från 1700-talet. Men som tur var kom man till sans och tog kontakt med Stadsarkivet i Örebro. Där är det perfekta förhållanden – mörkt och svalt.
Under sina 50 år som fotograf hann Sophie Janson dokumentera flera generationer närkingar.
Arrangemang ger ledtrådar om makt och släktförhållanden Ofta var människorna som Sophie Janson fotograferade uppställda i grupp.
– Man får ledtrådar om människors position genom bilderna. Hästar hade man gärna med i bild, för de signalerade makt. Ibland kan en liten pojke stå ensam, en bit ifrån resten av familjen. Då kan man ana att han är fosterbarn.
Vad betyder Sophie Jansons bilder för Fjugesta? – Det som har störst betydelse är faktiskt att det inte bara är fotografierna som sparats. Vi har också sittningsboken, det vill säga loggboken med uppgifter om vem som beställt bilden, var denne bodde, vad bilden kostade och var den togs. På så vis blir det ett slags bygdearkiv.
Har namngett torg i Fjugesta När Sophie Janson dog 106 år gammal var hon Örebro läns äldsta invånare. Och sedan i somras bär torget i Fjugesta hennes namn.
– Det är torget mitt i samhället, med apotek, Konsum och kommunhus. Det var vi i hembygdsföreningen lade fram namnet som ett medborgarförslag, säger Gunnar Öquist.
FAKTA. Utställning i Fjugesta december 2026
Bläddra bland Sophie Jansons bilder på Västernärkes hembygdsförenings hemsida.
Med anledning av att fotografikonsten fyller 200 år anordnar Västernärkes hembygdsförening och Lekebergs fotoförening i december 2026 en fotoutställning i Fjugesta utställningshall. Vernissage 14 december. Alla som vill inbjuds att välja en Sophie Janson-bild ur bilddatabasen och göra en egen tolkning av den. Se Nytolkat.se.
Läs mer om Sophie Jansons värv! ”Sophie Janson – Ljusets drottning” och ”En livsresa i ljus och svartvitt” är båda böcker av Rolf Jansson.
Text: Mikael Morberg, projektledare för SHF:s organisationsöversyn
Under hösten 2026 lyfter Sveriges Hembygdsförbund ämnet lokalhistoria för att belysa bredden i föreningarnas arbete. I den organisationsöversyn som nyligen avslutats är en av slutsatserna att mer fokus bör läggas på ändamålet i föreningsarbetet. Former för kunskaps- och erfarenhetsutbyte behöver utvecklas, med utgångspunkt i lokala behov och det vardagliga ideella arbetet.
Lokalhistoria är i sig ett brett ämne och inte alltid lätt att avgränsa. Vad skiljer egentligen lokalhistoria från annan historia? Hur kan föreningarnas praktiska och lokala kunskaper möta forskarens metoder och frågor?
Den som varit aktiv länge kanske tycker att föreningarna redan sysslar med lokalhistoria – och att det är just det man är bra på. Samtidigt tillkommer nya medlemmar medan andra faller ifrån. Det finns en risk att föreningar fastnar i invanda arbetssätt eller fortsätter att betrakta det historiska materialet ur samma perspektiv.
Vilka berättelser har bevarats? Det finns anledning att påminna om vilken roll hembygdsrörelsen har spelat för att bygga upp den kunskap som finns i dag. Lokala föreningar har historiskt bidragit till samlingarna på länsmuseerna och Nordiska museet. I mer än hundra år har hembygdsföreningar samlat och bevarat kunskap om människor och platser. Många förvaltar i dag egna hembygdsgårdar, friluftsmuseer och museer med hus, föremål, fotografier, arkiv och berättelser.
Men vad var det egentligen man samlade in – och varför? Vilka människor, miljöer och delar av vardagslivet dokumenterades? Vad ansågs viktigt att bevara för framtiden? Och vilka perspektiv och erfarenheter hamnade utanför?
Det kan till exempel handla om arbetare, kvinnor, migranter och nationella minoriteter som varit dåligt representerade i många arkiv, museer och samlingar. Genom att ställa andra frågor till materialet kan lokalhistorien ge en mer nyanserad bild av en plats och dess människor.
Ett exempel finns hos Swensbylijda i Svensbyn. Där arbetar kvinnogruppen ”Tjejdagis” bland annat med att gå igenom skänkta föremål och dokumentera sådant som berättar om kvinnors liv, arbete och vardag. Arbetet har också legat till grund för en utställning.
Genom att ställa andra frågor till materialet kan lokalhistorien ge en mer nyanserad bild av en plats och dess människor.
Ställ nya frågor till det ni redan har Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att samla in mer. Det kan lika gärna handla om att undersöka och tolka det som redan finns på nya sätt.
Ett fotografi kan till exempel berätta något annat om vi inte bara frågar vem som är på bilden, utan också hur platsen såg ut, vad som har förändrats och vilka människor som syns – och vilka som inte gör det. Hur användes byggnaden, landskapet eller föremålen? Vad berättar materialet om arbete, fritid, relationer och vardagsliv?
Samma frågor kan ställas till husen och föremålen. Under sommaren har riksförbundet fortsatt kartläggningen av föreningarnas byggnader. På senhösten anställs också en föremålsantikvarie för att stärka stödet till föreningarna kring deras samlingar. Tanken är att öka kunskapen om vad föreningarna har och kunna sätta föremålens och husens kulturhistoriska värden i ett lokalt, regionalt och nationellt sammanhang.
Nya sätt att samla berättelser Samtidigt finns nya möjligheter att dokumentera den historia som fortfarande lever i människors minnen. I projektet Bygden berättar – Västergötland undersöker Västergötlands Hembygdsförbund hur film kan användas för att dokumentera och förmedla berättelser om platser, människor, händelser och företeelser.
Det behöver inte vara avancerat. En berättelse kan spelas in med mobiltelefonens kamera. Föreningarna ska få stöd i bland annat intervjuteknik, enkel manusskrivning, filmning och redigering.
En tanke är också att filmerna ska kunna kopplas till de platser de berättar om. Med QR-kodförsedda skyltar kan en besökare stå på en plats och samtidigt ta del av berättelser om människorna, händelserna eller verksamheten som hört hemma där.
Bygd och Natur har tidigare skrivit om Bygden berättar utifrån Hallandslän, där projektet först skapades.
FAKTA: Lokalhistoria på Verksamhetsforum
Den 2–3 oktober arrangeras Sveriges Hembygdsförbunds Verksamhetsforum i Järfälla med lokalhistoria som tema. Under Verksamhetsforum delas även pris ut till Åretshembygdsförening2026 – gotländska Östergarns-Gammelgarns hembygdsförening.
En huvudfråga är hur Sveriges Hembygdsförbund och de regionala förbunden kan utveckla stödet till föreningarna. Bland annat diskuteras mötet mellan föreningarnas lokala kunskaper och den professionella historikerns metoder, sambandet mellan materiellt och immateriellt kulturarv, hembygdslitteratur och hur lokalhistoriska kunskaper kan användas i samhällsutveckling och påverkansarbete.
Digital teknik och film som stöd för att samla in och förmedla berättelser är ett annat ämne.
Medverkar gör bland andra Jonas Engman, intendent vid Nordiska museet, och David Ludvigsson, professor i lokalhistorisk forskning vid Linköpings universitet. Föredrag varvas med frågestunder och fördjupande samtal.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
