Krigssjukhuset i Lärbro utanför Slite tog under åren 1939-1946 emot tusentals patienter. Många var civila som flytt över Östersjön i små båtar från de baltiska länderna. I slutet av andra världskriget anlände även ett stort antal tyska soldater till Gotlands östkust som, liksom frisläppta koncentrationslägerfångar, vårdades på sjukhuset.
Minnena av dessa människors öde och sjukhusets hjälpinsatser lever vidare tack vare Krigssjukhusmuseet, som sedan år 2005 drivs av Lärbro hembygdsförening. Förra sommaren, 2025, gjorde en person som dömts för ringa brott sin samhällstjänst hos föreningen.
– Bland annat fick vi hjälp med gräsklippningen, vilket betydde mycket eftersom vi har stora gräsytor att sköta, berättar Berth Lindblom från Lärbro hembygdsförening.
– Då blev vi inskrivna i rullorna hos frivården, om det skulle bli aktuellt med någon mer placering.
Håkan Nesser tjänstgjorde genom frivården 2026 beviljades författaren Håkan Nesser, dömd till fängelse för grovt bokföringsbrott, att få tillbringa de sista månaderna av strafftiden hemma på Gotland, genom utökad frigång med elektronisk fotboja. Detta under förutsättning att han hittade ett arbete eller annan godkänd sysselsättning. Lokala medier, SVT och SR rapporterade sedan att anhöriga mötts av beskedet att författande inte ansågs som godkänd sysselsättning.
– När jag läste om det där tänkte jag att vi skulle ta kontakt med frivården. Jag känner sympati för Håkan Nesser och hans situation, säger Berth Lindblom.
– Men redan dagen efter skriverierna fick vi ett mejl från frivården i Växjö, som frågade om vi skulle vilja ta emot någon under sommaren. Först visste vi inte vem det var, även om vi kanske anade.
Frivårdens förfrågan gällde mycket riktigt Håkan Nesser. Med start i juni arbetade författaren i två månader för hembygdsföreningen.
– Det har fungerat helt perfekt, säger Berth Lindblom.
– Håkan har i högsta grad varit delaktig i vårt arbete på museet i sommar, bland annat som guide. Han har också översatt en film med vittnesmål kring händelserna här under andra världskriget, till engelska. Det betyder mycket för oss, för vi har en hel del utländska besökare.
Sedan ryktet spridit sig om att Håkan Nesser arbetade på museet kom även en del besökare för att i första hand få träffa honom.
– Även nu efter att han avtjänat sitt straff behåller vi kontakten. Håkan har lovat att ta hand om en bokad busslast den 23 augusti och guida besökarna på museet, berättar Berth Lindblom.
Sedan ryktet spridit sig om att Håkan Nesser arbetade på museet kom även en del besökare för att i första hand få träffa honom.
Individuell prövning är en förutsättning för föreningen Kriminalvården skärpte 2026 sina regler så att inga brottslingar ska placeras där de riskerar att komma i kontakt med barn och unga. Detta efter att SVT Skåne avslöjat att personer dömda för bland annat sexualbrott, hedersrelaterad kriminalitet och gängkopplingar, avtjänat sina straff i föreningar med barn- och ungdomsverksamhet.
Berth Lindblom betonar att om Lärbro hembygdsförening ska ta emot emot fler dömda framöver så är det mycket viktigt att ansvariga myndigheter gör en noggrann individuell prövning.
– Det måste vara någon som passar. Om klientelet är det rätta så är vi inte främmande för ett fortsatt samarbete med frivården, säger Berth Lindblom.
I boken ”Samlad kraft – När folket tog plats” har Martin Stockzell skrivit det svenska föreningslivets historia under 200 år. Det handlar om hur föreningslivet och folkrörelserna bidrog till Sveriges demokratiska utveckling. I frikyrkor, nykterhetsloger, fackföreningar, hembygdsföreningar och studiecirklar lärde sig svenskarna att hålla möte, skriva protokoll, rösta, kompromissa och ta ansvar tillsammans. Det handlar också om hur denna demokratins osynliga skola, som författaren kallar föreningslivets mötesformer, står sig i dag och vilka utmaningar som finns för stunden och på sikt.
Berätta kort vem du är! Och hur du blev vad du själv beskriver som ”en föreningsnörd”? – Jag heter Martin Stockzell och bor i Huddinge. Till vardags arbetar jag med kvalitet- och miljöfrågor – ISO-certifierade ledningssystem, med allt vad det innebär av rutiner, revisioner och ständiga förbättringar – så ordnade och fungerande system är bokstavligen mitt yrke. Föreningslivet är däremot mitt livslånga engagemang: jag har varit medlem, förtroendevald och mötesordförande i föreningar av de flesta slag, och någonstans på vägen upptäckte jag att det som fascinerade mig mest inte var föreningarnas frågor utan deras former – dagordningen, klubban, protokollet, det märkliga lilla undret att en samling människor med olika viljor kan lämna ett rum med ett gemensamt beslut. När man väl börjat se det hantverket kan man inte sluta, och då är man nog en föreningsnörd. Med åren såg jag också hur kunskapen om hantverket börjat glesna i föreningarna, och ur det helt ideella engagemanget för föreningslivets bevarande växte två saker fram: en liten konsultverksamhet vid sidan av jobbet, där jag hjälper föreningar med stadgar, möten och utbildningar – och boken. Samlad kraft skrev jag av genuint historieintresse, men också för att hedra den här historien och se till att den förs vidare.
Du kallar föreningen för ”den svenska demokratins osynliga skola”. Vad var det människor lärde sig, och lär sig, i föreningslivet som gjort Sverige mer demokratiskt? – Bokens tes ryms i en mening: folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade. I logen, bönehuset, fackföreningen och studiecirkeln övade sig miljoner människor under två sekel på dagordning, omröstning och kompromiss – långt innan de fick rösträtt. Man lärde sig att begära ordet och att ge ordet vidare. Att lägga ett förslag och få det nedröstat utan att lämna rummet. Att föra protokoll, så att gruppen fick ett gemensamt minne i stället för tio olika. Att vara kassör och förvalta andras pengar, att granska och bli granskad. Det är färdigheter som ser små ut var för sig, men tillsammans är de själva muskelminnet i en demokrati. När den allmänna rösträtten kom var svenskarna redan tränade – skolan hade pågått i hundra år, fast ingen kallade den så.
Folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade.
I september är det val i Sverige och mycket av samtalet om demokrati kretsar kring valdeltagande och politiska partier. Riskerar vi att underskatta den demokrati som utövas mellan valen, i exempelvis föreningslivet? – Ja, och det är kanske vår tids största missförstånd om demokratin. Valdagen är examensdagen – men skolan pågår alla andra dagar, och den pågår till stor del i föreningslivet. Det är där människor tränar sig i att lyssna på någon de inte håller med, jämka sig, ta ett uppdrag och stå till svars för det. Ett högt valdeltagande vilar på att sådana vanor finns; de uppstår inte i valbåset. Jag brukar säga att demokrati är ett hantverk, och hantverk förtvinar utan övning. Om vi bara mäter demokratin i procent vart fjärde år missar vi var den faktiskt tillverkas – och märker det först när verkstäderna börjat stänga. – Inför höstens val följer jag därför en siffra med särskild spänning: valdeltagandet bland de unga. Det är i den gruppen den osynliga skolans kunskapslucka i dag är som störst – något som syns alldeles konkret i till exempel bostadsrättsföreningarna, där en hel generation kliver in som medlemmar och styrelseledamöter utan att någonsin ha fått öva formerna. Den som aldrig suttit i ett föreningsmöte har ett längre steg till valurnan än den som gjort det, och det är den kopplingen jag hoppas att fler får syn på i september.
Hembygdsrörelsen samlar omkring 2 000 föreningar över hela landet, många på små orter. Vilken demokratisk betydelse kan just hembygdsföreningen ha lokalt, utöver arbetet med kulturarv och historia? – Ofta en större betydelse än föreningen själv anar. På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser – ålder, yrke, politisk hemvist – kring något gemensamt. Det gör den till ortens offentlighet i miniatyr: här finns ett årsmöte där vem som helst kan resa sig och tycka, ett protokoll som blir bygdens minne, en styrelse där någon för första gången i livet får ett förtroendeuppdrag. Och hembygdsföreningen är ofta bygdens röst utåt, den som kommunen faktiskt måste svara. I boken skriver jag att det stora vilar på det lilla – att demokratin i riket hänger ihop med tisdagsmötet i bygdegården. Jag menar det bokstavligt. Den som håller en bygdegård levande håller en bit av demokratin levande.
På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser.
Det finns en tendens i föreningslivet att se stadgar, årsmöten, protokoll och mötesordning som ett nödvändigt ont. Du verkar snarare betrakta formerna som en del av demokratins kärna. Varför är de värda att försvara? – Därför att formerna är löften. Dagordningen är löftet att ingenting avgörs i smyg. Kallelsetiden är löftet att även den som är bortrest hinner komma till tals. Protokollet är löftet att det vi bestämde i går gäller även i morgon. Rösträkningen är löftet att den tystaste medlemmens röst väger lika tungt som ordförandens. Stryk formerna och det som återstår är inte frihet – det är att den som pratar högst och stannar längst bestämmer. Ordningen garanterar inte att alla blir nöjda, men den garanterar att besluten är legitima, och det är någonting större: den som vet att mötet gått rätt till vågar förlora en omröstning och komma tillbaka nästa år. Det är därför jag vägrar kalla formerna byråkrati. De är demokratins skyddsräcken, slipade av tvåhundra års användning.
Om du fick ge tre råd till en hembygdsförening som vill vara både en stark förening och en demokratisk mötesplats om tio och även om 20 år – vilka skulle de vara? – Ett: vårda formerna som ert välkomsttecken. Ett riktigt årsmöte med riktiga val och öppen ekonomi signalerar till varje ny medlem att här går det rätt till och här räknas din röst – det är den bästa rekryteringsannons en förening kan ha. – Två: ge människor uppgifter, inte bara vädjanden. Ingen blir engagerad av ett nödrop om att styrelsen behöver folk, men många säger ja till ett avgränsat uppdrag och en fråga som ställs personligen. Låt valberedningen arbeta året om, och våga fråga den som aldrig blivit tillfrågad. Engagemang kan inte beordras fram – det kan bara väljas, om och om igen, av nya människor, och någon måste räcka fram valet. – Tre: var bygdens mötesplats, inte bara dess minne. Öppna huset för fler samtal än de historiska – då blir kulturarvet grunden ni står på, inte väggen omkring er. Den förening som är angelägen för bygdens nutid får vara med och forma dess framtid.
Och på ett bredare plan: Vad krävs från samhällets sida för att ge föreningar förutsättningar att fortsätta verka och fungera som en demokratisk skola i Sverige? – Tre saker, tror jag. Först: stöd utan styrning. Föreningslivets värde ligger i självständigheten, och det behöver långsiktig basfinansiering snarare än projektbidrag som tvingar ideella krafter att jaga det senaste temat i stället för att göra det de är bra på. Här vill jag samtidigt ge lagstiftaren ett erkännande och en uppmaning i ett: lagen om ekonomiska föreningar har uppdaterats stabilt de senaste åren – digitala stämmor och modernare kommunikationsvägar är ett par exempel – och den sortens kontinuerligt visade intresse för föreningsformen hoppas jag får fortsätta. En lagstiftning som hålls levande är i sig ett besked till landets föreningar: ni räknas. Sedan: förenkla vardagen. Det som i dag pressar små föreningar är sällan brist på engagemang utan växande praktiska bördor – bankkrav, regelverk, administration byggda för företag snarare än för en kassör som arbetar gratis på kvällstid. Varje sådan tröskel stänger en skolsal. Och till sist: värna rummen och återväxten – samlingslokalerna som är skolans lokaler, och skolans egen roll i att låta unga pröva föreningsformerna på riktigt. Den osynliga skolan har burit svensk demokrati i tvåhundra år, men ingenting av det är garanterat. Den byggdes av människor som tog uppdragen, och den överlever bara så länge samhället gör det rimligt att fortsätta ta dem.
Hur är intresset för årets kollo? – Mycket stort! Vi brukar vara omkring 25 som är med, men i år sätter vi rekord med 37 deltagare varav fyra ledare, vilket innebär mer än fullsatt. Det är fantastiskt roligt! – En del har varit med tidigare år och kommer tillbaka, medan andra är nybörjare och deltar i kollot för första gången. De flesta deltagare kommer från Jämtland och Västernorrland, men vi har även folk från till exempel Värmland, Västra Götaland, Örebro och Västmanland. Deltagarna är i olika åldrar, från 18 år och uppåt, det är också väldigt kul!
Hur kommer det sig att intresset är så stort just nu, tror du? – Vi har hållit på i flera år nu, och ryktet om vårt kollo sprider sig till till nya platser i Sverige. Intresset kring släktforskning rent allmänt går lite i vågor. Det var mycket populärt på 1970-talet också, och vi ser en ny våg, då många intresserar för till exempel folkdräkter och känner en lust för att ta reda på mer om sina rötter. Och det är ju betydligt lättare nu att släktforska, när allt finns digitalt, jämfört med när tidigare då man behövde ta sig rent fysiskt till närmaste landsarkiv för att slå i register.
Hur kommer det sig att just Ragunda hembygdsförening arrangerar populära släktforskarkollon? – Det började med att jag var på en tvådagarskurs i släktforskning i Sundsvall. Det var jätteroligt att träffa andra likasinnade. Men jag tyckte att det var lite synd att deltagarna gick i väg och åt på olika ställen, i stället för att samlas, prata, umgås och dela upplevelser och erfarenheter. – Då föddes min idé om att ordna ett släktforskarkollo genom Ragunda hembygdsförening, där jag alltså är ordförande. – Vi tänkte börja år 2018, men det blev en mycket torr sommar så folk blev i stället sysselsatta med att släcka en massa bränder. I stället arrangerade vi första kollot 2019. Vi tvingades till ett uppehåll under pandemin, men sedan några år är vi i gång igen.
Det är ju betydligt lättare nu att släktforska, när allt finns digitalt.
Vad gör deltagarna under släktforskarkollot? – Först trodde jag att mest människor med kopplingar till vår bygd skulle anmäla sig. Visst, en del kommer för att förstå mer om dessa trakter och vilka som bodde där. Men de allra flesta deltagare har inte knytningar precis till vår bygd, utan deltar i kollot för att få tid, tips och inspiration till sin forskning kring sin släkt och sina rötter därifrån de kommer. – I år, i och med att det är rekordmånga deltagare, har vi förstärkt ledarskapet. Vi är fyra ledare, som har lite olika kunskaper vi kan dela med oss av. Vi i hembygdsföreningen samarbetar bland annat med föreningen DIS (Datorhjälp i Släktforskningen) region mitt och med Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare. – En del deltagare på kollot är fokuserade på att lära sig att hitta i register eller någon ny programvara, andra tränar på att läsa gammal text, och några har skrivit ner på förhand mer specifikt vad de önskar lära sig under kollot, och vi har kortare föreläsningar kring efterfrågade teman. – Vår hembygdsgård lämpar sig utmärkt för att arrangera ett sådant här släktforskarkollo, för den är stor och så har vi internetuppkoppling. I vår hembygdspark finns mycket att se under pauserna, till exempel utställningar och filmer, och så gör vi under kollot flera gemensamma utflykter med deltagarna till kulturhistoriska platser.
Varför ägnar du dig åt släktforskning? – Jag tror att det är viktigt för alla att veta lite om sin bakgrund, att det gör en helare som person. Man brukar säga att man påverkas av de beslut som tagits av sina tre föregående generationer, till exempel om de emigrerat, eller vilket yrke de valt att satsa på. – Sedan är det väldigt trevligt, som under kollot, att umgås med och träffa andra som är intresserade av samma sak som en själv.
Vandringens dag 2026 infaller lördagen den 12 september. Dagen arrangeras av Svenska Turistföreningen (STF) och syftar till att inspirera människor att upptäcka naturen. Runt om i Sverige anordnas mängder av lokala, guidade och gratis vandringar för både nybörjare och vana vandrare – med hembygdsföreningar bland arrangörerna.
Intresset för att vandra ökar, över hela landet. I Västra Götalandsregionen arbetar man för att utveckla vandringslederna till sammanhängande upplevelser där kulturarv, natur och lokalt engagemang går hand i hand.
– Det är lättare att förstå ledutveckling om man ser vandrings- eller cykelleden som en utsträckt destination – ett pärlband av naturmiljöer, spännande kulturarv, berättelser, historia och service som mat, boende, transporter och toaletter, säger Marie Fors, utvecklare vid kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen.
Den modellen används både för regionala vandrings- och cykelleder och för pilgrimslederna mot Nidaros i Trondheim och Vadstena, som passerar genom Västra Götaland.
– Längs det här pärlbandet finns ofta hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och föreningsstugor. De är en viktig del av infrastrukturen för att kunna ta emot människor som vandrar flera dagar och inte bär med sig allt de behöver.
Berättelser gör vandringen rikare En viktig del i regionens arbete är att hjälpa besökare att upptäcka kulturarvet längs lederna. Därför erbjuds sedan 2021 kurser genom samverkansplattformen Prisma, där föreningar och besöksmål får lära sig metoden interpretation – ett sätt att skapa engagerande upplevelser genom berättelser, guidningar och skyltar. Bygd och Natur har tidigare berättat om metoden i en artikel 2024.
– Den som pilgrimsvandrar är ofta också på en inre resa, för att bearbeta något eller bara sänka tempot och reflektera över livet och sin omgivning. Att då få ta del av starka berättelser om historiska händelser och andra människors livsöden kan fördjupa upplevelsen ytterligare, säger Jessica Bergström, utvecklare vid kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen.
Kurserna handlar bland annat om att skapa guidningar med en tydlig röd tråd, skriva texter som väcker nyfikenhet och utveckla ett gott värdskap.
– Just värdskapet ser vi som centralt när det gäller mötet med pilgrimsvandrare. Det är viktigt att förstå vilken typ av resa pilgrimer gör för att kunna möta deras behov och önskemål. Vi står nu i startgroparna för att utveckla ett samarbete kring pilgrimsvärdskap och tror att interpretation är en mycket bra metod att utgå från i det arbetet.
Att få ta del av starka berättelser om historiska händelser och andra människors livsöden kan fördjupa upplevelsen ytterligare.
Hembygdsföreningar kan locka nya besökare För hembygdsföreningar innebär satsningen en möjlighet att bli en viktig del av vandringsupplevelsen.
– Intresset hos vandrarna är stort att få lära sig om historia, kulturmiljöer, pilgrimer då och nu och berättelser om bygden de vandrar genom. Här har hembygdsföreningarna en jätteviktig roll att tillgängliggöra dessa berättelser och kanske, i samverkan med sin kommun, söka medel för detta, säger Marie Fors.
Jessica Bergström ser också pilgrimslederna som ett sätt för föreningar att hitta nya målgrupper.
– Att föreningar börjar rikta sig mot nya målgrupper och nya utvecklingsområden, som service för pilgrimer, kan skapa både nya verksamheter och nya möten.
Enklare boenden viktiga Regionen medverkar också i ett projekt om enklare boenden längs pilgrimslederna, där befintliga byggnader som hembygdsgårdar, bygdegårdar och församlingshem kan användas som pilgrimshärbärgen.
Utvecklingen bygger på samarbete mellan många olika aktörer. Västkuststiftelsen och kommunerna ansvarar för lederna, Turistrådet Västsverige arbetar med besöksnäringen, Svenska kyrkan bidrar bland annat med boenden och guidningar och Kulturförvaltningen stöttar civilsamhället genom processtöd, nätverk och utbildningar.
– För att hela ”pilgrimsmaskineriet” ska fungera behövs samverkan mellan nationella, regionala, kommunala och lokala aktörer. Men det är de lokala drivkrafterna som är nyckeln och lösningen på de flesta utmaningarna, säger Marie Fors.
Arbetssättet är inte begränsat till pilgrimsleder. Även andra längre vandrings- och cykelleder kan utvecklas på samma sätt.
– Utöver de regionala lederna finns mängder av lokala vandringsleder som förtjänar att lyftas fram för besökare. Det görs bäst genom samarbete och tydliga ansvarsfördelningar mellan markägare, kommuner och föreningar. Kanske kan fler inspireras av hur vi organiserat oss här i Västra Götaland, säger Jessica Bergström.
2025 stöttade och vägledde man åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland, något som gav värdefulla insikter framåt skriver Riksförbundet Pilgrim i Sveriges projektledare Josefine Schön:
”Sedan vi senast hördes har projektet utvecklats en hel del. När vi startade låg fokus framför allt på frågan om enklare övernattning längs pilgrimsleder och långvandringsleder. Det behovet finns fortfarande kvar, men arbetet under 2025 och 2026 har gett oss flera nya insikter som gjort att vi breddat perspektivet.
Den kanske viktigaste insikten är att vi från början letade efter fler platser att sova på, men att vi i dag snarare letar efter fler platser som vill säga ’välkommen’. Övernattning är fortfarande en viktig del av infrastrukturen längs lederna, men det är bara en av flera former av service som vandrare behöver.
Övernattning är fortfarande en viktig del av infrastrukturen längs lederna, men det är bara en av flera former av service som vandrare behöver.
Genom arbetet med rådgivning har vi sett att steget från att aldrig tidigare ha haft vandrare som målgrupp till att börja erbjuda övernattning ofta upplevs som ganska stort. Många föreningar blir osäkra kring regelverk, ansvar, försäkringar, bokningar och praktisk drift. För en ideell förening kan tröskeln helt enkelt kännas för hög.
Det blev därför tydligt att om vi enbart pratade om övernattning riskerade vi att missa många aktörer som gärna vill bidra men som inte är redo att öppna sina lokaler för övernattande gäster. Genom att i stället tala om service till vandrare kan fler komma i gång direkt och bli delaktiga utifrån sina egna förutsättningar.
Det kan handla om att erbjuda vattenpåfyllning, hålla en toalett öppen, skapa en rastplats, erbjuda skydd vid dåligt väder, sälja fika eller lokala produkter, stämpla pilgrimspass eller hjälpa till med lokal information. För många föreningar är det ett betydligt mindre steg att ta, samtidigt som det gör stor skillnad för den som vandrar.
Vi ser också att detta kan fungera som en naturlig utvecklingstrappa. Genom att börja med enklare service lär föreningen känna målgruppen och får erfarenhet av att möta vandrare. Med tiden kan man upptäcka att det finns ett större behov än man först trodde. På vissa platser har föreningar insett att de faktiskt utgör den enda realistiska möjligheten till service eller övernattning längs en längre etapp. Då kan det bli naturligt att på sikt utveckla verksamheten vidare och kanske även erbjuda övernattning.
När det gäller de regelverksfrågor som vi pratade om förra året är bilden fortfarande relativt komplex. Förändringen av reglerna kring hotelltillstånd har varit positiv och minskat vissa administrativa hinder. Samtidigt kvarstår frågor kring hur regelverk tolkas och tillämpas i praktiken. Brandskydd, ansvarsförhållanden och försäkringsfrågor är fortsatt områden där många ideella aktörer efterfrågar tydligare vägledning.
Samtidigt har vi lärt oss att osäkerheten kring regelverken ibland är ett större hinder än regelverken i sig. Många föreningar behöver stöd för att förstå vad som faktiskt gäller och vilka lösningar som är rimliga utifrån den egna verksamheten. Därför har en viktig del av projektet handlat om kunskapsspridning, rådgivning och erfarenhetsutbyte.
Samtidigt har vi lärt oss att osäkerheten kring regelverken ibland är ett större hinder än regelverken i sig.
Arbetet med testanläggningarna under 2025 gav värdefulla erfarenheter kring allt från praktisk drift och värdskap till samverkan med lokala aktörer. En viktig slutsats är att det inte finns någon universallösning. Varje plats behöver hitta sin egen nivå och sitt eget sätt att bidra.
En annan insikt som vuxit sig allt starkare under projektets gång handlar om mötet mellan människor. Många vandrare söker inte bara praktisk service. De vill också möta människor som bor och verkar på platsen. Både svenska och internationella vandrare uppskattar möjligheten att prata med någon som kan berätta om bygden, kyrkan, landskapet, människorna och de lokala traditionerna.
Här har hembygdsrörelsen en särskilt viktig roll att spela. Hembygdsföreningar sitter på en unik kunskap om lokal historia, kultur, seder och bruk som ingen informationsskylt eller digital guide fullt ut kan ersätta. Ett kort samtal över en kopp kaffe kan ge en djupare förståelse för platsen än flera timmars läsning. För internationella vandrare blir det dessutom ett sätt att möta det genuina Sverige på riktigt.
Vi har därför kommit att se hembygdsföreningarna som mycket mer än potentiella boendevärdar. De kan fungera som lokala ambassadörer, kulturförmedlare och värdar längs lederna. Genom att dela med sig av berättelser, kunskap och lokal identitet bidrar de till att göra vandringen rikare och mer meningsfull.
Den viktigaste slutsatsen hittills är kanske att alla inte behöver göra allt. Någon erbjuder vatten, någon annan en toalett, en tredje en kopp kaffe och en fjärde en övernattningsplats. Hembygdsföreningen kanske bidrar med berättelserna om platsen. Tillsammans skapas den service, det värdskap och den lokala förankring som gör det möjligt för fler människor att vandra genom landskapet.
Under hösten 2026 kommer projektet att arbeta mer fördjupat tillsammans med ett antal pilgrimsleder i olika delar av Sverige. Bland de leder som i nuläget ingår finns Romboleden, Helgonleden, flera pilgrimsleder i Jämtland, Ingegerdsleden i Uppland och eventuellt även Pilgrimsled Västra Värmland.
Vi välkomnar särskilt hembygdsföreningar, församlingar, bygdegårdar och andra lokala aktörer som finns längs dessa leder att höra av sig om de är nyfikna på att utveckla service för vandrare.
Arbetet kommer att anpassas efter respektive leds förutsättningar och behov. Vi vet att olika leder och bygder ser olika ut, och därför finns ingen färdig modell som passar överallt. I stället vill vi tillsammans med lokala aktörer identifiera vilka behov som finns och vilka möjligheter som är realistiska att utveckla. Dessutom finns det en digital verktygslåda öppen för alla att få tips och trix. Den finns på hemsidan: https://pilgrimisverige.se/kunskapsbank/enklare-boende/
Stödet kommer att bestå av en kombination av fysiska besök, digitala möten, rådgivning och workshops. Målet är att hjälpa så många aktörer som möjligt att komma i gång med någon form av service inför vandringssäsongen 2027. För vissa kan det handla om att öppna upp en rastplats eller erbjuda vatten. För andra kan det vara ett första steg mot att längre fram erbjuda övernattning.
En viktig del av arbetet är också att skapa nätverk och erfarenhetsutbyte mellan föreningar och andra aktörer längs lederna. Många står inför liknande frågor, och vi ser ett stort värde i att dela kunskap, idéer och praktiska erfarenheter. Tanken är också att utbilda rådgivare kopplade till respektive led, så att kunskapen stannar kvar och kan växa ytterligare med tiden.
Är ni verksamma längs någon av de aktuella pilgrimslederna och vill veta mer är ni varmt välkomna att kontakta respektive leds samordnare eller projektledare Josefine Schön på [email protected] eller telefon 072-200 46 46.
Mycket talar också för att arbetet kommer att fortsätta under 2027. Ambitionen är att långsiktigt bygga upp kunskap, metoder och nätverk som gör det enklare för föreningar och lokala aktörer att välkomna vandrare och bidra till levande leder och levande landsbygder.”
Vi välkomnar särskilt hembygdsföreningar, församlingar, bygdegårdar och andra lokala aktörer som finns längs dessa leder att höra av sig.
För att driva arbetet framåt har två nyutexaminerade byggnadsantikvarier anställts under sommaren. Ina Sjöstrand och Petra Nordwall ska kontakta de föreningar som ännu inte skickat in sina uppgifter.
– Vi hoppas få in så många svar som möjligt under sommaren. Även om det är en intensiv period för många föreningar är det också den tid då många styrelsemedlemmar finns på plats ute på hembygdsgårdarna, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg vid Sveriges hembygdsförbund.
Ringer upp föreningarna Arbetet bygger vidare på den enkät som redan skickats ut till medlemsföreningarna. Under sommaren kommer Ina Sjöstrand och Petra Nordwall att ringa de föreningar som ännu inte svarat, hjälpa till med frågor och registrera de uppgifter som kommer in.
För de föreningar som skickat in kartor över sina byggnader kopplas varje byggnad till en digital karta tillsammans med de uppgifter som lämnats.
– Det här är en grundläggande inventering. Med hjälp av både enkätsvaren och kartan kan vi sedan göra sammanställningar och analyser som blir värdefulla både för oss själva och i vårt arbete gentemot myndigheter och andra aktörer, säger Helena Rosenberg.
Ska ge en nationell bild Undersökningen är medvetet enkel. Syftet är inte att göra detaljerade kulturhistoriska utredningar, utan att skapa en nationell överblick över hembygdsrörelsens byggnadsbestånd.
– Vi har ställt ganska få frågor för att inte göra det för komplicerat för föreningarna att svara, men samtidigt få en bild av vilka byggnader som finns inom hembygdsrörelsen, säger Helena Rosenberg.
Genom uppgifter om byggnadernas ålder, om de har flyttats och vad de ursprungligen använts till går det att få en första bild av deras kulturhistoriska värden. Enkäten innehåller också frågor om byggnadsmaterial, storlek, uppvärmningssystem och om föreningen har sökt eller fått bidrag till byggnadsvård.
– Till att börja med är det en kvantitativ undersökning, men vi hoppas kunna komplettera den med mer kvalitativa uppgifter om byggnadernas kulturhistoriska värden längre fram.
Vi hoppas kunna komplettera med mer kvalitativa uppgifter om byggnadernas kulturhistoriska värden längre fram.
Viktigt underlag för framtida stöd Kartläggningen ska inte bara ge bättre kunskap om byggnaderna. Den ska också ge Sveriges hembygdsförbund ett starkare faktaunderlag i dialogen med politiker och myndigheter.
– Vi vill kunna visa, med statistik, vilken betydelse hembygdsrörelsens byggnader har och vilka behov som finns. Det stärker våra möjligheter att argumentera för att det behövs mer stöd till vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, säger Helena Rosenberg.
Kan hjälpa vid energideklaration Enkäten har utökats med frågor om bland annat samlingslokaler, uthyrning och uppvärmningssystem. Bakgrunden är bland annat de nya krav på energiprestanda som diskuteras inom EU.
Byggnadens användning, storlek och uppvärmning påverkar hur den klassificeras vid en energideklaration. En låg energiklass kan i sin tur få ekonomiska konsekvenser, exempelvis genom att göra det svårare att få fördelaktiga lån inför framtida renoveringar.
– Genom den här kartläggningen får vi bättre kunskap om rörelsens byggnader och kan föra en mer faktabaserad dialog med myndigheter och politiker om vilka konsekvenser olika regelverk kan få för kulturhistoriskt värdefulla byggnader, säger Helena Rosenberg.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
