Samling av svenska tal ger ny kunskap

Samling av svenska tal ger ny kunskap

Svenskatal.se finns sedan november 2023 en stor samling tal, både historiska och samtida. Martin Jedestav vid Uppsala universitet arbetar med databasen som är tänkt att tjäna som kunskapskälla och inspiration för skolan, för forskare och för den intresserade allmänheten.

Hur går insamlingen till? Får ni in manus, skriver ni av?
– Insamlingen går till på flera olika sätt. När det finns ett tal vi vill arkivera så hör vi alltid av oss till talaren och frågar om den har ett manus eller preferens på hur publiceringen ska gå till. Så på hemsidan finns det allt från originalmanus till egna transkriberingar.

Finns det ett slutdatum?
 – Vi har finansiering till slutet av 2025 men söker finansiering för att fortsätta. Även om vi inte får finansiering så tycker vi att det är ett så viktigt projekt att vi kommer fortsätta driva arkivet.

”I bästa fall kan databasen genom talsamlingen berätta den svenska offentliga kulturens och demokratins historia” skriver ni – berätta mer! Vilken bild ger Svenska tal av den svenska offentliga kulturens och demokratins historia?
– Med vårt arkiv vill vi belysa en del av vår historia som inte än berättats. Stora delar av samlingen är helt nya och har inte tidigare varit lättillgängliga för forskare eller allmänheten. Så att berätta historien är fortfarande en ogjord uppgift, men överlag ser vi en levande debattkultur där politiker och aktivister får stort utrymme för att säga vad de tycker. Man kan se i arkivet att vi i Sverige både historiskt och samtida har haft kloka människor som argumenterat för att göra vårt land och sina samhällen bättre.

Hur ser förhållandet riks/regionalt/lokalt ut för materialet i dag?
– Som materialet ser ut nu är övervägande del av talen från Stockholm eller Göteborg. Jag tror att vi har fler tal från Slottsskogen än vi har från hela Norrland. Anledningen att det blivit så är att bland annat riksdagen naturligtvis producerar väldigt många tal. Men vi är ett arkiv för hela Sveriges taltradition så vi jobbar nu på att få större spridning i arkivet.

Jag tror att vi har fler tal från Slottsskogen än vi har från hela Norrland.

Vad hoppas ni på från hembygdsföreningars håll?
– För att vårt material ska bli användbart bygger vi upp korpusar som till exempel fokuserar på tal från Järvaveckan eller Pride-parader. Det vi hoppas hitta är därför tal-traditioner vilka vi kan sortera in i samlingar. Utan lokal kännedom blir det svårt för oss att veta vilka årliga tal som hålls på mindre orter, men det är viktigt för oss att lära oss mer. Så om det finns någon årlig folkfest eller annan tradition där människor höjer sina röster så är vi intresserade av att veta mer. Givetvis måste det även finnas någon form av manus från talen bevarat för att vi ska kunna arkivera traditionen också.

Har du några favoriter bland det insamlade materialet?
– Ja! Jag ska försöka göra en lista som inte endast består av Palme-tal och klassiker som Alice Bah Kunkes nationaldagstal. Några tal jag kommer att tänka på är Hasse Alfredssons tal på Tage Danielssons minnesstund, det är ett tårdrypande farväl. Greta Thunberg har också hållit några otroliga tal, hennes ”how dare you?”-tal dyker upp spontant. Sen är jag också svag för de gamla agitatorerna som Kata Dahlström och Elise Ottesen-Jensen. Den sistnämndas tal ”Ovälkomna barn”, kan ses som en inblick i vår historia.

Och relaterat: Finns det någon gyllene era för de svenska talen?
– Jag har nyligen jobbat med att arkivera tal från tidigt 1940-tal vilka har varit helt otroliga. Givetvis kan vi inte kalla en så mörk period för en gyllene era men det visar att i tid av stor kris finns det människor som kommer höja sina röster i viktiga frågor. Sen är det svårt att inte bli imponerad över retoriken när Palme och Fälldin debatterade med varandra.

Berätta lite mer om de tankar och förhoppningar som finns kring hur databasen ska kunna användas!
– Av ekonomiska skäl prioriteras ofta forskning på texter över forskning på muntliga framföranden, det är en extrakostnad att transkribera och ofta svårt att hitta ett bra muntligt material. Det vill vi ändra på. Vi vill göra det lättillgängligt att studera, läsa och forska om vår muntliga historia. Vi vill också visa upp att den viktiga politiska debatten inte endast förs på riksdagen eller under stora demonstrationer. Vi vill visa upp hela Sveriges talade tradition på ett sätt den inte visats tidigare.

Ta del av databasen på Svenskatal.se

Vattenkraft: ”Risk att vandringsvägar prioriteras bort”

Vattenkraft: ”Risk att vandringsvägar prioriteras bort”

Text: Fredrik Loberg

– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.

Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.

– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.

– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.

– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.

Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.

Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.

– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.

Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.

– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.

– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.

Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.

– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.

– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.

Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.

– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.

– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.

I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.

– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.

Läs även om Sveriges hembygdsförbunds yttrande över regeringens remisspromemoria Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning och om Dalarna, där vattennivån på vissa platser sjunkit med 1,5 meter under 2024.

Vattenkraft: ”En katastrof för bygdens framtid”

Vattenkraft: ”En katastrof för bygdens framtid”


Text: Fredrik Loberg

– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.

Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.

Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.

I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.

– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.

Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.

– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.

– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.

Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.

– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.

– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.

Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.

– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.

– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.

– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.

Läs även om Sveriges hembygdsförbunds yttrande över regeringens remisspromemoria Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning.

Fäbodkultur kulturarv på Unescos lista

Fäbodkultur kulturarv på Unescos lista

Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).

Gut Peter Helander är förbundsordförande.

Grattis!
– Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.

Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv?
– Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.

Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.

– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.

Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.


I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.

Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.

– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.

Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.

– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.

Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.

I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.

– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.

Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.

Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.

– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.

Kvarnen – i centrum för småskalig livsmedelsproduktion

Kvarnen – i centrum för småskalig livsmedelsproduktion

– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.

Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.

Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.

Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.

– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.

Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.

Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.

Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.

På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.

Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.

– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.

Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening?
– Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.

Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
Vattenkraft: ”Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker”

Vattenkraft: ”Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker”

En stark oro över att kulturmiljöer utplånas och den lokala historien raderas. Det uttrycker Sveriges hembygdsförbund i sitt yttrande över remisspromemorian Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning, där regeringens förslag till författningsändringar för vattenkraftens omprövning presenteras.

Det aktuella förslaget lämna inga garantier för att vattendragens kulturarv skyddas eller att beredskapen stärks i lokalsamhällena, konstaterar Sveriges hembygdsförbund som efterlyser ett helhetsperspektiv.

Regeringens förslag, som är en del av Tidöavtalets ambition att säkerställa elförsörjningen, lyfter elproduktion och småskaliga aktörers ekonomiska villkor som centrala frågor. Däremot saknas tydliga hänsyn till äldre vattenkraftverk som kulturhistoriska miljöer. Trots löften i Tidöavtalet om att prioritera dessa frågor, menar Sveriges hembygdsförbund att denna aspekt ignorerats i det föreslagna regelverket.

– I flera år har man utrett och arbetat med frågan och ändå har man missat helhetsperspektivet, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg vid Sveriges hembygdsförbund.

– Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.

Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.

I sitt yttrande efterlyser Sveriges hembygdsförbund en bredare debatt om vattenkraften, där såväl kultur- och rekreationsvärden som översvämningsrisker och beredskapsfunktioner finns med. ”Kultur- och rekreationsvärden står redan i många av våra nationella mål att de ska tas hänsyn till, klimatfrågan har vi arbetat med i många år nu och krisberedskapen borde tagits med från början i utredningarna eftersom invasionen av Ukraina inleddes under våren 2022. Med krisberedskap syftar vi inte bara på den lokalt producerade vattenkraften utan tillgången till vatten och lokalt producerade livsmedel.”

Enligt Sveriges hembygdsförbund underlättar inte de föreslagna regeländringarna för de småskaliga kraftverken, som man menar ofta är viktiga för elförsörjningen i lokalsamhället, men också kulturhistoriskt värdefulla.

– De här kraftverken ligger fortfarande kvar i den klass som inte anses vara av nationellt intresse. Därför riskerar de nedläggning. Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker om inte alla kraftverk blir prövade på samma vis, eftersom de stora kraftverken i norra delen av landet har mindre stränga krav vid omställningen till moderna miljövillkor, säger Helena Rosenberg.

Sveriges hembygdsförbund ser även att regeringen brister genom att inte ha tagit med de utrivningar av vandringshinder som sker utanför den Nationella planen (NAP) i lagändringarna, utrivningar som görs på myndigheternas initiativ.

– Dessa utrivningar är problematiska eftersom miljöerna har betydelse för lokalhistorien som därmed urholkas. Den goda status som myndigheterna försöker åstadkomma handlar mer om fiskvandring än om EU-direktivets verkliga syfte som är tjänligt dricksvatten, säger Helena Rosenberg.

Sveriges hembygdsförbund arbetar aktivt med miljökvalitetsmålet Levande vatten. Ett stort antal hembygdsföreningar har hört av sig till förbundet med oro över att rivningar och omvandlingar av vattendrag riskerar att radera orternas historia och förändra landskapen utan tillräcklig konsekvensanalys.

– Enligt intentionerna i EU:s vattendirektiv ska samråd ske med god framförhållning med allmänheten och enligt Europeiska landskapskonventionen har även allmänheten rätt att peka ut vilka landskap de anser vara värdefulla. Det efterlevs inte i dag, säger Helena Rosenberg.

Ta del av hela yttrandet över remisspromemoria Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning här.