Text: Mikael Morberg, projektledare för SHF:s organisationsöversyn
Under hösten 2026 lyfter Sveriges Hembygdsförbund ämnet lokalhistoria för att belysa bredden i föreningarnas arbete. I den organisationsöversyn som nyligen avslutats är en av slutsatserna att mer fokus bör läggas på ändamålet i föreningsarbetet. Former för kunskaps- och erfarenhetsutbyte behöver utvecklas, med utgångspunkt i lokala behov och det vardagliga ideella arbetet.
Lokalhistoria är i sig ett brett ämne och inte alltid lätt att avgränsa. Vad skiljer egentligen lokalhistoria från annan historia? Hur kan föreningarnas praktiska och lokala kunskaper möta forskarens metoder och frågor?
Den som varit aktiv länge kanske tycker att föreningarna redan sysslar med lokalhistoria – och att det är just det man är bra på. Samtidigt tillkommer nya medlemmar medan andra faller ifrån. Det finns en risk att föreningar fastnar i invanda arbetssätt eller fortsätter att betrakta det historiska materialet ur samma perspektiv.
Vilka berättelser har bevarats? Det finns anledning att påminna om vilken roll hembygdsrörelsen har spelat för att bygga upp den kunskap som finns i dag. Lokala föreningar har historiskt bidragit till samlingarna på länsmuseerna och Nordiska museet. I mer än hundra år har hembygdsföreningar samlat och bevarat kunskap om människor och platser. Många förvaltar i dag egna hembygdsgårdar, friluftsmuseer och museer med hus, föremål, fotografier, arkiv och berättelser.
Men vad var det egentligen man samlade in – och varför? Vilka människor, miljöer och delar av vardagslivet dokumenterades? Vad ansågs viktigt att bevara för framtiden? Och vilka perspektiv och erfarenheter hamnade utanför?
Det kan till exempel handla om arbetare, kvinnor, migranter och nationella minoriteter som varit dåligt representerade i många arkiv, museer och samlingar. Genom att ställa andra frågor till materialet kan lokalhistorien ge en mer nyanserad bild av en plats och dess människor.
Ett exempel finns hos Swensbylijda i Svensbyn. Där arbetar kvinnogruppen ”Tjejdagis” bland annat med att gå igenom skänkta föremål och dokumentera sådant som berättar om kvinnors liv, arbete och vardag. Arbetet har också legat till grund för en utställning.
Genom att ställa andra frågor till materialet kan lokalhistorien ge en mer nyanserad bild av en plats och dess människor.
Ställ nya frågor till det ni redan har Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att samla in mer. Det kan lika gärna handla om att undersöka och tolka det som redan finns på nya sätt.
Ett fotografi kan till exempel berätta något annat om vi inte bara frågar vem som är på bilden, utan också hur platsen såg ut, vad som har förändrats och vilka människor som syns – och vilka som inte gör det. Hur användes byggnaden, landskapet eller föremålen? Vad berättar materialet om arbete, fritid, relationer och vardagsliv?
Samma frågor kan ställas till husen och föremålen. Under sommaren har riksförbundet fortsatt kartläggningen av föreningarnas byggnader. På senhösten anställs också en föremålsantikvarie för att stärka stödet till föreningarna kring deras samlingar. Tanken är att öka kunskapen om vad föreningarna har och kunna sätta föremålens och husens kulturhistoriska värden i ett lokalt, regionalt och nationellt sammanhang.
Nya sätt att samla berättelser Samtidigt finns nya möjligheter att dokumentera den historia som fortfarande lever i människors minnen. I projektet Bygden berättar – Västergötland undersöker Västergötlands Hembygdsförbund hur film kan användas för att dokumentera och förmedla berättelser om platser, människor, händelser och företeelser.
Det behöver inte vara avancerat. En berättelse kan spelas in med mobiltelefonens kamera. Föreningarna ska få stöd i bland annat intervjuteknik, enkel manusskrivning, filmning och redigering.
En tanke är också att filmerna ska kunna kopplas till de platser de berättar om. Med QR-kodförsedda skyltar kan en besökare stå på en plats och samtidigt ta del av berättelser om människorna, händelserna eller verksamheten som hört hemma där.
Bygd och Natur har tidigare skrivit om Bygden berättar utifrån Hallandslän, där projektet först skapades.
FAKTA: Lokalhistoria på Verksamhetsforum
Den 2–3 oktober arrangeras Sveriges Hembygdsförbunds Verksamhetsforum i Järfälla med lokalhistoria som tema. Under Verksamhetsforum delas även pris ut till Åretshembygdsförening2026 – gotländska Östergarns-Gammelgarns hembygdsförening.
En huvudfråga är hur Sveriges Hembygdsförbund och de regionala förbunden kan utveckla stödet till föreningarna. Bland annat diskuteras mötet mellan föreningarnas lokala kunskaper och den professionella historikerns metoder, sambandet mellan materiellt och immateriellt kulturarv, hembygdslitteratur och hur lokalhistoriska kunskaper kan användas i samhällsutveckling och påverkansarbete.
Digital teknik och film som stöd för att samla in och förmedla berättelser är ett annat ämne.
Medverkar gör bland andra Jonas Engman, intendent vid Nordiska museet, och David Ludvigsson, professor i lokalhistorisk forskning vid Linköpings universitet. Föredrag varvas med frågestunder och fördjupande samtal.
Den 12 september arrangeras Vandringens dag 2026. För Bodsjö hembygdsförening är vandring del av något större: att göra naturen tillgänglig för fler och bidra till bättre psykisk hälsa. Forsaleden är en sju kilometer lång vandringsled längs Forsaån i Jämtland som ingår i EU-nätverket Natura 2000. Här finns storslagen natur, fornlämningar och populära platser för både bad och fiske. Genom ett samarbete mellan bland annat regionen, Bräcke kommun, Länsstyrelsen, organisationen Hej Främling och den lokala hembygdsföreningen introduceras nu Forsaleden för fler – för att främja psykisk hälsa.
– Vi vill skapa möjligheter för svagare grupper att uppleva naturen. Det är själsläkande, säger Kjell Berg från Bodsjö hembygdsförening.
Föreningen fick Vandringspriset 2025 Projektet inleddes 2023 när Bodsjö hembygdsförening lejde sommarjobbande ungdomar att plocka skräp i Forsaleden. Förra året tilldelades föreningen Vandringspriset för sitt arbete med att tillgängliggöra vandringsleden för fler – till exempel personer med lättare funktionsvariation, äldre och mindre vana vandrare.
I en ny rapport fastslår Folkhälsomyndigheten att naturvistelse är en viktig källa till välmående, men att olika grupper tillbringar olika mycket tid i utomhusmiljö. ”För att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen är det viktigt att alla har möjlighet att vistas i naturen, och det finns skäl att rikta särskilda insatser till de grupper som vistas där minst i dag”, konstaterade Olivia Wigzell, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten i ett pressmeddelande.
Arrangerade bussutflykt för ovana vandrare Nu går projektet med Forsaleden in på sitt tredje år. I slutet av maj månad genomförde föreningen en bussutflykt för mindre vana vandrare, både nyanlända och boende i Sverige sedan länge. Turen gick från Bräcke samhälle till Åkerviken.
– Därifrån gick gruppen två kilometer längs ån. Det var både kvinnor och män, pensionärer och småflickor i lackskor som vandrade. En salig blandning, helt enkelt.
Som en del i tillgänglighetssatsningen har Forsaleden numera skyltar som utöver svenska kan läsas upp på engelska, tyska, somaliska och arabiska med hjälp av QR-koder. Med ekonomiskt stöd från lokala företag bjöds vandrarna på grillade hamburgare, kaffe och fika.
– Många av deltagarna hade inte varit med om något liknande förut, och tyckte det var väldigt roligt. Leden är ju dessutom anpassad just för att du ska kunna gå i vanliga kläder och gympaskor. Det krävs ingen proffsutrustning.
Kan nå fler och yngre Under 2026 satsar regeringen och SKR sammanlagt 1,32 miljarder kronor för att främja psykisk ohälsa och suicidprevention – bland annat genom statsbidrag till organisationer.
Kjell Berg hoppas att det gör att fler engagerar sig i den gemensamma folkhälsan.
– Dådet i gymnasieskolan i Fagersta visar hur viktigt det är att motverka ensamhet och psykisk ohälsa. Jag tror att ett bättre samarbete mellan kommuner och ideella föreningar kan göra stor skillnad. Dessutom gör sådana här initiativ att föreningen når ut till nya, yngre medlemmar.
FAKTA. Vandringens dag 12 september 2026
Den 12 september arrangeras Vandringens dag, med målet att locka fler att komma ut och njuta och fördjupa kunskapen om Sveriges natur- och kulturmiljöer.
Dagen initierades av Svenska Turistföreningen 2019 och genomförs i samarbete med flera olika organisationer och föreningar.
Inför kommunalvalet 13 september arrangerade Solnahembygdsförening i slutet av augusti 2026 en lokalpolitisk hearing. Det är tredje gången föreningen håller i ett sådant arrangemang. Jörgen Mark-Nielsen, vice ordförande, berättar mer.
Hur upplevde ni kvällen, blev samtalet vadni hade hoppats på? – Arrangemanget utformades som en hearing, vilket beskrivs som en ”offentlig utfrågning av sakkunniga personer”. Och våra lokalpolitiker är ju sakkunniga just på lokalpolitik. Det var alltså inte en debatt där olika åsikter bryts mot varandra; debatter behövs förstås också men det finns redan ett forum för dessa: fullmäktigemöten. Här ville vi lyssna till politikernas bästa idéer och visioner, inte varför de menar att andra har fel. Det tycker vi är ett bättre format för en partipolitiskt obunden förening som hembygdsföreningen är.
Solna hembygdsförenings vision är att lära av historien, leva i nuet och bry sig om framtiden. Detta var också grunden för de tre frågor vi ställde till politikerna:
– Solna stad fyller 83 år i år – berätta om något som skett – bra eller dåligt – och som du tycker vi kan lära oss av.
– Om en person eller familj överväger att flytta från Solna – vilka är dina tre viktigaste argument för att få dem att stanna kvar i Solna?
– Hur skulle Solna se ut år 2035 om du fick bestämma själv?
Under hearingens tre pass lyftes dessa frågeställningar. Samtliga partier som är representerade i kommunfullmäktige medverkade i hearingen. Stämningen var god och deltagarna bjöd på sina tankar om Solna igår, idag och i morgon. Utifrån såväl partiprogram som personliga erfarenheter och utgångspunkter. Så vi är klart nöjda med kvällen.
Här ville vi lyssna till politikernas bästa idéer och visioner, inte varför de menar att andra har fel.
Var det några svar eller resonemang som överraskade er när det gällde frågan om vad Solna kan lära av sitt förflutna? – Att staden allt sedan 1960-talet har drabbats av flera stora leder och järnvägar med genomfartstrafik som skapar barriärer mellan stadsdelarna var inte någon nyhet för oss som bor här. Men att staden samtidigt lyckats slå vakt om och bygga vidare på den historia och kulturhistoria som är unik för de olika stadsdelarna var ett nytt och intressant perspektiv. Det handlar om militärstaden, filmstaden, idrottsstaden och de kungliga slotten liksom nationalstadsparken och det nyöppnade friluftsmuseet på Överjärva gård. Och allt detta är ju faktiskt saker som hembygdsföreningen engagerat sig i.
Hur många kom och lyssnade? Når ett sådant här arrangemang personer utanför den vanliga kretsen kring hembygdsföreningen?
– Omkring 50 personer kom och lyssnade på hearingen och de allra flesta var medlemmar i föreningen. Det var också vår primära målgrupp. Vi tror att det finns ett intresse även bland andra Solnabor, men då behövs det lite mer extern marknadsföring av hearingen för att de ska komma.
Ni har arrangerat liknande hearingar tidigare valår. Hur uppstod idén? – Bakgrunden är att vi vill bidra till ett ökat engagemang för och diskussion om vår hembygd. Det innebär bland annat att vi vill ta del av de politiska partiernas tankar om Solna och då främst det långsiktiga perspektivet. Vi vill också bidra till att lyfta de kommunalpolitiska frågorna som ibland kommer i bakgrunden i och med att valdagen är gemensam för kommun, region och riksdag. Partierna har alltid varit positiva till att medverka i våra hearingar och oftast låtit sig representeras av första namnet på den kommunala valsedeln.
Vilka råd skulle ni ge till andra hembygdsföreningar som funderar på att ordna en lokalpolitisk hearing? Vad är viktigast att tänka på för att få politikerna att delta, locka publik och få till ett bra och partipolitiskt obundet samtal? – Det första rådet är att vara ute i mycket god tid med inbjudan, ledande lokalpolitiker är väldigt upptagna på kvällarna när valrörelsen pågår. Det andra rådet är att informera partiernas representanter om hur hearingen kommer att gå till samt vilka frågor ni kommer att ställa. Då är de bättre förberedda och klarar av att presentera ett tydligt budskap på begränsad tid. Det tredje rådet är att begränsa antalet partier till dem som är representerade i kommunfullmäktige. Det är en naturlig gränsdragning.
Vi vill bidra till att lyfta de kommunalpolitiska frågorna som ibland kommer i bakgrunden.
Finns det något ni har lärt er av era tidigare hearingar – något ni skulle rekommendera andra att göra, eller att undvika? – Ja, vi har några råd även om genomförandet. Begränsa anförandetiden. På tre minuter hinner man säga mycket. Lotta gärna fram nästa talare successivt under hearingen. Ett hyfsat högt tempo och lottning gör publiken mer engagerad – det hinner aldrig bli tråkigt trots att åtta personer ska svara på samma fråga. Det är givetvis också viktigt att vara noga och rättvis med tidmätningen så att alla partirepresentanter får lika lång tid på sig. – Låt inte heller hearingen övergå i en frågestund. Det händer ibland att personer i publiken vill ställa egna frågor till politikerna, men då är risken stor att endast några av dem får frågor och att frågorna inte är av så allmänt intresse. I stället har vi bett politikerna stanna kvar en stund efter hearingen så att åhörarna kan prata med enskilda politiker som sina hjärtefrågor. Det har fungerat bra.
Krigssjukhuset i Lärbro utanför Slite tog under åren 1939-1946 emot tusentals patienter. Många var civila som flytt över Östersjön i små båtar från de baltiska länderna. I slutet av andra världskriget anlände även ett stort antal tyska soldater till Gotlands östkust som, liksom frisläppta koncentrationslägerfångar, vårdades på sjukhuset.
Minnena av dessa människors öde och sjukhusets hjälpinsatser lever vidare tack vare Krigssjukhusmuseet, som sedan år 2005 drivs av Lärbro hembygdsförening. Förra sommaren, 2025, gjorde en person som dömts för ringa brott sin samhällstjänst hos föreningen.
– Bland annat fick vi hjälp med gräsklippningen, vilket betydde mycket eftersom vi har stora gräsytor att sköta, berättar Berth Lindblom från Lärbro hembygdsförening.
– Då blev vi inskrivna i rullorna hos frivården, om det skulle bli aktuellt med någon mer placering.
Håkan Nesser tjänstgjorde genom frivården 2026 beviljades författaren Håkan Nesser, dömd till fängelse för grovt bokföringsbrott, att få tillbringa de sista månaderna av strafftiden hemma på Gotland, genom utökad frigång med elektronisk fotboja. Detta under förutsättning att han hittade ett arbete eller annan godkänd sysselsättning. Lokala medier, SVT och SR rapporterade sedan att anhöriga mötts av beskedet att författande inte ansågs som godkänd sysselsättning.
– När jag läste om det där tänkte jag att vi skulle ta kontakt med frivården. Jag känner sympati för Håkan Nesser och hans situation, säger Berth Lindblom.
– Men redan dagen efter skriverierna fick vi ett mejl från frivården i Växjö, som frågade om vi skulle vilja ta emot någon under sommaren. Först visste vi inte vem det var, även om vi kanske anade.
Frivårdens förfrågan gällde mycket riktigt Håkan Nesser. Med start i juni arbetade författaren i två månader för hembygdsföreningen.
– Det har fungerat helt perfekt, säger Berth Lindblom.
– Håkan har i högsta grad varit delaktig i vårt arbete på museet i sommar, bland annat som guide. Han har också översatt en film med vittnesmål kring händelserna här under andra världskriget, till engelska. Det betyder mycket för oss, för vi har en hel del utländska besökare.
Sedan ryktet spridit sig om att Håkan Nesser arbetade på museet kom även en del besökare för att i första hand få träffa honom.
– Även nu efter att han avtjänat sitt straff behåller vi kontakten. Håkan har lovat att ta hand om en bokad busslast den 23 augusti och guida besökarna på museet, berättar Berth Lindblom.
Sedan ryktet spridit sig om att Håkan Nesser arbetade på museet kom även en del besökare för att i första hand få träffa honom.
Individuell prövning är en förutsättning för föreningen Kriminalvården skärpte 2026 sina regler så att inga brottslingar ska placeras där de riskerar att komma i kontakt med barn och unga. Detta efter att SVT Skåne avslöjat att personer dömda för bland annat sexualbrott, hedersrelaterad kriminalitet och gängkopplingar, avtjänat sina straff i föreningar med barn- och ungdomsverksamhet.
Berth Lindblom betonar att om Lärbro hembygdsförening ska ta emot emot fler dömda framöver så är det mycket viktigt att ansvariga myndigheter gör en noggrann individuell prövning.
– Det måste vara någon som passar. Om klientelet är det rätta så är vi inte främmande för ett fortsatt samarbete med frivården, säger Berth Lindblom.
I boken ”Samlad kraft – När folket tog plats” har Martin Stockzell skrivit det svenska föreningslivets historia under 200 år. Det handlar om hur föreningslivet och folkrörelserna bidrog till Sveriges demokratiska utveckling. I frikyrkor, nykterhetsloger, fackföreningar, hembygdsföreningar och studiecirklar lärde sig svenskarna att hålla möte, skriva protokoll, rösta, kompromissa och ta ansvar tillsammans. Det handlar också om hur denna demokratins osynliga skola, som författaren kallar föreningslivets mötesformer, står sig i dag och vilka utmaningar som finns för stunden och på sikt.
Berätta kort vem du är! Och hur du blev vad du själv beskriver som ”en föreningsnörd”? – Jag heter Martin Stockzell och bor i Huddinge. Till vardags arbetar jag med kvalitet- och miljöfrågor – ISO-certifierade ledningssystem, med allt vad det innebär av rutiner, revisioner och ständiga förbättringar – så ordnade och fungerande system är bokstavligen mitt yrke. Föreningslivet är däremot mitt livslånga engagemang: jag har varit medlem, förtroendevald och mötesordförande i föreningar av de flesta slag, och någonstans på vägen upptäckte jag att det som fascinerade mig mest inte var föreningarnas frågor utan deras former – dagordningen, klubban, protokollet, det märkliga lilla undret att en samling människor med olika viljor kan lämna ett rum med ett gemensamt beslut. När man väl börjat se det hantverket kan man inte sluta, och då är man nog en föreningsnörd. Med åren såg jag också hur kunskapen om hantverket börjat glesna i föreningarna, och ur det helt ideella engagemanget för föreningslivets bevarande växte två saker fram: en liten konsultverksamhet vid sidan av jobbet, där jag hjälper föreningar med stadgar, möten och utbildningar – och boken. Samlad kraft skrev jag av genuint historieintresse, men också för att hedra den här historien och se till att den förs vidare.
Du kallar föreningen för ”den svenska demokratins osynliga skola”. Vad var det människor lärde sig, och lär sig, i föreningslivet som gjort Sverige mer demokratiskt? – Bokens tes ryms i en mening: folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade. I logen, bönehuset, fackföreningen och studiecirkeln övade sig miljoner människor under två sekel på dagordning, omröstning och kompromiss – långt innan de fick rösträtt. Man lärde sig att begära ordet och att ge ordet vidare. Att lägga ett förslag och få det nedröstat utan att lämna rummet. Att föra protokoll, så att gruppen fick ett gemensamt minne i stället för tio olika. Att vara kassör och förvalta andras pengar, att granska och bli granskad. Det är färdigheter som ser små ut var för sig, men tillsammans är de själva muskelminnet i en demokrati. När den allmänna rösträtten kom var svenskarna redan tränade – skolan hade pågått i hundra år, fast ingen kallade den så.
Folkrörelserna formade inte bara Sverige genom vad de åstadkom, utan genom hur de var organiserade.
I september är det val i Sverige och mycket av samtalet om demokrati kretsar kring valdeltagande och politiska partier. Riskerar vi att underskatta den demokrati som utövas mellan valen, i exempelvis föreningslivet? – Ja, och det är kanske vår tids största missförstånd om demokratin. Valdagen är examensdagen – men skolan pågår alla andra dagar, och den pågår till stor del i föreningslivet. Det är där människor tränar sig i att lyssna på någon de inte håller med, jämka sig, ta ett uppdrag och stå till svars för det. Ett högt valdeltagande vilar på att sådana vanor finns; de uppstår inte i valbåset. Jag brukar säga att demokrati är ett hantverk, och hantverk förtvinar utan övning. Om vi bara mäter demokratin i procent vart fjärde år missar vi var den faktiskt tillverkas – och märker det först när verkstäderna börjat stänga. – Inför höstens val följer jag därför en siffra med särskild spänning: valdeltagandet bland de unga. Det är i den gruppen den osynliga skolans kunskapslucka i dag är som störst – något som syns alldeles konkret i till exempel bostadsrättsföreningarna, där en hel generation kliver in som medlemmar och styrelseledamöter utan att någonsin ha fått öva formerna. Den som aldrig suttit i ett föreningsmöte har ett längre steg till valurnan än den som gjort det, och det är den kopplingen jag hoppas att fler får syn på i september.
Hembygdsrörelsen samlar omkring 2 000 föreningar över hela landet, många på små orter. Vilken demokratisk betydelse kan just hembygdsföreningen ha lokalt, utöver arbetet med kulturarv och historia? – Ofta en större betydelse än föreningen själv anar. På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser – ålder, yrke, politisk hemvist – kring något gemensamt. Det gör den till ortens offentlighet i miniatyr: här finns ett årsmöte där vem som helst kan resa sig och tycka, ett protokoll som blir bygdens minne, en styrelse där någon för första gången i livet får ett förtroendeuppdrag. Och hembygdsföreningen är ofta bygdens röst utåt, den som kommunen faktiskt måste svara. I boken skriver jag att det stora vilar på det lilla – att demokratin i riket hänger ihop med tisdagsmötet i bygdegården. Jag menar det bokstavligt. Den som håller en bygdegård levande håller en bit av demokratin levande.
På många orter är hembygdsföreningen det sista rummet där människor möts över alla gränser.
Det finns en tendens i föreningslivet att se stadgar, årsmöten, protokoll och mötesordning som ett nödvändigt ont. Du verkar snarare betrakta formerna som en del av demokratins kärna. Varför är de värda att försvara? – Därför att formerna är löften. Dagordningen är löftet att ingenting avgörs i smyg. Kallelsetiden är löftet att även den som är bortrest hinner komma till tals. Protokollet är löftet att det vi bestämde i går gäller även i morgon. Rösträkningen är löftet att den tystaste medlemmens röst väger lika tungt som ordförandens. Stryk formerna och det som återstår är inte frihet – det är att den som pratar högst och stannar längst bestämmer. Ordningen garanterar inte att alla blir nöjda, men den garanterar att besluten är legitima, och det är någonting större: den som vet att mötet gått rätt till vågar förlora en omröstning och komma tillbaka nästa år. Det är därför jag vägrar kalla formerna byråkrati. De är demokratins skyddsräcken, slipade av tvåhundra års användning.
Om du fick ge tre råd till en hembygdsförening som vill vara både en stark förening och en demokratisk mötesplats om tio och även om 20 år – vilka skulle de vara? – Ett: vårda formerna som ert välkomsttecken. Ett riktigt årsmöte med riktiga val och öppen ekonomi signalerar till varje ny medlem att här går det rätt till och här räknas din röst – det är den bästa rekryteringsannons en förening kan ha. – Två: ge människor uppgifter, inte bara vädjanden. Ingen blir engagerad av ett nödrop om att styrelsen behöver folk, men många säger ja till ett avgränsat uppdrag och en fråga som ställs personligen. Låt valberedningen arbeta året om, och våga fråga den som aldrig blivit tillfrågad. Engagemang kan inte beordras fram – det kan bara väljas, om och om igen, av nya människor, och någon måste räcka fram valet. – Tre: var bygdens mötesplats, inte bara dess minne. Öppna huset för fler samtal än de historiska – då blir kulturarvet grunden ni står på, inte väggen omkring er. Den förening som är angelägen för bygdens nutid får vara med och forma dess framtid.
Och på ett bredare plan: Vad krävs från samhällets sida för att ge föreningar förutsättningar att fortsätta verka och fungera som en demokratisk skola i Sverige? – Tre saker, tror jag. Först: stöd utan styrning. Föreningslivets värde ligger i självständigheten, och det behöver långsiktig basfinansiering snarare än projektbidrag som tvingar ideella krafter att jaga det senaste temat i stället för att göra det de är bra på. Här vill jag samtidigt ge lagstiftaren ett erkännande och en uppmaning i ett: lagen om ekonomiska föreningar har uppdaterats stabilt de senaste åren – digitala stämmor och modernare kommunikationsvägar är ett par exempel – och den sortens kontinuerligt visade intresse för föreningsformen hoppas jag får fortsätta. En lagstiftning som hålls levande är i sig ett besked till landets föreningar: ni räknas. Sedan: förenkla vardagen. Det som i dag pressar små föreningar är sällan brist på engagemang utan växande praktiska bördor – bankkrav, regelverk, administration byggda för företag snarare än för en kassör som arbetar gratis på kvällstid. Varje sådan tröskel stänger en skolsal. Och till sist: värna rummen och återväxten – samlingslokalerna som är skolans lokaler, och skolans egen roll i att låta unga pröva föreningsformerna på riktigt. Den osynliga skolan har burit svensk demokrati i tvåhundra år, men ingenting av det är garanterat. Den byggdes av människor som tog uppdragen, och den överlever bara så länge samhället gör det rimligt att fortsätta ta dem.
Hur är intresset för årets kollo? – Mycket stort! Vi brukar vara omkring 25 som är med, men i år sätter vi rekord med 37 deltagare varav fyra ledare, vilket innebär mer än fullsatt. Det är fantastiskt roligt! – En del har varit med tidigare år och kommer tillbaka, medan andra är nybörjare och deltar i kollot för första gången. De flesta deltagare kommer från Jämtland och Västernorrland, men vi har även folk från till exempel Värmland, Västra Götaland, Örebro och Västmanland. Deltagarna är i olika åldrar, från 18 år och uppåt, det är också väldigt kul!
Hur kommer det sig att intresset är så stort just nu, tror du? – Vi har hållit på i flera år nu, och ryktet om vårt kollo sprider sig till till nya platser i Sverige. Intresset kring släktforskning rent allmänt går lite i vågor. Det var mycket populärt på 1970-talet också, och vi ser en ny våg, då många intresserar för till exempel folkdräkter och känner en lust för att ta reda på mer om sina rötter. Och det är ju betydligt lättare nu att släktforska, när allt finns digitalt, jämfört med när tidigare då man behövde ta sig rent fysiskt till närmaste landsarkiv för att slå i register.
Hur kommer det sig att just Ragunda hembygdsförening arrangerar populära släktforskarkollon? – Det började med att jag var på en tvådagarskurs i släktforskning i Sundsvall. Det var jätteroligt att träffa andra likasinnade. Men jag tyckte att det var lite synd att deltagarna gick i väg och åt på olika ställen, i stället för att samlas, prata, umgås och dela upplevelser och erfarenheter. – Då föddes min idé om att ordna ett släktforskarkollo genom Ragunda hembygdsförening, där jag alltså är ordförande. – Vi tänkte börja år 2018, men det blev en mycket torr sommar så folk blev i stället sysselsatta med att släcka en massa bränder. I stället arrangerade vi första kollot 2019. Vi tvingades till ett uppehåll under pandemin, men sedan några år är vi i gång igen.
Det är ju betydligt lättare nu att släktforska, när allt finns digitalt.
Vad gör deltagarna under släktforskarkollot? – Först trodde jag att mest människor med kopplingar till vår bygd skulle anmäla sig. Visst, en del kommer för att förstå mer om dessa trakter och vilka som bodde där. Men de allra flesta deltagare har inte knytningar precis till vår bygd, utan deltar i kollot för att få tid, tips och inspiration till sin forskning kring sin släkt och sina rötter därifrån de kommer. – I år, i och med att det är rekordmånga deltagare, har vi förstärkt ledarskapet. Vi är fyra ledare, som har lite olika kunskaper vi kan dela med oss av. Vi i hembygdsföreningen samarbetar bland annat med föreningen DIS (Datorhjälp i Släktforskningen) region mitt och med Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare. – En del deltagare på kollot är fokuserade på att lära sig att hitta i register eller någon ny programvara, andra tränar på att läsa gammal text, och några har skrivit ner på förhand mer specifikt vad de önskar lära sig under kollot, och vi har kortare föreläsningar kring efterfrågade teman. – Vår hembygdsgård lämpar sig utmärkt för att arrangera ett sådant här släktforskarkollo, för den är stor och så har vi internetuppkoppling. I vår hembygdspark finns mycket att se under pauserna, till exempel utställningar och filmer, och så gör vi under kollot flera gemensamma utflykter med deltagarna till kulturhistoriska platser.
Varför ägnar du dig åt släktforskning? – Jag tror att det är viktigt för alla att veta lite om sin bakgrund, att det gör en helare som person. Man brukar säga att man påverkas av de beslut som tagits av sina tre föregående generationer, till exempel om de emigrerat, eller vilket yrke de valt att satsa på. – Sedan är det väldigt trevligt, som under kollot, att umgås med och träffa andra som är intresserade av samma sak som en själv.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
