Text: Mikael Morberg, projektledare Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
I adventstid börjar planerna för helgernas mat och dryck. Många tar snart fram våra hushållsassistenter för att få hjälp med julbaket, korvstoppningen eller riva potatisen till Janssons frestelse? Kanske har vi en nyinköpt assistent eller så har vi ärvt vår maskin inom familjen. Mina egna minnen går tillbaka till slutet av 60-talet med äppelmostillverkning, brödbak, mammas fruktdrinkar med en närande äggula mixad med apelsin och banan. Men också rädslan för att skada mina barnafingar på de vassa knivbladen i botten av glasmixern eller de roterande rivjärnen. För det var ju en riktig robust och tung maskin med rejäla blad och vassa ståltillbehör.
Besök hos Ankarsrum hembygdsförening Efter höstmötet i oktober med Kalmar läns hembygdsförbund där Ankarsrum hembygdsförening stod värd fick jag möjligheten att besöka Aktiveum, det lokala museet och utställningen ”Hushållsassistenten – 85 års utveckling” som visats sommaren 2025. Där bjöds en kulturhistorisk resa i teknikens fotspår som lockar till reflektioner kring tidernas förändringar och likheter. Här fanns berättelser om normerande könsroller, reklam, teknik- design- och samhällsutveckling under flera decennier. Genom att betrakta hushållsassistenten utifrån perspektiven ”könat kulturarv” eller kris- och beredskap kan vi se hur både kvinnors och mäns arbete format vår materiella historia. Ankarsrum Assistent Original en svensktillverkad hjälpreda i köket sedan 1940. Väl värd en utställning då det är många som kan relatera till den på olika sätt. I många hushåll används fortfarande maskiner från 50- och 60-talen. Här visades ett 30-tal modeller, historiska trycksaker och olika slags tillbehör som samlaren Ernst Gorrisen lånat ut till hembygdsföreningen och i samarbete med Ankarsum Kitchen AB.
Industriellt arv – maskinen som manligt projekt I museet finns en stor samling andra föremål från Ankarsrum, inklusive spisar, kaminer, kylskåp, emaljskyltar och grytor – en upplevelse för de med intresse av svensk design- och industrihistoria. Bruket har anor från 1655 med tillverkning av allt från kanonkulor till badkar och kylskåp. Det var till exempel på Ankarsrums bruk som det moderna kylskåpet utvecklades av de unga studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters och som blev en världsuppfinning vilket lade grunden för världskoncernen Electrolux. När assistenten började tillverkas i Ankarsrum under 1940-talet var det ett exempel på svensk ingenjörskonst och industriell rationalitet. Robust, hållbar och funktionell. Utvecklingen bars av manliga ingenjörer och produktutvecklare. Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia. Den är inte bara ett vardagligt köksredskap, utan resultatet av ett maskulint präglat produktionssystem, med mekanik och precision i centrum.
Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia.
Kvinnlig vardagsarv – köket som arbetsplats Hushållsassistenten var samtidigt ett föremål djupt rotad i kvinnors vardag. Ett oumbärligt verktyg i hemmet i samband med bakning, matlagning och hushållsarbete. En trogen följeslagare och hjälpande hand i ett kvinnligt arbete, ofta osynliggjort och undervärderat.Assistenten kan kanske ses som en teknisk frigörelse precis som tvättmaskinen. Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet. Samtidigt har assistenten varit en symbol för just det könade ansvar som kvinnor historiskt burit för omsorg om hem, familj och matlagning. I utställningen möter vi kaffekvarnen, ett nytt specialtillbehör med broschyrtexten ”Kaffe på rätt sätt”. I ett tidningsreportage i Husmodern läser vi om en stor Assistent-tävlan ”Min bästa bjudning” med rubriken Planering, god mat och stämning. Tre husmödrar vinner här varsin som det heter utmärka permanenta och mekaniska ”hembiträden” för sina förmågor att som goda husmödrar med små medel skapa de bästa bjudningarna.
Förändrade könsroller – från nödvändighet till passion Under senare årtionden har hushållsassistentens roll förändrats. I dag används den av både män och kvinnor utifrån ett växande intresse för matlagning som hobby snarare än ren nödvändighet. I sociala medier och matlagningsprogram syns den ofta som ett designobjekt – en statussymbol i det moderna köket. Det kan sägas spegla en bredare förändring mot mer jämlika könsroller, där köksarbete inte längre är exklusivt kvinnligt. Samtidigt bär maskinen fortfarande spår av sin historia – både i sin form, sin funktion och i de olika berättelser som omger den.
Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet.
Ett gemensamt kulturarv Genom att lyfta både det manliga och kvinnliga arvet kring hushållsassistenten kan vi betrakta assistenten som ett gemensamt kulturarv. Två världar förenas: den mer industriella och den vardagliga sfären, det tekniska och det omsorgsfulla. Föremålen bär på komplexa berättelser om arbete, identitet och samhällsförändringar. Att betrakta hushållsassistenten som just ett könat kulturarv öppnar upp för samtal – om hur teknik och hemmets föremål påverkar våra liv, och hur könsroller formas och omformas. Vardagsföremålen blir nycklar till vår gemensamma historia.
Hushållet som beredskapscentral – hushållsassistenten i kristider I osäkra tider – oavsett om vi talar om krig, pandemier eller störningar i försörjningskedjor – blir hemmet åter en plats för beredskapstänk. När intresset för prepping och självförsörjning ökar, får hushållsassistenten en nygammal roll som ett centralt redskap i vardaglig krisberedskap. Historiskt har den hjälpt till att effektivisera matlagning i hemmet, särskilt under ransoneringstider. Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig – genom att baka bröd, konservera grönsaker och ta vara på alla resurser. Maskinen blev ett sätt att öka hemmets kapacitet, att göra mer med mindre. Dessa funktioner har i dag fått ny aktualitet. Hushållsassistenten lyfts fram som ett robust, mekaniskt redskap som möjliggör självförsörjning utan beroendet av avancerad teknik eller externa tjänster. Den kan användas för att baka eget bröd, göra sylt, mala kött och tillverka mat från grunden – allt sådant som stärker hushållets motståndskraft mot störningar i samhället. Att maskinerna var tekniskt hållbara är en viktig aspekt. Många hushållsassistenter från 1950-talet fungerar fortfarande, och reservdelar tillverkas än i dag. Maskinen utgör ett bra exempel på en mer långsiktig design – ett centralt värde inom beredskapstänk.
Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig.
”Mjuk” beredskap Hushållsassistenten speglar hur könsroller även påverkat beredskapen. Den kan sägas stå för den ”mjuka” beredskapen – omsorgen om hemmet, näringen, det praktiska vardagsarbetet. Historiskt ofta axlat av kvinnor, men i dag delat av fler i hushållet. När beredskapstänket alltmer blir ett gemensamt ansvar, kan hushållsassistenten ses som en symbol för hur teknik, tradition och trygghet möts i köket. Hushållsassistenten är då inte bara en maskin ett föremål– den blir ett dokument över människors liv, arbete och sociala relationer. Genom att undersöka och förstå dess plats i relation både inom industrihistorien och dess funktion i hemmets vardagsliv ser vi hur kön, teknik och kultur samverkar. I jästdegens rytm och gjutjärnets tunga maskinkropp ryms berättelser som förtjänar att lyftas fram lite extra så här i juletider.
Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). Foto: Mikael MorbergLisbeth Svensson, mångårig ordförande i Kalmar läns hembygdsförbund och hedersmedlem i Sveriges hembygdsförbund.
FAKTA. Hushållsassistentens historia i korthet
1940: Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). I originalförpackningen ingick en kokbok med recept anpassade för kristid, särskilt utformade för att hushålla med begränsade råvaror.
1962: Produktionen flyttas från Stockholm till Motala.
1969: Produktionen flyttas till Ankarsrum, där den fortfarande tillverkas – nu under namnet Ankarsrum Assistent Original.
2025: Firades 85-årsjubileet med en stor utställning i Ankarsrum, som invigdes den 16 maj. Här visades ett trettiotal modeller, tillbehör och historiska dokument, inklusive kokböcker.
Källor: Ny teknik, Ankarsrum Sweden, Wikipedia, Lokala livet, Dagens Vimmerby.
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Korgen har följt människan genom historien – fylld med ved, rotsaker eller svamp.
2024 togs korg och korgtraditioner upp på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Någon bok i ämnet har dock inte skrivits i landet på nästan 30 år. Men nu utges ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige”.
– Det känns verkligen som att vi fyller ett tomrum, säger Sofia Månsson, hemslöjdskonsulent i Skånes Hemslöjdsförbund, som skrivit boken tillsammans med Kalle Forss.
Det svenska korghantverket löper långt tillbaka i tiden, men det är svårt att säga hur långt.
– När man grävde för Citytunneln i Malmö 2006 hittade man en helt intakt ålmjärde – en korg som används för att fånga fisk.
Den avlånga korgen i den skånska jorden visade sig vara 7 500 år gammal. De allra äldsta arkeologiska korgfynden hittades dock i Tjeckien och flätades för 24 000 år sedan.
– Det är fascinerande att korghantverket består av en många tusen år gammal kunskapskedja som aldrig brutits, säger Sofia Månsson.
– Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag och fortsatt används i norra Sverige för att fiska nätting och nejonögon.
Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag.
Ser man till de senaste 100 åren har kolfat varit den vanligaste svenska korgtypen.
– Det är en modell utan handtag eller grepe. Den har funnits i många olika material i olika delar av landet.
Kolfat kan stavas både med o och med å, förklarar hon.
– Vid industrialiseringen blomstrade korgtillverkningen eftersom korgen passade bra till att bära kol. Men de kunde också användas för att ställas vid sidan om sig på marken medan man plockade potatis, rotfrukter eller kål.
– I dag används kolfatskorgen ofta som garnkorg.
Det finns ett stigande intresse för korgar som föremål i dag. Samtidigt blir antalet korgslöjdare i landet färre och färre.
– Dessutom kräver vissa korgmodeller specifika material som blir allt svårare att få tag i.
För att fläta till exempel en spånkorg krävs att man har tillgång till rätt sorts trä.
– Man måste kunna ta ner en stort, hundraårigt, tallträd som har vuxit rakt och fint.
Det behöver vara en lagom stor bit trä som läggs i vatten i ett par månader – för att sedan lakas ur och klyvas.
– Få människor i dag har tillgång till skog överhuvudtaget, och i synnerhet inte till den sortens senväxta träd.
Just nu är Sofia Månsson i färd med att upprätta ett nationellt korgarkiv, med stöd från Riksantikvarieämbetet.
– Det finns massor av korgar bevarade i hembygdsgårdar och på museer. Men det här är tänkt som en samlad resurs, ett slags centrum för immateriell korgkunskap.
Arkivet planeras att bli både digitalt och fysiskt, med bas i Landskrona.
– Det ska finnas länksamlingar, litteratur och film och är tänkt att fyllas på under en lång tid framöver. Det ska vara en plats som man kan komma till för att forska och lära sig mer.
Vandringsutställningen ”Älskade korg” har turnerat runt i Sverige sedan 2020. Nästa planerade stopp blir Jämtli i Östersund. Sofia Månsson är en av personerna bakom utställningen.
– Tids nog kommer även utställningen att få en fast punkt i Landskrona.
Boken innehåller en mängd instruktioner. Vilka förkunskaper krävs för att fläta en egen korg? – Man behöver bara en instruktion, ett enkelt skärverktyg och rätt material.
Vissa material kan kräva stora förkunskaper både vad gäller insamling och bearbetning.
– Men det går ju också att fläta korgar av blad eller vasstrån. Det är ett av världens äldsta hantverk just för att det är så enkelt.
Omslaget till ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige” pryds av en ålmjärde, samma korgmodell som hittades när i Malmö 2006.
Bygd och Natur presenterar stolt ett utdrag om folkmusikens modernisering ur Årets hembygdsbok 2025: ”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser”, skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening. Läs mer om pristagaren i Bygd och Naturs intervju och mer om priset på Sveriges hembygdsförbunds sajt.
Nya tider
Med industrialismen från 1850 och framåt kom nya instrument och danser. Dansbanor byggdes. En- och tvåradiga dragspel kom ut på marknaden. Billiga och lätta att lära sig spela på, jämfört med den uttrycksfullare fiolen. Melodierna förenklades och anpassades till instrumenten och harmoniserades. Dansbanorna krävde även musik med starkare ljud. Det var fler som dansade och man började ta entré. Ofta spelade en av bygdens blåsorkestrar till dansen på dansbanan.
Fiolspelmännen behövde vara 2–3 stycken för att höras. De började även ackompanjera varandra. Melodispelaren fick hjälp av någon med rytmen och ackord som lyfte fram harmonierna och förstärkte rytmen i den delvis nya musiken. I hemmen och i mindre sällskap och framför allt på bröllopen fortsatte den äldre musiken att användas. Ceremonier generellt bevarar det traditionella längre. Exempelvis skulle prästen dansa första dansen med bruden på bröllop långt fram mot slutet av 1800-talet. Det var en rent medeltida kvarleva.
Sekelskiftet 1900 är en kulturell vattendelare. Till dans tog dragspelen över nästan helt. Dansernas tempo höjdes och att spela i dur blev förhärskande. Lite förenklat kan man säga att moll blev något sorgligt i stället för något vackert.
Utvecklingen gick snabbare. Allt fler flyttade in till städer och tätorter där arbete fanns att få. Jordbruket rationaliserades och krävde inte lika stor arbetskraft. Första världskriget 1914–1918 dämpade utvecklingstakten något. Därefter förnyades musiken åter i allt snabbare takt.
Hembygdsrörelsens tid
Spelmännens traditionella uppgifter försvann. Grammofonen och radion kom och spelmännen hittade nya sätt att musicera. Man bildade dansorkestrar och spelade på ordenshus, samlingslokaler och dansbanor. De flesta kunde dansa det vi kallar gammeldans, som schottis, polka, vals, hambo. Det finns många exempel på spelmän som hade dansorkestrar och som var tvungna att spela till alla nya danser som kom på modet som onestep, twostep, tango. En spelman berättade att hans orkester lade anbud på att få spela gammeldans hela sommaren på Folkparken i Gävle. Lägsta anbudet vann. Dessa extrainkomster betydde dock mycket ekonomiskt ända in på 1950-talet.
Men den snabba förändringen hade ett pris. Reaktionen var att rädda den gamla kulturen som höll på att försvinna. Detta hade en första våg redan i slutet av 1800-talet då Nordiska museet kom till 1872, Skansen 1891 och Sveriges första folkdanslag, Philochoros i Uppsala såg dagens ljus 1880. I början av 1900-talet iscensattes gammaldags bröllop att framföras på scen. Man klädde sig i de dräktliknande kläder som fanns att tillgå.
På 1920-talet bildades många av våra hembygdsföreningar vilka skapade hembygdsgårdar för att bevara det gamla. Våra folkdräkter rekonstruerades och folkdanslag bildades. Ofta i nykterhetsrörelsens eller SLUs (Svensk Landsbygds Ungdom) regi. Man återupplivade den gamla seden med krycke-ståt där spelmännen på fiol och dragspel fick en nygammal uppgift. De satt på kryckan, en stor tall som kördes efter häst till bröllopsgården. De spelade traditionell musik och var ofta utklädda eller hade dräktliknande kläder på sig.
Musik är ofta offer för politiska strömningar. På 1930-talet beskrevs spelmannen Hjort Anders Olsson ha en rent germansk profil med stålgrå ögon. Det var inte spelmännen själva som beskrev sig så. SLUs engagemang i bildandet av folkdanslag och upptagande av gamla seder ledde senare till att Centerpartiet var de som klädde sig i hembygdsdräkter vid politiska möten. 1970-talets gröna våg med flytt ut på landet från staden hade tydliga vänsterpolitiska förtecken i det folkmusikaliska återupplivandet som var en del av den rörelsen.
(…)
Folkmusikens renässans 1968-2000
1950- och 1960-talets rivningsraseri av byggnader, miljöer och modernisering hade gått i hög fart. Positivt på många sätt, men så snabbt att människorna i samhället reagerade. Miljonprogrammets förortsbostäder lockade inte alla.
Från mitten av 1960-talet kom protester mot krig ute i världen och en frigörelse från konventioner, regler och normer som kändes förlegade. Det blev en rörelse tillbaka ut på landet och att odla själv. 1970-talets gröna våg.
Folkmusikaliskt kändes det konstmusikaliska spelsättet och arrangemangen med notläsande alltmer som en återvändsgränd. Genren har en egen estetik och behöver inte efterlikna något annat för att vara bra och uppnå hög konstnärlig nivå.
Folkmusiker har alltid spelat på gehör, liksom blues-, rock- och jazzmusiker. Några förgrundsgestalter inom folkmusiken gav ut LP-skivor med musik som kändes mer genuin och äkta. Det slog an stort.
(…)
RFoD
De folkmusikaliska bandens etablerande och turnerandet gjorde att det behövdes en organisation att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen. SSR, Sveriges Spelmäns Riksförbund, hade fullt upp med landskapsförbunden och verksamheten för alla utövande amatörer. Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) bildades i samband med ett seminarium på Skinnskattebergs Folkhögskola 1981 och är verksamma än i dag med att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen samt har en stor ungdomsverksamhet. RFoDs första lobbyframgång var att Kulturrådet bestämde att det skulle vara tillåtet att dansa i samband med folkmusikkonserter. Boken ”Folkmusiken lever – gammal dans och musikkultur i nya former” sammanfattade genrens utveckling under 1970-talet. RFoD tog fram en handlingsplan för sin verksamhet och ett av resultaten blev Folkmusik och Dansåret 1990. En manifestation av var folkmusiken stod i Sverige vid den tiden. Man turnerade i landet med ett cirkustält. RFoD driver, med stöd från Statens Kulturråd, en scen för Folk & Världsmusik, kallad Stallet, i Stockholm sedan år 2000.
Nya institutioner
Det har även skett en institutionalisering av folkmusiken sedan 1970-talet. 1994 bildades en förening för att arbeta för ett Folkmusikens hus i Rättvik. Åren 1997–2003 drevs Folkmusikens hus verksamhet som ett EU-projekt. I dag arbetar cirka tio personer i verksamheten som omfattar sex årsarbeten. Det är en regional verksamhet som har ett nationellt uppdrag kring migrering av ljud. Folkmusikens hus samarbetar tätt med studieförbundet Bilda Mitt gällande utbildnings- och ungdomsarbete med folkmusik. Man arrangerar världens största ungdomsläger för folkmusik, Ethno. Man har utställningar, konserter och seminarier samt säljer litteratur och skivor med folkmusik och är medarrangörer av Bingsjöstämman.
ESI, Eric Sahlström Institutet i Tobo, har däremot ett nationellt uppdrag kring folkdansutbildning och nyckelharpan och bildades 1997. ESI är ett nationellt center för traditionell musik och dans. Man driver nätverk och projekt som stärker och utvecklar folkmusik och dans. Särskild vikt läggs vid nyckelharpan och arbete med ungdomar. ESIs utbildningar står under tillsyn av Myndigheten för yrkeshögskolan. Man arrangerar bygg- och spelkurser på nyckelharpa, samt har ettåriga folkmusikaliska spel och folkdanskurser. ESI ska vara ett centrum för nyckelharpan i världen. Namnet kommer av mästerspelmannen Eric Sahlström vilken utvecklade den kromatiska nyckelharpan och gjorde den populär.
De traditionella studieförbunden upplevdes inte alltid passa för den folk- musikaliska verksamheten. Studieförbundet Bilda profilerade sig kring folkmusik och dans i början av 2000-talet. Därefter bildades ett helt nytt kulturellt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet av flera olika nationella musik- och dansorganisationer. Dessvärre lades Kulturens Bildningsverksamhet ner av politiska besparingsskäl 1 januari 2024.
Michael Müller
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” kan köpas direkt från Gästriklands kulturhistoriska förening, gkf1862 @ gmail.com (ta bort mellanslagen), samt från nätbokhandeln.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” är skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening.
Den tilldelas utmärkelsen Årets hembygdsbok med motiveringen: ”I ett halvt sekel har författaren Michael Müller odlat sitt intresse för spelmansliv och folkligt musicerande. Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen. Inte mindre än 900 spelmän och musikanter har kartlagts. Lika intressant är bokens första del om folkmusikens kulturhistoriska sammanhang. Ett särskilt plus för utförligt register och hänvisningar för den som själv vill lyssna till musiken. En hembygdsbok som håller verkligt hög klass!”
Grattis Michael Müller! – Tack! Jag är ganska stolt. Det får man vara.
Boken väger strax över två kilo… – Ja, det är inget att ligga och läsa.
Hur ska man tillägna sig den? – Man måste läsa lite i taget. Det är delvis ett uppslagsverk. I slutet finns en förteckning över alla spelmän, där kan man slå upp dem man är intresserad av att läsa mer om. Andra delar av boken handlar om kulturhistoria, musiken och om dans, om platser och händelser, och då är det inte enskilda spelmän som står i fokus.
– Jag har också beskrivit folkmusikhistorien, som naturligtvis går parallellt med all musikhistoria men som också har sin egen estetik. Där tar jag upp sådant som jag tycker är relevant för folkmusiken över hela Sverige. Det är en ganska allmän utveckling där man gått från modal musik, med kvartstoner och blåtoner, till mer rena toner och harmonier. Det är ganska skilda slag av musik över tid.
Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen.
Vilka är de då, spelmännen i Gästrikland? – Jag har delat upp dem i de äldre, de som var verksamma fram till första världskriget och spelade till dans och annat. Från 1920-talet kom alla hembygdsgårdar och då fick spelmännen delvis nya uppgifter, det handlade mycket om att visa gamla seder och bruk, det var nya tider där musiken fick en annan funktion.
– Den här delen av boken är indelad i socknar. Där går jag igenom allt jag har lyckats ta reda på om de enskilda spelmännen. Ibland står det bara att någon var gruvarbetare och omkom i gruvan när han var 28 år. I andra fall rör det sig om tre-fyra sidor och bilder. Ett exempel är en spelman från Hedesunda. 1859 dog han, och det finns 50-60 låtar kvar efter honom via andra spelmän – det är makalöst.
Hur länge har du jobbat med boken? – Jag bestämde mig strax innan pandemin, och när den kom så blev det verkligen av. Jag har skrivit artiklar om spelmän i Spelmansförbundets tidning i 40 år, så jag hade en ganska gedigen grund att stå på.
Vad spelar du själv? – Fiol. Jag började för 50 år sedan, på 1970-talet. Jag är inte så jättemusikalisk, även om man lär sig något med tiden. Men jag har länge intresserat mig för människorna bakom musiken. Det är grunden för mig, även om det musikaliska också är jätteintressant.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
Varje sommar, i 15 år, har Runmarö hembygdsförening satt upp lokalhistoriska teaterföreställningar. Alltid nyskrivet, alltid utsålt. Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer, i åldrar från 6 till 85 år.
– Runmarös historia är som så många andra skärgårdsöar full av spännande händelser de senaste tusen åren. För att hitta dem har vi fått leta i arkiv, tidningslägg och intervjua öbor, vilket ofta har varit en utmaning. Inte alla har velat berätta, eller ”skvallra”, säger Maria Östberg Svanelind.
Hon är föreningens ordförande och har de senaste åren även varit producent för Runmaröspelen.
– Utflyttningen från Runmarö har varit lika stor som i annan glesbygd så det har varit svårt att hitta personer som kan berätta. Till vår hjälp har vi haft historikern Pia Landelius och Runmaröbon Ann Forslund. Och förstås vår fantasi! Vi har aldrig sagt att vi återger skeenden exakt som de var. Vi har tagit oss ett visst, ibland stort, mått av konstnärlig frihet, fortsätter hon.
Vissa somrar har teaterföreställningen ackompanjerats av en utställning på samma tema som visats på hembygdsgården.
Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer.
Runmaröspelen bildades 2010 på initiativ av en grupp Runmarökvinnor, både fastboende och fritidsboende. Bland dem fanns regissören Judith Hollander som med sin passion för amatörteater under många år varit en drivande kraft, berättar Maria Östberg Svanelind.
Katti Björklund började som kontrabasist i uppsättningarna. De tre senaste åren har hon skrivit manus och varit regiassistent – dels till Judith Hollander, dels till Peter Lagergren, som är dansare och koreograf och också stått för regin. Researchen har fördjupat hennes kännedom om ön.
– I flera fall har det vi berättat om varit stora historiska skeenden, speglat i den lokala historien på lilla Runmarö.
Ett exempel är 2024 års uppsättning ”Hundra riksdaler”, om fosterbarn och änglamakerskor.
– Runmarö och andra skärgårdsöar tog emot enormt mycket fosterbarn under årtiondena kring förra sekelskiftet. Många fick det bra, men en del for väldigt illa. Det är svårt att skildra i en familjeföreställning, men jag tycker att vi lyckades.
Trots att det rör sig om händelser långt tillbaka finns i vissa fall en oro att efterlevande ska ta illa upp. Den typen av diskussioner föregick både ”Hundra riksdaler” och 2025 års pjäs ”Masen som försvann”, som handlar om ett mord som begicks år 1889, berättar Katti Björklund.
– Det är en händelse som det har snackats om sedan dess. August Strindberg bodde på Runmarö den sommar då mordet begicks, och han lyfte in det i novellen Silverträsk. Vi grävde i arkiv och fick fram en del nytt, men det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Historien i grova drag är att en äldre urmakare från Dalarna kommer till Runmarö. Snart visar han sig vara en bedragare. Därtill slår han sin unga hustru. En grupp Runmaröbor går samman för att tala honom till rätta. Eller? Har de bestämt sig för att döda honom? Det är i varje fall så det slutar.
I Runmaröspelets version blir berättelsen ”en grekisk tragedi i Runmarö-version med sång, musik och dans”. Responsen blev positiv.
– En familj kom fram och berättade för en i ensemblen att de blivit jätteglada. Det var deras gård det handlade om. Deras släkt hade i och för sig kommit dit senare, efter detta.
Det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Katti Björklund har arbetat med teater på olika sätt i många år, både i fria grupper och på deltid med interaktiv teater. Hon är van att arbeta med improvisation, något hon använt även i arbetet med Runmaröspelen. Att arbeta med amatörer och ideella resurser kräver inkänning.
– Alla kan inte bära lika mycket, det är viktigt att fördela på gruppen.
Vad har det inneburit för din relation till bygden att arbeta med Runmaröspelen?
– Det har varit ett jättebra sätt att komma in och lära känna folk. Det är också väldigt kul att få tillfälle att skriva dramatik, att skriva för en så stor ensemble och publik.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
