I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina aktualiserades frågan om vilka svenska byggnader och objekt som bör skyddas i händelse av krig. 2024 inleddes länsstyrelsernas arbete med att märka upp skyddsvärda byggnader med den blåvita skölden. Men hur görs urvalet och vilka grupper kommer till tals?
Enligt Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt ska alla anslutna länder märka ut skyddsvärda byggnader med hjälp av den blåvita skölden – kulturarvets röda kors. Syftet är att respektera andra länders kulturarv och den blåvita skölden ämnar att fungera som ett juridiskt verktyg – attackeras en uppmärkt byggnad kan angriparlandet också ställas inför rätta.
Länsstyrelserna ansvarar för urvalet av den kulturegendom som ska märkas ut inom varje län och Riksantikvarieämbetet fattar därefter beslut om tillstånd att använda emblemet.I nuläget har Västra Götalands län, Upplands län och Gotlands län kommit längst i uppmärkningen av skyddsvärda byggnader. Även Gävleborgs och Dalarnas län har börjat sätta upp skyltar. I nuläget finns inte de uppmärkta byggnaderna på digitala kartor men deras positioner är allmän handling.
Mats Herklint är länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten i Västra Götalands län. Han är också del i Nätverket för utmärkning och undanförsel av kulturegendom, som främjar kunskapsutbyte i frågan länsstyrelserna emellan. Varje märkning innebär en relativt lång process, berättar han. – Innan urvalet kan skickas till Riksantikvarieämbetet ska man ha varit i kontakt med både fastighetsägare och Försvarsmakten.
Länsstyrelsen Gotlands län har bland annat valt att märka ut Vamlingbo kyrka, Visby ringmur och Burs Stavars hus. I Västra Götalands län föreslås att exempelvis Röhsska museets arkiv, bibliotek och samlingar ska skyddas. Samma gäller Världskulturmuseet med tillhörande samlingar och ett stort antal gravlämningar i Falköpings län från cirka 3 000 år före vår tid.
Uppmärkningen av svenska byggnader ska vara klar ”så fort som möjligt”, berättar Mats Herklint. Men det finns vissa hinder. – Utmaningen för Länsstyrelsen har varit att man även ska planera för undanförsel. Det är en betydligt större och mer komplex uppgift som vi inte har fått några tilldelade medel för. Därför är det också svårt att sätta ett slutdatum för hela landet. Lagarna kring undanförsel skrevs på 1930-talet, förklarar han vidare. Problemet är att de säkra platser som skyddade objekt bör föras till i nuläget inte existerar. – De skyddsrum som finns i samhället är ju till för människor, inte för material. Det finns ett tydligt glapp mellan lagstyrning och praktisk verklighet.
Hur har ni kommit fram till vilka byggnader som ska väljas ut? – Det finns ingen nationell styrning kring hur urvalet ska göras. Men i Västra Götalands län har vi försökt hitta de kulturobjekt som varit kända genom inventeringar och kunskapsöversikter.
Genom ett poängsystem räknade man hur många gånger en viss byggnad nämndes i befintliga historiska källor, förklarar Mats Herklint. – Vi har också olika typer av samråd med regionala museer, kommunala företrädare och Svenska kyrkan.
På fråga huruvida hembygdsrörelsen bjudits in till diskussionerna berättar Herklint att man i Västra Götalands län involverat en så kallad ”Hus med historia-grupp” där bland annat personer från hembygdsrörelsen ingått. – Men det ställdes ingen formell remiss till hembygdsrörelsen vad gäller det slutliga urvalet. De enda parter som remitterades var fastighetsägarna och Försvarsmakten i enlighet med föreskriften.
Finns det en risk att en sådan här märkning kan användas på omvänt vis? Rysslands invasion av Ukraina har ju visat att man gärna riktar in sig på att just rasera nationens historiska identitet. – Det finns naturligtvis risk för att man tar hjälp av en sådan här märkning används för att åsamka större skador. Men vi följer krigets lagar och de nationella överenskommelser som finns. Vi räknar med att vår fiende gör på samma sätt.
Den blåvita sköld som kallas kulturarvets röda kors och ska pryda Sveriges skyddsvärda byggnader har efter offentlig upphandling kommit att tillverkas av plast. – Föreskriften säger inte vilket material skölden ska utförd i. Länsstyrelserna gjorde en gemensam upphandling och det var en kostnadsfråga. Jag förstår att det finns synpunkter på materialet, säger Mats Herklint.
FAKTA. De vanligaste hoten mot kulturegendom vid krig/konflikt
Fysisk förstörelse: Detta inkluderar skador från väpnade konflikter, naturkatastrofer och vandalism.
Stöld: Kulturella föremål, såsom konstverk och antikviteter, är ofta utsatta för stöld.
Cyberhot: Digitalt kulturarv, inklusive digitaliserade arkiv och databaser, kan utsättas för cyberattacker.
Påverkan: Detta inkluderar desinformation och propaganda som kan förvränga historiska fakta och kulturarvets betydelse.
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Utmed vissa sträckor saknas dock andra boendemöjligheter än att bära med sitt eget tält. Därför arbetar Riksförbundet Pilgrim i Sverige för att få till stånd fler enkla boenden. Hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och liknande lokaler är av intresse. 2024 genomfördes en pilotstudie finansierad av paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv för att kartlägga förutsättningarna, inklusive knäckfrågor som regler för övernattning i byggnader och försäkringar.
2025 arbetar Pilgrim i Sverige vidare med konceptet Enklare boende, bland annat genom att utbilda coacher med uppdrag att stötta och vägleda cirka åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland. Det handlar om hembygdsföreningar, församlingar och bygdegårdar som får hjälp att starta eller vidareutveckla möjligheten till övernattning – och samtidigt bidra till att bygga upp erfarenhet och kunskap inom projektet.
– Att pilgrimsvandra under flera dagar – ibland upp till 10, 20, 30 eller fler – kräver noga planering. I södra Sverige är boenden med 10-20 kilometers mellanrum ännu inte självklara, eftersom långvandringar inte varit lika vanliga där som i norra Sverige. Men intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden, säger Josefine Schön på Pilgrim i Sverige.
Intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden.
En av de största utmaningarna som identifierats i projektet – och som många har påpekat tidigare – är oklarheten i regelverket kring enklare övernattning. Reglerna är dessutom olika tolkade från kommun till kommun, vilket skapar osäkerhet och bromsar utvecklingen.
– Det handlar ju inte om att driva ett hotell, utan om att tillfälligt erbjuda enkel och tillgänglig logi för vandrare, säger Josefine Schön.
Vid årsskiftet ändrades reglerna för hotelltillstånd – det krävs numera bara anmälan, inte tillstånd. Det är ett steg i rätt riktning, menar Josefine Schön, men fortfarande återstår frågor om vad som faktiskt gäller för enklare boendeformer.
– Brandskyddet är förstås fortsatt viktigt – det finns inget utrymme för att kompromissa med säkerheten. Men för att fler aktörer ska våga öppna upp sina lokaler för tillfälliga vandrare krävs tydligare och mer ändamålsenliga regler, samt förenklingar i processen.
– En annan avgörande fråga är försäkringar. Det behövs en aktiv dialog med försäkringsbolagen för att hitta en rimlig nivå som både skyddar den som erbjuder boende och gör det möjligt att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt.
Pilgrim i Sverige ser att möjligheten att övernatta i församlingshem, hembygdsgårdar eller bygdegårdar skulle ge vandrarna en mer genuin och lokalt förankrad upplevelse.
– Det är i mötet med platsens historia, natur och människor som pilgrimsvandringen blir meningsfull – och det är precis den typen av upplevelse många söker, säger Josefine Schön.
En faktor i den stora framgången för Camino de Santiago i Spanien är enkel tillgång till boende, något som lett till ett kraftigt ökat antal vandrare och samtidigt gett nytt liv åt landsbygden genom fler boenden, kaféer och arbetstillfällen, konstaterar hon.
Det behöver inte alltid handla om boende. En hembygdsförening som upplåter sin toalett, fyller på vattenflaskor, säljer fika eller låter vandrare vila under tak en regnig dag, bidrar till en mer välkomnande vandringskultur. Även att kunna stämpla sitt pilgrimspass eller köpa en påse torrvaror kan vara värdefullt, ser Pilgrim i Sverige.
Men övernattningsmöjligheter är viktiga.
– På vissa orter är hembygdsgården eller församlingshemmet den enda byggnad som realistiskt kan användas för övernattning. I sådana fall kan ett fåtal säng- eller golvplatser vara avgörande – det kan rädda en hel led från att bli ”ovandringsbar”. Utan boende tvingas vandrare bära tält, vilket många vill undvika. Men finns det tak över huvudet vid rätt avstånd, blir leden tillgänglig för många fler, säger Josefine Schön.
– Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större. Det kan vara ett sätt för föreningen att bli mer synlig, relevant och engagerande, både för lokalsamhället och för de som passerar genom det.
Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större.
FAKTA Över 40 pilgrimsleder i Sverige
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Den mest kända leden i dag är Olavsleden, som sträcker sig från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim – en historisk rutt i den helige Olavs fotspår. En annan lång led är Romboleden, Sveriges längsta, som går från Köping till Trondheim och mäter hela 900 kilometer.
För den som vill uppleva en kortare men naturskön vandring finns till exempel sträckan från Jönköping till Vadstena längs Vätterns östra sida – en vandring på lite mer än en vecka. Den följer i den heliga Birgittas fotspår, då Vadstena är ett viktigt vallfartsmål kopplat till henne.
Även Västergötland erbjuder många leder, perfekta för allt från dagsvandringar till flerdagsturer. På Gotland finns dessutom S:t Olofsleden – Gotland, som är cirka 58 km lång och tar ungefär 3–4 dagar att vandra. Källa: Pilgrim i Sverige
Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.
Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.
– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.
– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.
– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.
Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.
Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.
Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.
– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.
– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.
Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.
– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.
– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.
Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.
– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.
– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.
I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.
– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.
– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.
Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.
Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.
I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.
– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.
Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.
– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.
– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.
Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.
– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.
– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.
Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.
– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.
– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.
– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
