– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.
Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.
Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.
Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.
– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.
Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.
Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.
Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.
På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.
Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.
– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.
Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening? – Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.
Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
– 1800-talets parkideal såg annorlunda ut. Då skulle man promenera, som i en engelsk naturpark. Och man hade gärna olika utflyktsmål, som en bäck eller en utkiksplats.
På Krubbemölla utanför Vitaby, Österlen slingrar sig Mölleån fortsatt fram mellan ekarna. Här har Magdalena Mononen Persson, nyss examinerad trädgårdsingenjör på Sveriges Lantbruksuniversitet, undersökt resterna av vad som för 160 år sedan var en blomstrande park.
Mononen Perssons metod har varit att gräva i arkiven, men även att spetta i jorden – och ta hjälp av Albo Härads Hembygdsförening.
– Hembygdsföreningen har inventerat platsen under hela året, bland annat genom att fotografera blommande växter och perenner. Det har betytt jättemycket för mitt arbete.
En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården.
Det var den pensionerade skogsvaktaren Nils Bruce som fick Krubbemölla till skänks som en pensionsförmån av den greve och markägare som länge varit hans arbetsgivare. Bruce bodde på Krubbemölla de sista 27 åren i sitt liv och den enkla bostaden med halmtak delades mellan Bruces familj och en mjölnarfamilj. Vad det verkar blev den egna trädgården – som snarare tog formen av en park – Bruces stora stolthet.
Historiska trädgårdar tillhörande gods och herrgårdar är det lätt att finna uppgifter om i arkiven, förklarar Magdalena Mononen Persson. Men ledtrådar om hur en arbetares trädgård kunde se ut på 1800-talet är desto ovanligare. Vissa spår från den gamla trädgården i Krubbemölla finns i jorden, men framför allt går de att läsa sig till i en så kallad syneförrättning.
– När Nils Bruce bott på platsen i åtta år, bjuder han på eget bevåg in en syneförrättningskommitté. Alltså ett antal herrar, politiker – folk av betydelse.
Under sitt besök gör kommittén skriftliga noteringar om gångar, lusthus, trädgårdsväxter och välskötta träd.
Syneförrättningen berättar också om en – eller möjligen två – så kallade kaffegrottor.
– En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården. Numera bygger man trädäck och sitter en bit upp från marken. Men en gammal kunskap är att det är skönare att sitta långt ned för att skydda sig från vinden, och även alltför gassande sol, förklarar Magdalena Mononen Persson.
– Man sänker helt enkelt marken lite grann, och lavar upp stenar i en hästskoform, eller i en hel cirkel. I den lite sluttande stenmuren kan man odla stenpartiväxter.
När Nils Bruce dog år 1887 började parken förfalla. De nya arrendatorerna som tog över marken delade inte hans gröna passion.
– En trädgård av det här slaget försvinner fort. Blommorna går förlorade redan samma år. Men vi har hittat några perenner med ursprung från 1800-talet, som skulle kunna vara från den tiden. De kan ha frösått sig och stått kvar och kämpat.
Med hjälp av Magdalena Mononen Perssons examensarbete återskapas nu den gamla kulturmiljön i Krubbemölla bit för bit.
– Kaffegrottan kommer rekonstrueras, berättar Henrik Valentin, ordförande i Krubbemöllaringen som utgör en egen sektion i Albo Härads hembygdsförening.
– Besökarna kommer kunna kan slå sig ned i kaffegrottan och ta del av historien kring den. Jag håller på att förbereda en audioguide som man kan använda när det inte finns en guide på plats.
Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren.
Henrik Valentin tog själv kontakt med SLU, och tipsade universitetet om den gamla parken som uppsatsämne. Själv fascineras han av hur Nils Bruces parkliknande trädgård går stick i stäv med dåtidens nyttoideal.
– Om man har ett litet jordbruk, varför välj man att anlägga en park? Det är totalt onyttigt.
En stor del av föreningens arbete har bestått i att röja upp i terrängen.
– När vi började handlade det främst om att kunna ta sig fram. Hela ytan var igenvuxen av sly och björnbärsris. Jag vill understryka värdet av folk i föreningen med motorsågscertifikat.
Varför är det viktigt att bygga relationer mellan hembygdsrörelsen och den akademiska världen? – För att det ger oss en fördjupad kunskap om den här sortens kulturmiljö, och lyfter oss som förening!
Henrik Valentin arbetar själv med dramatik, och vill betona betydelsen av berättelser i hembygdsrörelsen.
– Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren. Genom arbetet som utförts kan vi berätta om hur den här platsen en gång sett ut, och dessutom låta besökarna ta del av ett intressant levnadsöde.
På senare tid har ytterligare två studenter från Sveriges lantbruksuniversitet engagerat sig i Krubbemölla. Nu är det ekbackens tur att få uppmärksamhet, och de mikrohabitat som går att finna där.
– Ekarna här är okring 250-300 år gamla, och föreningen är medlemmar i Ekförbundet. Vi har gett träden namn efter jättar – vad annars?
Sjöar och vattendrag, skogen, odlingskapet, kulturmiljöer och lokalt inflytande. Det är de huvudområden där riksdagspartiernas kandidater i EU-valet har fått tycka till i Sveriges hembygdsförbunds omfattande enkät.
– Många beslut i EU påverkar de svenska natur- och kulturlandskapen. Vi menar att dessa beslut måste vara möjliga att anpassa efter lokala och regionala förhållanden, oavsett om det handlar om våra landskap, våra näringar eller det civila samhället. Det står inte i motsättning till en kraftfull klimatpolitik, säger Jan Nordwall, generalsekreterare vid Sveriges hembygdsförbund.
På Hembygd.se/euvalet2024återges partiernas hållning kring skogslandskapet, odlingskapet, sjö- och vattenlandskapet samt det bebyggda landskapet. Varje svar paras med analyser av hur partiets ställningstagande förhåller sig till Sveriges hembygdsförbunds hållning.
Partierna har olika syn på EU:s inflytande, om brukande kontra bevarande samt kulturmiljö i förhållande till den av människan mer opåverkade miljön. Det finns också skillnader när det gäller hur man ser på finansiering och möjlighet till lokal påverkan.
Inom skogspolitiken fick politikerna svara på om det behövs mer skydd eller mer reglerat brukande. Tidöpartierna värnar äganderätten och den nuvarande inriktningen på skogspolitiken med frihet under ansvar. Miljöpartiet vill ha en helt ny skogspolitik som ställer om till ett naturnära och hyggesfritt skogsbruk som skyddar och återställer mer skog. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet föreslår ersättningar för ökat skydd av skog som incitament för skogsbrukarna.
Ett annat område där meningarna går isär är frågan om EU:s vattendirektiv. Tidöpartierna har valt att pausa den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraft, något som har fått betydelse för kulturmiljöer vid vatten. Det välkomnas av Sveriges hembygdsförbund.
– I fallet med miljöanpassning till fria flöden i vattendrag befarar vi att viktiga kulturhistoriska värden riskerar att gå förlorade. Vi välkomnar därför att omprövningen har pausats eftersom samråden helt enkelt inte har fungerat; de åtgärdsplaner som togs fram gick i praktiken inte att ta ställning till efter som svarstiden var ytterst begränsad och förfarandet alltför komplicerat för gemene man, säger Jan Nordwall.
Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet.
Flera av kandidaterna pekar på vikten av finansiering för vård av viktiga kulturmiljöer. Uppfattningarna går dock isär om det är EU eller svenska staten som ska bidra med detta. I EU:s tidigare landsbygdsstöd fanns medel för nationella insatser, bland annat investeringsbidrag för hembygdsgårdar. Detta saknas i EU:s nya landsbygdsstöd.
– Vi har påtalat för riksdagens kulturutskott att förlusten av de nationella stödåtgärderna i landsbygdsstödet innebär ett stort avbräck för alla som arbetar med att bevara kulturmiljöer som är viktiga för förståelsen av hur landskapet har brukats historiskt, säger Jan Nordwall.
Samtliga EU-kandidater lyfter i olika ordalag fram vikten av lokalt inflytande. Miljöpartiet är ensamma om att nämna EU:s landskapskonvention, som togs fram på initiativ av Europarådet år 2000 och som lyfter fram landskapens många värden och vikten av att främja allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i hur landskapen bevaras och utvecklas. Sverige ratificerade konventionen 2010.
– Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet, men i Sverige har man inte tillmätt den någon större vikt. Det är synd och tyder snarare på att man från myndighetshåll inte ser konventionen som viktig, något som vi är mycket kritiska mot, säger Jan Nordwall.
Ta del av riksdagspartiernas svar och Sveriges hembygdsförbunds analyser på Hembygd.se/euvalet2024.
Mindre än 1 procent av den ängsmark som fanns vid 1900-talets början återstår i dag. Det har stora konsekvenser för den biologiska mångfalden, och för landskapet. I Skåne pågår sedan tidigt 2010-tal projektet Ängaliv, ett samarbete mellan Skånes hembygdsförbund, Göinge slåttersällskap, Regionmuseet, Örnanäs kulturreservat samt Glimåkra och Göinge hembygdsföreningar.
Målet är att bevara den biologiska mångfalden med tonvikt på ängar. Deltagarna arbetar också med att informera, stimulera och hjälpa andra föreningar och intressegrupper att komma i gång med ängsskötsel. Sommaren 2024 kommer minst tolv publika slåtterdagar, tre slåtterkurser och 4-5 ängsseminarier att genomföras.
Inom Skånes hembygdsförbund sköter ett 20-tal av de 109 medlemsföreningarna någon form av ängsmarker. Flera föreningar uppmärksammar De vilda blommornas dag 16 juni och Ängens dag första helgen i augusti.
– Samarbetet med naturskyddsföreningar är viktigt. Det är viktigt att förstå sambanden mellan natur och kultur i hävdberoende landskap, säger Sven Jensén, ordförande Skånes hembygdsförbund.
I april aviserade regeringen att man återinrättar det stöd som tidigare funnits för restaureringar av naturbetesmarker och slåtterängar. Världsnaturfonden WWF har välkomnat beslutet men konstaterar att summan, 15 miljoner kronor, är alldeles för låg. Världsnaturfondens bedömning är att stödet måste öka till 135 miljoner kronor för att göra skillnad för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.
Sven Jensén och Ängalivkollegan Ingvar Nilsson, kassör Göinge slåttersällskap, instämmer.
– Vi anser att den offentliga finansieringen är synnerligen viktig. Inom Ängaliv är den bland annat en garanti för spridning av kunskapen om ängens betydelse och fortlevnad, säger Ingvar Nilsson.
Ängaliv har i nuläget ett mindre stöd från Länsstyrelsen i Skåne som täcker en handfull slåtterkurser och seminarier per år.
– Betesmarkerna är en del av de marker som inte är ängar men väl kan vara potentiella sådana. Inte sällan är betesmarker blom- och insektsrika och kan på så sätt väsentligt bidra till den biologiska mångfalden. Att ge restaureringsstöd till ängar som är i farozonen är synnerligen viktigt, säger Sven Jensén.
– Varje kvadratmeter som räddas av den tidigare så utbredda ängsmarken ger hopp inför framtiden. En ökning från 15 till 135 miljoner i stöd är absolut och odiskutabelt nödvändigt. Vi anser till och med att summan kunde vara ännu större. Dessutom borde stödet täcka hela kostnaden för restaureringsarbete, och inte bara 70 procent, säger Ingvar Nilsson.
Den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med.
Investeringar i biologisk mångfald är en nödvändighet menar Sven Jensén och Ingvar Nilsson. Även i städer och tätorter har ett slags ”ängsbruk” möjlighet att växa fram.
– Information till trädgårdsinnehavare om att spara delar av arealen för att skapa små ”ängsfragment” kan vara framgångsrikt. Vi kallar gärna dessa områden för örtrika gräsmarker för att skilja dem från traditionellt brukade ängar. Vi har också haft framgång med kyrkogårdsförvaltningar att avsätta vissa ytor för en fri ängsutveckling. Den information som spridits under senare år om betydelsen av pollinerare och deras livsmiljöer är viktigt att fortsätta med, säger Sven Jensén.
– Men den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med. Vi anser också att det är viktigt att man etablerar ett landskapsmässigt synsätt där man försöker att knyta ihop alla biologiskt viktiga marker som värdefulla ängar och betesmark med restaurerbara områden och ängsartad skötsel av vägkanter, säger Ingvar Nilsson.
FAKTA: Mer om Ängaliv
Projektet Ängaliv är ett samarbetsprojekt med Göinge slåttersällskap, Regionmuseet i Kristianstad, Örnanäs kulturreservat, Glimåkra hembygdsförening och Göinge hembygdsförening. Projektet har sedan starten fått ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen i Skåne.
Även skolor som folkhögskolan i Glimåkra, Östra Göinge kommun samt kyrkogårdsförvaltningar är involverade.
Skånes hembygdsförbund förvaltar byggnadsminnet Ballingstorp, som årligen ingår i Ängaliv. På gården finns två slåtterängar varav en torrare och en fuktigare. Den torrare skördas med slåttermaskin och där hässjas gräset. På den fuktigare ängen slås gräset med lie och räfsas ihop. Det hopräfsade gräset transporteras i regel till någon ungdjursbesättning i närheten för omedelbar användning. Båda ängarna efterbetas av tre-fyra ungdjur.
Båda slåtterängarna inbjuder till publik medverkan och inte sällan medverkar barn och unga.
Skörd med slåttermaskin i Örnanäs kulturreservat. Foto: Sven Jensén
Boken har undertiteln ”kulturhistoriska och samtida perspektiv”. Hur kan kunskap om dessa perspektiv påverka vår upplevelse av träden? – Jag tänker att de bidrar till att skapa både nyfikenhet och ökad förståelse för de träd vi har runt omkring oss och de sammanhang de ingår i. Förhoppningsvis kan detta i förlängningen också leda till en ökad vilja att ta hand om de träd man har i sin omgivning.
Hur har svenskens relation till träden förändrats över tid? – Träden har i äldre tid fyllt många olika funktioner för människan, och detta är något som boken verkligen visar! Dels på ett materiellt plan förstås, trädens användningsområden är ju nästan outtömliga, men också på ett mer andligt och symboliskt plan – det har funnits trosföreställningar av många slag kopplade till träd. I dag fyller ju inte träden samma självklara och konkreta roll i människors vardag, vilket gör att mycket har förändrats. Men samtidigt finns det undersökningar som visar att den andliga dimensionen fortfarande är en viktig del av människans upplevelse av träd och skog.
”’Barkbröd och björksav gör folket kraftigt’ – om vilda träds bidrag till kosthållet” är titeln på ett kapitel. Skogen rymmer mycket ätbart, hur viktiga har just träden varit på denna punkt? – Träden har varit mycket viktiga genom sin stabila närvaro även under missväxtår. Att kunna dryga ut det vanliga mjölet med andra produkter har då ofta varit avgörande för att klara livet. Framför allt är det tallens bark som har använts, men även bark från andra träd liksom torkade bär och bladknoppar.
Du skriver själv i boken om namn på träd, som Gasteken och Supeken. Vad kan vi lära oss och förstå av de namn som enstaka träd har haft? – Namnen visar på hur närvarande och levande träd har varit i människors vardag. Dels berättar de om vardagslivet i sig, namn som Supeken och Suptallen berättar till exempel var man hade sin rastställen när man var på resande fot. Men namnen berättar också om folktro, som i Gasteken, Trolltallen och Vittertallen och folkmedicin, där vi har exempel som Tandvärkstallen och Smöjgranen.
Träd har ofta varit förknippade med vilopauser av olika slag, skriver du. Här nämns Lunchgranen och Mateken, men också Otendagstallen och Meraftonsboken. Vad är detta för måltider? – Otendag och merafton har varit dialektala ord för ett slags eftermiddagsmål. Träden har fått sina namn för att man i skördetid brukat inta denna måltid under dem.
Boken är utgiven av Institutet för språk och folkminnen och resultatet av ett symposium ni arrangerat, i en serie som tidigare inkluderat även geten och nötkreatur i Sverige. Har ni fler liknande projekt planerade? – Ja, vi har just dragit i gång planeringen av nästa symposium, och temat blir fåglar. Ett annat stort och mycket intressant ämne! Vi siktar på att det ska äga rum våren 2025, under bästa fågelsångstiden.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
