Träd med symboler inristade i stammarna har hittats i naturreservat och nationalparker i norra Skandinavien. Enligt en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet härstammar symbolerna från samiska religiösa ritualer och har även används för att markera viktiga platser. Men en stor del av de märkta träden utanför skyddad skog har redan huggits ned. – Skogsskövlingen under de senaste 50 åren har varit aggressiv i hela Sápmi, säger Lars Miguel Utsi, renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby.
Inskriptionerna har gjorts på tallstammar och är i form av kryss och geometriska mönster. Trots att de enligt uppgift är ”väldigt gamla” är det först nu man kunnat visa på dess betydelse. – Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet, berättar Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU i Umeå. Tillsammans med Olle Zackrisson, tidigare professor i skoglig vegetationsekologi vid SLU och Ingela Bergman, docent i arkeologi, har han författat studien ”X-marked trees: carriers of Indigenous Sámi traditions” som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.
Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet.
Ett hundratal tallar har undersökts och inristningarna har jämförts med välkända samiska symboler, arkeologiska lämningar och tidigare etnografisk forskning. – Att rita eller skära kryss hade en rituell betydelse i den samiska tron. Träden kunde säkert betraktas som heliga i sig och ibland markerade de platser som var heliga och inte fick beträdas, berättar Lars Östlund. Men märkena kunde också ha mer vardaglig prägel och berätta om ägande. – Kryssmarkeringar på träd kunde markera en familjs territorium och samtidigt fungera som en andlig kontakt till landskapet, säger Ingela Bergman.
Studien ämnar även att undersöka vilken sorts hot som finns mot den här sortens kulturella kvarlämningar. Forskarna menar att traditioner och kunskap kring den här sortens symboler gått förlorad delvis till följd av att samisk religion och kultur har undertryckts. Man beskriver träden som ”tysta vittnen”. – Sett till deras kulturella och historiska värden är det viktigt för oss som samhälle att fortsätta att dokumentera, tolka och skydda de kvarvarande träden, säger Ingela Bergman.
Lars Miguel Utsi är renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby i Norbottens län. – De här märkena finns i markerna där vi vistas årligen. Men att karva inskriptioner i träd är inte bara en gammal sed i samisk kultur, utan något som fortsatt har en funktion i dag, berättar han. – Vi fäster information som vi behöver i skogen. Till exempel kan det handla om i vilken riktning man ska färdas. Märken gjorda med yxa eller kniv i ett träd kan visa riktningen på en stig. Jämfört med skogsbolagens sätt att märka upp träd med platstband tycker jag det här är ett bättre alternativ.
Att de historiska inskriptionerna bara finns i naturreservat och nationalparker förvånar inte Lars Miguel Utsi. – Utanför de skyddade skogarna är träden här max 50 år gamla. Utöver fläckvist kvarlämnade träd är allt skogsplantage. Utöver de kulturella lämningarna hotar skövlingem även renskötseln – särskilt i Luokta-Mávas. – Jämfört med andra samebyar har vi relativt lite vinterbetesmarker – det vill säga lite skogsmark. Det innebär att intrång i skogen påverkar oss starkt. För ett par år sedan ställde samebyn hårda krav på skogsbolagen. – Vi förklarade samebyns betesmarker är såpass trängda att vi inte kan acceptera att man hugger ned mer. I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I Luokta-Mávas sameby finns inga konkreta planer på att uppmärksamma träden och inskriptionerna som lyfts fram i och med studien. Men nyligen inleddes ett projekt för att på egen hand sammanställa alla kulturella lämningar man stöter på i skogen. – I till exempel Vattme finns oerhört mycket fornlämningar – barktäkter och ristningar bland annat. Eftersom det framför allt är vi samer som rör oss i de här skogarna har vi börjat dokumentera allt vi ser.
Fokus ligger på bevarande – men också på att förklara för utomstående varför spåren i landskapet i hög grad har försvunnit, säger Lars Miguel Utsi. – I slutändan handlar det om att också kunna säga till skogsbolag – här är samisk kulturmark och här kan man inte fara fram hur som helst.
Lars Miguel Utsi, renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby. Foto: Carl Johan Utsi
Varje år ger staten omkring fyra miljarder kronor i bidrag till folkbildning i Sverige. Pengarna fördelas av den ideella föreningen Folkbildningsrådet (som består av Studieförbunden i samverkan, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation och Sveriges kommuner och regioner, SKR) till folkhögskolor och studieförbund. Folkbildningsrådet har också i uppgift att säkerställa att pengarna används på rätt sätt.
Det vill Tidöpartierna ändra på, och gav därför utredningen ”Bildning, utbildning och delaktighet – folkbildningspolitik i en ny tid” (SOU 2024:42) i uppdrag att föreslå hur självförvaltningsmodellen kan avskaffas. Utredningen förordar inte en sådan modell, utan fortsatt självförvaltning med stärkt statlig kontroll. I det parallella förslag man formulerat på regeringens uppdrag är det Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som får i uppdrag att fördela, kontrollera och följa upp folkbildningsanslaget.
En sådan modell motsätter sig merparten av remissinstanserna, däribland MUCF själva. Vinsterna med en myndighetslösning väger enligt myndigheten inte upp de ”av utredningen identifierade risker i förslaget att överföra ansvaret (…) till MUCF”. Även Sveriges hembygdsförbund anser att Folkbildningsrådet och SISU Idrottsutbildarna även fortsättningsvis ska fördela statsbidragen.
En sådan modell motsätter sig merparten av remissinstanserna, däribland MUCF själva.
Det nya övergripande målet för folkbildningspolitiken som utredningen föreslår är höjd bildningsnivå, höjd utbildningsnivå och ökad delaktighet i samhället. När det gäller målen har 121 remissinstanser lämnat synpunkter. Den vanligaste är att ”demokrati” ska finnas med som ett mål. Flera remissinstanser har också reagerat på att målen är formulerade utifrån att ”fler” ska ta del av verksamheten. Det gäller särskilt organisationer som arbetar med funktionsrätt, som uttrycker oro för att fokus på fler och nya deltagare drabbar befintliga och återkommande deltagare.
Särskilt organisationer som arbetar med funktionsrätt uttrycker oro för att fokus på fler och nya deltagare drabbar befintliga och återkommande deltagare.
Bland de många remissvar som vänder sig mot den ökade administration som utredningen föreslår finns fem myndigheter. Myndigheten för kulturanalys konstaterar att ”utredningens bedömningar och förslag om förstärkt kontroll är omfattande och inbegriper åtgärder som kommer att öka den administrativa bördan för folkbildningens aktörer på olika nivåer”, vilket myndigheten menar bör vägas mot ”i vilken utsträckning det riskerar att ta resurser från folkbildningens kärnverksamhet”.
Många remissvar konstaterar att de stora nedskärningar regeringen genomför för folkbildningens del redan satt en stor del av verksamheten på undantag.
Utredningens förslag föreslås träda i kraft 1 januari 2026.
Krubbemölla är en vattenkvarn och ett arrendejordbruk som ägs av Högestad Christinehof och som förvaltas av Krubbemöllaringen, inom Albo härads hembygdsförening.
– Halmtaken på de vinkelbyggda husen har ersatts i omgångar, berättar Krubbemöllaringens ordförande Henrik Valentin, som har gjort en film om det senaste takbytet.
– Flera träd har fått växa upp nära byggnaderna skuggas halmtaket vilket förkortar livslängden. Halmtak håller normalt i 25-30 år, men här har vissa delar aldrig riktigt torkat efter regnväder, vilket förkortat livslängden. Därför försöker vi nu få tillstånd att fälla flera höga träd som står nära ån.
Driften vid vattenkvarnen upphörde på 1910-talet och när hembygdsföreningen övertog ansvaret för förvaltningen på 1950-talet hade även arrendejordbruket avvecklats. Alla byggnader utom en liten bostadslänga hade rivits.
Råghalm var ursprungligen det material som var billigast och som fanns nära till hands på den skånska landsbygden. I dag är det exklusivt material, konstaterar Henrik Valentin. Högestad Christinehof, som äger Krubbemölla, betalade för den del av omläggningen som länsstyrelsen inte lämnade bidrag till.
– I dag går det inte att få tag i svensk, långstråig råghalm. Problemet är i synnerhet att det inte finns några tröskor som klarar av sådana strån och blir inte tröskningen tillräckligt bra får man skadedjur i taket som förstör det. Halmen som vår entreprenör använde var polsk där man utvecklat tekniken. Kostnaden blir därefter. Kvalitetshalm är rena hårdvalutan.
För hembygdsföreningar som i likhet med Krubbemöllaringen/Albo härads hembygdsförening förvaltar byggnader med halmtak och vill behålla materialet är det viktigt att vara tidigt ute för att få tag i kunniga hantverkare, betonar Henrik Valentin
– Det kan handla om att boka in en omläggning ett till två år i förväg. Numera läggs oftast bara en del i sänder om vilket underlättar eftersom arbetet är väderberoende och kan tvingas avbrytas under perioder med ihållande regn.
Krubbemöllaringen satsar nu mycket på att åskådliggöra mer av det avvecklade arrendejordbruket. Man ska bland annat sätta upp fler skyltar, göra en audioguide och bli fler som kan hålla guidningar. Genom ett nytt samarbete med Österlens museum blir fler aspekter av vårt kulturarv belyst.
– Att göra en film som denna nya om omläggningen av halmtaket är också ett sätt att synliggöra vår verksamhet och den kulturmiljö vi ansvarar för, säger Henrik Valentin, som lärt sig mycket om halmtak genom arbetet med kortfilmen.
På Svenskatal.se finns sedan november 2023 en stor samling tal, både historiska och samtida. Martin Jedestav vid Uppsala universitet arbetar med databasen som är tänkt att tjäna som kunskapskälla och inspiration för skolan, för forskare och för den intresserade allmänheten.
Hur går insamlingen till? Får ni in manus, skriver ni av? – Insamlingen går till på flera olika sätt. När det finns ett tal vi vill arkivera så hör vi alltid av oss till talaren och frågar om den har ett manus eller preferens på hur publiceringen ska gå till. Så på hemsidan finns det allt från originalmanus till egna transkriberingar.
Finns det ett slutdatum? – Vi har finansiering till slutet av 2025 men söker finansiering för att fortsätta. Även om vi inte får finansiering så tycker vi att det är ett så viktigt projekt att vi kommer fortsätta driva arkivet.
”I bästa fall kan databasen genom talsamlingen berätta den svenska offentliga kulturens och demokratins historia” skriver ni – berätta mer! Vilken bild ger Svenska tal av den svenska offentliga kulturens och demokratins historia? – Med vårt arkiv vill vi belysa en del av vår historia som inte än berättats. Stora delar av samlingen är helt nya och har inte tidigare varit lättillgängliga för forskare eller allmänheten. Så att berätta historien är fortfarande en ogjord uppgift, men överlag ser vi en levande debattkultur där politiker och aktivister får stort utrymme för att säga vad de tycker. Man kan se i arkivet att vi i Sverige både historiskt och samtida har haft kloka människor som argumenterat för att göra vårt land och sina samhällen bättre.
Hur ser förhållandet riks/regionalt/lokalt ut för materialet i dag? – Som materialet ser ut nu är övervägande del av talen från Stockholm eller Göteborg. Jag tror att vi har fler tal från Slottsskogen än vi har från hela Norrland. Anledningen att det blivit så är att bland annat riksdagen naturligtvis producerar väldigt många tal. Men vi är ett arkiv för hela Sveriges taltradition så vi jobbar nu på att få större spridning i arkivet.
Jag tror att vi har fler tal från Slottsskogen än vi har från hela Norrland.
Vad hoppas ni på från hembygdsföreningars håll? – För att vårt material ska bli användbart bygger vi upp korpusar som till exempel fokuserar på tal från Järvaveckan eller Pride-parader. Det vi hoppas hitta är därför tal-traditioner vilka vi kan sortera in i samlingar. Utan lokal kännedom blir det svårt för oss att veta vilka årliga tal som hålls på mindre orter, men det är viktigt för oss att lära oss mer. Så om det finns någon årlig folkfest eller annan tradition där människor höjer sina röster så är vi intresserade av att veta mer. Givetvis måste det även finnas någon form av manus från talen bevarat för att vi ska kunna arkivera traditionen också.
Har du några favoriter bland det insamlade materialet? – Ja! Jag ska försöka göra en lista som inte endast består av Palme-tal och klassiker som Alice Bah Kunkes nationaldagstal. Några tal jag kommer att tänka på är Hasse Alfredssons tal på Tage Danielssons minnesstund, det är ett tårdrypande farväl. Greta Thunberg har också hållit några otroliga tal, hennes ”how dare you?”-tal dyker upp spontant. Sen är jag också svag för de gamla agitatorerna som Kata Dahlström och Elise Ottesen-Jensen. Den sistnämndas tal ”Ovälkomna barn”, kan ses som en inblick i vår historia.
Och relaterat: Finns det någon gyllene era för de svenska talen? – Jag har nyligen jobbat med att arkivera tal från tidigt 1940-tal vilka har varit helt otroliga. Givetvis kan vi inte kalla en så mörk period för en gyllene era men det visar att i tid av stor kris finns det människor som kommer höja sina röster i viktiga frågor. Sen är det svårt att inte bli imponerad över retoriken när Palme och Fälldin debatterade med varandra.
Berätta lite mer om de tankar och förhoppningar som finns kring hur databasen ska kunna användas! – Av ekonomiska skäl prioriteras ofta forskning på texter över forskning på muntliga framföranden, det är en extrakostnad att transkribera och ofta svårt att hitta ett bra muntligt material. Det vill vi ändra på. Vi vill göra det lättillgängligt att studera, läsa och forska om vår muntliga historia. Vi vill också visa upp att den viktiga politiska debatten inte endast förs på riksdagen eller under stora demonstrationer. Vi vill visa upp hela Sveriges talade tradition på ett sätt den inte visats tidigare.
Viby by, som ägs av kungen och förvaltas av Statens fastighetsverk, ska säljas. Byn är en oskiftad klungby i Venngarn i Sigtuna kommun, bevarad i stort sett som den såg ut för i slutet av 1800-talet. Här förde generationer av torpare en kamp för överlevnad under flera hundra år. Varje gård har flera hus för skilda funktioner, typiskt för det gamla allmogesamhället. Viby by är i dag ett besöksmål, bland annat finns här kafé och en skrivarstuga som kan lånas av den som för en stund eller en dag vill sitta ned och skriva. Den tidstypiska byn har genom åren också använts för flera filminspelningar, inklusive ”Emil i Lönneberga”.
Sedan några år ingår Viby by på Statens fastighetsverks lista över potentiella försäljningsobjekt. Nu har representanter för såväl opposition som styre i Sigtuna kommun aviserat att man vill att kommunen köper byn.
– Det är ett kulturarv som behöver bevaras och finnas tillgängligt för kommuninvånarna. Det finns inte många sådana byar kvar i landet, säger oppositionsrådet Marie Axelsson (S) till nättidningen Märsta.nu.
– Jag vill inte se kommersiella intressen som tar inträde för att besöka Viby by. Hellre att den är del av Sigtuna museum, fast med fri entré, tillägger Axelsson.
Jag vill inte se kommersiella intressen som tar inträde för att besöka Viby by. Hellre att den är del av Sigtuna museum, fast med fri entré.
Olov Holst (M), kommunstyrelsens ordförande, skriver i ett inlägg på Märsta.nu att kommunen redan förhandlar med Statens fastighetsverk. Styret i kommunen består av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Sigtunapartiet Samling för Sigtuna. De har gett kultur- och fritidsförvaltningen i uppdrag att ta fram en idéskiss över vad Viby by skulle kunna användas till, med inriktning på att bevara befintliga kulturvärden och att göra den till en tydligare del av del av besöksupplevelsen i Sigtuna kommun. ”Under åren som gått har kommunen kontinuerligt återkommit till Statens fastighetsverk med vår begäran men intern byråkrati inom Statens fastighetsverk har gjort att ärendet dragit ut på tiden”, skriver Holst.
På grund av Viby bys höga kulturhistoriska värde måste en eventuell försäljning först godkännas av Riksantikvarieämbetet.
Olov Holst menar att underhållet av Viby by är kraftigt eftersatt. ”Stora åtgärder kommer krävas för att återställa och bevara byn i ett acceptabelt skick. Det gör att kommunens vilja att betala stora summor för området är begränsat men att vi i utbyte mot en symbolisk köpesumma är villiga att ta på oss det fulla ansvaret för upprustning, drift och bevarande av den unika kulturhistoriska miljön”, skriver han.
FAKTA. Fler fastigheter som kan säljas Statens fastighetsverks aktuella avyttringsplan finns att ta del av på Sfv.se.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!