Christian Dyvik är museipedagog och arbetar med projektet Dövas Kulturarvscentrum, som drivs av Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) i samarbete Västanvik Folkhögskola och vänföreningen Pär Aron Borgs vänner. Projektet genomförs från oktober 2023 till oktober 2026 med stöd av Arvsfonden och för tillfället pågår insamlingsarbete – där man efterfrågar allmänhetens hjälp.
– Vi arbetar för att etablera ett museum i Leksand och ett digitalt kulturarvscentrum som både bevarar och lyfter fram dövas historia och kultur. Projektet, som nu är inne på sitt andra år har som mål att bilda en stiftelse som varaktigt värnar om och bevarar dövas rika och fascinerande kulturarv. Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts. Vår vision är att skapa en levande mötesplats där besökare – både döva och hörande – kan fördjupa sin förståelse för dövas livsvillkor genom tiderna, berättar Christian Dyvik.
Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts.
När Dövas Kulturarvscentrum står klart kommer besökaren att möta en interaktiv utställning fylld med föremål, berättelser och historiska inslag. Museet ska vara tillgängligt för alla och inte bara vara en plats där man lär sig om dövas historia, utan också en plats där besökare kan känna, uppleva och reflektera. Döva besökare ska kunna identifiera sig med sitt arv och förstå den långa kampen för rättigheter – såsom erkännandet av svenskt teckenspråk – samt inspireras av förebilder som banat väg för framtida generationer.
– Samtidigt vill vi skapa förståelse hos hörande och visa på dövas bidrag till samhället. Exempelvis har skickliga konstnärer och hantverkare, som Gösta Wiberg, lämnat avtryck i historien, och hans verk har till och med uppmärksammats i SVT:s Antikrundan, säger Christian Dyvik.
Ni efterlyser material från allmänheten, är det något särskilt ni söker? – Vi söker ständigt mer material för att ge en så bred och rättvis bild av dövas kulturarv som möjligt. Vi har dokumentation och föremål från slutet av 1700-talet och framåt, men vi saknar fortfarande information om hur döva levde före 1800-talet. Det vi vet om dövas historia kommer i stor utsträckning från den skolverksamhet som Pär Aron Borg instiftade i Stockholm 1809. Vad som hände före det är höljt i dunkel, och vi är övertygade om att det finns mer material där ute som väntar på att bli upptäckt. Hur såg vardagen ut för döva på 1600- och 1700-talet? Vi har hittat en del spår i rättegångsprotokoll och bouppteckningar, men vi tror att ännu fler berättelser väntar på att komma fram i dagens ljus.
Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade.
Är det något särskilt ni efterfrågar? – Just nu efterlyser vi särskilt mångfald i vårt insamlingsarbete. Med det menar vi att vi vill spegla hela det döva samhället genom historien – oavsett kön, ålder, yrke, socioekonomiskt bakgrund och geografisk härkomst. Hur såg livet ut för döva i äldre tider? Vilka yrken hade döva? Fick döva ärva? Hur såg deras vardag ut på landsbygden jämfört med i städerna? Vi är också intresserade av föremål och berättelser från döva med olika kulturella och språkliga bakgrunder, samt hur migration har påverkat dövas gemenskap genom historien. Vi vill få en bredare representation av dövas historia och livsvillkor.
– Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade. Att få insikt i sådana detaljer skulle vara oerhört värdefullt. Ju mer vi vet, desto mer kan vi dela med våra besökare!
Har ni varit i kontakt med några hembygdsföreningar? – Inte än. Men vi ser möjligheten att etablera kontakter med hembygdsföreningar, eftersom många av dem kan sitta på unika skatter – dokument, bilder, föremål och berättelser om döva i det lokala samhället – som kan ge värdefulla insikter och bidra till en rikare bild av dövas historia.
FAKTA. Bidra med material Den som har föremål, dokument eller en berättelse som kan vara värdefull för Dövas Kulturarvscentrum är välkommen att kontakta projektgruppen.
Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Kvinnohistoriska. 2025 var över hundra personer och händelser nominerade. Efter en noggrann granskning och diskussion har referensgruppen, där även representanter från Stockholms läns hembygdsförbund ingått, fattat ett beslut. Valet föll på Margareta Marakatt.
Motiveringen lyder: ”Margareta Marakatt har spelat en central roll i att bevara och föra vidare det samiska kulturarvet i Stockholms län. Genom sitt engagemang i Stockholms Sameförening, särskilt inom barnverksamheten på 1980-talet. Hennes insatser har också hållit traditioner vid liv, där matlagning – från paltkok till föreningens stora fester – varit en viktig del av det immateriella kulturarvet.
Marakatts nominering berättar om betydelsen av att föra vidare det immateriella kulturarvet och hur mat kan berätta om en plats, en tid och människors gemenskap. Hennes arbete belyser också kvinnors centrala roll i att bevara och överföra kunskap, traditioner och historia mellan generationer. Genom att arkivera hennes berättelse i länsmuseets samlingar säkerställs att hennes insatser för kulturarvet och kvinnors historia i Stockholms län bevaras för framtiden.”
Marakatts nominering berättar om betydelsen av att föra vidare det immateriella kulturarvet och hur mat kan berätta om en plats, en tid och människors gemenskap.
Arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar ska vara klart den 8 november, på Arkivens dag, då det ska placeras i hyllan på Stockholms läns museums arkiv.
– Målet för Kvinnohistoriskas verksamhet är att synliggöra kvinnors historia – och samtidigt verka för att samtiden inte glömmer bort kvinnorna i sin egen berättelse för framtiden. Arkiven är den plats där vi bevarar vårt kollektiva minne – och där är kvinnors berättelser svårare att hitta, precis som i den breda historieskrivningen, säger Anna Tascha Larsson, museichef på Kvinnohistoriska, i ett uttalande.
Bygd och Natur uppmärksammade 2021 släppet av boken ”#Arkivism: En handbok” som gavs ut av Stockholms kvinnohistoriska. Mia Skott, historiker och en av författarna, berättade då att kvinnorna i vissa fall finns där – men att helhetsbilden kräver en insats.
– Det vi historiker och släktforskare och andra har upptäckt är att i vissa fall ligger kvinnorna i öppen dager, de har bara blivit ignorerade av historieskrivare. Men det är ett pussel att lägga för att få ihop en kvinnas liv.
Säg att man är hembygdsaktiv och vill göra en utställning om bygdens kvinnor. Var börjar man? – En bra början är att man bestämmer en tidsperiod, och undersöker vilka kvinnor som bott på platsen då. Det finns digitala folkräkningar som går tillbaka till 1840-talet. Har de gjorts korrekt finns det fantastiskt många uppgifter där. Digitalt museum och Kringla har bildmaterial. Folkbibliotek på mindre orter har i vissa fall mottagit egenskrivna biografier. Man får inte heller glömma de spår som kan finnas i landskapet, i form av gamla trädgårdsland och annat.
FAKTA. Mer om Hyllmeter för kvinnorna
Projektet är flerårigt och görs i samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms kvinnohistoriska.
År 2024, projektets första år, arkiverades Kristiina Kolehmainen (1956–2012), bibliotekarie och grundare av Serieteket och Hammarby Fotbolls damerns guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över.
Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.
Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.
– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.
– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.
– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.
Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.
Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.
Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.
– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.
– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.
Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.
– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.
– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.
Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.
– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.
– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.
I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.
– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.
– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.
Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.
Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.
I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.
– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.
Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.
– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.
– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.
Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.
– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.
– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.
Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.
– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.
– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.
– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.
En stark oro över att kulturmiljöer utplånas och den lokala historien raderas. Det uttrycker Sveriges hembygdsförbund i sitt yttrande över remisspromemorian Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning, där regeringens förslag till författningsändringar för vattenkraftens omprövning presenteras.
Det aktuella förslaget lämna inga garantier för att vattendragens kulturarv skyddas eller att beredskapen stärks i lokalsamhällena, konstaterar Sveriges hembygdsförbund som efterlyser ett helhetsperspektiv.
Regeringens förslag, som är en del av Tidöavtalets ambition att säkerställa elförsörjningen, lyfter elproduktion och småskaliga aktörers ekonomiska villkor som centrala frågor. Däremot saknas tydliga hänsyn till äldre vattenkraftverk som kulturhistoriska miljöer. Trots löften i Tidöavtalet om att prioritera dessa frågor, menar Sveriges hembygdsförbund att denna aspekt ignorerats i det föreslagna regelverket.
– I flera år har man utrett och arbetat med frågan och ändå har man missat helhetsperspektivet, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg vid Sveriges hembygdsförbund.
– Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
I sitt yttrande efterlyser Sveriges hembygdsförbund en bredare debatt om vattenkraften, där såväl kultur- och rekreationsvärden som översvämningsrisker och beredskapsfunktioner finns med. ”Kultur- och rekreationsvärden står redan i många av våra nationella mål att de ska tas hänsyn till, klimatfrågan har vi arbetat med i många år nu och krisberedskapen borde tagits med från början i utredningarna eftersom invasionen av Ukraina inleddes under våren 2022. Med krisberedskap syftar vi inte bara på den lokalt producerade vattenkraften utan tillgången till vatten och lokalt producerade livsmedel.”
Enligt Sveriges hembygdsförbund underlättar inte de föreslagna regeländringarna för de småskaliga kraftverken, som man menar ofta är viktiga för elförsörjningen i lokalsamhället, men också kulturhistoriskt värdefulla.
– De här kraftverken ligger fortfarande kvar i den klass som inte anses vara av nationellt intresse. Därför riskerar de nedläggning. Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker om inte alla kraftverk blir prövade på samma vis, eftersom de stora kraftverken i norra delen av landet har mindre stränga krav vid omställningen till moderna miljövillkor, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund ser även att regeringen brister genom att inte ha tagit med de utrivningar av vandringshinder som sker utanför den Nationella planen (NAP) i lagändringarna, utrivningar som görs på myndigheternas initiativ.
– Dessa utrivningar är problematiska eftersom miljöerna har betydelse för lokalhistorien som därmed urholkas. Den goda status som myndigheterna försöker åstadkomma handlar mer om fiskvandring än om EU-direktivets verkliga syfte som är tjänligt dricksvatten, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund arbetar aktivt med miljökvalitetsmålet Levande vatten. Ett stort antal hembygdsföreningar har hört av sig till förbundet med oro över att rivningar och omvandlingar av vattendrag riskerar att radera orternas historia och förändra landskapen utan tillräcklig konsekvensanalys.
– Enligt intentionerna i EU:s vattendirektiv ska samråd ske med god framförhållning med allmänheten och enligt Europeiska landskapskonventionen har även allmänheten rätt att peka ut vilka landskap de anser vara värdefulla. Det efterlevs inte i dag, säger Helena Rosenberg.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
