43 procent av alla vuxna i Sverige, cirka 3,5 miljoner personer, gjorde någon ideell insats under förra året. Det framkommer i Volontärbyråns rapport ”Svenskarnas engagemang 2025” som bygger på en undersökning där 3 246 personer mellan 18 och 84 besvarat frågor om ideellt engagemang. Fler män än kvinnor engagerar sig ideellt, närmare hälften av männen (47 procent) jämfört med fyra av tio kvinnor (39 procent). Ålder spelar också roll. De äldsta, 65 till 84 år, är mest aktiva (49 procent). Allra mest engagerade är män i åldern 65 till 84 år där är över hälften (56 procent) arbetade ideellt under 2025. Det ideella engagemanget är högre i mer landsbygdsdominerade län än i storstadslän. Idrottsorganisationerna samlar flest ideellt engagerade, med bred marginal. Tre av tio (29 procent) av alla engagerade är aktiva i en idrottsorganisation. Hembygdsföreningar, som samlar nästan 400 000 svenskar, är ingen egen post i undersökningen, men Sveriges hembygdsförbund publicerar varje år statistik för det ideella arbetet inom de 2 060 medlemsföreningarna.
Allra mest engagerade är män i åldern 65 till 84 år.
Utbildning väger tungt Undersökningen ”Svenskarnas engagemang 2025” visar också att det finns en stor outnyttjad potential, skriver Volontärbyråns verksamhetsledare Anna Bergring Ekstrand i en kommentar. ”Det finns helt enkelt massor av människor som skulle vilja engagera sig ideellt, men som av olika skäl inte hittat en väg in.” I rapporten ”Många bidrar, få orkar bära: Ideellt arbete i Sverige 1992–2024” pekar forskarna Erik Lundberg, Ebba Henrekson och Johan von Essen vid Marie Cederschiöld högskola på tre huvudfaktorer för ideellt arbete: resurser (att kunna), motivation (att vilja) och sociala nätverk (att bli tillfrågad). I rapporten, som Bygd och Natur skrivit om, framgår att en stor grupp lägger lite tid på ideellt arbete, medan en liten grupp bidrar med ett stort antal timmar. Där framgår också att utbildningsnivå är tungt vägande för ideellt engagemang, med högre utbildning ökar också förekomsten av ideellt arbete. Längre utbildning ger ofta bättre ekonomi, bredare nätverk och större tilltro till sin egen förmåga, faktorer som underlättar ideellt engagemang. Den mekanismen bekräftas av Volontärbyråns rapport. På frågan om vad som legat till grund för engagemang var vanliga svar att en förening eller organisation förväntade sig det, en vilja att påverka samhället, en önskan att delta i en gemenskap och/eller få nya vänner och att man fått frågan av någon redan aktiv. Det sista skälet, att bli tillfrågad, förklarar en stor del av skillnaden i ideellt engagemang utifrån utbildningsnivå. Högskoleutbildade får betydligt oftare frågan jämfört med gymnasieutbildade, 25 procent mot 15 procent, konstaterar Volontärbyrån.
Nya vänner och mer mening I rapporten ”Svenskarnas engagemang 2025” berättar respondenterna också vad det ideella arbetet har gett dem. 90 procent svarade att de fått nya vänner och bekantskaper. Nästan lika många, 87 procent, upplever en känsla av stolthet och personlig tillfredsställelse. 77 procent säger att engagemanget medfört en större meningsfullhet i livet.
Läs hela rapporten ”Svenskarnas engagemang 2025” här.
En tredjedel av studieförbundens lokaler är helt eller delvis borta sedan 2023. I många landsbygdskommuner har en fjärdedel av studieförbundens arrangemang försvunnit som en direkt följd av statens neddragningar, noterar Folkbildningsrådet, Svensk biblioteksförening och Studieförbunden i samverkan i rapporten ”Vid vägs ände” – om hur nedskärningar för folkbibliotek och studieförbund påverkar kulturens infrastruktur.
Utvecklingen slår olika över landet och är särskilt oroande för glesbygder, skriver Silvia Ernhagen, generalsekreterare för Svens biblioteksförening, i en kommentar.
Alternativ saknas på landsbygden För folkbiblioteken är utvecklingen mindre drastisk, men mönstret går igen. Vart tionde bemannat bibliotek eller bokbusshållplats har försvunnit sedan 2014. Medan befolkningen har ökat med nästan 840 000 personer sedan 2014 har bibliotekens finansiering inte ökat på motsvarande sätt.
Landsbygdsbor drabbas hårdare än invånare i större städer. ”Den som bor i en större stad har ofta andra kulturverksamheter att vända sig till, även om biblioteket eller studieförbundslokalen lägger ner. För de som bor i mindre städer eller landsbygdskommuner kan biblioteken och studieförbunden vara de enda som erbjuder kultur och folkbildning av olika slag”, sammanfattar Ernhagen.
Studieförbundens finansiering kapad från 2023 500 miljoner kronor. Så mycket mindre satsar staten på folkbildning årligen sedan 2023, till följd av regeringens beslut att skära ner statsanslaget till studieförbund med en tredjedel. Sänkningen införs successivt över tre år. Bygd och Natur skrev 2024 om de konsekvenser som redan då var tydliga:
Utbudet ökar främst i landsbygd Den kraftiga sänkningen av anslag 2023–2025 följer på en lång tid av långsammare utarmning, där stödet inte räknats upp i takt med den allmänna kostnadsökningen. I ”Vid vägs ände” framkommer att nästan 1 000 anställda inom studieförbunden har sagts upp under perioden 2023–2025.
Studieförbund finns i alla landets kommuner, men deras geografiska spridning minskar, visar ”Vid vägs ände”. Utbudetminskar mest i glesbygdskommuner. Antalet arrangemang har minskat med 20 procent i landsbygdskommuner, och med 12 respektive 10 procent i storstadskommuner och deras pendlingskommuner. Landsbygderna drabbas dubbelt så hårt som storstäderna, när studieförbunden tvingas till nedskärningar.
Studieförbund arrangerar inte bara saker på egen hand, utan ofta tillsammans med andra föreningar och fria grupper. Hembygdsföreningar samarbetar i många fall med studieförbund och även deras förutsättningar att verka påverkas därmed av nedskärningar i studieförbundens budgetar.
Ojämlik tillgång i landet I ”Vid vägs ände” berättar flera intervjupersoner att bibliotek och studieförbund i nuläget har svårt att fylla funktionen som ett nav för kulturarbetare, eftersom det inte finns resurser för att ta in någon i ett projekt och framför allt inte att anställa ny personal. Att arbetstillfällen försvinner innebär även att det blir ännu svårare att vara verksam som kulturarbetare i glesbygd.
Intervjupersoner från biblioteken återkommer till att de i allt större utsträckning tvingas ta sig an uppgifter som ligger utanför det traditionella uppdraget, en följd bland annat av att Statens servicecenter lagt ner på 15 orter i landet. De påpekar också att de medel som tilldelas är otillräckliga för att leva upp till lagstadgade uppdrag, vilket i förlängningen riskerar att bibliotekslagen inte efterlevs.
På motsvarande sätt uttrycker studieförbunden att de på grund av nedskärningar och minskad personalstyrka har svårt att finnas till i lokalsamhällen och att utveckla ny verksamhet. Utöver statlig finansiering är kommunbidrag viktigt för verksamheten. Dessa skiljer sig åt, vilket leder till att verksamhet koncentreras till kommuner med högre bidrag. Det skapar en ojämlik tillgång till folkbildning i landet.
– Både vår kulturbygd och viktig jordbruksmark riskerar att gå förlorad, säger Karin Paulsson, ordförande i Myssjö-Ovikens hembygdsförening.
Regeringen är på väg att både ta bort det kommunala vetot och det nationella förbudet mot uranbrytning. Detta för att på sikt kunna försörja kärnkraftsindustrin med inhemsk råvara. I Oviken i Jämtland finns företag som står beredda att öppna en alunskiffergruva, för att på detta sätt kunna utvinna uran. Men i denna bygd finns ett utbrett organiserat motstånd mot gruvplanerna, som Myssjö-Ovikens hembygdsförening har anslutit sig till.
– Ja, i föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer, säger Karin Paulsson, ordförande i hembygdsföreningen.
– Vi hade uppe frågan vid vårt senaste årsmöte. Då togs ett enhälligt beslut om att vår förening ställer sig negativ till brytning av alunskiffer här i Oviken. Det är ju helt otroligt att man kan tänka sig att bryta alunskiffer här. Det har ju inte fungerat någonstans.
I föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer.
Tidigare i år har Myssjö-Ovikens hembygsförening lämnat sina skriftliga synpunkter i ett yttrande till länsstyrelsen. ”Dammet från slagghögar på flera miljoner ton varje år kommer att förorena stora områden runt gruvan. Föroreningar riskerar att läcka ut och rinna ned i grundvattnet och vad händer då med Storsjöns vatten?” skriver man i detta yttrande. Man påpekar också att många hushåll tar sitt dricksvatten från just Storsjön, och att man från föreningens sida ser med stor oro på hur bygden kommer att förändras. ”Den fina och vackra natur som vi har kommer för all framtid att förstöras”, skriver föreningen.
Hur kommer ni agera framöver? – Vi kommer att fortsätta samarbeta med andra nätverk och föreningar som protesterar mot den planerade brytningen av alunskiffer, säger Karin Paulsson.
Även Näs hembygdsförening i Jämtland har engagerat sig i motståndet mot uranbrytning i området kring Storsjön.
– Ja, vår förening arrangerade en protestmarsch i slutet av förra året, i samarbete med den lokala idrottsföreningen. Vi gick från affären i Fåker till Näs kyrka och uppslutningen var mycket stor, säger Emma Lidar, engagerad medlem i Näs hembygdsförening.
– Det är viktigt att visa att vi värnar den miljö vi lever i och att vi ser till att inte man förstör vårt vatten.
Vår förening arrangerade en protestmarsch.
På regionnivå har Heimbygda, hembygdsföreningarna i Jämtland och Härjedalen, hittills inte tagit ställning för eller emot uranbrytning.
– Det här är så klart en stor fråga för oss inom hembygdsrörelsen, men vi arbetar utefter vår verksamhetsplan och för hela regionens hembygdsföreningar. Vi agerar inte på eget bevåg, säger Trine Amundsen som är ordförande i Heimbygda.
– Inom vår organisation arbetar vi nerifrån och upp, det vill säga om vi får en fråga från hembygdsföreningarna så försöker vi från regionalt håll ge stöd till föreningarna så gott vi kan, förklarar Trine Amundsen.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Hembygdsrörelsens alla hembygdsföreningar är tillsammans en stor fastighetsägare. Enligt en uppgift från år 2013 rör det sig om 11 000 byggnader. Dessa byggnader förvaltas alltså av ideella föreningar, genom styrelser som beslutar om hur förvaltningen ska finansieras och medlemmar som tar på sig ansvar för underhållet. Det är verkligen ett fantastiskt bidrag till vården av det byggda kulturarvet som föreningarna utför!
Byggnader som har kulturhistoriska värden förmedlar historien om hur människor levt, bott och verkat i det område de uppförts. För att den historien inte ska gå förlorad är det viktigt att vårda byggnaderna och inte förvanska vare sig helheten eller detaljerna när man bygger om eller underhåller dem.
Hembygdsrörelsen är duktiga på att forska på sin hembygds historia och att publicera skrifter i det ämnet. Det vore roligt att se fler som kopplar ihop den historien med de byggnader som de har i sitt fastighetsinnehav. Som riksorganisation har vi dessvärre inte så stor vetskap om vilka typer av byggnader som föreningarna äger. Men vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar, att ungefär hälften av dem står på ursprunglig plats och att hälften har flyttats till hembygdsgårdens område.
Vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar.
Hembygdsföreningarna är alltså samlare, både av stort och smått, eftersom man till och med tagit hand om och genom flytt bevarat byggnader när de till exempel hotats av rivning. Man har bedömt att byggnaderna varit så värdefulla för historien i bygden att man övertagit förvaltningen, vilket ofta är ett stort ansvar som innebär många arbetstimmar och kostnader.
I Sverige finns även andra stora fastighetsinnehavare som äger byggnader med höga kulturhistoriska värden. Jag tänker då främst på Svenska kyrkan och Statens fastighetsverk. Svenska kyrkan äger ca 20 000 byggnader, varav 3 400 är kyrkor. Alla kyrkor som är byggda före 1939 och ägdes av Svenska kyrkan år 2000, när de skildes från staten, är skyddande som kyrkliga kulturminnen enligt kulturmiljölagen. Statens fastighetsverk äger cirka 4 000 byggnader, vilka är byggnader av kulturhistoriskt värde ur nationell synpunkt. De flesta av dessa är skyddade som statliga byggnadsminnen enligt samma lag. Båda dessa fastighetsägare har stora organisationer som sköter förvaltningen och får även mycket statliga medel för finansieringen till den.
Det finns olika typer av skydd av byggnader, det vill säga att man ska bevara de kulturhistoriska värdena vid underhåll och eventuell ombyggnation. I Sverige finns ett generellt skydd i Plan- och bygglagen för alla byggnader som har kulturhistoriska värden men man de kan också vara skyddade genom Kulturmiljölagen eller bli det, genom att man väcker fråga om byggnadsminnesförklaring. En del hembygdsföreningar äger byggnader som är byggnadsminnesförklarade. Även hela kulturmiljöer, som både kan handla om olika typer av anläggningar som broar eller det gröna kulturarvet såsom trädgårdar, har ett generellt skydd i miljöbalken. Men för att de ska kunna skyddas behöver man identifiera vad som är kulturhistoriskt värdefullt. Det kan bebyggelse- och byggnadsantikvarier bedöma och de finns både på museer och enskilda konsultfirmor. Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen både för att göra dem mer intressanta och vid ansökan om bidrag till finansiering av byggnadsvården.
Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen.
Det riksförbundet ser som ett generellt värde i de byggnaderna som hembygdsrörelsen äger och förvaltar är att de har regionala och lokala särdrag. I Skåne äger, vårdar och visas till exempel typiska korsvirkeshus med lerklinade väggar på en väv av pilgrenar. I Hälsingland har hembygdsföreningar typiska Hälsingegårdar i sitt fastighetsinnehav, byggda av grovt timmar och med rikt dekorerade interiörer som handmålats av lokala konstnärer. Och i Östergötland förvaltas unika träbyggnader från 1500-talet men även hela herrgårdar, som är så vanliga i de rika slättlandskapen. Alla dessa typiska byggnadstyper visar på lokala och regionala särdrag som tillsammans berättar Sveriges mångfaldiga bebyggelsehistoria. Särdragen berättar om hur man använt materialet som fanns att tillgå i landskapet och det hantverk som utvecklats just där.
Sveriges hembygdsförbund representerar hembygdsrörelsen i många sammanhang på nationell nivå. Vi är till exempel med i referensgruppen för Riksantikvarieämbetets Bebyggelseinformationsprojekt, där myndigheten utvecklar det digitala Bebyggelseregistret. Vi sitter även med i Myndigheten för kulturanalys referensgrupp för kulturmiljöstatistik, som ger ut rapporter med statistik om kulturmiljöer i landet. SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria, både i rapporter och på digitala kartor på nätet. Vi vill sätta hembygdsrörelsens byggnader på kartan, så att vi blir likställda med andra värdefulla byggnader! Men för att kunna synas i de här offentliga sammanhangen behöver vi få in mer information från medlemsföreningarna om deras fastighetsinnehav.
2021 startade vi därför en kartläggning av hembygdsrörelsens byggnader. Då bad vi föreningarna skicka in kartor var deras byggnader låg i geografin och fylla i några uppgifter om var och en av de byggnaderna. Det gjorde vi för att kunna sammanställa statistik i syfte att representera rörelsen på ett bättre och mer sanningsenligt sätt. Några av de frågor vi ställde var hur gamla byggnaderna är och om de flyttats men även hur stora de är och vilket material de är byggda av. Vi har i dagsläget fått in svar från knappt 30 procent av våra medlemsföreningar men enkäten är fortfarande öppen, så vi vill även passa på att be föreningar att bidra till statistiken. (Ni finner den här.)
SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria.
En tredje del av kartläggningen handlade om hur mycket och vilka bidrag som föreningarna sökt för att förvalta sina byggnader samt hur mycket de fått beviljat. Som nämns ovan, så finns det andra organisationer som får stora summor till sin förvaltning. Svenska kyrkan får något som kallas den Kyrkoantikvariska ersättningen, som församlingarna kan söka från stiften och Statens fastighetsverk är helt statligt finansierat. Hembygdsrörelsen däremot har i dag bara ett statligt bidrag att söka och det är Bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som kommer från Riksantikvarieämbetet men som fördelas av länsstyrelserna. Det bidraget ska räcka till mycket eftersom det kan gå till till exempel kommunernas upprättande av kulturmiljöprogram, arkeologiska undersökningar, skyltning av fornlämningar och skyddad bebyggelse både enligt kulturmiljölagen; Byggnadsminnen och Miljöbalken; byggnader inom Riksintressen för kulturmiljövården.
En kartläggning av byggnaderna har också blivit aktuell i samband med den krisberedskap som samhället arbetar med. Där kan hembygdsrörelsen både ha en roll genom att de har kunskap om värdefulla kulturmiljöer men även som innehavare av sådan samt en viktig samlingsplats som även kan bli en måltavla för en fiende som inser hur viktig våra traditioner och kulturbärare är.
Låt oss därför lyfta värdet av hembygdsrörelsens viktiga roll som förvaltare av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och den historia som är kopplat till dessa på Hembygdsgårdens dag!
FAKTA. HÄR FIRAS HEMBYGDGÅRDENS DAG 2025
Länkar till många av de evenemang som Sveriges hembygdsförbunds medlemsföreningar anordnar Hembygdsgårdens dag 2025 och mer information om dagen finner du här.
”Detta kommer väl uppifrån?”, ”Hur lång tid ska detta få ta?”, ”Vi måste ha en bättre kartläggning över vad som redan görs!”, ”Det finns många filter inom hembygdsrörelsen”, ”Allt går otroligt trögt inom denna stora organisation”, ”Många känner inte ens till att det finns en strategi 2030”.
Detta är några av de kommentarer jag har hört det senaste halvåret. Och som projektledare förstår jag dem. När Sveriges hembygdsförbund genomför en omfattande organisationsöversyn väcker det såklart känslor. Både nyfikenhet och hopp om framtiden för folkrörelsen – men också viss skepsis. Bara namnet organisationsöversyn eller utredning väcker lätt tanken att föreningarna eller förbunden behöver ägna sig åt andra saker. Att göra saker rätt eller göra rätt saker som det ibland brukar heta. Vi gör redan så många bra saker, med ideella krafter, men vi kan vinna ännu mer terräng om vi samverkar kring vissa frågor.
Vi ser att rörelsen på samtliga nivåer tappat mark kring själva ändamålet med att utforska, dokumentera, bevara, förmedla och levandegöra Sveriges kulturarv och kulturmiljöer. Inför framtiden behöver rörelsen till exempel stärka relationerna till andra kulturarvsorganisationer, regionala museer, Nordiska museet, forskarsamhället med mera. Inom lokal platsutveckling och kulturarvet som besöksmål finns fortsatta utvecklingsmöjligheter.
Vi ser att rörelsen på samtliga nivåer tappat mark kring själva ändamålet med att utforska, dokumentera, bevara, förmedla och levandegöra Sveriges kulturarv och kulturmiljöer.
Det är de förtroendevalda som ska driva framtidsdiskussionen och organisationsutvecklingen framåt. Styrelsen för Sveriges hembygdsförbund har skapat tre olika arbetsgrupper som arbetar med framtidens organisering och innehållet och ändamålet med det vi gör. Det handlar om allt från lokal organisering, demokratin inom flernivåorganisationen till hur vi uppfattas både internt och externt.
Som extern projektledare står jag mitt i detta: mellan förväntningar på tydligare svar om en riktning för en organisation på flera nivåer och rädslan för att det ska komma styrning utifrån av hur lokalt hembygdsarbete ska gå till. Trots allt är det ju de lokala föreningarna som med ideella krafter bygger lokalhistorisk kunskap och skapar sociala nätverk. Och det har ju visat sig framgångsrikt – hembygdsrörelsen har överlevt över tid. Samtidigt tappar vi medlemmar och behöver se över vårt ändamål.
Kanske är den stora organisatoriska frågan hur de regionala förbunden och riksförbundet ska mejsla fram en tydligare rollfördelning. Då uppkommer automatiskt frågor kring vad vi vet om föreningarna och hur vi på bästa sätt tar hand om medlemmarnas behov. På vilka sätt kan vi på den regionala och nationella nivån stödja detta och vara öppna för lokala behov?
Kanske är den stora organisatoriska frågan hur de regionala förbunden och riksförbundet ska mejsla fram en tydligare rollfördelning.
Vi ser att mångfalden inom rörelsen är både en styrka och ett hot. Resurserna varierar stort mellan förbunden och mellan föreningarna. Det finns en svag nationell sammanhållning och en brist på kunskap om vad riksorganisationen eller de regionala förbunden gör. Förståelsen skapas nog bara om vi för en dialog som handlar om såväl innehåll som form.
Som någon sa vid ett möte så finns det många filter inom hembygdsrörelsen. Informationen förs inte vidare och medlemmarna drunknar lätt i en massa information och fakta. Alla är inte intresserade av att diskutera övergripande organisatoriska frågor när man i det dagliga arbetet ställs inför problem med läckande tak, obrukbara toaletter eller att bemanningen i gårdens kafé inte fungerar.
Hembygdsrörelsen är ingen toppstyrd organisation, och ska inte bli det. Vi ser att Sveriges hembygdsförbund snarare är en paraplyorganisation än en medlemsorganisation, även om det ibland känns som en blandning. Men någonstans måste riktningen sättas. Att hitta rätt balans mellan riks, regionalt och lokalt är just nu kärnfrågan i översynen. Vi behöver en struktur där varje nivå känner sitt ansvar – men också sitt mandat.
Det är då vi pratar om är en slags mjuk styrning – där förtroende, värderingar och gemensamma mål leder oss framåt snarare än hårda pekpinnar. Vad är det för kultur vi vill bygga? Hur bemöter vi varandra i processen? Hur skapar vi utrymme för såväl ifrågasättande som framåtrörelse?
Hembygdsrörelsen är ingen toppstyrd organisation, och ska inte bli det.
En sak som fastnat hos mig från samtalen med förbunden är bilden av deras roll i det här förändringsarbetet: ”Man måste både vara loket som drar och stå längst bak och putta på.” Den metaforen säger mycket om utmaningen – att vara pådrivande och samtidigt få med sig alla på tåget.
Hittills har mycket handlat om att samla in synpunkter och analysera nuläget. Men nu kommer vi till nästa fas: att börja formulera riktningen. Hösten 2025 presenteras ett mer konkret diskussionsunderlag där olika scenarier och vägval läggs på bordet.
Som projektledare ser jag organisationsöversynen inte som en process som ska ”lägga på” rörelsen en massa ny administration, utan som en möjlighet att ta fram det bästa av det vi redan har – men på ett sätt som fungerar i framtiden. Vi är en stark folkrörelse som funnits länge. Men vi kan bli ännu bättre på att höja blicken, lyssna, samarbeta, kommunicera våra samhällsvärden för att sedan tillsammans ta några steg framåt.
För i slutändan är det ju det handlar om: att både vara loket – och putta på.
FAKTA. Det sker nu inom organisationsöversynen
Sedan hösten 2024 har Sveriges hembygdsförbund bjudit in till två verksamhetsforum för två representanter från samtliga 26 regionala förbund. Förbundet anordnar också öppna digitala möten under rubriken Låt oss samtala om Hembygdssveriges framtid, 22/9, 23/10 och 18/11 klockan 18–20.
Mer fakta om syftet med översynen, underlag och möjliga frågor finns på hembygdsportalen. Där finns möjlighet att komma in med synpunkter och ta del av det som redan gjorts. Inför 2026 års stämma i Härnösand anordnas två uppföljande verksamhetsforum. Samtidigt vill riksförbundet uppmuntra de regionala hembygdsförbunden att fortsätta genomföra regionala dialoger och träffar med föreningarna.
Kan vindkraft etableras på ett sätt som innebär en socialt hållbar industri och attraktiva livsmiljöer? Det är en fråga för ”Samexistens i omställningens tid”, ett projekt som syftar till att utveckla metoder för gemensamma problemformuleringar kring landskapens kulturella och historiska värden i relation till vindkraftsetablering.
Sveriges hembygdsförbund ingår i projektgruppen tillsammans med Svensk Vindenergi, SLU Alnarp och koordinatorn Lablab. Projektet pågår till och med november 2025 och består bland annat av workshops i samarbete med regionala hembygdsförbund och Årdala hembygdsförening i Sörmland och Fasterna hembygdsförening i Uppland i början av juni. Planer finns även på att anordna en workshop under sensommaren i Dalarna.
I samband med vindkraftsetableringar och i de samtal som förs inom projektet är Sveriges hembygdsförbunds roll att företräda både det allmänna intresset och det lokala perspektivet.
– Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö. Det har de flesta hembygdsföreningar rätt till både enligt Århus- och Europeiska landskapskonventionen, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund.
Sveriges hembygdsförbund är i grunden positiva till att ställa om till mer förnybar energi, men förbundet ställer sig neutralt till formen för energiutvinning.
– Inte av politiska skäl, utan för att bevara både natur och kultur med respekt för tidigare generationers värv för kommande generationer. Det bör inte ske på bekostnad av kulturmiljön och kulturlandskapet utan anpassas till den så att bevarande, användning och utvecklande går hand i hand, i enlighet med de nationella kulturmiljömålen, säger Helena Rosenberg.
Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö.
När Sveriges hembygdsförbund hört sig för hos ett antal lokala föreningar har det framkommit att de inte ombetts ha synpunkter på planer för vindkraft i närområdet.
– Antingen har de fått kännedom om att något sådant varit på gång genom att vindkraftsbolagen gjort utskick till allmänheten eller så har de, när de nämnt hembygdsföreningens intresse, fått ett eget möte med exploatören, säger Helena Rosenberg.
Vilken roll kan hembygdsföreningar spela i samråd kring vindkraft? – Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att allmänheten får komma till tals vid förändringar av det offentliga rummet, där vi alla vistas, vilket också gäller landskap på landsbygden, säger Helena Rosenberg.
– Hembygdsföreningar kan företräda det allmännas intresse om de uppfyller vissa kriterier. Därför är det viktigt att de får möjlighet att delta i samråd. Vi hoppas att det här projektet kan leda till att öka samråden med hembygdsföreningar, antingen det är genom inbjudningar från vindkraftsbolagen eller när kommunerna tar fram vindbruksplaner.
FAKTA. Mer om projektet
Projektet Samexistens i omställningens tid pågår november 2024-november 2025. Syftet är att utveckla metod för förflyttning från intressekonflikt till gemensam problemformulering om landskapens kulturella och historiska värden i relation till energiomställningens infrastruktur med fokus på vindkraftsetablering.
I projektgruppen ingår Lablab (koordinator), Svensk Vindenergi, Sveriges hembygdsförbund samt SLU – Sveriges lantbruksuniversitet. Läs mer här.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
