– Både vår kulturbygd och viktig jordbruksmark riskerar att gå förlorad, säger Karin Paulsson, ordförande i Myssjö-Ovikens hembygdsförening.
Regeringen är på väg att både ta bort det kommunala vetot och det nationella förbudet mot uranbrytning. Detta för att på sikt kunna försörja kärnkraftsindustrin med inhemsk råvara. I Oviken i Jämtland finns företag som står beredda att öppna en alunskiffergruva, för att på detta sätt kunna utvinna uran. Men i denna bygd finns ett utbrett organiserat motstånd mot gruvplanerna, som Myssjö-Ovikens hembygdsförening har anslutit sig till.
– Ja, i föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer, säger Karin Paulsson, ordförande i hembygdsföreningen.
– Vi hade uppe frågan vid vårt senaste årsmöte. Då togs ett enhälligt beslut om att vår förening ställer sig negativ till brytning av alunskiffer här i Oviken. Det är ju helt otroligt att man kan tänka sig att bryta alunskiffer här. Det har ju inte fungerat någonstans.
I föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer.
Tidigare i år har Myssjö-Ovikens hembygsförening lämnat sina skriftliga synpunkter i ett yttrande till länsstyrelsen. ”Dammet från slagghögar på flera miljoner ton varje år kommer att förorena stora områden runt gruvan. Föroreningar riskerar att läcka ut och rinna ned i grundvattnet och vad händer då med Storsjöns vatten?” skriver man i detta yttrande. Man påpekar också att många hushåll tar sitt dricksvatten från just Storsjön, och att man från föreningens sida ser med stor oro på hur bygden kommer att förändras. ”Den fina och vackra natur som vi har kommer för all framtid att förstöras”, skriver föreningen.
Hur kommer ni agera framöver? – Vi kommer att fortsätta samarbeta med andra nätverk och föreningar som protesterar mot den planerade brytningen av alunskiffer, säger Karin Paulsson.
Även Näs hembygdsförening i Jämtland har engagerat sig i motståndet mot uranbrytning i området kring Storsjön.
– Ja, vår förening arrangerade en protestmarsch i slutet av förra året, i samarbete med den lokala idrottsföreningen. Vi gick från affären i Fåker till Näs kyrka och uppslutningen var mycket stor, säger Emma Lidar, engagerad medlem i Näs hembygdsförening.
– Det är viktigt att visa att vi värnar den miljö vi lever i och att vi ser till att inte man förstör vårt vatten.
Vår förening arrangerade en protestmarsch.
På regionnivå har Heimbygda, hembygdsföreningarna i Jämtland och Härjedalen, hittills inte tagit ställning för eller emot uranbrytning.
– Det här är så klart en stor fråga för oss inom hembygdsrörelsen, men vi arbetar utefter vår verksamhetsplan och för hela regionens hembygdsföreningar. Vi agerar inte på eget bevåg, säger Trine Amundsen som är ordförande i Heimbygda.
– Inom vår organisation arbetar vi nerifrån och upp, det vill säga om vi får en fråga från hembygdsföreningarna så försöker vi från regionalt håll ge stöd till föreningarna så gott vi kan, förklarar Trine Amundsen.
TIsdagen 26 augusti går flytten av Tarsled missionshus till hembygdsparken Haraberget i Herrljunga. Det kommer att bli finalen på intensiva förberedelser. Huset kommer att likt kyrkan i Kiruna flyttas mycket långsamt med många stopp för att undvika överraskningar. Tarsled missionshus är byggt 1931 och har bland annat tjänat som söndagsskola för generationer av Herrljungabor. Herrljunga hembygdsförening förvärvade fastigheten för fem år sedan. Med sin placering i utkanten av samhället och nära en större väg har det varit svårt att nyttja lokalen för de tänkta ändamålen.
Flyttförberedelser har under sommaren vidtagits, en vacker stengrund finns på plats och som nästa moment ska huset klyvas för att sedan transporteras cirka fyra kilometer på väg till slutdestinationen hembygdsparken. – Vi ser fram emot flytten av det gamla missionshuset. Efter iordningsställande och renovering kommer det att komplettera vår vackra park, som samlings- och utställningslokal för våra många aktiviteter, säger Herrljunga hembygdsförenings ordförande Peter Backenfall. – Vi har tillstånd till att göra själva flytten mellan 18-2100 på tisdagskvällen och har ett fyrtiotal medlemmar involverade i detta utöver transportorganisationen, alla väldigt motiverade, menar Claes-Göran Ahlbom, projektledare från hembygdsföreningen och drivande i arbetet.
En vacker stengrund finns på plats och som nästa moment ska huset klyvas för att sedan transportera 4 kilometer.
Till hjälp har föreningen hyrt in proffs, två kranbilar, en transportorganisation och ett lag snickare. Ansvarig för detta är Fredrik Bertilsson på Fiddes Bygg. Fredrik är full av tillförsikt och utgår från att allt kommer att gå enligt planerna. – Jag har aldrig gjort detta förut, men någon gång måste vara den första, säger Fidde med glimten i ögat. Peter fyller i: – Kan de i norr så kan vi i söder! Skillnaden här är att vi är en ideell verksamhet, som behöver lösa detta utan det stora stöd som satts in i Kiruna. Peter fortsätter: – Vi vill slå ett slag för byggnadsvårdsåret 2025 och passa på att ta vara på det intresse för byggnadsvård som finns i samhället. Att bevara, använda och utveckla kulturarvet är något som inspirerat föreningen i sitt arbete under många år. När huset är på plats kommer man att erbjuda intresserade att hjälpa till för att lära sig praktisk byggnadsvård.
FAKTA. Då går flytten
Flyttarbetet av Tarsled missionshus påbörjas under eftermiddagen 26 augusti, från 14. Själva transporten sker mellan kl 18 och 21 i två omgångar, varvid delar av länsväg 181 kommer att användas.
Missionshuset är beläget vid infarten till Herrljunga från Vårgårdahållet.
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Utmed vissa sträckor saknas dock andra boendemöjligheter än att bära med sitt eget tält. Därför arbetar Riksförbundet Pilgrim i Sverige för att få till stånd fler enkla boenden. Hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och liknande lokaler är av intresse. 2024 genomfördes en pilotstudie finansierad av paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv för att kartlägga förutsättningarna, inklusive knäckfrågor som regler för övernattning i byggnader och försäkringar.
2025 arbetar Pilgrim i Sverige vidare med konceptet Enklare boende, bland annat genom att utbilda coacher med uppdrag att stötta och vägleda cirka åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland. Det handlar om hembygdsföreningar, församlingar och bygdegårdar som får hjälp att starta eller vidareutveckla möjligheten till övernattning – och samtidigt bidra till att bygga upp erfarenhet och kunskap inom projektet.
– Att pilgrimsvandra under flera dagar – ibland upp till 10, 20, 30 eller fler – kräver noga planering. I södra Sverige är boenden med 10-20 kilometers mellanrum ännu inte självklara, eftersom långvandringar inte varit lika vanliga där som i norra Sverige. Men intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden, säger Josefine Schön på Pilgrim i Sverige.
Intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden.
En av de största utmaningarna som identifierats i projektet – och som många har påpekat tidigare – är oklarheten i regelverket kring enklare övernattning. Reglerna är dessutom olika tolkade från kommun till kommun, vilket skapar osäkerhet och bromsar utvecklingen.
– Det handlar ju inte om att driva ett hotell, utan om att tillfälligt erbjuda enkel och tillgänglig logi för vandrare, säger Josefine Schön.
Vid årsskiftet ändrades reglerna för hotelltillstånd – det krävs numera bara anmälan, inte tillstånd. Det är ett steg i rätt riktning, menar Josefine Schön, men fortfarande återstår frågor om vad som faktiskt gäller för enklare boendeformer.
– Brandskyddet är förstås fortsatt viktigt – det finns inget utrymme för att kompromissa med säkerheten. Men för att fler aktörer ska våga öppna upp sina lokaler för tillfälliga vandrare krävs tydligare och mer ändamålsenliga regler, samt förenklingar i processen.
– En annan avgörande fråga är försäkringar. Det behövs en aktiv dialog med försäkringsbolagen för att hitta en rimlig nivå som både skyddar den som erbjuder boende och gör det möjligt att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt.
Pilgrim i Sverige ser att möjligheten att övernatta i församlingshem, hembygdsgårdar eller bygdegårdar skulle ge vandrarna en mer genuin och lokalt förankrad upplevelse.
– Det är i mötet med platsens historia, natur och människor som pilgrimsvandringen blir meningsfull – och det är precis den typen av upplevelse många söker, säger Josefine Schön.
En faktor i den stora framgången för Camino de Santiago i Spanien är enkel tillgång till boende, något som lett till ett kraftigt ökat antal vandrare och samtidigt gett nytt liv åt landsbygden genom fler boenden, kaféer och arbetstillfällen, konstaterar hon.
Det behöver inte alltid handla om boende. En hembygdsförening som upplåter sin toalett, fyller på vattenflaskor, säljer fika eller låter vandrare vila under tak en regnig dag, bidrar till en mer välkomnande vandringskultur. Även att kunna stämpla sitt pilgrimspass eller köpa en påse torrvaror kan vara värdefullt, ser Pilgrim i Sverige.
Men övernattningsmöjligheter är viktiga.
– På vissa orter är hembygdsgården eller församlingshemmet den enda byggnad som realistiskt kan användas för övernattning. I sådana fall kan ett fåtal säng- eller golvplatser vara avgörande – det kan rädda en hel led från att bli ”ovandringsbar”. Utan boende tvingas vandrare bära tält, vilket många vill undvika. Men finns det tak över huvudet vid rätt avstånd, blir leden tillgänglig för många fler, säger Josefine Schön.
– Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större. Det kan vara ett sätt för föreningen att bli mer synlig, relevant och engagerande, både för lokalsamhället och för de som passerar genom det.
Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större.
FAKTA Över 40 pilgrimsleder i Sverige
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Den mest kända leden i dag är Olavsleden, som sträcker sig från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim – en historisk rutt i den helige Olavs fotspår. En annan lång led är Romboleden, Sveriges längsta, som går från Köping till Trondheim och mäter hela 900 kilometer.
För den som vill uppleva en kortare men naturskön vandring finns till exempel sträckan från Jönköping till Vadstena längs Vätterns östra sida – en vandring på lite mer än en vecka. Den följer i den heliga Birgittas fotspår, då Vadstena är ett viktigt vallfartsmål kopplat till henne.
Även Västergötland erbjuder många leder, perfekta för allt från dagsvandringar till flerdagsturer. På Gotland finns dessutom S:t Olofsleden – Gotland, som är cirka 58 km lång och tar ungefär 3–4 dagar att vandra. Källa: Pilgrim i Sverige
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.
Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.
Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.
Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.
Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.
Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.
Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.
I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.
Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.
I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.
Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.
Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.
Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.
Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt
Vad betyder ett torg för en by? Jon Böhlmark: Vad betyder en plats för där människor möts? Skulle man kunna tänka sig att torget som mötesplats funnits i tusentals år och endast nu de sista åren blivit parkeringsplatser? Vi kanske var och en kan börja ana konsekvenserna? Martin Mehlin: Ett torg i varje hembygd är egentligen en rättighet som många byar och brukssamhällen förlorat under de senaste 50–60 åren. I takt med att makten förflyttats från den lokala skalan har också förvaltandet av gemensamma platser i många byar försvunnit eller hamnat på lokala föreningar och enskilda personer.
Hur har arbetet gått till? Martin Mehlin: Projektet tog sin början i diskussioner med lokalsamhället Sollerön och behovet av en gemensam plats på orten. Genom ArkDes Think Thank gavs vi möjlighet att genomföra det här projektet, med förhoppningen att sätta i gång en process som kan leda till ett permanent och levande torg.
Vad händer nu i byn på Sollerön? Jon Böhlmark: Kommunen har sammankallat en arbetsgrupp som arbetar vidare mot genomförande. Planen ska knådas ett varv till och finansiering ska diskuteras. Vi hoppas att den goda samverkan som har rått kan vara del i att förvalta och skapa innehåll på platsen. Då har vi inte bara skapat ett torg i fysisk bemärkelse, utan också byggt socialt kapital.
Hur hoppas ni kunna sprida metoden? Martin Mehlin: Många mindre byar har under många år haft en negativ befolkningsutveckling och när affären, bensinmacken eller skolan försvinner riskerar orter att tyna bort. Vi tror därför att det är viktigt att förstå betydelsen i att det behöver ske något så snart som möjligt – att vända den rådande trenden. Genom att exemplifiera metoden, så som vi gjort på Sollerön, hoppas vi att kommuner och regioner blir inspirerade av att skapa gestaltade platser på fler orter.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
