Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.
Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.
Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.
Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.
Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.
Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.
Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.
I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.
Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.
I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.
Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.
Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.
Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.
Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt
Vad betyder ett torg för en by? Jon Böhlmark: Vad betyder en plats för där människor möts? Skulle man kunna tänka sig att torget som mötesplats funnits i tusentals år och endast nu de sista åren blivit parkeringsplatser? Vi kanske var och en kan börja ana konsekvenserna? Martin Mehlin: Ett torg i varje hembygd är egentligen en rättighet som många byar och brukssamhällen förlorat under de senaste 50–60 åren. I takt med att makten förflyttats från den lokala skalan har också förvaltandet av gemensamma platser i många byar försvunnit eller hamnat på lokala föreningar och enskilda personer.
Hur har arbetet gått till? Martin Mehlin: Projektet tog sin början i diskussioner med lokalsamhället Sollerön och behovet av en gemensam plats på orten. Genom ArkDes Think Thank gavs vi möjlighet att genomföra det här projektet, med förhoppningen att sätta i gång en process som kan leda till ett permanent och levande torg.
Vad händer nu i byn på Sollerön? Jon Böhlmark: Kommunen har sammankallat en arbetsgrupp som arbetar vidare mot genomförande. Planen ska knådas ett varv till och finansiering ska diskuteras. Vi hoppas att den goda samverkan som har rått kan vara del i att förvalta och skapa innehåll på platsen. Då har vi inte bara skapat ett torg i fysisk bemärkelse, utan också byggt socialt kapital.
Hur hoppas ni kunna sprida metoden? Martin Mehlin: Många mindre byar har under många år haft en negativ befolkningsutveckling och när affären, bensinmacken eller skolan försvinner riskerar orter att tyna bort. Vi tror därför att det är viktigt att förstå betydelsen i att det behöver ske något så snart som möjligt – att vända den rådande trenden. Genom att exemplifiera metoden, så som vi gjort på Sollerön, hoppas vi att kommuner och regioner blir inspirerade av att skapa gestaltade platser på fler orter.
Under hösten leder du kursen Brännässlan i människans tjänst. Vad kan brännässlan göra för oss? – Den till synes alldagliga brännässlan är en historiskt viktig kulturväxt och utgör en fantastisk resurs för hobbyodlare och självhushållare. Brännässlan är näringsrik och klassades som en viktig läkeväxt redan under Hildegard av Bingens tid på 1100-talet. I trädgården är den till nytta för både växter och djur då daggmaskar och tvestjärtar gärna övervintrar i brännässlans välutvecklade rotsystem eller i dess ihåliga stam.
Kursdeltagarna får prova nässelspånad, vad är det? – Ordet nässla härrör sannolikt från tyskans ord för nät och redan under vikingatiden användes brännässlans starka fibrer till båttåg och fiskenät. Allmogen kände väl till hur man tog tillvara växtfibern som nyttjades både till säckväv och klädtyg, men de finaste, silkesliknade nässelfibrerna förädlades till nättelduk, nässeltyg.
Finns det något tips om man bränner sig? – Brännässlor kallas dialektalt för nällor och när man blir nällad, bränner man sig på brännässlor. Då kan det faktiskt lindra om man baddar utslagen med brännässlans växtsaft. Om man däremot är nellad, så är man entusiastisk, intresserad, nyfiken och något otålig.
Vilka är Sällskapet Nellorna? – Textilkonstnärinnan och trädgårdsentusiasten Kristina Ignestam är initiativtagare till Sällskapet Nellorna, som sedan hösten 2005 har utformat egna praktiska experiment utifrån de nedtecknade källor och recept vi fått tillgång till. Sällskapet består i dag av sju kvinnor och är ingen regelrätt förening, utan vi delar frikostigt med oss av våra kunskaper om denna stingsliga ört, som vi också presenterar i vår gemensamma bok ”Brännässla – en älskad kulturväxt”.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
År 2010 bodde ungefär 5 000 personer i Malmberget. Fem år senare var det 1 700. Sedan dess har de centrala delarna av orten, inklusive det 13 våningar höga Focushuset, rivits.
Till skillnad från Kiruna byggs Malmberget inte upp på nytt. De invånare som bor ”kvar” har i själva verket flyttat till närbelägna Koskullskulle eller Gällivare. Det kan det dock vara svårt att få ur en trogen före detta malmbergetbo, berättar Lars Israelsson.
– Jag märker att de riktiga malmbergarna säger att de har flyttat till Repisvaara, de säger inte Gällivare.
Repisvaara är en ny stadsdel under uppbyggnad i Gällivare.
– Det har funnits en enorm känsla för Malmberget. Alltid sa man ”solen lyser i Malmberget”, det är tio grader varmare i Malmberget än i Gällivare. Man såg Dundret och solen lyste. Sådana saker kan man inte flytta, säger Lars Iraelsson.
2013 till 2016 ledde Lars Israelsson, som kultursekreterare i Gällivare kommun, ett omfattande dokumentationsprojekt om Malmberget. Bilderna i det här reportaget kommer därifrån. Man gjorde också böcker, filmer och två lokala konstnärer byggde en modell i skala 1:200 som speglade samhället från 1960- till 2010-tal. Sommaren 2016 ställdes allt ut i sporthallen.
– Det blev en enorm final, det kom tusentals personer, många utflyttade återvände.
Vad betydde dokumentationen för samhället?
– Det var en del i sorgeprocessen. Folk har en enorm sorg. De har vuxit upp i de här husen, de har kanske byggt dem, de har inrett dem och sedan är de tvungna att flytta därifrån. Inte på grund av att de saknar jobb, utan för att gruvan som ligger tusen meter under dem ska fram.
Det har funnits en enorm känsla för Malmberget.
När Malmberget såg dagens ljus i slutet av 1800-talet var det tack vare gruvan. Utan det svarta guldet, järnmalmen, hade det inte uppstått ett samhälle just här. Gruvan är både upprinnelse och förgörelse.
– 1888 kom de första till Malmberget. När man byggde upp samhället var det en avgörande förutsättning att bo nära jobbet, gruvan. Det är det man nu får lida för.
Det har hela tiden varit gruvan som styrt, understryker Lars Israelsson. När han själv var barn revs de trähus från tidigt 1900-tal som då utgjorde stadskärnan. Det var 1960-tal, en expansiv period för LKAB. Ny, modern bebyggelse skulle snabbt på plats. Några år senare spärrades stora delar av centrum av för den så kallade Gropen, en säkerhetszon som från 1971 skulle dela Malmberget i två.
Vad saknar du själv mest från Malmberget?
– Kulturlivet och föreningslivet. Det fanns ett fantastiskt Folkets hus och ett speciellt idrottsliv. Och alla kulturskapare, vi har haft många geniala personer i Malmberget. Det går inte att återskapa.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
