Text: Mikael Morberg, projektledare Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
I adventstid börjar planerna för helgernas mat och dryck. Många tar snart fram våra hushållsassistenter för att få hjälp med julbaket, korvstoppningen eller riva potatisen till Janssons frestelse? Kanske har vi en nyinköpt assistent eller så har vi ärvt vår maskin inom familjen. Mina egna minnen går tillbaka till slutet av 60-talet med äppelmostillverkning, brödbak, mammas fruktdrinkar med en närande äggula mixad med apelsin och banan. Men också rädslan för att skada mina barnafingar på de vassa knivbladen i botten av glasmixern eller de roterande rivjärnen. För det var ju en riktig robust och tung maskin med rejäla blad och vassa ståltillbehör.
Besök hos Ankarsrum hembygdsförening Efter höstmötet i oktober med Kalmar läns hembygdsförbund där Ankarsrum hembygdsförening stod värd fick jag möjligheten att besöka Aktiveum, det lokala museet och utställningen ”Hushållsassistenten – 85 års utveckling” som visats sommaren 2025. Där bjöds en kulturhistorisk resa i teknikens fotspår som lockar till reflektioner kring tidernas förändringar och likheter. Här fanns berättelser om normerande könsroller, reklam, teknik- design- och samhällsutveckling under flera decennier. Genom att betrakta hushållsassistenten utifrån perspektiven ”könat kulturarv” eller kris- och beredskap kan vi se hur både kvinnors och mäns arbete format vår materiella historia. Ankarsrum Assistent Original en svensktillverkad hjälpreda i köket sedan 1940. Väl värd en utställning då det är många som kan relatera till den på olika sätt. I många hushåll används fortfarande maskiner från 50- och 60-talen. Här visades ett 30-tal modeller, historiska trycksaker och olika slags tillbehör som samlaren Ernst Gorrisen lånat ut till hembygdsföreningen och i samarbete med Ankarsum Kitchen AB.
Industriellt arv – maskinen som manligt projekt I museet finns en stor samling andra föremål från Ankarsrum, inklusive spisar, kaminer, kylskåp, emaljskyltar och grytor – en upplevelse för de med intresse av svensk design- och industrihistoria. Bruket har anor från 1655 med tillverkning av allt från kanonkulor till badkar och kylskåp. Det var till exempel på Ankarsrums bruk som det moderna kylskåpet utvecklades av de unga studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters och som blev en världsuppfinning vilket lade grunden för världskoncernen Electrolux. När assistenten började tillverkas i Ankarsrum under 1940-talet var det ett exempel på svensk ingenjörskonst och industriell rationalitet. Robust, hållbar och funktionell. Utvecklingen bars av manliga ingenjörer och produktutvecklare. Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia. Den är inte bara ett vardagligt köksredskap, utan resultatet av ett maskulint präglat produktionssystem, med mekanik och precision i centrum.
Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia.
Kvinnlig vardagsarv – köket som arbetsplats Hushållsassistenten var samtidigt ett föremål djupt rotad i kvinnors vardag. Ett oumbärligt verktyg i hemmet i samband med bakning, matlagning och hushållsarbete. En trogen följeslagare och hjälpande hand i ett kvinnligt arbete, ofta osynliggjort och undervärderat.Assistenten kan kanske ses som en teknisk frigörelse precis som tvättmaskinen. Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet. Samtidigt har assistenten varit en symbol för just det könade ansvar som kvinnor historiskt burit för omsorg om hem, familj och matlagning. I utställningen möter vi kaffekvarnen, ett nytt specialtillbehör med broschyrtexten ”Kaffe på rätt sätt”. I ett tidningsreportage i Husmodern läser vi om en stor Assistent-tävlan ”Min bästa bjudning” med rubriken Planering, god mat och stämning. Tre husmödrar vinner här varsin som det heter utmärka permanenta och mekaniska ”hembiträden” för sina förmågor att som goda husmödrar med små medel skapa de bästa bjudningarna.
Förändrade könsroller – från nödvändighet till passion Under senare årtionden har hushållsassistentens roll förändrats. I dag används den av både män och kvinnor utifrån ett växande intresse för matlagning som hobby snarare än ren nödvändighet. I sociala medier och matlagningsprogram syns den ofta som ett designobjekt – en statussymbol i det moderna köket. Det kan sägas spegla en bredare förändring mot mer jämlika könsroller, där köksarbete inte längre är exklusivt kvinnligt. Samtidigt bär maskinen fortfarande spår av sin historia – både i sin form, sin funktion och i de olika berättelser som omger den.
Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet.
Ett gemensamt kulturarv Genom att lyfta både det manliga och kvinnliga arvet kring hushållsassistenten kan vi betrakta assistenten som ett gemensamt kulturarv. Två världar förenas: den mer industriella och den vardagliga sfären, det tekniska och det omsorgsfulla. Föremålen bär på komplexa berättelser om arbete, identitet och samhällsförändringar. Att betrakta hushållsassistenten som just ett könat kulturarv öppnar upp för samtal – om hur teknik och hemmets föremål påverkar våra liv, och hur könsroller formas och omformas. Vardagsföremålen blir nycklar till vår gemensamma historia.
Hushållet som beredskapscentral – hushållsassistenten i kristider I osäkra tider – oavsett om vi talar om krig, pandemier eller störningar i försörjningskedjor – blir hemmet åter en plats för beredskapstänk. När intresset för prepping och självförsörjning ökar, får hushållsassistenten en nygammal roll som ett centralt redskap i vardaglig krisberedskap. Historiskt har den hjälpt till att effektivisera matlagning i hemmet, särskilt under ransoneringstider. Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig – genom att baka bröd, konservera grönsaker och ta vara på alla resurser. Maskinen blev ett sätt att öka hemmets kapacitet, att göra mer med mindre. Dessa funktioner har i dag fått ny aktualitet. Hushållsassistenten lyfts fram som ett robust, mekaniskt redskap som möjliggör självförsörjning utan beroendet av avancerad teknik eller externa tjänster. Den kan användas för att baka eget bröd, göra sylt, mala kött och tillverka mat från grunden – allt sådant som stärker hushållets motståndskraft mot störningar i samhället. Att maskinerna var tekniskt hållbara är en viktig aspekt. Många hushållsassistenter från 1950-talet fungerar fortfarande, och reservdelar tillverkas än i dag. Maskinen utgör ett bra exempel på en mer långsiktig design – ett centralt värde inom beredskapstänk.
Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig.
”Mjuk” beredskap Hushållsassistenten speglar hur könsroller även påverkat beredskapen. Den kan sägas stå för den ”mjuka” beredskapen – omsorgen om hemmet, näringen, det praktiska vardagsarbetet. Historiskt ofta axlat av kvinnor, men i dag delat av fler i hushållet. När beredskapstänket alltmer blir ett gemensamt ansvar, kan hushållsassistenten ses som en symbol för hur teknik, tradition och trygghet möts i köket. Hushållsassistenten är då inte bara en maskin ett föremål– den blir ett dokument över människors liv, arbete och sociala relationer. Genom att undersöka och förstå dess plats i relation både inom industrihistorien och dess funktion i hemmets vardagsliv ser vi hur kön, teknik och kultur samverkar. I jästdegens rytm och gjutjärnets tunga maskinkropp ryms berättelser som förtjänar att lyftas fram lite extra så här i juletider.
Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). Foto: Mikael MorbergLisbeth Svensson, mångårig ordförande i Kalmar läns hembygdsförbund och hedersmedlem i Sveriges hembygdsförbund.
FAKTA. Hushållsassistentens historia i korthet
1940: Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). I originalförpackningen ingick en kokbok med recept anpassade för kristid, särskilt utformade för att hushålla med begränsade råvaror.
1962: Produktionen flyttas från Stockholm till Motala.
1969: Produktionen flyttas till Ankarsrum, där den fortfarande tillverkas – nu under namnet Ankarsrum Assistent Original.
2025: Firades 85-årsjubileet med en stor utställning i Ankarsrum, som invigdes den 16 maj. Här visades ett trettiotal modeller, tillbehör och historiska dokument, inklusive kokböcker.
Källor: Ny teknik, Ankarsrum Sweden, Wikipedia, Lokala livet, Dagens Vimmerby.
Första advent och julmarknadsdags. Ett tillfälle som lockar många besökare till landets hembygdsgårdar. Hantverksförsäljning, fika och lotterier hör till det vanliga. Ett antal föreningar bjuder in till grötfest och grötagille. I de listade evenemangen på Sveriges hembygdsförbunds sajt finns även kransbindning hos Sätterstabygdens hembygdsförening. Eslöfs hembygdsförening bjuder på en föreläsning om konstnären som gav oss många av julens mest kända bilder, Jenny Nyström. På Eslövs stadsmuseum vankas även en utställning med julkalendrar och Pepparkakshus 2025, en väldoftande utställning med fantasifulla pepparkakskreationer.
Advent pågår som bekant ända fram till jul. Utöver fysiska evenemang finns det föreningar som satt ihop adventskalendrar på olika teman. Rumskulla Hembygdsförening presenterar i år Berättelsen om Harrys Livs. Under fyra söndagar fram till jul, med start den 30 november, tas lyssnaren med på en resa från 1880-talet till tidigt 2000-tal via fyra generationers lanthandlare och den tid de levde i. Lyssna och läs mer på https://www.rumskulla.se/adventskalender-2025/
Kinna hembygdsförening planerar en julkalender med nya luckor varje dag på Facebook. Föreningens byggnader kommer presenteras, varvat med en resumé av årets evenemang. Till kalendern hör en frågesport, med chans att vinna priser.
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Kris kan skapa kreativitet. Det kan Marita Sköldberg intyga. När tidningen Kyrkokörjournalen, där hon varit redaktör i 14 år, plötsligt lades ner av besparingsskäl tog en egen idé snabbt form. Under cirka 15 månader besökte hon många hundra kyrkogårdar i Sveriges alla landskap. Nu är resultatet här: Boken ”Upptäck Sveriges kyrkogårdar”.
På 300 sidor presenteras 450 kyrkogårdar med text och bild samt mer allmänna inslag om det kulturarv som kommer till uttryck på våra kyrkogårdar.
Hur var det att se Sverige med kyrkogårdarna som utgångspunkt? Vad ger det för bild av landet, historiskt och i dag? – Skillnaderna mellan olika delar av landet har blivit väldigt tydliga. Det är självklart när det gäller växter – långt norrut är det mest björkar, sen blir det lönnar, lindar, kastanjer och allt mer exotiskt ju längre söderut man kommer. Men det finns många andra exempel. Att Sverige blev märkt av världskrigen syns till exempel på krigsgravar framför allt på Västkusten och i Skåne. Stora klasskillnader är allra mest uppenbara på bruksorter och i landskap som Sörmland med många herrgårdar – där finns det gott om enormt pampiga gravmonument bredvid små stenar och kors. I mitten på 1900-talet skulle klasskillnaderna i stället helt raderas, över hela landet. En insikt är att föräldrar i alla tider har sörjt sina barn väldigt djupt, även när barnadödligheten var stor. Det finns väldigt gripande barngravstenar från 1800-talet.
Vad gör kyrkogården till en intressant destination för fler än de närmast berörda? – Om man bortser från det uppenbara, kyrkogården som plats för att sörja och minnas, tycker jag att det finns tre ”huvudvärden” som i sin tur innehåller en mängd olika ”undervärden”. Kyrkogårdar är museer, botaniska trädgårdar och friluftsområden. Och så är de också en provkarta över mänsklig kreativitet.
I boken tipsar du också om några av de initiativ som finns för att levandegöra kyrkogårdarna som kulturarv, som kulturgravar.se och kyrkogårdsvandring.se. Hur ser du på kyrkogårdens potential som historieförmedlare? – Det finns en enorm potential, det är bland annat därför som jag har gjort den här boken. Kyrkogårdarna berättar om Sveriges historia de senaste 200 åren kanske tydligare än något annat, men de syns nästan inte i turist- och historieböcker. Jag hoppas att det ska förändras. Jag önskar att lärare ska ta med skolbarnen ut på kyrkogården. Och att fler församlingar, förvaltningar och föreningar ska starta studiecirklar, spela in filmer, göra kyrkogårdsbeskrivningar, inbjuda till vandringar.
Har du några favoriter bland landets kyrkogårdar? – Vilka som blir favoriter beror mycket på tillfälligheter: årstiden, vädret, min sinnesstämning, tiden på dagen. Allra bäst är strax före skymningen en solig dag med lite moln. Men okej, det får bli en rad favoriter och de kunde varit många fler: Jämshög i Blekinge för variationen, Harplinge i Halland för fantasifullheten, Norra Vi i Östergötland för ljuset, Skogskyrkogården i Karlskoga för dramatiken, Husby-Ärlinghundra i Uppland för minneslunden, Gamla kyrkogården i Gävle för konsten, Söderhamn i Hälsingland för blomsterprakten, Tännäs i Härjedalen för fjällvyn, Nederluleå i Norrbotten för sommarängen. Min favoritgravsten finns på Barkeryds kyrkogård i Småland, några meter från min pappas grav.
Hur ser den ut? – Det är ett citat som jag tycker är så otroligt roligt och som kittlade mig till att rota fram ett helt fantastiskt kvinnoliv: ”Hans krafter egnades åt skulder och skatter, hennes i att väfva matter.” Margareta Andersdotter, på gravstenen står det Margreta, blev 99 år och var en konstväverska av rang.
Arbetet har lett till fortsatt nyfikenhet på ämnet skriver du, har du redan nu planer på att återkomma till kyrkogården? – Det närmaste är att göra en bordsalmanacka med en kyrkogårdsbild för varje dag på året. Jag har åtskilliga tusen bilder från mina resor, men jag måste komplettera för vintermånaderna. I vår har jag ett par föreläsningar inbokade och det finns idéer på fler böcker och artiklar. Men jag vill se hur den här boken landar innan jag bestämmer något, och jag är öppen för förslag.
Varje sommar, i 15 år, har Runmarö hembygdsförening satt upp lokalhistoriska teaterföreställningar. Alltid nyskrivet, alltid utsålt. Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer, i åldrar från 6 till 85 år.
– Runmarös historia är som så många andra skärgårdsöar full av spännande händelser de senaste tusen åren. För att hitta dem har vi fått leta i arkiv, tidningslägg och intervjua öbor, vilket ofta har varit en utmaning. Inte alla har velat berätta, eller ”skvallra”, säger Maria Östberg Svanelind.
Hon är föreningens ordförande och har de senaste åren även varit producent för Runmaröspelen.
– Utflyttningen från Runmarö har varit lika stor som i annan glesbygd så det har varit svårt att hitta personer som kan berätta. Till vår hjälp har vi haft historikern Pia Landelius och Runmaröbon Ann Forslund. Och förstås vår fantasi! Vi har aldrig sagt att vi återger skeenden exakt som de var. Vi har tagit oss ett visst, ibland stort, mått av konstnärlig frihet, fortsätter hon.
Vissa somrar har teaterföreställningen ackompanjerats av en utställning på samma tema som visats på hembygdsgården.
Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer.
Runmaröspelen bildades 2010 på initiativ av en grupp Runmarökvinnor, både fastboende och fritidsboende. Bland dem fanns regissören Judith Hollander som med sin passion för amatörteater under många år varit en drivande kraft, berättar Maria Östberg Svanelind.
Katti Björklund började som kontrabasist i uppsättningarna. De tre senaste åren har hon skrivit manus och varit regiassistent – dels till Judith Hollander, dels till Peter Lagergren, som är dansare och koreograf och också stått för regin. Researchen har fördjupat hennes kännedom om ön.
– I flera fall har det vi berättat om varit stora historiska skeenden, speglat i den lokala historien på lilla Runmarö.
Ett exempel är 2024 års uppsättning ”Hundra riksdaler”, om fosterbarn och änglamakerskor.
– Runmarö och andra skärgårdsöar tog emot enormt mycket fosterbarn under årtiondena kring förra sekelskiftet. Många fick det bra, men en del for väldigt illa. Det är svårt att skildra i en familjeföreställning, men jag tycker att vi lyckades.
Trots att det rör sig om händelser långt tillbaka finns i vissa fall en oro att efterlevande ska ta illa upp. Den typen av diskussioner föregick både ”Hundra riksdaler” och 2025 års pjäs ”Masen som försvann”, som handlar om ett mord som begicks år 1889, berättar Katti Björklund.
– Det är en händelse som det har snackats om sedan dess. August Strindberg bodde på Runmarö den sommar då mordet begicks, och han lyfte in det i novellen Silverträsk. Vi grävde i arkiv och fick fram en del nytt, men det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Historien i grova drag är att en äldre urmakare från Dalarna kommer till Runmarö. Snart visar han sig vara en bedragare. Därtill slår han sin unga hustru. En grupp Runmaröbor går samman för att tala honom till rätta. Eller? Har de bestämt sig för att döda honom? Det är i varje fall så det slutar.
I Runmaröspelets version blir berättelsen ”en grekisk tragedi i Runmarö-version med sång, musik och dans”. Responsen blev positiv.
– En familj kom fram och berättade för en i ensemblen att de blivit jätteglada. Det var deras gård det handlade om. Deras släkt hade i och för sig kommit dit senare, efter detta.
Det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Katti Björklund har arbetat med teater på olika sätt i många år, både i fria grupper och på deltid med interaktiv teater. Hon är van att arbeta med improvisation, något hon använt även i arbetet med Runmaröspelen. Att arbeta med amatörer och ideella resurser kräver inkänning.
– Alla kan inte bära lika mycket, det är viktigt att fördela på gruppen.
Vad har det inneburit för din relation till bygden att arbeta med Runmaröspelen?
– Det har varit ett jättebra sätt att komma in och lära känna folk. Det är också väldigt kul att få tillfälle att skriva dramatik, att skriva för en så stor ensemble och publik.
I skånska Vittsjö har Malene Langborg de senaste åren drivit en världsunik verksamhet. Brickbandmuseum – med över 200 unika brickband – en hantverkstradition och hemdekoration som sträcker sig tillbaka till sent 1T800-tal. Men nu är det slut. Efter en hjärtoperation både vill och måste Malene Langborg prioritera annorlunda, berättar hon på telefon.
–Jag blev opererad i hjärtat i somras. När man går igenom något sådant så är det som att livet blir så värdefullt och närvarande. Man tänker lite djupare tankar. Det satte i gång en önskan att förändra något i mitt liv och att göra något annat. Som det är har jag också dålig arbetskapacitet, den energi jag har måste jag använda till något som ger en inkomst. Jag tjänar ingenting på Brickbandmuseum.
Vad önskar du ska hända med din samling? – Jag önskar att brickband förblir en inredningsdetalj som man kommer ihåg. Det hade varit så jättesynd om den försvann. Den är rolig, en praktisk och vacker grej som man kan sy själv. Det vore fint om det arbete jag har gjort de här åren kan fortsätta.
– Det enklaste hade varit om jag kunde bort samlingen, men det har jag inte råd med, jag har tagit av min egen ekonomi genom åren för att bekosta samlingen. 225 brickband måste ha ett värde? Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Hur uppstod Brickbandsmuseum? – När jag var barn på 1970-talet hade min farmor i Danmark, där jag kommer ifrån, ett brickband på väggen i köket som jag tyckte mycket om. Några år efter hennes död hittade jag ett brickband i en second hand-butik och blev väldigt nostalgisk. Jag köpte det, och sedan fler. Plötsligt hade jag en liten samling. På den vägen var det.
Är det några brickband du är särskilt fäst vid? – Ja. Jag har faktiskt 235 stycken, inte 225. Jag vill behålla tio stycken. Om någon ber mig hålla ett föredrag är det bra att ha tio stycken, som är representativa för tidsepoker och handarbetstekniker. Ett av mina favoriter är här från Vittsjö, där det står broderat, enkelt men supervackert, anno 1935. Det finns också några trycka orange 1970-talsbrickband som jag tycker är så fina.
När hade brickbanden sin storhetstid? – Jag har letat efter en brickbandsvetare i alla dessa år, en textilexpert, men utan att hitta någon. Jag har räknat ut att brickband förmodligen uppfanns i slutet av 1800-talet och började bli vanligt i början av 1900-talet. På 1920-talet hade det spritt sig, då hade många ett sådant i finrummet.
Vad vill du göra i stället för att driva Brickbandmuseum? – Medan museet var i gång hade vi ibland musikkvällar. Det vill jag fortsätta med, det var väldigt roligt. Jag spelar gitarr och sjunger, det är en del av mitt arbetsliv.
FAKTA. Kort om brickband och Brickbandmuseum
Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. Malene Langborgs äldst daterade exemplar är från 1896.
Brickbandmuseum etablerades 2018 i Skåne, flyttade till Öland i fem år och har sedan 2024 åter varit beläget i Skåne.
Den som vill veta mer, eller eventuellt är intresserad av att ta över samlingen, kan kontakta Malene Langborg direkt. Se Detnya.brickbandmuseum.se
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
