Arkivens dag är en årlig nationell temadag som sedan 1998 arrangeras den andra lördagen i november. Syftet är att skapa förståelse, intresse och engagemang för den del av vårt gemensamma kulturarv som ryms i medlemsorganisationernas arkivsamlingar. Initiativet är ett samarbetsprojekt mellan olika typer av arkivinstitutioner som Riksarkivet, landsarkiven, näringslivsarkiv och andra privata arkiv.
Att besöka och forska i svenska arkiv är gratis. På Arkivens dag äger många aktiviteter rum där historien kommer till liv. I Gislaved uppmärksammas den finska arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget, Arkivcentrum Dalarna visar historien om den organiserade fritidens framväxt under, i Nora ställs frågan ”Hundra år av fri tid – vad har vi gjort?”. I Umeå firas det en hel vecka med bland annat ett synliggörande samtal om hemmafruepoken mellan Maj-trilogins författare Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund under rubriken ”(Best of) Hemmafru”.
På Arkivensdag.nu finns information för arrangemang i hela landet.
– Vi har totalt 25 000 timmar inspelat material från hela Sverige, lagrat på allt från rullband och grammofonskivor till vaxrullar. Det är fascinerande att detta historiska material nu används för att förbättra framtidens teknik, säger Annette Torensjö, chef för Avdelningen för arkiv och forskning på Isof i Uppsala.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) har påbörjat ett samarbete med Kungliga bibliotekets KB-labb och AI Sweden, det nationella centret för tillämpad artificiell intelligens. Syftet är att träna nya språkmodeller med hjälp av äldre talinspelningar och på så sätt förbättra språkmodellernas förståelse för dialektal variation.
Inspelningarna i Isof:s arkiv sträcker sig över mer än hundra år.
– De första inspelningarna är från 1890-talet, på vaxrulle. Det var en tid när många flyttade från landet till stan, vilket gjorde att man inom forskningen började fundera på vad som i det läget händer med våra dialekter, berättar Annette Torensjö.
Merparten av inspelningarna är gjorda från 1935 till 1970.
– Under den här perioden åkte man ut och pratade med människor på landsbygden i hela landet för att få en kontuinitet i inspelningar från olika dialektområden. Sedan 1970 har resurserna minskat. I dag gör vi dialektinventeringar som punktinsatser i särskilda forskningsprojekt.
Hur är det med svenska med brytning, är det också något ni dokumenterar? – Vi har inte aktivt dokumenterat hur man bryter på svenska, men vi har deltagit i några samarbeten kring språkmiljöer där svenska talas av människor med invandrarbakgrund. Vi har också fått en större donation från en forskare som intervjuade ungdomar i Stockholmsområdet, framför allt under 1980-talet. Där finns inslag av förortssvenska.
Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar.
I de flesta fall är dialektinspelningarna gjorda som intervjuer eller samtal om ämnen som exempelvis vardagsliv, traditioner och folktro. Något annat som är vanligt är systematiska uppteckningar av ortnamn, gårdar och byar. Innehållet ska emellertid inte analyseras i det nya projektet, som är helt inriktat på förståelse av vad som sägs.
Vet ni vad de språkmodeller som nu tränas på dialektförståelse ska användas till? – Inte exakt. Men det är fantastiskt att vi med vårt material som har så lång kontinuitet kan bidra till samhällsutveckling på det här väldigt tydliga sättet. Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar. Själv är jag från Nässjö i Småland och det innebär att jag ofta kopplas till personlig service, på grund av mina ”r”.
Genom att språkmodellerna tränas i extremer förfinas träffsäkerheten.
– Det är inte så många som pratar som de gör på våra inspelningar från förra sekelskiftet.men det är ett bra komplement för att skapa förståelse hos språkmodellerna för den variation som kan förekomma. Våra inspelningar bidrar till att datorerna blir smartare. De behöver ett stort underlag. Man får bättre svar när man söker på engelska, och det är eftersom de har ett större material att söka i på engelska än på svenska, säger Annette Torensjö.
För att underlätta arbetet har Språkbanken Sam, en avdelning inom Isof med ansvar för att främja språkteknologi i Sverige, anställt en digitaliseringsassistent för att arbeta med det ljudade materialet. Vissa inspelningar kan också behöva anonymiseras på grund av känsliga uppgifter.
– I princip tillgängliggör vi så mycket som möjligt med hänsyn till befintliga lagar och forskningsetiska principer. I praktiken innebär det begränsningar för vissa material och användningar. För äldre arkivmaterial är det ganska okomplicerat, så vi har börjat med att tillgängliggöra det, säger Rickard Domeij, föreståndare för Språkbanken Sam på Isof.
För privatpersoner eller föreningar som vill bidra till att utveckla arkivet finns stora möjligheter, säger Annette Torensjö. För arkivtjänsten Folke är behovet stort av transkribering av det handskrivna materialet.
– Något alla kan göra är att gå in och skriva rent handskrivna äldre uppteckningar. Det behöver vi hjälp med. Där förlitar vi oss på medborgarforskningen, den är jätteviktig. Vi har väldigt stora samlingar och saknar möjlighet att renskriva allt.
En natt i januari 1849 slår någon ihjäl Karna Larsdotter i hennes eget hem i Revinge utanför Lund. Hennes båda små barn, tre och sex år gamla, blir vittnen till mordet. Varför måste Karna dö och vem är mördaren?
Det är premissen för ”Missgärningar”, Petra Nybergs debutroman från 2021 där berättelsen om Karna och det rättsliga efterspelet är baserat på verkliga händelser. Uppföljaren ”Edsvurna” är planerad att ges ut hösten 2024. Petra Nyberg föreläser också om både historiska företeelser och om arkivforskning som utgångspunkt för skönlitterärt skrivande.
– Allt finns i arkiven. Det gäller bara att ha tålamod och nyfikenhet. Ett tips är att aldrig ge upp. Tänk på att det finns många fler arkiv än de mest kända, som Riksarkivet och stadsarkiven.
Hur börjar man och var börjar man? Finns det några särskilda arkiv som är värda att söka sig till för uppslag och underlag? – Var man börjar beror helt på vilka intressen man har. Själv är jag osunt intresserad av mord och elände så jag började i databasen ”Avrättade”. Annars kanske man stött på någon spännande historia eller något intressant människoöde i sin släkt- eller hembygdsforskning.
– Är man, som jag, intresserad av mordhistorier är ett tips att skärskåda död- och begravningsböcker och husförhörslängder. Det står ofta någon notis som väcker nyfikenhet.
– Det behöver förstås inte vara mord men om man tänker sig att skriva skönlitterärt så ska det gärna vara någon konflikt eller gåta som väcker läsarens nyfikenhet. Kanske hittar du något människoöde, en ogift mor med flera oäkta barn som till slut utbildar sig till barnmorska eller ärver en stor summa pengar. Bara fantasin sätter gränser.
Allt finns i arkiven.
Var började du i den trilogi som inleddes med ”Missgärningar” och därefter ”Edsvurna”? – Idén till ”Missgärningar” fick jag som sagt av en kort notis i databasen avrättade. Där fanns uppgifter om att en dragon vid namn Nils Grahn avrättats 1850 på Dalby galgbacke för mord på sin hustru. När jag letade efter mer information om fallet nystades en helt otrolig historia upp. Den äldsta av de två berättelserna i min kommande roman ”Edsvurna” hittade jag också i avrättade-forumet. I båda romanerna har jag också en nutida ramberättelse där man får följa arkivarien Emma och hennes familjs historia.
Domen för mordet på Karna 1849 har jag förstått att du hittade i en dombok. Det är ett bortglömt mord, till skillnad från flera andra kända skånska mord. Vad var det som fångade ditt intresse för fallet – som fick dig att se att här finns en historia? – Det innehöll så otroligt mycket, både en passionerad kärlekshistoria, mord, otrohet, utsatta barn men framförallt var det ovanligt då så många personer var inblandade. Hela fem stycken, två män och tre kvinnor, blev dömda till döden för inblandning i mordet på Karna.
De uppgifter som finns i arkiven, hur nära eller långt ifrån en roman är de? Är det som gnistor till en berättelse? Hur går man vidare, var hittar du scener, miljöer och dåtida ord och begrepp? – Berättelserna i domböckerna passar ofta som underlag för en roman, men det krävs en hel del fantasi. Det som intresserar mig är människors motiv, tankar och känslor. Detta är oftast inte så framträdande i domstolsprotokollen, utan man får använda sin föreställningsförmåga och bygga på med andra källor såsom minnesuppteckningar och tidningsartiklar. Just i det här fallet är rättegångsprotokollen som ”Missgärningar” bygger på ovanligt detaljerade och innehåller många oväntade detaljer som jag tagit med i min roman. Till exempel berättar en av huvudpersonernas mor att hon och dottern klättrade upp i kyrktornet till Torna Hällestads kyrka för att hämta fett från kyrkklockans kläpp då hon hört att detta ämne var otroligt giftigt. De bakade sedan in fettet i bullar som de skulle bjuda Karna på för att förgifta henne!
Säg att man har blivit varse en spännande historia, i sin egen släkt eller socken, som man vill göra något av. Hur går man tillväga? Finns det kurser att gå, något att läsa eller annan hjälp för att komma framåt? – Jag har alltid skrivit, redan som barn skrev jag små böcker och tidningar. Jag har också arbetat som skribent på en tidning plus att jag skriver mycket i jobbet, så att någon gång skriva en roman har alltid funnits med mig. Sedan tog min första bok ungefär tio år att skriva så det krävs en hel del arbete, speciellt om man, som jag, arbetar heltid. Startpunkten för mitt romanskrivande var när jag gick en kurs i att skriva historiska romaner vid Linnéuniversitetet.
– Men man måste inte ha som mål att skriva och ge ut en roman. Det är en ganska hög tröskel för att få ge ut böcker. Man kan skriva ner sin berättelse och kanske ge ut på egen hand via Book on demand eller någon annan självpubliceringstjänst. Det finns också många andra sammanhang där man kan berätta sin historia, kanske skriva en artikel till tidskrifter som Släkthistoria eller Släkthistoriskt forum, eller hålla föredrag.
Du håller just historiska föredrag, bland annat ”Olivia Sandberg – barnamörderska” och ”Om moderns oförvitliga klemande” – om Malmö hospital. Vad är skillnaden, i stora drag, mellan att gestalta historiska öden i romanform och i föreläsningsform? – Bakom både föredrag och skönlitterärt skrivande ligger min nyfikenhet. Jag hittar historier i arkiven som jag bara måste få veta mer om. Barnamörderskan Olivia hittade jag en bild på i en fångrulla. Hennes utseende fångade mig. Hon skulle kunnat vara en modern ung kvinna, bilden var så levande. Jag forskade i hennes öde som visade sig vara både fruktansvärt och gripande. Om henne har jag både gjort en utställning, en webbsida och föredrag.
– Föredraget ”Om moderns oförvitliga klemande” handlar om hospitalsarkiv och meningen är en beskrivning av orsaken till en av patienternas sjukdom kombinerad med ”faderns orimliga stränghet.” Intresset för hospitalsarkiv kommer sig av att jag hittade en rulla över patienterna på Malmö hospital 1841 och i den kan man läsa de mest fantastiska beskrivningar av de intagna patienterna, en helt annan och djupare bild än den man får av vanlig släktforskning. Den ger samtidigt en bild av tiden och samhället då den kom till.
Varifrån kommer ditt historieintresse, och hur tog det denna berättande form? – Jag har så länge jag kan minnas haft ett stort intresse för historia och det förflutna, av att läsa historiska skildringar och vara i historiska miljöer. Som tioåring tog jag ofta själv bussen till stan och gick i flera timmar på Malmö museum. Mina favorit-tv-program och filmer var historiska, som ”Huset Silfvercronas gåta” där två barn reste i tiden. Som jag nämnde tidigare har jag alltid också tyckt om att skriva och att kombinera dessa två intressen har kommit naturligt.
I ”Missgärningar” skildras inte bara historiska miljöer, utan även dagens Lund och Revinge. Och inte minst Landsarkivet där huvudpersonen Emma jobbar. Hur ser din relation till arkiven ut? – Jag tillbringar åtta timmar om dagen på arkiv eftersom jag arbetar där, på Riksarkivet i Arkivcentrum Syd. Huvudpersonen Emma bygger på mina egna erfarenheter som arkivarie även om hon inte är jag. I mitt skrivande har jag använt mig av många andra arkiv, en favorit är Folklivsarkivet, som också finns på Arkivcentrum Syd och Dialekt- och ortnamnsarkivet också det en del av Arkivcentrum. Annars vill jag också tipsa om Kungliga bibliotekets tidningsarkiv där man via deras hemsida kan söka i digitaliserade dagstidningar från hela Sverige och från första utgivningsdag fram till 1924 (äldre än hundra år gamla).
Vad gör du just nu? – Jag har precis avslutat min andra roman ”Edsvurna” som kommer ut under hösten. Jag kommer att ha ett föredrag på Malmö stadsarkiv om arbetet med den i november och jag föreläser också om arkivkällor som underlag för romanskrivande. Det föredraget går också att lyssna på via Riksarkivets youtubekanal, under ”lunchföredrag”. När jag samlat kraft ska jag sätta i gång att skriva på del tre i min trilogi.
FAKTA. Användbara tips för att skriva om historia från Petra Nyberg • Nationell arkivdatabas (NAD) • Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningar • Svenska dagbladets historiska arkiv 1884 – idag (prenumeration krävs) • Svenska akademins ordbok SAOB • ISOFF – Institutet för språk- och folkminnen (inkl. receptkarta) • Folklivsarkivets samlingar – uppteckningar och fotografier • Malmö Stadsarkivs bildarkiv • Stockholmskällan • Digitalt museum
Hösten 2023 reste vi runt i Östergötlands 13 kommuner. Vi träffade fler än hundra kvinnor som handarbetar på något sätt. Resan förde oss genom ett vidsträckt landskap med en hänförande natur. Ett platt landskap med åkrar som sträcker sig så långt ögat når, skogar av gran, små och stora sjöar, smala skogsvägar, snabba motorvägar, berg och dal, stad och landsbygd. Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort. Det finns många lager att ta hänsyn till när vi ska berätta den specifika berättelsen från respektive kommun.
Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort.
Finns det skillnader och unika inslag beroende på var man rent geografiskt befinner sig? Ja, vi har uppmärksammat skillnader och i bilen efter våra möten har vi haft möjlighet att reflektera och prata igenom det vi har fått höra. Väldigt ofta har vi varit så uppfyllda av den positiva energi som genomsyrat våra möten att vi bara tagit med oss den och njutit av den närvaron, medvetna om att allt är sparat i ljudinspelningar, bilder och illustrationer.
Vi har styrt så lite som möjligt och låtit samtalet flöda fritt med en tidsrymd som tillåtit orden att komma fram. Hur ofta tar vi oss tid att lyssna på vad någon verkligen har att säga, utan att själva kommentera med egna erfarenheter? Det är svårt, det får jag själv jobba med varje gång jag lyssnar på någon, därför behöver man tid i ett samtal när man intervjuar, så personen verkligen ska få säga sitt. Vi har spelat in samtalen och sedan transkriberat dem för en ”rå” nedskriven text för vidare bearbetning. Detta är ett viktigt verktyg för att kunna vara fri i samtalet och för att få tid för fotografering och illustrationer.
Att vi är två personer som har utfört intervjuer och samtal har varit en förutsättning för hinna med att dokumentera med bild, video, illustration och ljudinspelning.
Vem har vi träffat? Vi har träffat kvinnor som väver, knypplar, stickar, virkar, tovar, broderar, spinner, i det vardagliga livet, antingen själv eller i en syförening, på stickkaféer, man träffas på sy-lan, och andra mötesplatser där man både kan köpa garn och sitta ner för en stunds stickning tillsammans och ta en fika. Vi har träffat entreprenörer som arbetat eller arbetar med dräktsömnad, återbrukssömnad, väveri, ullspinneri, linodling och vi har träffat hemslöjdskonsulter.
Vävgruppen i Österbymo. Foto: Projekt Östgötaduken
Vi frågar oss, vad är värdet av handarbete? Alla dessa kvinnor har med glädje öppnat dörren för oss och bjudit på go fika och underbara samtal har uppstått om deras genuina intresse för sitt handarbetande. De har visat upp en fantastisk skatt av mattor, från trasmattor till dubbelmönstrade mattor (olika på under- och översida) mattor med tussar av ull, broderade dukar, lakan, blusar, handsydda dopklänningar från förr, knypplade spetsar, knypplade hattar, stickade tröjor med enkla och mycket komplicerade mönster, vantar, mössor, sockar, tovade hattar, väskor, väggbonader, garner i ull, lin, bomull i alla färger, tjocklekar och olika kvaliteter, vävda dukar med traditionella mönster, virkade varelser, virkade sjalar, virkade vantar, vantar som gjorts med nålbindning, krokning, stickmaskin. Listan kan göras hur lång som helst och vi, Anna och jag tänker att detta är helt fantastiskt – det måste vi visa upp. All denna kreativitet, detta skapande i händerna på kvinnor som finner sin passion i handarbetet, som genom handarbetet kan återställa en obalans i livet och skapa harmoni i kropp och själ, eller bara få möjligheten att ses, ta en fika och prata med eller utan handarbetet i handen, detta är värdet som vi alla kan relatera till.
Nålbindning hos Spinngillet i Motala. Foto: Projekt Östgötaduken
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra. Handarbetet och hantverket med garn och textil går hela vägen tillbaka till livets början. Det är dessutom något alldeles särskilt att lägga fram en broderad duk, använda en stickad tröja eller ett par virkade vantar när jag vet vem som gjort dessa med sina händer. Duken, lakanen, kökshanddukarna kanske har gått i arv från farmor eller mormor eller ännu längre tillbaka. Tradition, mönster och kunskap om hantverket är en del av vårt kulturarv, det behöver bevaras, kunskap behöver föras vidare – hur gör vi det? Vi har frågat alla som deltagit i våra samtal hur de fått sin kunskap och det varierar allt från mamma, mormor, farmor till kurser och utbildningar till Youtube där många lagt ut videos om olika former av handarbete. Hemsidor som Ravelry.com är ett annat exempel.
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra.
Finns det något nytt kring handarbete? Under resans gång har vi träffat på ord och företeelser som tyder på nya sätt att visa upp och skapa handarbete: Gerillaslöjd, garngraffiti, husmorsgraffiti och sy-lan är några exempel. Gerillaslöjd handlar bland annat om broderade budskap och kan innehålla i princip vilka budskap som helst. Husmorsgraffiti skedde i Norrköping där virkade dukar sattes fast på lyktstolpar, staket och fasader i centrala staden. Vi har också den textila bildkonsten, återbrukssömnad, broderade QR-koder och ”digitala” trådar i tyget som gör att vi kan publicera ett digitalt innehåll i den broderade duken eller i vilket tyg som helst. Helt plötsligt kan duken börja berätta en berättelse som du kan lyssna på i din mobil. Den broderade QR-koden scannar du med mobilens kamera som vilken QR-kod som helst och den digitala tråden aktiveras genom att du ”blippar”, det vill säga lägger mobilen mot duken.
Sociala mediekanaler är viktiga för att nå ut och under turnén i Östergötland hösten 2023 kunde man följa våra möten på Facebook och Instagram i korta videoklipp. Detta har varit mycket uppskattat och ett enkelt sätt att nå målgruppen då det finns många handarbetsgrupper på Facebook där man kan få kontakt, tips och råd och information om event, kurser och mötesplatser.
FAKTA. Utställning sommaren 2024 13 juni till 26 juli 2024 pågår en utställning på Kisa bibliotek med Tre talande dukar, där du kan hämta och lyssna på berättelser med din mobil från Kisa Livsväv – om emigrationen 1840–1930, Arkivröster i Östergötland (Östergötlands Arkivförbund) och det pågående projektet med Östgötaduken.
FAKTA. Ny turné våren 2025 Projektet Östgötaduken kan sägas ha blivit en trestegsraket. För insamlandet av samtal och intervjuer, bilder, illustrationer och videor hösten 2023 fick vi, i samverkan md Östergötlands Arkivförbund som uppdragsgivare, medel från Riksantikvarieämbetet för kulturarvsbete. Hösten 2024 ska vi producera Östgötaduken med Annas illustrationer medan MiaMaria ska skapa det digitala innehållet och publiceringsplattformen. Vi ska redigera textmaterialet och skriva manus till 13 berättelser, en för varje kommun i Östergötland. Våren 2025 kommer vi åter besöka länets kommuner för utställningar och workshops i handarbete, troligtvis med ytterligare en samverkanspartner som kommer tillföra nya perspektiv och möjligheter. Mer information publicerar vi löpande på www.östgötaduken.se
Sverige är ett av drygt 170 länder som har skrivit under Unescos konvention om tryggandet av världens immateriella kulturarv. I maj 2024 utökades Sveriges förteckning över immateriella kulturarv med 13 nykomlingar, för att i dag omfatta totalt 82 kulturarv. Bredden är stor, konstaterar Matilda Bergqvist, samordnare vid Institutet för språk och folkminnen (Isof) där hon arbetar med Unescos konvention om det immateriella kulturarvet samt Isofs folkminnesverksamhet.
– Vi tycker att det är roligt att de nya inskrivningarna speglar bredden av vad immateriella kulturarv kan vara: Från musik och dans, mattraditioner och umgängesformer till hantverkstekniker. Till exempel gum- eller grynost från fäboden, kallbadskulturen, flamskvävning och polska – musik och dans, säger Matilda Bergqvist.
Ja, vad är egentligen ett immateriellt kulturarv? – Immateriella kulturarv är sådant vi gör, alltså traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor. Det kan alltså handla om högtider, muntligt berättande, hantverk, maträtter, musik, dans och umgängesformer. Som kunskapen att bygga en klinkbåt eller att laga en speciell maträtt.
Vad avgör om ett immateriellt kulturarv hamnar på Sveriges förteckning eller inte? – Förteckningen bygger på förslag från allmänheten. För att förslaget om ett kulturarv ska kunna antas behöver det innehålla tillräckligt med information om kulturarvet, och så måste det uppfylla ett antal kriterier. Till exempel att kulturarvet är levande och utövas i Sverige i dag, och att det inte bryter mot svensk lag eller mänskliga rättigheter.
Vad innebär en plats på förteckningen? Vad ”ger” det en tradition eller teknik? – Förteckningen fungerar som en kunskapskälla över levande kulturarv i Sverige, så de som lämnar ett förslag behöver ofta samla in kunskap om och dokumentera traditionen, vilka som utövar den samt hur den kan tryggas och föras vidare i framtiden. Förteckningen ger även ökad synlighet för de kulturarv som finns med – men kanske får den oss även att fundera över vilka fler kulturarv vi vill värna om och lägga till.
Varför ska man lämna in förslag på immateriella kulturarv till den svenska förteckningen? – Att skriva ett förslag kräver lite arbete – men arbetet handlar om att samla kunskap och dokumentera kulturarvet, vilka som utövar den och vad som görs för att trygga och föra det vidare. Detta är viktigt för tryggandet av kulturarvet i sig. Dessutom behöver man inte göra det själv, utan man kan gå samman och hjälpas åt med olika delar. Det kan göra att man hittar nya samarbetspartners på vägen. Sedan kan en plats på förteckningen ge ökad synlighet åt kulturarvet.
Kan det leda vidare till en plats på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – För att ett kulturarv ska kunna nomineras till Unescos representativa lista måste det först finnas med på Sveriges förteckning. Men en plats på den nationella förteckningen är ingen garanti för att kulturarvet sedan nomineras till den internationella listan.
Hur ser den processen i så fall ut, är det ni på Isof som håller i den och lotsar vissa kulturarv vidare eller kan man själv driva det? – Initiativet tas av de som utövar kulturarvet. Det är ett krav från Unesco att utövarna måste vara med och driva processen. Sedan är vi på Isof med och stöttar arbetet. Under vissa tidsperioder finns möjligheten att lämna förslag till internationella nomineringar. Isof har tillsatt en expertkommitté som bedömer förslagen, men det är regeringen som i slutändan beslutar om vilka nomineringar Sverige ska göra.
– Efter att en nominering från ett medlemsland skickats in ska den granskas av Unesco och utvärderas av en internationell expertgrupp. Beslutet om vilka traditioner eller projekt som godkänns fattas sedan av den mellanstatliga kommittén. Hela processen, från inskickat nomineringsförslag till dess att kommittén tar beslut, tar uppskattningsvis tre till fyra år.
FAKTA. De 13 svenska kulturarv som skrivs in 2024:
Annandagsbandy
Kallbadskulturen
Polska – musik och dans
Gum- eller grynostkokning
Hälsinglands schablonmålning
Flamskvävning från Skåne
Spånfågeltäljning
Tagelspinnande
Ryaknytande
Halländsk binge
Delsbobroderi
Knyppling – med avsnitt om tekniker från Vadstena, Skåne och Delsbo
Korgar och korgtraditioner – med avsnitt om revbenskorgar, granrotskorgar, hasselkorgar, enekorgar, pilkorgar, löbbindning och samisk korgtillverkning
FAKTA. Nominera nya kulturarv Den 30 maj 2024 utökades Sverige förteckning med 13 nya kulturarv. Förteckningen, som därmed rymmer 82 kulturarv, sköts av myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof). De nya kulturarven skrivs in efter att ha lämnats som förslag från allmänheten och bearbetats av Isof. En viss period varje år kan alla som vill lämna förslag till förteckningen genom ett formulär på Levandekulturarv.se. Nästa period är den 15 september till den 31 oktober 2024.
– Det handlande om hur de upplevde att växa upp i ett samhälle som nu inte finns, på grund av gruvbrytningen, berättar han.
I dag arbetar Michael Johansson på Sveriges hembygdsförbund som mediaproducent. Då och då håller han även inspirationswebbinarier där han visar goda exempel på hembygdsföreningar och hur de har dokumenterat sin lokalhistoria.
Vilka är dina bästa knep? – Att vara jordnära. Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal. Något annat som är bra att ha i åtanke är att efter man spelat in en berättelse fråga om det finns bilder eller platser man kan besöka som rör samtalet, och som kan göra dokumentationen mer intressant.
Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal.
Hur kan man gå tillväga om man är ovan vid tekniken? – Låt aldrig tekniken bli ett hinder! Om man själv är ovan vid tekniken kan man alltid ta hjälp av någon annan i föreningen, någon vän eller släkting. Att redigera ljud och bild behöver inte heller vara så svårt för den som vill prova på det. Alla människor har en berättelse och tekniken ska vara ett hjälpmedel att få den dokumenterad.
Finns det några riktigt enkla redigeringsprogram? – Om man använder en pc med Windows 10 eller nyare operativsystem finns redan programmet Microsoft Foton installerat i datorn. Där kan man redigera enklare videor. Om man använder en Appledator finns programmet iMovie. Utöver det finns det andra riktigt bra gratisprogram, exempelvis Capcut. Det passar lika bra för både pc- och Apple-datorer.
Här kan du ta del av ett inspelat webbinarium där Michael Johansson guidar till film- och ljudinspelning:
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
