Hur vet man vem som bott på en gård för flera hundra år sedan? Och hur har marken förändrats över tid? Man går till källorna! Men vilka? Var? Hur? Nya boken ”Forska om fastigheter” är en praktisk guide till hur man kan undersöka gårdar, torp och andra fastigheter med hjälp av arkiv och digitala källor. Författare är Eva Johansson, professionell släkt- och gårdsforskare som tidigare har skrivit flera böcker om släktforskning.
– Alla människor bor någonstans. Utgår man från en fastighet får man en konkret plats att följa genom historien, säger Eva Johansson.
De flesta källor hon tipsar om är digitala.
– Tanken är att man med boken i handen ska kunna sätta sig vid datorn och komma i gång. Man kommer långt på det man hitta digitalt, om man vet var man ska leta.
Vad behöver man mer för att komma i gång? – Framför allt fastighetsbeteckning eller namn på den fastighet som intresserar en, och vetskap om var den har legat. Man kan utgå från dagens fastighetsbeteckning och beställa information bakåt i tiden, och på så vis backa steg för steg.
Fastigheter är inte byggnader Ett viktigt perspektiv för boken är att en fastighet inte är en byggnad, utan mark. Eller med andra ord: Alla fastigheter består av mark, men alla är inte bebyggda.
– Det är jorden man talar om, säger Eva Johansson.
– Går vi riktigt långt tillbaka i tiden, före skiftesreformerna, så ingick varje gård som regel i en by. Ofta var skog och betesmark gemensam mark för byn, även om rätten att nyttja de resurserna var avhängig gårdens mantal. Åkermarken var däremot uppdelad mellan gårdarna i tegar. En bonde kunde ha tio åkrar att ta sig till.
Skiftesreformerna förändrade byarna Skiftesreformerna, storskifte, enskifte och laga skifte, genomfördes under 1700- och 1800-talet. De hade omvälvande betydelse för samhället och för landskapet. I synnerhet laga skiftet som med start 1827 stipulerade att varje gård skulle ha sin egen mark samlad. Det innebar slutet för många gamla byar, som upplöstes. I stället fick vi de ensamgårdar vi är vana vid att se i dag.
– Laga skiftet var en revolution. Gårdar flyttades ut från byarna och marken samlades, vilket förändrade människors liv helt, säger Eva Johansson.
Genom historiska kartor går det att följa denna utveckling i detalj.
– Äldre kartor är inte bara informativa, utan också väldigt vackra. Särskilt storskifteskartorna, de är fantastiska. Lantmätarna var ofta skickliga konstnärer.
Laga skiftet var en revolution.
Lagfartsböcker en guldgruva av information En central källa är lagfartsböcker och äldre fastebrev (ett äldre ord för lagfart). Lagfartsböckerna ger detaljerad information om ägande från slutet av 1800-talet och framåt.
– Lagfartsböckerna är nyckeln till fastighetsforskning. Därifrån kan man arbeta sig både bakåt och framåt i tiden.
Andra viktiga källor är bouppteckningar, brandförsäkringshandlingar och jordbruksundersökningar. Tillsammans kan de ge en bild av både ägande, ekonomi och vardagsliv på en gård. Torpen är däremot svårare att följa, eftersom de ofta inte var egna fastigheter utan byggnader på andra fastigheters mark. Här är hembygdsföreningars torpinventeringar en viktig källa, säger Eva Johansson.
– Många hembygdsföreningar har gjort ett fantastiskt arbete med att dokumentera torp och bebyggelse som annars hade varit svår att spåra.
Torpinventeringar finns i vissa fall digitalt, men de hör överlag till de källor man ofta måste söka i det fysiska rummet. Eva Johansson har goda erfarenheter av att be hembygdsföreningar om hjälp i forskningsprojekt. Hon är också medlem i flera stycken.
– Jag är en föreningsmänniska! Jag är aktiv i Badelunda hembygdsförening i Västerås där jag bor, och även medlem i Vinberg och Ljungby hembygdsförening där jag växte upp, i Västrums hembygdsförening där vi bodde tidigare och så ytterligare några där jag har släkt.
Professionell släkt- och gårdsforskare Eva Johanssons intresse för lokalhistorisk forskning väcktes under tiden som journalist. Ett uppdrag att skriva om Niklas Cserhalmis bok ”Fårad mark” (1998) gav en ny syn på landskapet.
– Jag förstod vad historiska kartor kan avslöja. 2012 sa jag upp mig från en fast tjänst som lokaltidningsreporter och började släktforska på uppdrag. Med åren har det blivit allt mer gårdsforskning också. Det är fantastiskt vilken skatt vi har tillgång till i form av arkivhandlingar.
– Fastighetsforskning överbryggar mellan släktforskning och hembygdsforskning. Det är historia på mikronivå, det är det som gör det så intressant.
Gården Svenstorp i Köinge socken i Halland är en av flera släktgårdar i Eva Johanssons mors släkt. Foto: Privat
FAKTA. Föreläser gärna
Eva Johansson håller kurser och föredrag där hon förmedlar grunderna i fastighetsforskning. Den 15 april 2026 föreläser hon digitalt för Skånes släktforskarförbund, öppet mot anmälningsavgift även för icke medlemmar.
Mer information om Eva Johansson finns på hemsidan Släktforskaren.
FAKTA. Historiska kartor i Sverige
Översiktliga kartor: Generalstabskartan, häradsekonomiska kartan, ekonomiska kartan.
Detaljerade kartor: De äldsta geometriska kartorna från 1600-talet, skifteskartor, avsöndringar med mera.
Ett informativt tv-program om historiska kartor finns på UR Play (www.urplay.se), där Lena Norberg från Lantmäteriet berättar om de olika historiska kartorna. Sök på Historiska kartor i sökrutan.
Källa: Eva Johansson, Forska om fastigheter (2025).
”Glamgleðį” är älvdalska och betyder språkglädje. 2024 tilldelades projektet med samma namn 5,1 miljoner kronor från Allmänna arvsfonden för att främja språkligt utbyte mellan unga och äldre. Nu har man producerat både en podd och en historisk kokbok på älvdalska.
– Min pappa växte upp på 1930-talet. Han pratade älvdalska men ville inte lära mig det. Han hade lärt sig att barn som talade språket fick problem, berättar Ing-Marie Bergman, projektledare för Glamgleðį.
Sättet man såg på språket då påminner om hur man såg på samiska, menar hon.
– I skolan blev barn slagna om de pratade älvdalska. Man fick inte ens tala det på rasten.
Kokbok med matminnen på älvdalska I dag har älvdalskan omkring 3 000 talare. Många av dem bor i Älvdalens socken i norra Dalarna. Det treåriga projektet Glamgleðį syftar till att skapa aktiviteter och mötesplatser mellan äldre och yngre älvdalingar för att bevara det gemensamma språket.
Tillsammans med Tyra Wallin, projektkoordinator för Glamgleðį, har Ing-Marie Bergman satt ihop den historiska kokboken ”Jättelsed og birettelse fra Övdalim – Rätter med rötter i Älvdalen”. Där får äldre älvdalingar berätta om sina matminnen.
– En stor del av rätterna bygger på råvaror från naturen här omkring – älgkött, bär och fisk. Vi kommer också att ordna matlagningsaktiviteter med kokboken som utgångspunkt.
Podd, fisketurer och en kör En annan del i det språkfrämjande projektet är podden Dalskum.
– Det betyder ”Vi som pratar älvdalska”, förklarar Björn Rehnström.
Han är språklig rådgivare och initiativtagare till Ulum Dalska – Föreningen för älvdalskans bevarande, som är Glamgleðįs närmsta samarbetspartner.
Podden leds av de tre unga älvdalingar och det första avsnittet av tio handlar om favoritplatser (”snuggbersplasser”) i Älvdalen.
– En favorit som tas upp i podden är slogbodarna som finns här. Det är ett slags öppet timmerhus där man kan elda – som ett lyxigare vindskydd ungefär, förklarar projektkoordinator Tyra Wallin.
Älvdalska är ett jättesvårt språk! Men det är rikt.
En annan planerad generationsöverskridande aktivitet inom ramarna för Glamgleðį är gemensamma fisketurer. Även en älvdalsk kör har börjat ta ton.
– Det finns många älvdalska sånger bevarade, och en hel del nya sånger översätts också, berättar Björn Rehnström.
I dag klassas inte älvdalskan som ett minoritetsspråk i Sverige. Är det något ni hoppas ska förändras i och med det här projektet?
– Ja! svarar trion med en mun.
Älvdalskan ingår i UNESCO:s atlas över hotade språk i världen. Även Europeiska rådet anser att älvdalska är ett språk, förklarar de tillsammans.
– Det är bara Sveriges riksdag och regering som inte förstått än.
Det är inte kommunala protokoll på älvdalska man strävar efter, eller att rättegångar ska tolkas till språket, förtydligar Björn Rehnstrom
– Men det skulle underlätta om man kunde söka statliga medel och EU-bidrag för att jobba med språket och kulturen, fyller Ing-Marie Bergman i.
Hur är då språkkunskaperna inom projektgruppen för Glamgleðį?
Tyra Wallin, som med sina 22 år är yngst i trion, fick med sig älvdalskan hemifrån. Ing-Marie Bergman, vars pappa inte ville att språket skulle gå i arv, började lära sig som vuxen, när hon själv fick barn.
Björn Rehnström lärde sig sina första ord när han flyttade till Älvdalen från Stockholm år 1977.
– Älvdalska är ett jättesvårt språk! Men det är rikt.
FAKTA Språkglädje på älvdalska
Glamgleðį är ett treårigt projekt som finansieras av medel från Allmänna arvsfonden. Projektägare är Älvdalens kommun i norra Dalarna.
Henrik Henrikson, pensionär bosatt i södra Stockholm, har belönats med Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2025 för hemsidan Mitt Hässelby som kartlägger förorten Hässelby i norra delen av stan med hjälp av foton, intervjuer och berättelser.
”Genom sitt långsiktiga arbete har Henrik Henrikson gjort kulturarvet tillgängligt för alla och bidragit till att stärka förståelsen för och värdet av lokalhistoria”, skriver Riksantikvarieämbetet i ett pressmeddelande.
Förtjänstmedaljen har delats ut sedan 1981 till en eller flera personer som gjort betydande insatser inom kulturmiljövården – företrädelsevis utanför det professionella fältet.
Hur förvarar du din medalj? – Egentligen är det faktiskt två identiska medaljer i olika storlekar. Jag tror det finns en regel om att den lilla användas till kostym och den stora till frack, men jag är inte helt insatt i de frågorna. Jag förvarar dem i sitt fodral, och plockar fram dem om någon är på besök och vill titta.
Vad betyder den här utmärkelsen för dig? – Det är hedrande, förstås. Jag har jobbat med hemsidan i 25 år och det är roligt när det uppskattas. Och så länge jag tycker det är kul kommer jag att fortsätta.
Hur fick du idén att börja dokumentera lokalhistoria på internet då, år 1999? – När man skaffade internet-abonnemang med Telia ingick en hemsida.Vad ska jag fylla den med? tänkte jag. Men så mindes jag att jag hade ett gammalt anteckningsblock där jag skrivit om Hässelby, där jag växte upp. – Jag hade också många bilder som jag tagit under min ungdom. När jag såg en kåk som skulle rivas så skyndade jag mig att fota och dokumentera. Det har jag stor nytta av nu.
Hur mycket tid lägger du på Mitt Hässelby? – Nu när jag är pensionär använder jag förmiddagen som arbetstid. Jag går upp vid åtta och jobbar fram till lunch. Om jag håller på med något spännande kanske jag jobbar längre. – Det är ju helt frivilligt, och det är det som är så roligt. Oftast blir det ett nytt inlägg i veckan.
Vilka källor använder du, förutom ditt eget arkiv? – I början var det biblioteket, och framför allt alla gamla tidningar på Kungliga biblioteket. Men det allra bästa har varit att intervjua människor, för då blir det ju unikt material. – Jag har också haft stor nytta av Hässelby hembygdsförenings bildarkiv. Där har jag funnit bilder på exempelvis Hässelby slott, som är byggt på 1600-talet. Jag har också hittat bra bilder på Hässelby villastads handelsträdgårdar som försörjde hela Stockholm med grönsaker och blommor en gång i tiden.
Arkiven står kvar för alltid – men människorna dör. Så det är människorna man ska bevaka, först och främst.
Finns det något inlägg som du tycker blivit särskilt bra? – Det är roligt när man kan berätta om något som kanske inte är nytt – men som är bortglömt av många. Kraftvärmeverket i Hässelby strand har en kaj för båtar som kommer med bränsle och olja. Den kajen är byggd av betongkassuner som använts vid landstigningen i Normandie under andra världskriget, berättar Henrik Henrikson. – Stockholms stad köpte två kassuner och fraktade dem till Sverige. Sveriges radio gjorde ett inslag efter att ha läst om det på min sida.
Vad har du för tips till den som vill göra en hemsida om sin bygds historia? I vilken ände börjar man? – Är man med i en hembygdsförening så har man en bra grund, där finns ju ofta massor av material. – Att börja intervjua folk är också ett bra tips. Någon sa att arkiven står kvar för alltid – men människorna dör. Så det är människorna man ska bevaka, först och främst.
Var kommer namnet Hässelby ifrån? – Det betyder byn vid hasselängarna. I början av 1900-talet ändrade man stavningen från Hesselby till Hässelby. Men visst är det lite synd, för stavningen med E hade väl varit mer internationellt gångbar?
Vad vill du göra på posten som riksarkivarie? – Jag vill bidra till att tillgängliggöra den information som finns i arkiven – både för forskning och för allmänheten. Och så vill jag bevara den informationen för framtiden.
Som 15-åring sommarjobbade Daniel Forsman i arkivet för ett kommunalt energibolag och överväldigades av dess struktur. Mest tid har han dock tillbringat i arkiv i samband med en universitetsuppsats i historia.
– När jag läste polisrapporterna efter hungerkravallerna i Göteborg år 1917 blev jag berörd, minns jag. Jag upptäckte att arkiven representerade mänskligt liv och mänskliga erfarenheter.
Vad anser du är arkivets viktigaste funktion? – Det är att tillhandahålla det som finns där.
Kritiserad flytt av Riksarkivet Men tillgängligheten på arkiven är numera osäkrad, menar Sveriges hembygdsförbunds ordförande Anna Karin Andersson och Viktoria Johansson, ordförande i Sveriges släktforskarförbund.
I en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet tidigare i år uttrycker man stark oro inför det faktum att Riksarkivet i Östersund läggs ned och återuppstår i Härnösand. ”Flytten innebär inte bara förlorade arbetstillfällen och minskad statlig service. Arkiven är, fastslår arkivlagen, en del av det nationella kulturarvet. Nu ser vi att tillgängligheten till detta arv är hotad.”
Daniel Forsman konstaterar att det är en utmaning för arkiven att vara kostnadseffektiva, tillgängliga och ändamålsenliga över hela landet.
– Därför behöver vi ha en nära dialog med alla brukarorganisationer och uppdragsgivare om hur man på bästa sätt kan tillhandahålla arkiven.
Eftersom han inte tillträtt är han ännu inte helt insatt i motiven till flytten till Härnösand.
– Men Riksarkivets budgetunderlag och verksamhetsberättelser berättar om att man brottas med kostnadsökningar och står inför stora investeringar kopplade till säkra och effektiva arkiv.
Flytten har inletts Flytten av 5 500 hyllmeter arkivmaterial har redan inletts. Nya Riksarkivet blir norra Europas största arkiv och öppnas för besökare år 2026. Arkivdelen är byggd i betong för att möta säkerhetskraven.
– En orolig omvärld har pekat ut behovet av att ha lokaler som kan nyttjas på ett lämpligt sätt även i tid av kris, konstaterar han.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt. Det är en relativt låg siffra, om man jämför med statliga arkiv i andra länder.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt.
Kommer du att verka för att arkivhandlingarna ska digitaliseras i snabbare takt? – Absolut. Digitalisering av arkivhandlingarna är ett viktigt sätt att öka tillgängligheten men det handlar också om hur offentligt material kan användas för att driva effektivisering och innovation framåt.
Vad gäller arkiv kopplade till fordon eller fastigheter finns i dag en stor efterfrågan, berättar Daniel Forsman. Där det i dag är relativt långa handläggningstider.
– Genom att digitalisera material kan man effektivisera arbetsprocesserna med hjälp av AI. Det kommer leda till att det går snabbare att lämna ut handlingar, och att folk får svar.
– Jag ser fram emot att ha en dialog med hela Riksarkivet och deras användare och brukarorganisationer för att förstå behoven, och vad som är prioriterat, säger Daniel Forsman.
FAKTA. Riksarkivet i Härnösand:
Yta: 33 000 kvadratmeter varav 20 500 är arkivyta
Hyllmeter: 258 000 meter (25,8 mil)
Fastigheten kommer att ha en inomhustemperatur på 18 grader och en relativ luftfuktighet på 35 procent. Lokalerna kommer även att bli Skatteverkets nya nationella arkiv.
I Österbybruk, Östhammars kommun finns Bruksarkivet – Dannemorabygdens förenings- och hembygdsarkiv. – Vårt kulturarv finns i arkiven. För att förstå framtiden behöver man även se bakåt, säger Torkel Gille, som sedan länge är aktiv i arkivets styrelse. Bruksarkivet kallas också Bygdens arkiv och innehåller ungefär 25 000 bilder, varav de äldsta är från 1800-talet. Här finns också böcker, gamla kartor, artiklar och uppsatser med anknytning till bygden.
Galtförening dokumenterad Arkivet grundades redan 1945 och består av 155 lokala arkiv i bygden som slagits samman till ett. – Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt. Galtföreningen i fråga är naturligtvis insomnad vid det här laget, förklarar han. Men bland de andra föreningarna – till exempel fackföreningar, fiskeföreningar och hembygdsföreningar – lever ett femtiotal kvar.
Källarlokal med klipparkiv Det samlade arkivet huserar i källaren till det gamla kommunkontoret i Österbybruk. – Det passar bra, för vad skulle man annars använda ett sådant utrymme till? Lokalerna består av tre rum, berättar Torkel Gille. – I ett av dem finns vårt klipparkiv. Det vill säga alla sparade tidningsurklipp som rör orten. Det uppdaterades dagligen fram till internets genombrott.
Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt.
Nyfikna nyinflyttade En vanlig besökare i Bruksarkivet är den nyinflyttade ortsbon som letar information om sitt hus. – Man är nyfiken på vilka som bott där eller när huset är byggt. Ibland kan vi plocka fram gamla foton, förklarar han. Andra besökare är pensionärer som vill bläddra i ett specifikt år ur klipparkivet. – Vad hände egentligen i bygden 1955, när jag var fem år? Det är sådant folk gärna undersöker.
Kurser och utställningar Bruksarkivet anordnar också kurser i släktforskning. Varje år producerar man även en fotoutställning i Österbybruks bibliotek. – Bibliotekarierna har berättat att i synnerhet barnen tycker det är väldigt roligt med gamla bilder. Och när fotoutställningen hängt ett par månader på biblioteket vandrar den vidare till ortens lokala demensboende. – När dementa ser bilder från sin barndom händer det att minnen kommer tillbaka. Bilderna brukar vara väldigt uppskattade även där.
Gör en almanacka Bruksarkivet drivs av ideella krafter och har öppet en gång i veckan. – Men om någon har rest hit för att släktforska så har vi även möjlighet att ha öppet på förfrågan, förklarar Torkel Gille. Man mottar ett kommunalt anslag på 1 400 kronor per år, vilket enligt uppgift räcker till kopieringskostnader om man har tur. I stället finansieras den större delen av verksamheten av årsavgifter från föreningsmedlemmar och av intäkter från försäljning av en egenproducerad almanacka med bilder ur arkivet. – Vi väljer ett nytt bildtema varje år – till exempel gamla skolor. Vi brukar sälja omkring 200 exemplar.
Vad var det senaste som plockades in i arkivet? – Numera fylls ju inte klipparkivet på men vi sparar fortsatt alla dödsannonser för folk som bott i Dannemorabygden. Arkivet får löpande förfrågningar från ortsbor som vill skänka fotografier eller gamla skrifter, berättar han. – Vi är generellt positiva till nytt material men vi gör ett urval.
FAKTA. Digitalt material från Bruksarkivet/Bygdens arkiv
Bruksarkivet eller Bygdens arkiv har i nuläget digitaliserat ett par hundra bilder ur sina samlingar via den publika databasen ALVIN.
Kris kan skapa kreativitet. Det kan Marita Sköldberg intyga. När tidningen Kyrkokörjournalen, där hon varit redaktör i 14 år, plötsligt lades ner av besparingsskäl tog en egen idé snabbt form. Under cirka 15 månader besökte hon många hundra kyrkogårdar i Sveriges alla landskap. Nu är resultatet här: Boken ”Upptäck Sveriges kyrkogårdar”.
På 300 sidor presenteras 450 kyrkogårdar med text och bild samt mer allmänna inslag om det kulturarv som kommer till uttryck på våra kyrkogårdar.
Hur var det att se Sverige med kyrkogårdarna som utgångspunkt? Vad ger det för bild av landet, historiskt och i dag? – Skillnaderna mellan olika delar av landet har blivit väldigt tydliga. Det är självklart när det gäller växter – långt norrut är det mest björkar, sen blir det lönnar, lindar, kastanjer och allt mer exotiskt ju längre söderut man kommer. Men det finns många andra exempel. Att Sverige blev märkt av världskrigen syns till exempel på krigsgravar framför allt på Västkusten och i Skåne. Stora klasskillnader är allra mest uppenbara på bruksorter och i landskap som Sörmland med många herrgårdar – där finns det gott om enormt pampiga gravmonument bredvid små stenar och kors. I mitten på 1900-talet skulle klasskillnaderna i stället helt raderas, över hela landet. En insikt är att föräldrar i alla tider har sörjt sina barn väldigt djupt, även när barnadödligheten var stor. Det finns väldigt gripande barngravstenar från 1800-talet.
Vad gör kyrkogården till en intressant destination för fler än de närmast berörda? – Om man bortser från det uppenbara, kyrkogården som plats för att sörja och minnas, tycker jag att det finns tre ”huvudvärden” som i sin tur innehåller en mängd olika ”undervärden”. Kyrkogårdar är museer, botaniska trädgårdar och friluftsområden. Och så är de också en provkarta över mänsklig kreativitet.
I boken tipsar du också om några av de initiativ som finns för att levandegöra kyrkogårdarna som kulturarv, som kulturgravar.se och kyrkogårdsvandring.se. Hur ser du på kyrkogårdens potential som historieförmedlare? – Det finns en enorm potential, det är bland annat därför som jag har gjort den här boken. Kyrkogårdarna berättar om Sveriges historia de senaste 200 åren kanske tydligare än något annat, men de syns nästan inte i turist- och historieböcker. Jag hoppas att det ska förändras. Jag önskar att lärare ska ta med skolbarnen ut på kyrkogården. Och att fler församlingar, förvaltningar och föreningar ska starta studiecirklar, spela in filmer, göra kyrkogårdsbeskrivningar, inbjuda till vandringar.
Har du några favoriter bland landets kyrkogårdar? – Vilka som blir favoriter beror mycket på tillfälligheter: årstiden, vädret, min sinnesstämning, tiden på dagen. Allra bäst är strax före skymningen en solig dag med lite moln. Men okej, det får bli en rad favoriter och de kunde varit många fler: Jämshög i Blekinge för variationen, Harplinge i Halland för fantasifullheten, Norra Vi i Östergötland för ljuset, Skogskyrkogården i Karlskoga för dramatiken, Husby-Ärlinghundra i Uppland för minneslunden, Gamla kyrkogården i Gävle för konsten, Söderhamn i Hälsingland för blomsterprakten, Tännäs i Härjedalen för fjällvyn, Nederluleå i Norrbotten för sommarängen. Min favoritgravsten finns på Barkeryds kyrkogård i Småland, några meter från min pappas grav.
Hur ser den ut? – Det är ett citat som jag tycker är så otroligt roligt och som kittlade mig till att rota fram ett helt fantastiskt kvinnoliv: ”Hans krafter egnades åt skulder och skatter, hennes i att väfva matter.” Margareta Andersdotter, på gravstenen står det Margreta, blev 99 år och var en konstväverska av rang.
Arbetet har lett till fortsatt nyfikenhet på ämnet skriver du, har du redan nu planer på att återkomma till kyrkogården? – Det närmaste är att göra en bordsalmanacka med en kyrkogårdsbild för varje dag på året. Jag har åtskilliga tusen bilder från mina resor, men jag måste komplettera för vintermånaderna. I vår har jag ett par föreläsningar inbokade och det finns idéer på fler böcker och artiklar. Men jag vill se hur den här boken landar innan jag bestämmer något, och jag är öppen för förslag.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
