Text: Mikael Morberg, projektledare Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
I adventstid börjar planerna för helgernas mat och dryck. Många tar snart fram våra hushållsassistenter för att få hjälp med julbaket, korvstoppningen eller riva potatisen till Janssons frestelse? Kanske har vi en nyinköpt assistent eller så har vi ärvt vår maskin inom familjen. Mina egna minnen går tillbaka till slutet av 60-talet med äppelmostillverkning, brödbak, mammas fruktdrinkar med en närande äggula mixad med apelsin och banan. Men också rädslan för att skada mina barnafingar på de vassa knivbladen i botten av glasmixern eller de roterande rivjärnen. För det var ju en riktig robust och tung maskin med rejäla blad och vassa ståltillbehör.
Besök hos Ankarsrum hembygdsförening Efter höstmötet i oktober med Kalmar läns hembygdsförbund där Ankarsrum hembygdsförening stod värd fick jag möjligheten att besöka Aktiveum, det lokala museet och utställningen ”Hushållsassistenten – 85 års utveckling” som visats sommaren 2025. Där bjöds en kulturhistorisk resa i teknikens fotspår som lockar till reflektioner kring tidernas förändringar och likheter. Här fanns berättelser om normerande könsroller, reklam, teknik- design- och samhällsutveckling under flera decennier. Genom att betrakta hushållsassistenten utifrån perspektiven ”könat kulturarv” eller kris- och beredskap kan vi se hur både kvinnors och mäns arbete format vår materiella historia. Ankarsrum Assistent Original en svensktillverkad hjälpreda i köket sedan 1940. Väl värd en utställning då det är många som kan relatera till den på olika sätt. I många hushåll används fortfarande maskiner från 50- och 60-talen. Här visades ett 30-tal modeller, historiska trycksaker och olika slags tillbehör som samlaren Ernst Gorrisen lånat ut till hembygdsföreningen och i samarbete med Ankarsum Kitchen AB.
Industriellt arv – maskinen som manligt projekt I museet finns en stor samling andra föremål från Ankarsrum, inklusive spisar, kaminer, kylskåp, emaljskyltar och grytor – en upplevelse för de med intresse av svensk design- och industrihistoria. Bruket har anor från 1655 med tillverkning av allt från kanonkulor till badkar och kylskåp. Det var till exempel på Ankarsrums bruk som det moderna kylskåpet utvecklades av de unga studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters och som blev en världsuppfinning vilket lade grunden för världskoncernen Electrolux. När assistenten började tillverkas i Ankarsrum under 1940-talet var det ett exempel på svensk ingenjörskonst och industriell rationalitet. Robust, hållbar och funktionell. Utvecklingen bars av manliga ingenjörer och produktutvecklare. Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia. Den är inte bara ett vardagligt köksredskap, utan resultatet av ett maskulint präglat produktionssystem, med mekanik och precision i centrum.
Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia.
Kvinnlig vardagsarv – köket som arbetsplats Hushållsassistenten var samtidigt ett föremål djupt rotad i kvinnors vardag. Ett oumbärligt verktyg i hemmet i samband med bakning, matlagning och hushållsarbete. En trogen följeslagare och hjälpande hand i ett kvinnligt arbete, ofta osynliggjort och undervärderat.Assistenten kan kanske ses som en teknisk frigörelse precis som tvättmaskinen. Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet. Samtidigt har assistenten varit en symbol för just det könade ansvar som kvinnor historiskt burit för omsorg om hem, familj och matlagning. I utställningen möter vi kaffekvarnen, ett nytt specialtillbehör med broschyrtexten ”Kaffe på rätt sätt”. I ett tidningsreportage i Husmodern läser vi om en stor Assistent-tävlan ”Min bästa bjudning” med rubriken Planering, god mat och stämning. Tre husmödrar vinner här varsin som det heter utmärka permanenta och mekaniska ”hembiträden” för sina förmågor att som goda husmödrar med små medel skapa de bästa bjudningarna.
Förändrade könsroller – från nödvändighet till passion Under senare årtionden har hushållsassistentens roll förändrats. I dag används den av både män och kvinnor utifrån ett växande intresse för matlagning som hobby snarare än ren nödvändighet. I sociala medier och matlagningsprogram syns den ofta som ett designobjekt – en statussymbol i det moderna köket. Det kan sägas spegla en bredare förändring mot mer jämlika könsroller, där köksarbete inte längre är exklusivt kvinnligt. Samtidigt bär maskinen fortfarande spår av sin historia – både i sin form, sin funktion och i de olika berättelser som omger den.
Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet.
Ett gemensamt kulturarv Genom att lyfta både det manliga och kvinnliga arvet kring hushållsassistenten kan vi betrakta assistenten som ett gemensamt kulturarv. Två världar förenas: den mer industriella och den vardagliga sfären, det tekniska och det omsorgsfulla. Föremålen bär på komplexa berättelser om arbete, identitet och samhällsförändringar. Att betrakta hushållsassistenten som just ett könat kulturarv öppnar upp för samtal – om hur teknik och hemmets föremål påverkar våra liv, och hur könsroller formas och omformas. Vardagsföremålen blir nycklar till vår gemensamma historia.
Hushållet som beredskapscentral – hushållsassistenten i kristider I osäkra tider – oavsett om vi talar om krig, pandemier eller störningar i försörjningskedjor – blir hemmet åter en plats för beredskapstänk. När intresset för prepping och självförsörjning ökar, får hushållsassistenten en nygammal roll som ett centralt redskap i vardaglig krisberedskap. Historiskt har den hjälpt till att effektivisera matlagning i hemmet, särskilt under ransoneringstider. Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig – genom att baka bröd, konservera grönsaker och ta vara på alla resurser. Maskinen blev ett sätt att öka hemmets kapacitet, att göra mer med mindre. Dessa funktioner har i dag fått ny aktualitet. Hushållsassistenten lyfts fram som ett robust, mekaniskt redskap som möjliggör självförsörjning utan beroendet av avancerad teknik eller externa tjänster. Den kan användas för att baka eget bröd, göra sylt, mala kött och tillverka mat från grunden – allt sådant som stärker hushållets motståndskraft mot störningar i samhället. Att maskinerna var tekniskt hållbara är en viktig aspekt. Många hushållsassistenter från 1950-talet fungerar fortfarande, och reservdelar tillverkas än i dag. Maskinen utgör ett bra exempel på en mer långsiktig design – ett centralt värde inom beredskapstänk.
Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig.
”Mjuk” beredskap Hushållsassistenten speglar hur könsroller även påverkat beredskapen. Den kan sägas stå för den ”mjuka” beredskapen – omsorgen om hemmet, näringen, det praktiska vardagsarbetet. Historiskt ofta axlat av kvinnor, men i dag delat av fler i hushållet. När beredskapstänket alltmer blir ett gemensamt ansvar, kan hushållsassistenten ses som en symbol för hur teknik, tradition och trygghet möts i köket. Hushållsassistenten är då inte bara en maskin ett föremål– den blir ett dokument över människors liv, arbete och sociala relationer. Genom att undersöka och förstå dess plats i relation både inom industrihistorien och dess funktion i hemmets vardagsliv ser vi hur kön, teknik och kultur samverkar. I jästdegens rytm och gjutjärnets tunga maskinkropp ryms berättelser som förtjänar att lyftas fram lite extra så här i juletider.
Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). Foto: Mikael MorbergLisbeth Svensson, mångårig ordförande i Kalmar läns hembygdsförbund och hedersmedlem i Sveriges hembygdsförbund.
FAKTA. Hushållsassistentens historia i korthet
1940: Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). I originalförpackningen ingick en kokbok med recept anpassade för kristid, särskilt utformade för att hushålla med begränsade råvaror.
1962: Produktionen flyttas från Stockholm till Motala.
1969: Produktionen flyttas till Ankarsrum, där den fortfarande tillverkas – nu under namnet Ankarsrum Assistent Original.
2025: Firades 85-årsjubileet med en stor utställning i Ankarsrum, som invigdes den 16 maj. Här visades ett trettiotal modeller, tillbehör och historiska dokument, inklusive kokböcker.
Källor: Ny teknik, Ankarsrum Sweden, Wikipedia, Lokala livet, Dagens Vimmerby.
Första advent och julmarknadsdags. Ett tillfälle som lockar många besökare till landets hembygdsgårdar. Hantverksförsäljning, fika och lotterier hör till det vanliga. Ett antal föreningar bjuder in till grötfest och grötagille. I de listade evenemangen på Sveriges hembygdsförbunds sajt finns även kransbindning hos Sätterstabygdens hembygdsförening. Eslöfs hembygdsförening bjuder på en föreläsning om konstnären som gav oss många av julens mest kända bilder, Jenny Nyström. På Eslövs stadsmuseum vankas även en utställning med julkalendrar och Pepparkakshus 2025, en väldoftande utställning med fantasifulla pepparkakskreationer.
Advent pågår som bekant ända fram till jul. Utöver fysiska evenemang finns det föreningar som satt ihop adventskalendrar på olika teman. Rumskulla Hembygdsförening presenterar i år Berättelsen om Harrys Livs. Under fyra söndagar fram till jul, med start den 30 november, tas lyssnaren med på en resa från 1880-talet till tidigt 2000-tal via fyra generationers lanthandlare och den tid de levde i. Lyssna och läs mer på https://www.rumskulla.se/adventskalender-2025/
Kinna hembygdsförening planerar en julkalender med nya luckor varje dag på Facebook. Föreningens byggnader kommer presenteras, varvat med en resumé av årets evenemang. Till kalendern hör en frågesport, med chans att vinna priser.
Jonas Thorell är musiker, musiketnolog och har en bred bakgrund inom medieproduktion. Genom Youtube-kanalen HembygdsTV, med sändningsstart 28 maj 2025, hoppas han att fler ska hitta fram till kulturarvet som besöksmål i Stockholms län.
– Det här en idé jag har haft länge. Framför allt handlar det om formatet – att göra tiominutersavsnitt i ett bra tempo som utkommer regelbundet.
Inspirationen kom från Indy Neidell, en svensk-amerikansk mångsysslare inom kultur tillika Youtube-personlighet. Genom sina serier om första respektive andra världskriget har han fått miljontals följare.
– Det slog mig att om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
Om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
I nuläget finns det många hembygdsföreningar som publicerar material på Youtube.
– Det är ofta snyggt filmat, intressanta ämnen och väldigt kunniga programledare.
Men formen är inte alltid särskilt genomtänkt och ibland kan det bli lite långrandigt, konstaterar han. Därtill kan det gå lång tid mellan avsnitten. I HembygdsTV kommer ett nytt avsnitt publiceras varje vecka. Varje del innehåller detaljerade, konkreta tips på besöksmål i länet.
– När det handlar om exempelvis Postrodden mellan Grisslehamn och Åland berättar jag vilket klockslag det börjar, vad man kan se på vägen dit och var man kan äta en bra fisksoppa till lunch.
Jonas Thorell agerar själv programledare – eller ”ciceron och slav i hembygdens tjänst”. Till sin hjälp i produktionen har bland annat filmaren Michael Johansson. Även Indy Neidell medverkar i kanalen som sidekick.
– Eftersom han är amerikan men har bott i Sverige sedan 1990-talet kan han bidra med ett sorts utifrånperspektiv: Men vad är klinkbyggd egentligen? Och så förklarar jag.
Numera är Jonas Thorell medlem i Högalids hembygdsförening på Södermalm där han bor. Men erfarenheten av kulturarvsevenemang sträcker sig längre tillbaka. Under många år i barndomen arrangerade hans föräldrar bygdedagar i hemstaden Kungsör.
– Det var fårklippning, barkbrödsbaking, smörkärning och oxdans. Jag minns alltihop som väldigt roligt. De första åtta avsnitten av HembygdsTV är finansierade av Stockholms läns hembygdsförbund och Thorells egna produktionsbolag Porter och Thorells Syndrom.
– Men vi hoppas även att privatpersoner och föreningar ska bidra med en mindre månatlig summa via Patreon.
Hur många Patreon-prenumeranter krävs för att projektet ska kunna fortsätta? – Med 3-4000 Patreonstödjare skulle vi kunna göra riktigt bra HembygdsTV. Men om vi får finansiellt stöd från till exempel Visit Stockholm, Handelskammaren eller liknande organisation skulle det inte krävas fullt så många.
Redan innan starten har andra hembygdsregioner hört av sig och visat intresse för kanalen.
– Min förhoppning är att Stockholmskanalen får en vettig ekonomi och kan växa till en redaktion. Då skulle jag också kunna frigöra tid för att vara med och starta upp fler kanaler i andra regioner.
Ett eventuellt HembygdsTV Dalarna eller HembygdsTV Väst skulle alltså kunna programledas av passande personer med egen förankring i bygden, förklarar han.
– Serieformatet som jag har klurat fram går förstås att applicera på vilken region som helst. Den sortens mall kan många ha nytta av att använda eftersom en stor del av jobbet redan är gjort.
Vilka ämnen kan man se fram emot i HembygdsTV framöver? – Minst ett avsnitt kommer vara en runstenssafari i Stockholmsområdet. Tanken är att det ska finnas en runstensguide för bil och en för dem som rör sig via kollektivtrafiken. Och så kommer det finnas ett runstensquiz för barnen, säger Jonas Thorell.
Fössta tossdan i mass är en inofficiell högtidsdag för Småland och de småländska dialekterna. Till firandet hör att äta en massipantåta (marsipantårta) och ibland även dricka en bäss (bärs). Dagen har ibland kallats för ”Smålands nationaldag” och firas i hela landet. Firandet sker hemma, på arbetsplatser och på sociala medier, skriver Institutet för språk och folkminnen, som nu inkluderar högtidsdagen på listan över Sveriges levande kulturarv.
Högtidsdagen är ett av de 20 immateriella kulturarv som våren 2025 tas upp på Sveriges nationella förteckning. Bland de övriga nykomlingarna märks betydligt äldre företeelser som sydsvenskt bonadsmåleri, nålbindning, ranavävning, näverslöjd i Härjedalen, höhässjning och ängshävd på Gotland.
Traditionen uppges ha startat på Facebook så sent som år 2010.
Även Skåne bidrar med en extra viktig torsdag: I Loshult och närliggande orter har Kristi himmelsfärdsdag varit en så kallad gångedag till Loshults kyrka. Folk samlas fortfarande för gudstjänstfirande på Kristi himmelsfärdsdag med efterföljande fika och umgänge. Företeelsen, känd som Loshulta torsda, inkluderas nu på listan.
Fössta tossdan i mass är som sagt en ung tradition. Traditionen uppges ha startat på Facebook så sent som år 2010 då Jonas Svenningson, uppvuxen i Jönköping, skapade sidan Fössta tossdan i mass som önskade sina följare en ”glad fössta tossdan i mass”. Bakgrunden var att han och hans syster hade en faster som sade ”fössta mass” med småländsk dialekt, vilket de uppmärksammade sinsemellan och så småningom på den gemensamma arbetsplatsen Scandinavian Photo i Stockholm. Fenomenet spreds snabbt på sociala medier, uppmärksammades i nyhetsmedia och fick även fäste hos bagerier och konditorier som följer upp semmelsäsongen med massipantåta.
”Att dagen firas just den första torsdagen i mars och att en marsipantårta har huvudrollen i firandet är att både datumet och bakverket uttalas på ett särpräglat sätt i de småländska dialekterna. R-ljudet blir försvagat eller faller bort i ord där r:et följs av vissa konsonanter: mars blir mass och tårta blir tåta”, skriver Isof.
Hela listan över Sveriges nu cirka 90 levande immateriella kulturarv finns på Levandekulturarv.se.
Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
Den stora flykten från Baltikum för 80 år sedan uppmärksammas på Gotland i höst.
– Det är viktigt att både minnas de som flydde och de som tog emot flyktingarna, säger Kerstin Blomberg på Fårö.
I överlastade farkoster lyckades nästan 40 000 ester, letter och litauer fly över Östersjön till Sverige i samband med den sovjetiska ockupationen under andra världskriget. Drygt 11 000 av dem kom till Gotland. Flyktingströmmen kulminerade under några veckor i september och oktober 1944, då cirka 7 000 kvinnor, män och barn nådde fram till den gotländska kusten.
– De flesta flyktingar kom hit till norra Gotland, berättar Riina Noodapera under en minnesceremoni i slutet av augusti 2024 i Slite.
Riina Noodapera är andra generationen est i Sverige och Estlands honorärkonsul på Gotland.
– Det är viktigt att inte glömma balternas flykt på 1940-talet, och det är ju förfärligt att historien upprepar sig även i vår tid, säger Riina Noodapera.
– Nu lider människorna i Ukraina av rysk aggression och behöver vårt stöd.
Under andra världskriget kom Riinas far som 15-årig flykting från Estland till Gotska Sandön, medan hennes mor kom till Dalarö i Stockholm.
Det är ju förfärligt att historien upprepar sig även i vår tid. Nu lider människorna i Ukraina av rysk aggression och behöver vårt stöd.
Vid minnesceremonin i Slite uppmärksammades 80-årsminnet med tal av flera anhöriga till de som flydde till Sverige på 1940-talet. Besökarna i Sliteparken bildade en symbolisk mänsklig kedja både till stöd för Ukraina, och för att minnas den stora baltiska manifestationen år 1989. Det var då cirka två miljoner ester, letter och litauer längs en 60 mil lång sträcka höll varandras händer, för att manifestera de baltiska ländernas vilja att bli fria från Sovjetunionen.
Han är initiativtagare till Estlandssvenskarnas släktforskargrupp.
Tack vare gruppen finns sedan förra året QR-koder vid 51 gotländska kyrkor, med länkar till information om begravda estlandssvenskar på ön och till estlandssvenskarnas historia.
– Jag har själv först som vuxen börjat lära mig mer om min egen släkts bakgrund i Estland och på Gotland, säger Christopher Thiele.
– När jag var barn och tonåring så tänkte jag att att de äldre kvinnorna i min släkt nog inte visste så mycket mer om världen, än att plocka rovor. Som jag misstog mig! De har varit i världshändelsernas centrum i Estland och tvingats uppleva avrättningar, massdeporteringar och svält.
Hösten minnesåret 2024 håller Kerstin Blomberg från Fårö föredrag på flera olika platser på Gotland. Hon har intervjuat både flyktingar från Baltikum, men också många av de som hjälpte till och tog emot dem.
– På Fårö, Fårösund, Slite, Gotska Sandön och över hela Gotland gjorde kustbefolkningen fantastiska insatser, säger Kerstin Blomberg.
– Ett exempel var tant Klara i Skär nära fyren här på Fårö. Hon berättade att det alltid gällde att vara beredd, att det kunde komma flyktingar på natten och knacka på hennes dörr. Därför hade hon alltid kaffe hemma och bordet dukat.
På Gotland byggdes ett imponerande mottagningssystem upp för att kunna ge flyktingarna bostad, mat, vård och sysselsättning, berättar Kerstin Blomberg.
– En del flyktingar kom i stora båtar som tog 400 personer. Andra kom ensamma i små roddbåtar och en del var illa däran. Det är också okänt hur många som dog där ute på havet.
Kerstin Blomberg tror att det som hände för 80 år sedan påverkar Gotland och Fårö fortfarande i dag.
– Här finns fortfarande en stark vilja att ställa upp för människor som flytt från krig, svält och oroligheter, säger hon.
Riina Noodapera är andra generationen est i Sverige och Estlands honorärkonsul på Gotland. Christopher Thiele, initiativtagare till Estlandssvenskarnas släktforskargrupp som försett gotländska kyrkor med QR-koder med länkar till information om begravda estlandssvenskar på ön och till estlandssvenskarnas historia. Hösten 2024 föreläser Kerstin Blomberg om den stora flykten från Baltikum 1944.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
