Fössta tossdan i mass är en inofficiell högtidsdag för Småland och de småländska dialekterna. Till firandet hör att äta en massipantåta (marsipantårta) och ibland även dricka en bäss (bärs). Dagen har ibland kallats för ”Smålands nationaldag” och firas i hela landet. Firandet sker hemma, på arbetsplatser och på sociala medier, skriver Institutet för språk och folkminnen, som nu inkluderar högtidsdagen på listan över Sveriges levande kulturarv.
Högtidsdagen är ett av de 20 immateriella kulturarv som våren 2025 tas upp på Sveriges nationella förteckning. Bland de övriga nykomlingarna märks betydligt äldre företeelser som sydsvenskt bonadsmåleri, nålbindning, ranavävning, näverslöjd i Härjedalen, höhässjning och ängshävd på Gotland.
Traditionen uppges ha startat på Facebook så sent som år 2010.
Även Skåne bidrar med en extra viktig torsdag: I Loshult och närliggande orter har Kristi himmelsfärdsdag varit en så kallad gångedag till Loshults kyrka. Folk samlas fortfarande för gudstjänstfirande på Kristi himmelsfärdsdag med efterföljande fika och umgänge. Företeelsen, känd som Loshulta torsda, inkluderas nu på listan.
Fössta tossdan i mass är som sagt en ung tradition. Traditionen uppges ha startat på Facebook så sent som år 2010 då Jonas Svenningson, uppvuxen i Jönköping, skapade sidan Fössta tossdan i mass som önskade sina följare en ”glad fössta tossdan i mass”. Bakgrunden var att han och hans syster hade en faster som sade ”fössta mass” med småländsk dialekt, vilket de uppmärksammade sinsemellan och så småningom på den gemensamma arbetsplatsen Scandinavian Photo i Stockholm. Fenomenet spreds snabbt på sociala medier, uppmärksammades i nyhetsmedia och fick även fäste hos bagerier och konditorier som följer upp semmelsäsongen med massipantåta.
”Att dagen firas just den första torsdagen i mars och att en marsipantårta har huvudrollen i firandet är att både datumet och bakverket uttalas på ett särpräglat sätt i de småländska dialekterna. R-ljudet blir försvagat eller faller bort i ord där r:et följs av vissa konsonanter: mars blir mass och tårta blir tåta”, skriver Isof.
Hela listan över Sveriges nu cirka 90 levande immateriella kulturarv finns på Levandekulturarv.se.
Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
Den stora flykten från Baltikum för 80 år sedan uppmärksammas på Gotland i höst.
– Det är viktigt att både minnas de som flydde och de som tog emot flyktingarna, säger Kerstin Blomberg på Fårö.
I överlastade farkoster lyckades nästan 40 000 ester, letter och litauer fly över Östersjön till Sverige i samband med den sovjetiska ockupationen under andra världskriget. Drygt 11 000 av dem kom till Gotland. Flyktingströmmen kulminerade under några veckor i september och oktober 1944, då cirka 7 000 kvinnor, män och barn nådde fram till den gotländska kusten.
– De flesta flyktingar kom hit till norra Gotland, berättar Riina Noodapera under en minnesceremoni i slutet av augusti 2024 i Slite.
Riina Noodapera är andra generationen est i Sverige och Estlands honorärkonsul på Gotland.
– Det är viktigt att inte glömma balternas flykt på 1940-talet, och det är ju förfärligt att historien upprepar sig även i vår tid, säger Riina Noodapera.
– Nu lider människorna i Ukraina av rysk aggression och behöver vårt stöd.
Under andra världskriget kom Riinas far som 15-årig flykting från Estland till Gotska Sandön, medan hennes mor kom till Dalarö i Stockholm.
Det är ju förfärligt att historien upprepar sig även i vår tid. Nu lider människorna i Ukraina av rysk aggression och behöver vårt stöd.
Vid minnesceremonin i Slite uppmärksammades 80-årsminnet med tal av flera anhöriga till de som flydde till Sverige på 1940-talet. Besökarna i Sliteparken bildade en symbolisk mänsklig kedja både till stöd för Ukraina, och för att minnas den stora baltiska manifestationen år 1989. Det var då cirka två miljoner ester, letter och litauer längs en 60 mil lång sträcka höll varandras händer, för att manifestera de baltiska ländernas vilja att bli fria från Sovjetunionen.
Han är initiativtagare till Estlandssvenskarnas släktforskargrupp.
Tack vare gruppen finns sedan förra året QR-koder vid 51 gotländska kyrkor, med länkar till information om begravda estlandssvenskar på ön och till estlandssvenskarnas historia.
– Jag har själv först som vuxen börjat lära mig mer om min egen släkts bakgrund i Estland och på Gotland, säger Christopher Thiele.
– När jag var barn och tonåring så tänkte jag att att de äldre kvinnorna i min släkt nog inte visste så mycket mer om världen, än att plocka rovor. Som jag misstog mig! De har varit i världshändelsernas centrum i Estland och tvingats uppleva avrättningar, massdeporteringar och svält.
Hösten minnesåret 2024 håller Kerstin Blomberg från Fårö föredrag på flera olika platser på Gotland. Hon har intervjuat både flyktingar från Baltikum, men också många av de som hjälpte till och tog emot dem.
– På Fårö, Fårösund, Slite, Gotska Sandön och över hela Gotland gjorde kustbefolkningen fantastiska insatser, säger Kerstin Blomberg.
– Ett exempel var tant Klara i Skär nära fyren här på Fårö. Hon berättade att det alltid gällde att vara beredd, att det kunde komma flyktingar på natten och knacka på hennes dörr. Därför hade hon alltid kaffe hemma och bordet dukat.
På Gotland byggdes ett imponerande mottagningssystem upp för att kunna ge flyktingarna bostad, mat, vård och sysselsättning, berättar Kerstin Blomberg.
– En del flyktingar kom i stora båtar som tog 400 personer. Andra kom ensamma i små roddbåtar och en del var illa däran. Det är också okänt hur många som dog där ute på havet.
Kerstin Blomberg tror att det som hände för 80 år sedan påverkar Gotland och Fårö fortfarande i dag.
– Här finns fortfarande en stark vilja att ställa upp för människor som flytt från krig, svält och oroligheter, säger hon.
Riina Noodapera är andra generationen est i Sverige och Estlands honorärkonsul på Gotland. Christopher Thiele, initiativtagare till Estlandssvenskarnas släktforskargrupp som försett gotländska kyrkor med QR-koder med länkar till information om begravda estlandssvenskar på ön och till estlandssvenskarnas historia. Hösten 2024 föreläser Kerstin Blomberg om den stora flykten från Baltikum 1944.
Första söndagen i augusti, i år den 4 augusti, har av Sveriges hembygdsförbund utnämnts till Hembygdsgårdens dag. Många föreningar har extra öppet med guidade visningar och evenemang. Grythyttans hembygdsförening firar på hembygdsgården Skräddartorp med musikunderhållning, visning av gården och traditionsenligt kakkalas modell större.
Birgitta Granberg är kassör i föreningen.
– Den första stora kakfesten ägde rum 26 juli 1998. Det var några av föreningens damer, som jobbade i kaffestugan, som kom på idén att ordna med ”gästabud på Skräddartorp”. Det blev en stor fest, väldigt många kaksorter. Det var bara småkakor, alltså inga mjuka kakor. Recepten sammanställdes också i skriften ”Gästabud på Skräddartorp”. Där finns recept på cirka 20 sorters kakor.
– Gästabudet blev succé och ett återkommande evenemang, men under namnet Kakkalaset. Det var inte Hembygdsgårdarnas dag som firades då, utan det har blivit på senare tid.
Vad innebär Stora kakkalaset? – Det innebär att vi har MASSOR med kakor och fina gamla kaffedukar på serveringsborden. Vi ställer fram våra allra finaste brödfat, både höga och låga, fyllda med kakor. Vit duk, ljusstakar och blommor på kakbordet. Man tar sig kakor – så många man vill – sedan får man kaffe i koppen och det är bara att njuta. Påtår får man också så många gånger som önskas och man får även ”backa” på kakorna.
Hur många sorters kakor bjuds det? – Förra året hade vi 54 sorters kakor, inklusive de glutenfria.
Påtår får man också så många gånger som önskas och man får även ”backa” på kakorna.
Vem bakar allt detta? – Det är hjälpsamma damer i föreningen som hjälper till att baka.
Finns det några favoriter? – Kerstins toscabitar tar slut först varje år. Även nougatrutor går åt snabbt, jitterbuggare också.
Hur ser personalstyrkan ut i övrigt? – Vi behöver vara ganska många, vi måste fylla på kakorna hela tiden. Kaffebryggarna måste också vara i gång hela tiden. En person sköter kassan. Någon hjälper gäster till exempel med att att bära brickor. Diskar för hand gör vi, alltså krävs minst en person i köket. Vi använder porslinskoppar.
Vad händer mer på Hembygdsgårdens dag? – Underhållning har vi varje år med spelmän, trubadurer, vissångare och andra spelemän. Under dagen har håller vi våra museer och bergsmansgården öppen, vi har guide på plats som visar och berättar.
Vad händer annars i föreningen under sommaren? – Skräddartorp hålls öppet lördag-söndag kl 13-17 till och med 25 augusti. Även Kulturarvsdagen 7 september håller vi öppet. Vi hade en stor loppis i början av juli med servering, hembakt bröd och våfflor och i slutet av juli ordnade vi motorkväll. Det är populärt, gamla och nya bilar, motorcyklar, mopeder med mera. Då serverar vi ”motorsmörgås”, hembakta tekakor med gubbröra. Den 17 augusti planeras en dahlia-utställning i Skräddartorp. Våra servitriser, Ann och Anna, gillar dahlior. De ordnar en utställning, och önskar att gästerna har med sig dahliablommor som sedan ingår i utställningen.
FAKTA. Här firas Hembygdsgårdens dag
Det är ett omfattande kulturarv som hembygdsrörelsen bevarar och gör tillgänglig för allmänheten. Förutom de 1 400 hembygdsgårdarna förvaltar landets 2 060 hembygdsföreningar tillsammans runt 11 000 byggnader.
Loppisar, marknader, guidade turer, musikunderhållning, allsång, våfflor, kolbullar, mopedrally och veteranbilsträffar – hembygdsföreningar över hela landet satsar extra på Hembygdsgårdens dag. På Hembygd.se hittar du evenemang nära dig.
– Hembygdsföreningar i Sverige har så mycket kunskaper om matkultur och matkulturarv. Det vill vi jobba med, säger Carolin Vallgren, projektledare för Hembygdens smaker som drivs av Hushållningssällskapet till och med april 2025.
Hur kan hembygdsföreningar verka inom Hembygdens smaker? – Det kan se väldigt olika ut. Vi har ett antal aktiviteter inbokade, bland annat receptinsamling till en kokbok och digitala föreläsningar. Den första äger rum 5 mars 2024. Då håller Richard Tellström i seminariet Smaken av en plats, som handlar om vad det är som gjort att den svenska matkulturen utvecklats till det den är i dag. Han tar bland annat upp vilka maträtter och tillagningar som är unika och speciella för Sverige och vad gästande turister tycker om dem. Föreläsningen är gratis och öppen för alla.
Måste man ha ett aktivt arbete kring lokal matkultur för att delta? – Nej. Man kan också vara intresserad av att starta.
Vad får man mer lära sig inom Hembygdens smaker? – Vi kommer bland annat att ha ett digitalt kurstillfälle kring livsmedelshygien. Ett annat tillfälle handlar om att skapa event kring besöksnäring, mat och måltidsturism. Hur attraherar man nya besökare? Hur kan man kombinera måltidsturism med kulturarv?
Ni har en särskild satsning på Hembygdsgårdens dag, den 4 augusti 2024. Berätta. – Vi kan erbjuda hembygdsföreningar att göra event på hembygdsgårdens dag, på tema lokal mat. Vi kan hjälpa till med att ta dit lokala matproducenter ur vårt stora nätverk, och även bidra med föreläsare. Vi söker föreningar som kan vara intresserade av att delta i detta och som vill knyta kontakt med matproducenter i sitt närområde.
FAKTA: OM HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAPET OCH HEMBYGDENS SMAKER
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Man jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
Projektet Hembygdens smaker pågår till 5 april 2025. De utbildningstillfällen som ingår i satsningen kommer att sammanfattas i en gratis digital kurs som kan genomföras på Hushållningssällskapets lärplattform.
Hembygdens smaker ska också generera en kulturhistorisk kokbok med betoning på enkla recept och reportage från matproducenter och hembygdsföreningar som berättar om de lokalproducerade livsmedel de använder i sin verksamhet. Här söker man material! Har du ett eller flera recept med historia och anknytning till din bygd? Bröd, smörgåsar, kaffebröd, sötsaker, varma rätter, mjöler och gryner – välkommen att höra av dig till [email protected]!
Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Det årliga nejonögefisket i Älvkarleby. Foto: Annika Goldhammer
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
