Korgen har följt människan genom historien – fylld med ved, rotsaker eller svamp.
2024 togs korg och korgtraditioner upp på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Någon bok i ämnet har dock inte skrivits i landet på nästan 30 år. Men nu utges ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige”.
– Det känns verkligen som att vi fyller ett tomrum, säger Sofia Månsson, hemslöjdskonsulent i Skånes Hemslöjdsförbund, som skrivit boken tillsammans med Kalle Forss.
Det svenska korghantverket löper långt tillbaka i tiden, men det är svårt att säga hur långt.
– När man grävde för Citytunneln i Malmö 2006 hittade man en helt intakt ålmjärde – en korg som används för att fånga fisk.
Den avlånga korgen i den skånska jorden visade sig vara 7 500 år gammal. De allra äldsta arkeologiska korgfynden hittades dock i Tjeckien och flätades för 24 000 år sedan.
– Det är fascinerande att korghantverket består av en många tusen år gammal kunskapskedja som aldrig brutits, säger Sofia Månsson.
– Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag och fortsatt används i norra Sverige för att fiska nätting och nejonögon.
Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag.
Ser man till de senaste 100 åren har kolfat varit den vanligaste svenska korgtypen.
– Det är en modell utan handtag eller grepe. Den har funnits i många olika material i olika delar av landet.
Kolfat kan stavas både med o och med å, förklarar hon.
– Vid industrialiseringen blomstrade korgtillverkningen eftersom korgen passade bra till att bära kol. Men de kunde också användas för att ställas vid sidan om sig på marken medan man plockade potatis, rotfrukter eller kål.
– I dag används kolfatskorgen ofta som garnkorg.
Det finns ett stigande intresse för korgar som föremål i dag. Samtidigt blir antalet korgslöjdare i landet färre och färre.
– Dessutom kräver vissa korgmodeller specifika material som blir allt svårare att få tag i.
För att fläta till exempel en spånkorg krävs att man har tillgång till rätt sorts trä.
– Man måste kunna ta ner en stort, hundraårigt, tallträd som har vuxit rakt och fint.
Det behöver vara en lagom stor bit trä som läggs i vatten i ett par månader – för att sedan lakas ur och klyvas.
– Få människor i dag har tillgång till skog överhuvudtaget, och i synnerhet inte till den sortens senväxta träd.
Just nu är Sofia Månsson i färd med att upprätta ett nationellt korgarkiv, med stöd från Riksantikvarieämbetet.
– Det finns massor av korgar bevarade i hembygdsgårdar och på museer. Men det här är tänkt som en samlad resurs, ett slags centrum för immateriell korgkunskap.
Arkivet planeras att bli både digitalt och fysiskt, med bas i Landskrona.
– Det ska finnas länksamlingar, litteratur och film och är tänkt att fyllas på under en lång tid framöver. Det ska vara en plats som man kan komma till för att forska och lära sig mer.
Vandringsutställningen ”Älskade korg” har turnerat runt i Sverige sedan 2020. Nästa planerade stopp blir Jämtli i Östersund. Sofia Månsson är en av personerna bakom utställningen.
– Tids nog kommer även utställningen att få en fast punkt i Landskrona.
Boken innehåller en mängd instruktioner. Vilka förkunskaper krävs för att fläta en egen korg? – Man behöver bara en instruktion, ett enkelt skärverktyg och rätt material.
Vissa material kan kräva stora förkunskaper både vad gäller insamling och bearbetning.
– Men det går ju också att fläta korgar av blad eller vasstrån. Det är ett av världens äldsta hantverk just för att det är så enkelt.
Omslaget till ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige” pryds av en ålmjärde, samma korgmodell som hittades när i Malmö 2006.
I skånska Vittsjö har Malene Langborg de senaste åren drivit en världsunik verksamhet. Brickbandmuseum – med över 200 unika brickband – en hantverkstradition och hemdekoration som sträcker sig tillbaka till sent 1T800-tal. Men nu är det slut. Efter en hjärtoperation både vill och måste Malene Langborg prioritera annorlunda, berättar hon på telefon.
–Jag blev opererad i hjärtat i somras. När man går igenom något sådant så är det som att livet blir så värdefullt och närvarande. Man tänker lite djupare tankar. Det satte i gång en önskan att förändra något i mitt liv och att göra något annat. Som det är har jag också dålig arbetskapacitet, den energi jag har måste jag använda till något som ger en inkomst. Jag tjänar ingenting på Brickbandmuseum.
Vad önskar du ska hända med din samling? – Jag önskar att brickband förblir en inredningsdetalj som man kommer ihåg. Det hade varit så jättesynd om den försvann. Den är rolig, en praktisk och vacker grej som man kan sy själv. Det vore fint om det arbete jag har gjort de här åren kan fortsätta.
– Det enklaste hade varit om jag kunde bort samlingen, men det har jag inte råd med, jag har tagit av min egen ekonomi genom åren för att bekosta samlingen. 225 brickband måste ha ett värde? Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Hur uppstod Brickbandsmuseum? – När jag var barn på 1970-talet hade min farmor i Danmark, där jag kommer ifrån, ett brickband på väggen i köket som jag tyckte mycket om. Några år efter hennes död hittade jag ett brickband i en second hand-butik och blev väldigt nostalgisk. Jag köpte det, och sedan fler. Plötsligt hade jag en liten samling. På den vägen var det.
Är det några brickband du är särskilt fäst vid? – Ja. Jag har faktiskt 235 stycken, inte 225. Jag vill behålla tio stycken. Om någon ber mig hålla ett föredrag är det bra att ha tio stycken, som är representativa för tidsepoker och handarbetstekniker. Ett av mina favoriter är här från Vittsjö, där det står broderat, enkelt men supervackert, anno 1935. Det finns också några trycka orange 1970-talsbrickband som jag tycker är så fina.
När hade brickbanden sin storhetstid? – Jag har letat efter en brickbandsvetare i alla dessa år, en textilexpert, men utan att hitta någon. Jag har räknat ut att brickband förmodligen uppfanns i slutet av 1800-talet och började bli vanligt i början av 1900-talet. På 1920-talet hade det spritt sig, då hade många ett sådant i finrummet.
Vad vill du göra i stället för att driva Brickbandmuseum? – Medan museet var i gång hade vi ibland musikkvällar. Det vill jag fortsätta med, det var väldigt roligt. Jag spelar gitarr och sjunger, det är en del av mitt arbetsliv.
FAKTA. Kort om brickband och Brickbandmuseum
Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. Malene Langborgs äldst daterade exemplar är från 1896.
Brickbandmuseum etablerades 2018 i Skåne, flyttade till Öland i fem år och har sedan 2024 åter varit beläget i Skåne.
Den som vill veta mer, eller eventuellt är intresserad av att ta över samlingen, kan kontakta Malene Langborg direkt. Se Detnya.brickbandmuseum.se
I boken ”Hembygdens smaker” presenteras recept, råvaror och matproducenter från hela landet. Tre hembygdsföreningar med ett aktivt matkulturarbete presenteras i närbild.
I sörmländska Enhörna är hembygdsmuseet inrymt i den ena av två före detta skolbyggnader, medan det sommaröppna kaféet med hembakt återfinns i den andra. Föreningen har också verksamhet knutet till mathantverk, som konservering.
– Förr när det inte fanns kylskåp eller frys var man tvungen att konservera. Den kunskapen är vi med och för vidare. Man kan ju konservera nästan allt, berättar Kicki Lindqvist från Enhörna hembygdsförening i boken ”Hembygdens smaker”. Huskvarna hembygdsförening arrangerar med jämna mellanrum soppkulturluncher med föredrag om ortens historia och kulturarv.
– Det sociala är det viktigaste. Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring, säger Lisbeth Hall från föreningen i boken.
Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring.
En av de 15 historiska byggnader som tillhör Vindelns hembygdsgård är en flitigt använd bagarstuga, både för bak och som samlingspunkt vid flera av föreningens aktiviteter. Föreningen månar om att visa det arbete som krävts för att ställa mat på bordet. Lars Löfgren visar i ”Hembygdens smaker” en stor grynstamp, som användes för att krossa korn till gryn.
– Vi vill att besökarna ska förstå hur mycket arbete som låg bakom maten förr. Det är en viktig del av det vi försöker förmedla här, säger han i boken.
Totalt har drygt hundra hembygdsföreningar varit engagerade i Hembygdens smaker.
– Potentialen är stor för hembygdsföreningar att jobba med mat – besökare vill uppleva något genuint och gärna lokalt, och här har ju hembygdsföreningar möjlighet att matcha de vackra miljöerna och lokal kulturhistoria med något att äta, säger projektledaren Carolin Vallgren.
Intrycken förstärker varandra, menar hon.
– Genom att äta något blir upplevelsen större, och får man smaka på något med en historia blir upplevelsen än bättre! Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara en kaka som innehåller en råvara som har en historia kopplad till platsen. I vår bok finns mycket inspiration.
FAKTA. Gratis lärplattform
I projektet Hembygdens smaker har Hushållningssällskapet arbetat för att synliggöra hembygdsföreningar som besöksmål och stötta de föreningar som vill utvecklas inom mat och måltider. Boken ”Hembygdens smaker” är en del av detta projekt.
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Organisationen jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
På Hushållningssällskapets gratis lärplattform finns inspelade föreläsningar och inspiration från det nu avslutade projektet. Läs mer här.
Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.
Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.
Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.
Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.
– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.
Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.
Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.
Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.
På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.
Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.
– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.
Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening? – Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.
Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
Hösten 2023 reste vi runt i Östergötlands 13 kommuner. Vi träffade fler än hundra kvinnor som handarbetar på något sätt. Resan förde oss genom ett vidsträckt landskap med en hänförande natur. Ett platt landskap med åkrar som sträcker sig så långt ögat når, skogar av gran, små och stora sjöar, smala skogsvägar, snabba motorvägar, berg och dal, stad och landsbygd. Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort. Det finns många lager att ta hänsyn till när vi ska berätta den specifika berättelsen från respektive kommun.
Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort.
Finns det skillnader och unika inslag beroende på var man rent geografiskt befinner sig? Ja, vi har uppmärksammat skillnader och i bilen efter våra möten har vi haft möjlighet att reflektera och prata igenom det vi har fått höra. Väldigt ofta har vi varit så uppfyllda av den positiva energi som genomsyrat våra möten att vi bara tagit med oss den och njutit av den närvaron, medvetna om att allt är sparat i ljudinspelningar, bilder och illustrationer.
Vi har styrt så lite som möjligt och låtit samtalet flöda fritt med en tidsrymd som tillåtit orden att komma fram. Hur ofta tar vi oss tid att lyssna på vad någon verkligen har att säga, utan att själva kommentera med egna erfarenheter? Det är svårt, det får jag själv jobba med varje gång jag lyssnar på någon, därför behöver man tid i ett samtal när man intervjuar, så personen verkligen ska få säga sitt. Vi har spelat in samtalen och sedan transkriberat dem för en ”rå” nedskriven text för vidare bearbetning. Detta är ett viktigt verktyg för att kunna vara fri i samtalet och för att få tid för fotografering och illustrationer.
Att vi är två personer som har utfört intervjuer och samtal har varit en förutsättning för hinna med att dokumentera med bild, video, illustration och ljudinspelning.
Vem har vi träffat? Vi har träffat kvinnor som väver, knypplar, stickar, virkar, tovar, broderar, spinner, i det vardagliga livet, antingen själv eller i en syförening, på stickkaféer, man träffas på sy-lan, och andra mötesplatser där man både kan köpa garn och sitta ner för en stunds stickning tillsammans och ta en fika. Vi har träffat entreprenörer som arbetat eller arbetar med dräktsömnad, återbrukssömnad, väveri, ullspinneri, linodling och vi har träffat hemslöjdskonsulter.
Vävgruppen i Österbymo. Foto: Projekt Östgötaduken
Vi frågar oss, vad är värdet av handarbete? Alla dessa kvinnor har med glädje öppnat dörren för oss och bjudit på go fika och underbara samtal har uppstått om deras genuina intresse för sitt handarbetande. De har visat upp en fantastisk skatt av mattor, från trasmattor till dubbelmönstrade mattor (olika på under- och översida) mattor med tussar av ull, broderade dukar, lakan, blusar, handsydda dopklänningar från förr, knypplade spetsar, knypplade hattar, stickade tröjor med enkla och mycket komplicerade mönster, vantar, mössor, sockar, tovade hattar, väskor, väggbonader, garner i ull, lin, bomull i alla färger, tjocklekar och olika kvaliteter, vävda dukar med traditionella mönster, virkade varelser, virkade sjalar, virkade vantar, vantar som gjorts med nålbindning, krokning, stickmaskin. Listan kan göras hur lång som helst och vi, Anna och jag tänker att detta är helt fantastiskt – det måste vi visa upp. All denna kreativitet, detta skapande i händerna på kvinnor som finner sin passion i handarbetet, som genom handarbetet kan återställa en obalans i livet och skapa harmoni i kropp och själ, eller bara få möjligheten att ses, ta en fika och prata med eller utan handarbetet i handen, detta är värdet som vi alla kan relatera till.
Nålbindning hos Spinngillet i Motala. Foto: Projekt Östgötaduken
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra. Handarbetet och hantverket med garn och textil går hela vägen tillbaka till livets början. Det är dessutom något alldeles särskilt att lägga fram en broderad duk, använda en stickad tröja eller ett par virkade vantar när jag vet vem som gjort dessa med sina händer. Duken, lakanen, kökshanddukarna kanske har gått i arv från farmor eller mormor eller ännu längre tillbaka. Tradition, mönster och kunskap om hantverket är en del av vårt kulturarv, det behöver bevaras, kunskap behöver föras vidare – hur gör vi det? Vi har frågat alla som deltagit i våra samtal hur de fått sin kunskap och det varierar allt från mamma, mormor, farmor till kurser och utbildningar till Youtube där många lagt ut videos om olika former av handarbete. Hemsidor som Ravelry.com är ett annat exempel.
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra.
Finns det något nytt kring handarbete? Under resans gång har vi träffat på ord och företeelser som tyder på nya sätt att visa upp och skapa handarbete: Gerillaslöjd, garngraffiti, husmorsgraffiti och sy-lan är några exempel. Gerillaslöjd handlar bland annat om broderade budskap och kan innehålla i princip vilka budskap som helst. Husmorsgraffiti skedde i Norrköping där virkade dukar sattes fast på lyktstolpar, staket och fasader i centrala staden. Vi har också den textila bildkonsten, återbrukssömnad, broderade QR-koder och ”digitala” trådar i tyget som gör att vi kan publicera ett digitalt innehåll i den broderade duken eller i vilket tyg som helst. Helt plötsligt kan duken börja berätta en berättelse som du kan lyssna på i din mobil. Den broderade QR-koden scannar du med mobilens kamera som vilken QR-kod som helst och den digitala tråden aktiveras genom att du ”blippar”, det vill säga lägger mobilen mot duken.
Sociala mediekanaler är viktiga för att nå ut och under turnén i Östergötland hösten 2023 kunde man följa våra möten på Facebook och Instagram i korta videoklipp. Detta har varit mycket uppskattat och ett enkelt sätt att nå målgruppen då det finns många handarbetsgrupper på Facebook där man kan få kontakt, tips och råd och information om event, kurser och mötesplatser.
FAKTA. Utställning sommaren 2024 13 juni till 26 juli 2024 pågår en utställning på Kisa bibliotek med Tre talande dukar, där du kan hämta och lyssna på berättelser med din mobil från Kisa Livsväv – om emigrationen 1840–1930, Arkivröster i Östergötland (Östergötlands Arkivförbund) och det pågående projektet med Östgötaduken.
FAKTA. Ny turné våren 2025 Projektet Östgötaduken kan sägas ha blivit en trestegsraket. För insamlandet av samtal och intervjuer, bilder, illustrationer och videor hösten 2023 fick vi, i samverkan md Östergötlands Arkivförbund som uppdragsgivare, medel från Riksantikvarieämbetet för kulturarvsbete. Hösten 2024 ska vi producera Östgötaduken med Annas illustrationer medan MiaMaria ska skapa det digitala innehållet och publiceringsplattformen. Vi ska redigera textmaterialet och skriva manus till 13 berättelser, en för varje kommun i Östergötland. Våren 2025 kommer vi åter besöka länets kommuner för utställningar och workshops i handarbete, troligtvis med ytterligare en samverkanspartner som kommer tillföra nya perspektiv och möjligheter. Mer information publicerar vi löpande på www.östgötaduken.se
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
