Det nytillkomna EU-skyddet innebär att hantverk med tydlig koppling till en viss plats eller ort kan skyddas från plagiat. Oskar Juhlin är vd för Gustavsbergs porslinsfabrik strax utanför Stockholm, där företaget har haft sin produktion på samma plats i drygt 200 år. Han var också en av deltagarna i det seminarium som Konstnärernas Riksorganisation bjöd in till under hösten, med fokus på hur det nya systemet kan lyfta svenskt hantverk och slöjd.
Innebär den här förändringen ett stärkt intresse för kulturarvet som resmål? – Det tror jag.
Oskar Juhlin exemplifierar med Lovikkavanten, sprungen ur orten med samma namn i Norrbotten, och som numera tillverkas i ett flertal varianter runtom i landet.
– Har man ett specifikt hantverk i en bygd och hantverket genomgår den här sortens märkning framstår ju plötsligt liknande produkter från andra orter som kopior.
Tidigare skydd för mat, dryck och jordbruksprodukter En geografisk beteckning (GI) är en så kallad immateriell rättighet. EU:s skydd för geografiska beteckningar infördes i början av 1990-talet och har fram till nyligen endast omfattat vin, spritdrycker samt jordbruksprodukter och livsmedel.
För att kunna ansöka om geografisk beteckning för ett hantverk behöver tillverkaren – eller hantverkaren – uppfylla vissa kriterier. Först och främst ska hantverket ha sitt ursprung på en viss plats eller i en region vars särskilda kvalitet, anseende eller andra egenskaper huvudsakligen kan tillskrivas det geografiska ursprunget.
Minst ett av produktionsleden måste dessutom äga rum i det avgränsade geografiska området.
– Hur specifikt blir egentligen det här skyddet? Det var en diskussion som uppstod under KRO:s seminarium, berättar Oscar Juhlin.
Jobbar man med ett hantverk som utförs för hand finns det ett särskilt värde i en sådan här märkning.
Produktion måste offentliggöras i detalj Märkningen gäller enskilda produkter eller hantverk, och ett av kraven från EU är att produktionen offentliggörs i detalj.
– Det innebär också att om någon annan på samma ort vill börja tillverka samma produkt så möjliggör man även det. Men att vara flera tillverkare kan också vara en styrka, som synliggör platsen på ett annat vis.
Även exempelvis dalahästen bör kunna få en geografisk beteckning, eftersom den har flera olika tillverkare men samma produktionsprocess, resonerar Oscar Juhlin vidare.
– Den här sortens geografiska märkning leder förstås till en smalare definition av vad ett visst hantverk är, och hur det bör utföras. Det är förstås exkluderande. Men det innebär också att vi slipper märkliga Kalle Anka-varianter av till exempel dalahästen.
– Jobbar man med ett hantverk som utförs för hand finns det ett särskilt värde i en sådan här märkning, eftersom det innebär att det håller en viss kvalitet.
Anmälan direkt till EU för urval Sverige gör inga egna prövningar av ansökningar gällande geografiska beteckningar. Anmälan skickas i stället direkt till EU:s immaterialrättsmyndighet EUIPO, som granskar och beslutar om registrering.
Har Gustavsbergs porslinsfabrik skickat in någon ansökan ännu?
– Nej, vi har haft fullt upp med att göra porslin. Men hittar vi en bra anledning att ansöka kommer vi definitivt att göra det längre fram.
Text: Bengt-Göran Carlsson, ur boken ”Odla ditt bröd”
Knappt en kilometer väster om Långlöts kyrka ligger Himmelsberga radby med Ölands museum. Östra Ölands kulturlandskap är gammal odlingsbygd, kyrkan är belägen på norra delen av ett gravfält som använts från 200- till 300-talet före vår tid och ända till 1000-talets slut.
Himmelsberga är en dubbel radby. På båda sidor av bygatan ligger ladugårdslängor medan boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. I gårdarna finns hus och miljöer från 1700- och 1800-tal. På 1950-talet hade bönderna börjat riva uthus och lador på gårdarna för att få plats med traktorer och större maskiner. Det typiskt öländska, radbyn och väderkvarnarna, hotades av jordbrukets modernisering och rationalisering.
Samtidigt växte hembygdsrörelsen som värnade om det öländska kulturarvet.
Folkbildaren Bertil Palm Bertil Palm (1916–1992) föddes i Glömminge, son till kantorn Alrik Palm och dennes hustru Helfrid. Han tog studentexamen i Kalmar. Studerade bland annat nordiska språk, folklivsforskning, konst och arkitekturhistoria vid Lunds universitet. Blev 1954 filosofie doktor i konsthistoria. Palm var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Ölands hembygdsförbund 1953. Det var också Palm som föreslog att det enda rätta för att spegla hela öns kulturarv vore att göra en hel radby till ett museum. Komplett med flera gårdar, väderkvarn, smedja och malm. (På malmen, strax utanför gårdarna, bodde de som inte ägde mark i byn, till exempel lantarbetare, hantverkare, sjömän och fiskare).
Ett monument över bondesamhället Redan 1957 köpte Ölands hembygdsförbund två kringbyggda gårdar i Himmelsberga. Efter restaurering invigdes de som museum på midsommardagen 1959. Tidningen Ölandsbladet skrev att nu hade ön fått en kulturell mittpunkt, det gamla bondesamhället hade fått sitt monument.
Bertil Palm kom att arbeta som Ölands hembygdsförbunds intendent i nära tre decennier, från 1955 till 1983.
Ölands hembygdsförbund är i dag en paraplyorganisation för Ölands 32 hembygdsföreningar med sammanlagt cirka 10 000 medlemmar. Förbundet äger och driver museet. Den miljö som finns på museet återspeglar och representerar stora delar av Ölands kulturliv och kulturarv. Senare tillskott är bland annat en särskild utställningshall för samtida öländsk konst och Lorangahallen, som invigdes 2023, där Barbro Lindgrens barnbokskaraktärer bjuder in till lek för barnen.
”Folkåterutbildning” behövs – Jag växte upp med en nära relation till min mormor och morfar. Mormor hade ett stort hjärta för och sysselsatte sig inom folkbildning. Morfar odlade alltid och kunde mycket om växter. Det är en viktig grund för mitt arbete här på museet, förklarar Julius Winberg Sääf som sedan 2017 är chef för museet.
– En sak som jag noterade ganska snart efter att jag började här var att alla besökande familjer förr hade en egen guide med sig. En äldre släkting eller vän som kunde allt om hur det gick till på landet förr i världen. Som kunde levandegöra det museet visade. Och jag tänkte, hur blir det när denna generation av nära kulturguider inte längre finns omkring oss? Personer som själva vuxit upp i den miljö som de så levande kan berätta om. Vem ska då lära oss? Då blir byggnader och föremål stumma för besökarna. Vi behöver levande kunskaper och berättelser!
– Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition och för kompetensutveckling, i samarbete med andra organisationer och företag, berättar Julius Winberg Sääf.
Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition.
– Jag vill att museet ska vara en självklar deltagare i diskussioner kring dagens och framtidens utmaningar och frågeställningar för landsbygd, bebyggelse, odling och jordbruk.
– Jag ser framför mig stora möjligheter att utveckla ett fruktbart samarbete med till exempel Ölands folkhögskola, Capellagården, Världsarvet, Länsmuseet, hembygdsföreningar och kvarnföreningar med stor kunskap inom olika sakområden. Vi har också många kyrkliga församlingar, två kommuner och många företag som är intressanta att få med i ett samarbete. Tillsammans kan vi skapa ett nav där dåtid-nutid-framtid kan förenas med utvecklande aktiviteter för bevarandekontinuitetförändring. Tillsammans kan vi fördjupa våra kunskaper och kompetenser och bättre analysera verkliga behov med kulturarvet som bas.
– Vi är redan på god väg med att förverkliga delar av detta tankegods. Särskilt i vårt arbete och engagemang för byggnadsvård och grönt kulturarv.
Äldre bebyggelse en viktig resurs Den traditionella bebyggelsen på Öland bidrar i hög grad till öbornas och turisters upplevelsevärde. Besöksindustrin bygger delvis på dessa miljöer, men vi saknar i stort en medveten strategi för hur de ska bevaras och utvecklas. De kulturhistoriska kvaliteterna i den äldre bebyggelsen är generellt höga och också av nationellt intresse, konstaterar byggnadsantikvarie Susann Johannisson på Kalmar läns museum. Det saknas kunskaper – och det saknas yngre hantverkare. Johannisson anger särskilt följande konstruktioner där vi behöver konkret utbildning och bebyggelsehistorisk bildning:
• Skiftesverksteknik i princip i alla ladugårdar före cirka 1930 samt i många bostadshus. Flera unika ”högsulelador” har anor i forntiden.
• Stråtak/vasstak.
• Sten, murning, kalk, kalkbruk, bränning av öländskt kalkbruk.
• Väderkvarnar.
– Om vi här på Öland kan utveckla och förstärka dessa byggtekniker och material, och fler hantverkare lär sig dessa metoder – och allmänheten får upp ögonen för hur bra dessa material och metoder är – så kan fler delar av vår äldre bebyggelse restaureras på rätt sätt, säger Susann Johannisson.
Öland skulle kunna bli ett nav för att utveckla dessa metoder.
– Metoder och teknik för att värna och vårda de nämnda konstruktionerna har inte bara betydelse för identitet och karaktär som berör boende och turister utan kan också i högsta grad kopplas till miljöfrågan, säger Susann Johannisson.
Här ser Julius Winberg Sääf möjligheter för Himmelsberga att bidra.
– Vårt museum kan, tillsammans med andra aktörer, ta en aktiv roll för att skapa och driva en samlande plattform och ett kunskaparnätverk kring dessa frågor, säger han.
Grönt kulturarv, mer än odling av gamla sorter Det gröna kulturarvet handlar om de levande och gröna miljöerna i anslutning till kulturmiljöer som medvetet anlagts och odlats av människan, till exempel gårdars odlingar, parker, trädgårdar och kyrkogårdar. Människans nyttjande av naturen i kombination med naturliga processer och förutsättningar skapar det biologiska kulturarvet.
– För Himmelsberga-museet handlar arbetet med det gröna kulturarvet främst om de odlingar och trädgårdar för visande av kulturväxter i de historiska miljöer som finns på museet, förklarar Julius Winberg Sääf.
Om jag får önska vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”.
Demonstrationsodling av stråsäd Alldeles särskilt handlar arbetet om de demonstrationsodlingar av kultursorter av stråsäd som organiseras i ett flerårigt samarbete med Kerstin Fredlund, föreningen Allkorn, länsstyrelsen och Hushållningssällskapet.
– Verksamheten är intressant och innovativ, och hör till våra fortsatta utvecklingstankar. Det är en i högsta grad levande utställning som inspirerar odlare, bagare, kockar och andra användare från när och fjärran. Utställningen väcker intresse och vilja att lära mer.
– Om jag får önska, säger Julius Winberg Sääf, vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”. Vi hoppas kunna utveckla delar av museet till en mötesplats för generationer med arbete och lärande aktiviteter kring lokala råvaror från Öland. Vi vill visa hur vi kan koppla självhushållande odling och mat i det förflutna till en diskussion om dagens förutsättningar för vår matproduktion och vårt förhållningssätt. Utveckla tankar kring ett dåtida, nutida och framtida grönt kulturarv.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Varför ska man över huvud taget hålla på med byggnadsvård, när det ska göras så noggrant och när det tar sådan tid? Jo, för att det är roligt, spännande och ger en tillfredsställelse! De tankarna delar vi som suttit i juryn för Sveriges hembygdsförbunds byggnadsvårdspris. Att föreningar tar hand om sina byggnader, genom att i god byggnadsvårdsanda bevara dem för framtiden, vill SHF uppmärksamma. Styrelsen tyckte dessutom, att vi efter så många års uppehåll, kunde dela ut hela tre priser. Särskilt eftersom det 2025 är 50-års jubileum för Europeiska byggnadsvårdsåret, vilket uppmärksammats på flera sätt av såväl Sveriges hembygdsförbund som många fler runt om i landet.
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader! Men det krävs att man vet vad man gör för att bevara de regionala och lokala särdragen som många av dessa byggnader har. Om man inte är utbildad i traditionell byggnadsteknik, så behöver man läsa på eller ta hjälp av någon som kan. Det kan handla om både byggnadsantikvarier och hantverkare som inriktat sig på att arbeta just med traditionella material och metoder.
Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader!
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Och just det här med att läsa på och själv prova på, är något alla kan delta i, eftersom traditionella byggnadsmetoder är hantverk. Det är naturliga material man använder, som man oftast kan blanda till själv och det är metoder som görs för hand med enkla verktyg även om man i vissa moment kan underlätta genom att använda mekaniska och elektriska verktyg. Att det tar lite längre tid underlättas om man är fler som hjälps åt eller att man beställer arbetet av en duktig hantverkare. Sådana kan länsmuseet eller regionala museer hjälpa till med att rekommendera. Att både ta hjälp av någon som är duktig på det hantverk som behöver utföras och hjälpa till med arbetet, gör att man lär sig de momenten och därmed förs kunskapen vidare. Alla årets tre pristagarna har arbetat på så vis; tagit in antikvarisk kompetens, kunniga hantverkare och gjort delar av arbetet själva. Läs mer om deras arbete här.
Detektivarbete i husets historia Jag vill också särskilt lyfta det som är så spännande med byggnadsvård. Att utforska ett hus är som ett detektivarbete där ledtrådar som berättar om husets historia finns gömda i själva huset. När man varsamt vårdar och restaurerar ett gammalt hus ser man alla detaljer. Både synliga, såsom olika typer av dörr- och fönsterfoder samt tak- och golvlister, som vittnar om husets olika byggnads- och renoveringsperioder. Och detaljer som dyker upp när man börjar riva i ett hus, till exempel vilka olika tapeter och kulörer som funnits i ett rum eller hur stommen och takkonstruktionen ursprungligen var byggd. Ibland kan man även hitta skräp efter hantverkare i trossbotten eller vitlök, barnskor eller mynt på gömda ställen, vilket kan tyda på gammal folktro. Att vårda och restaurera ett äldre hus är att långsamt lära känna dess själ och de som har bott där tidigare. Därför är det också roligt att ”personifiera” husen, det vill säga ta reda på vilka som byggt och bott i dem. När föreningen gjort detta med sina hus, finns ett gyllene tillfälle att berätta vidare för besökare.
Barn kan involveras Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta. Det har till exempel Mariefreds hembygdsförening gjort, när de bjöd in barn att delta i att tillverka lerbruk och mura med kubb. Troligen kommer de att komma ihåg denna händelse längre fram i livet och kanske sår det ett frö att vilja bygga hållbart även i vuxen ålder.
Trädgård, landskap och biologisk mångfald Alla de tre pristagarna har även utövat trädgårdsskötsel och landskapsvård. Det är inget kriterium för utmärkelsen, men ändå något som gör att byggnaderna kommer till sin rätt. Malexanders hembygdsförening har dessutom haft kurser i lieslåtter. Att slå ängar gynnar den biologiska mångfalden både när det gäller flora och fauna, vilket många hembygdsföreningar ägnar sig åt.
Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta.
Årets pristagare och hedersomnämnanden Utöver de tre föreningarna som fått Sveriges hembygdsförbunds byggnadsmärke att fästa på en byggnad i sin kulturmiljö, så har två föreningar fått hedersomnämnande. Den ena är Enhörna hembygdsförening som rent handgripligen tagit sig an andras kulturhistoriska byggnader i bygden, vilka varit i behov av vård. De har kontaktat ägarna, sökt pengar och sett till att till exempel en gammal brandstation, en mjölkkällare och en tiondebod rustats upp. Den andra är Albo härads hembygdsförening som dessvärre drabbats av både vandalisering och stormskador. Utöver allt de arbete de har med alla sina byggnader har de alltså fått göra omfattande arbeten på en vattenmölla, när vandaler gjort så att vattenhjulet gått i sken, samt lägga om ett stort skifte av halm på en ladugårdslänga, efter att en stor ek fallit på byggnaden.
Regionala särdrag – unika berättelser Under jubileumsåret för byggnadsvårdsåret 50 år har Sveriges hembygdsförbund bjudit på två föreläsningar om regionala särdrag i bebyggelsen. Den ena handlade om bohuslänsk byggnadskaraktär och den andra om uppländsk byggnadskultur. Vi hoppas fler länsmuseer kommer vilja ställa upp för att berätta om det unika och speciella men också det vanliga och traditionella i den region de verkar. För är det något som hembygdsföreningarnas byggnader besitter, så är det just de regionala särdragen. Av det skälet talar vi mycket varmt om dem, i alla sammanhang vi kan när vi i Sveriges hembygdsförbund träffar företrädare för andra organisationer och myndigheter, samt det behov föreningarna har av att det finns medel att söka till bevarande av byggnaderna.
Plaketten pristagarna mottar. Foto: Sveriges hembygdsförbund
Första advent och julmarknadsdags. Ett tillfälle som lockar många besökare till landets hembygdsgårdar. Hantverksförsäljning, fika och lotterier hör till det vanliga. Ett antal föreningar bjuder in till grötfest och grötagille. I de listade evenemangen på Sveriges hembygdsförbunds sajt finns även kransbindning hos Sätterstabygdens hembygdsförening. Eslöfs hembygdsförening bjuder på en föreläsning om konstnären som gav oss många av julens mest kända bilder, Jenny Nyström. På Eslövs stadsmuseum vankas även en utställning med julkalendrar och Pepparkakshus 2025, en väldoftande utställning med fantasifulla pepparkakskreationer.
Advent pågår som bekant ända fram till jul. Utöver fysiska evenemang finns det föreningar som satt ihop adventskalendrar på olika teman. Rumskulla Hembygdsförening presenterar i år Berättelsen om Harrys Livs. Under fyra söndagar fram till jul, med start den 30 november, tas lyssnaren med på en resa från 1880-talet till tidigt 2000-tal via fyra generationers lanthandlare och den tid de levde i. Lyssna och läs mer på https://www.rumskulla.se/adventskalender-2025/
Kinna hembygdsförening planerar en julkalender med nya luckor varje dag på Facebook. Föreningens byggnader kommer presenteras, varvat med en resumé av årets evenemang. Till kalendern hör en frågesport, med chans att vinna priser.
Korgen har följt människan genom historien – fylld med ved, rotsaker eller svamp.
2024 togs korg och korgtraditioner upp på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Någon bok i ämnet har dock inte skrivits i landet på nästan 30 år. Men nu utges ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige”.
– Det känns verkligen som att vi fyller ett tomrum, säger Sofia Månsson, hemslöjdskonsulent i Skånes Hemslöjdsförbund, som skrivit boken tillsammans med Kalle Forss.
Det svenska korghantverket löper långt tillbaka i tiden, men det är svårt att säga hur långt.
– När man grävde för Citytunneln i Malmö 2006 hittade man en helt intakt ålmjärde – en korg som används för att fånga fisk.
Den avlånga korgen i den skånska jorden visade sig vara 7 500 år gammal. De allra äldsta arkeologiska korgfynden hittades dock i Tjeckien och flätades för 24 000 år sedan.
– Det är fascinerande att korghantverket består av en många tusen år gammal kunskapskedja som aldrig brutits, säger Sofia Månsson.
– Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag och fortsatt används i norra Sverige för att fiska nätting och nejonögon.
Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag.
Ser man till de senaste 100 åren har kolfat varit den vanligaste svenska korgtypen.
– Det är en modell utan handtag eller grepe. Den har funnits i många olika material i olika delar av landet.
Kolfat kan stavas både med o och med å, förklarar hon.
– Vid industrialiseringen blomstrade korgtillverkningen eftersom korgen passade bra till att bära kol. Men de kunde också användas för att ställas vid sidan om sig på marken medan man plockade potatis, rotfrukter eller kål.
– I dag används kolfatskorgen ofta som garnkorg.
Det finns ett stigande intresse för korgar som föremål i dag. Samtidigt blir antalet korgslöjdare i landet färre och färre.
– Dessutom kräver vissa korgmodeller specifika material som blir allt svårare att få tag i.
För att fläta till exempel en spånkorg krävs att man har tillgång till rätt sorts trä.
– Man måste kunna ta ner en stort, hundraårigt, tallträd som har vuxit rakt och fint.
Det behöver vara en lagom stor bit trä som läggs i vatten i ett par månader – för att sedan lakas ur och klyvas.
– Få människor i dag har tillgång till skog överhuvudtaget, och i synnerhet inte till den sortens senväxta träd.
Just nu är Sofia Månsson i färd med att upprätta ett nationellt korgarkiv, med stöd från Riksantikvarieämbetet.
– Det finns massor av korgar bevarade i hembygdsgårdar och på museer. Men det här är tänkt som en samlad resurs, ett slags centrum för immateriell korgkunskap.
Arkivet planeras att bli både digitalt och fysiskt, med bas i Landskrona.
– Det ska finnas länksamlingar, litteratur och film och är tänkt att fyllas på under en lång tid framöver. Det ska vara en plats som man kan komma till för att forska och lära sig mer.
Vandringsutställningen ”Älskade korg” har turnerat runt i Sverige sedan 2020. Nästa planerade stopp blir Jämtli i Östersund. Sofia Månsson är en av personerna bakom utställningen.
– Tids nog kommer även utställningen att få en fast punkt i Landskrona.
Boken innehåller en mängd instruktioner. Vilka förkunskaper krävs för att fläta en egen korg? – Man behöver bara en instruktion, ett enkelt skärverktyg och rätt material.
Vissa material kan kräva stora förkunskaper både vad gäller insamling och bearbetning.
– Men det går ju också att fläta korgar av blad eller vasstrån. Det är ett av världens äldsta hantverk just för att det är så enkelt.
Omslaget till ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige” pryds av en ålmjärde, samma korgmodell som hittades när i Malmö 2006.
I skånska Vittsjö har Malene Langborg de senaste åren drivit en världsunik verksamhet. Brickbandmuseum – med över 200 unika brickband – en hantverkstradition och hemdekoration som sträcker sig tillbaka till sent 1T800-tal. Men nu är det slut. Efter en hjärtoperation både vill och måste Malene Langborg prioritera annorlunda, berättar hon på telefon.
–Jag blev opererad i hjärtat i somras. När man går igenom något sådant så är det som att livet blir så värdefullt och närvarande. Man tänker lite djupare tankar. Det satte i gång en önskan att förändra något i mitt liv och att göra något annat. Som det är har jag också dålig arbetskapacitet, den energi jag har måste jag använda till något som ger en inkomst. Jag tjänar ingenting på Brickbandmuseum.
Vad önskar du ska hända med din samling? – Jag önskar att brickband förblir en inredningsdetalj som man kommer ihåg. Det hade varit så jättesynd om den försvann. Den är rolig, en praktisk och vacker grej som man kan sy själv. Det vore fint om det arbete jag har gjort de här åren kan fortsätta.
– Det enklaste hade varit om jag kunde bort samlingen, men det har jag inte råd med, jag har tagit av min egen ekonomi genom åren för att bekosta samlingen. 225 brickband måste ha ett värde? Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Hur uppstod Brickbandsmuseum? – När jag var barn på 1970-talet hade min farmor i Danmark, där jag kommer ifrån, ett brickband på väggen i köket som jag tyckte mycket om. Några år efter hennes död hittade jag ett brickband i en second hand-butik och blev väldigt nostalgisk. Jag köpte det, och sedan fler. Plötsligt hade jag en liten samling. På den vägen var det.
Är det några brickband du är särskilt fäst vid? – Ja. Jag har faktiskt 235 stycken, inte 225. Jag vill behålla tio stycken. Om någon ber mig hålla ett föredrag är det bra att ha tio stycken, som är representativa för tidsepoker och handarbetstekniker. Ett av mina favoriter är här från Vittsjö, där det står broderat, enkelt men supervackert, anno 1935. Det finns också några trycka orange 1970-talsbrickband som jag tycker är så fina.
När hade brickbanden sin storhetstid? – Jag har letat efter en brickbandsvetare i alla dessa år, en textilexpert, men utan att hitta någon. Jag har räknat ut att brickband förmodligen uppfanns i slutet av 1800-talet och började bli vanligt i början av 1900-talet. På 1920-talet hade det spritt sig, då hade många ett sådant i finrummet.
Vad vill du göra i stället för att driva Brickbandmuseum? – Medan museet var i gång hade vi ibland musikkvällar. Det vill jag fortsätta med, det var väldigt roligt. Jag spelar gitarr och sjunger, det är en del av mitt arbetsliv.
FAKTA. Kort om brickband och Brickbandmuseum
Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. Malene Langborgs äldst daterade exemplar är från 1896.
Brickbandmuseum etablerades 2018 i Skåne, flyttade till Öland i fem år och har sedan 2024 åter varit beläget i Skåne.
Den som vill veta mer, eller eventuellt är intresserad av att ta över samlingen, kan kontakta Malene Langborg direkt. Se Detnya.brickbandmuseum.se
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
