Hösten 2023 reste vi runt i Östergötlands 13 kommuner. Vi träffade fler än hundra kvinnor som handarbetar på något sätt. Resan förde oss genom ett vidsträckt landskap med en hänförande natur. Ett platt landskap med åkrar som sträcker sig så långt ögat når, skogar av gran, små och stora sjöar, smala skogsvägar, snabba motorvägar, berg och dal, stad och landsbygd. Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort. Det finns många lager att ta hänsyn till när vi ska berätta den specifika berättelsen från respektive kommun.
Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort.
Finns det skillnader och unika inslag beroende på var man rent geografiskt befinner sig? Ja, vi har uppmärksammat skillnader och i bilen efter våra möten har vi haft möjlighet att reflektera och prata igenom det vi har fått höra. Väldigt ofta har vi varit så uppfyllda av den positiva energi som genomsyrat våra möten att vi bara tagit med oss den och njutit av den närvaron, medvetna om att allt är sparat i ljudinspelningar, bilder och illustrationer.
Vi har styrt så lite som möjligt och låtit samtalet flöda fritt med en tidsrymd som tillåtit orden att komma fram. Hur ofta tar vi oss tid att lyssna på vad någon verkligen har att säga, utan att själva kommentera med egna erfarenheter? Det är svårt, det får jag själv jobba med varje gång jag lyssnar på någon, därför behöver man tid i ett samtal när man intervjuar, så personen verkligen ska få säga sitt. Vi har spelat in samtalen och sedan transkriberat dem för en ”rå” nedskriven text för vidare bearbetning. Detta är ett viktigt verktyg för att kunna vara fri i samtalet och för att få tid för fotografering och illustrationer.
Att vi är två personer som har utfört intervjuer och samtal har varit en förutsättning för hinna med att dokumentera med bild, video, illustration och ljudinspelning.
Vem har vi träffat? Vi har träffat kvinnor som väver, knypplar, stickar, virkar, tovar, broderar, spinner, i det vardagliga livet, antingen själv eller i en syförening, på stickkaféer, man träffas på sy-lan, och andra mötesplatser där man både kan köpa garn och sitta ner för en stunds stickning tillsammans och ta en fika. Vi har träffat entreprenörer som arbetat eller arbetar med dräktsömnad, återbrukssömnad, väveri, ullspinneri, linodling och vi har träffat hemslöjdskonsulter.
Vi frågar oss, vad är värdet av handarbete? Alla dessa kvinnor har med glädje öppnat dörren för oss och bjudit på go fika och underbara samtal har uppstått om deras genuina intresse för sitt handarbetande. De har visat upp en fantastisk skatt av mattor, från trasmattor till dubbelmönstrade mattor (olika på under- och översida) mattor med tussar av ull, broderade dukar, lakan, blusar, handsydda dopklänningar från förr, knypplade spetsar, knypplade hattar, stickade tröjor med enkla och mycket komplicerade mönster, vantar, mössor, sockar, tovade hattar, väskor, väggbonader, garner i ull, lin, bomull i alla färger, tjocklekar och olika kvaliteter, vävda dukar med traditionella mönster, virkade varelser, virkade sjalar, virkade vantar, vantar som gjorts med nålbindning, krokning, stickmaskin. Listan kan göras hur lång som helst och vi, Anna och jag tänker att detta är helt fantastiskt – det måste vi visa upp. All denna kreativitet, detta skapande i händerna på kvinnor som finner sin passion i handarbetet, som genom handarbetet kan återställa en obalans i livet och skapa harmoni i kropp och själ, eller bara få möjligheten att ses, ta en fika och prata med eller utan handarbetet i handen, detta är värdet som vi alla kan relatera till.
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra. Handarbetet och hantverket med garn och textil går hela vägen tillbaka till livets början. Det är dessutom något alldeles särskilt att lägga fram en broderad duk, använda en stickad tröja eller ett par virkade vantar när jag vet vem som gjort dessa med sina händer. Duken, lakanen, kökshanddukarna kanske har gått i arv från farmor eller mormor eller ännu längre tillbaka. Tradition, mönster och kunskap om hantverket är en del av vårt kulturarv, det behöver bevaras, kunskap behöver föras vidare – hur gör vi det? Vi har frågat alla som deltagit i våra samtal hur de fått sin kunskap och det varierar allt från mamma, mormor, farmor till kurser och utbildningar till Youtube där många lagt ut videos om olika former av handarbete. Hemsidor som Ravelry.com är ett annat exempel.
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra.
Finns det något nytt kring handarbete? Under resans gång har vi träffat på ord och företeelser som tyder på nya sätt att visa upp och skapa handarbete: Gerillaslöjd, garngraffiti, husmorsgraffiti och sy-lan är några exempel. Gerillaslöjd handlar bland annat om broderade budskap och kan innehålla i princip vilka budskap som helst. Husmorsgraffiti skedde i Norrköping där virkade dukar sattes fast på lyktstolpar, staket och fasader i centrala staden. Vi har också den textila bildkonsten, återbrukssömnad, broderade QR-koder och ”digitala” trådar i tyget som gör att vi kan publicera ett digitalt innehåll i den broderade duken eller i vilket tyg som helst. Helt plötsligt kan duken börja berätta en berättelse som du kan lyssna på i din mobil. Den broderade QR-koden scannar du med mobilens kamera som vilken QR-kod som helst och den digitala tråden aktiveras genom att du ”blippar”, det vill säga lägger mobilen mot duken.
Sociala mediekanaler är viktiga för att nå ut och under turnén i Östergötland hösten 2023 kunde man följa våra möten på Facebook och Instagram i korta videoklipp. Detta har varit mycket uppskattat och ett enkelt sätt att nå målgruppen då det finns många handarbetsgrupper på Facebook där man kan få kontakt, tips och råd och information om event, kurser och mötesplatser.
FAKTA. Utställning sommaren 2024 13 juni till 26 juli 2024 pågår en utställning på Kisa bibliotek med Tre talande dukar, där du kan hämta och lyssna på berättelser med din mobil från Kisa Livsväv – om emigrationen 1840–1930, Arkivröster i Östergötland (Östergötlands Arkivförbund) och det pågående projektet med Östgötaduken.
FAKTA. Ny turné våren 2025 Projektet Östgötaduken kan sägas ha blivit en trestegsraket. För insamlandet av samtal och intervjuer, bilder, illustrationer och videor hösten 2023 fick vi, i samverkan md Östergötlands Arkivförbund som uppdragsgivare, medel från Riksantikvarieämbetet för kulturarvsbete. Hösten 2024 ska vi producera Östgötaduken med Annas illustrationer medan MiaMaria ska skapa det digitala innehållet och publiceringsplattformen. Vi ska redigera textmaterialet och skriva manus till 13 berättelser, en för varje kommun i Östergötland. Våren 2025 kommer vi åter besöka länets kommuner för utställningar och workshops i handarbete, troligtvis med ytterligare en samverkanspartner som kommer tillföra nya perspektiv och möjligheter. Mer information publicerar vi löpande på www.östgötaduken.se
De senaste åren har efterfrågan på näver ökat i Sverige. Hur kommer det sig? – Vi har varit lite lata i Sverige och halkat efter vad gäller hantverk och kunskaper om underhåll. Vår näver har vi främst köpt in från Ryssland, som har stora björkskogar, säger Christer Åsentorp.
Fram till mitten av 1800-talet användes näver i hög grad i svenska tak. Därefter tog spån- och tegeltak över, och nävern fasades ut.
– Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar. Numera finns ett stort behov av näver bland de som lagar tak på ett tidsenligt vis med gamla metoder och gamla material.
Vilka är näverns främsta egenskaper? – Den är flexibel, naturlig och kostar ingenting om man har egna björkar att ta av. Nävern går att forma – till exempel efter olika former på tak om den används vid takläggning.
Därtill har nävern lång hållbarhet – mellan 70 och 90 år om taket sköts på rätt vis.
– Oftast är inte nävern det slutgiltiga taket, utan används som ett fuktspärrande lager. Näver är helt vattentät, så länge den inte har sprickor eller hål.
Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar.
En hållbar näverskörd bör ske precis när björken savar.
– Det är på senvåren när de nya, ljusa löven nyss precis spruckit ut. Saven stiger upp i barken under nävern. Det är viktigt att inte förstöra den, utan bara ta det yttre lagret.
Det är också viktigt att inte ta för torra partier av björken, förklarar Christer Åsentorp.
– När vi tar bort barken blir det ett stresspåslag i trädet. Det krävs sav och vätska för att björken ska kunna bilda ny bark.
Den nya barken liknar tall- eller granbark och går inte att skörda på nytt. Men den hjälper björken att skydda sin inre bark – och att leva vidare.
Finns det något annat man bör tänka på när man skördar näver? – Att inte ta den del av stammen som inte har kvistar, för då blir det hål i nävern. Man ska heller inte ta för stora näversjok. De håller inte lika bra, och är svårare att använda vid takläggning.
Vilken björkart passar bäst till tak? – I själva nävern har alla arter samma egenskaper, det spelar ingen roll om det är masurbjörk, glasbjörk och vårtbjörk. Skillnaderna sitter i träet och i bladen.
Förutom takläggning – finns det något annat du gärna använder näver till? – Min farfar var väldigt näverkunnig och arbetade mycket med hantverk. När jag var 12-13 år lärde han mig göra näveraskar. Det är en vana jag gärna tar upp igen.
FAKTA. Nävertak i ropet Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet arrangerar kurser i bland annat näverskörd för talkäggning. Detta eftersom det finns ett stort behov av näver inom byggnadsvårdssektorn vid omläggning av ved- och torvtak samt som fuktspärr mellan syll och grund.
Utbudet är dock begränsat och därför behöver fler skogsägare och hantverkare börja skörda näver, konstaterar man. För kommande tillfällen, håll utkik på Hantverkslaboratoriets evenemangssida
Sverige är ett av drygt 170 länder som har skrivit under Unescos konvention om tryggandet av världens immateriella kulturarv. I maj 2024 utökades Sveriges förteckning över immateriella kulturarv med 13 nykomlingar, för att i dag omfatta totalt 82 kulturarv. Bredden är stor, konstaterar Matilda Bergqvist, samordnare vid Institutet för språk och folkminnen (Isof) där hon arbetar med Unescos konvention om det immateriella kulturarvet samt Isofs folkminnesverksamhet.
– Vi tycker att det är roligt att de nya inskrivningarna speglar bredden av vad immateriella kulturarv kan vara: Från musik och dans, mattraditioner och umgängesformer till hantverkstekniker. Till exempel gum- eller grynost från fäboden, kallbadskulturen, flamskvävning och polska – musik och dans, säger Matilda Bergqvist.
Ja, vad är egentligen ett immateriellt kulturarv? – Immateriella kulturarv är sådant vi gör, alltså traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor. Det kan alltså handla om högtider, muntligt berättande, hantverk, maträtter, musik, dans och umgängesformer. Som kunskapen att bygga en klinkbåt eller att laga en speciell maträtt.
Vad avgör om ett immateriellt kulturarv hamnar på Sveriges förteckning eller inte? – Förteckningen bygger på förslag från allmänheten. För att förslaget om ett kulturarv ska kunna antas behöver det innehålla tillräckligt med information om kulturarvet, och så måste det uppfylla ett antal kriterier. Till exempel att kulturarvet är levande och utövas i Sverige i dag, och att det inte bryter mot svensk lag eller mänskliga rättigheter.
Vad innebär en plats på förteckningen? Vad ”ger” det en tradition eller teknik? – Förteckningen fungerar som en kunskapskälla över levande kulturarv i Sverige, så de som lämnar ett förslag behöver ofta samla in kunskap om och dokumentera traditionen, vilka som utövar den samt hur den kan tryggas och föras vidare i framtiden. Förteckningen ger även ökad synlighet för de kulturarv som finns med – men kanske får den oss även att fundera över vilka fler kulturarv vi vill värna om och lägga till.
Varför ska man lämna in förslag på immateriella kulturarv till den svenska förteckningen? – Att skriva ett förslag kräver lite arbete – men arbetet handlar om att samla kunskap och dokumentera kulturarvet, vilka som utövar den och vad som görs för att trygga och föra det vidare. Detta är viktigt för tryggandet av kulturarvet i sig. Dessutom behöver man inte göra det själv, utan man kan gå samman och hjälpas åt med olika delar. Det kan göra att man hittar nya samarbetspartners på vägen. Sedan kan en plats på förteckningen ge ökad synlighet åt kulturarvet.
Kan det leda vidare till en plats på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – För att ett kulturarv ska kunna nomineras till Unescos representativa lista måste det först finnas med på Sveriges förteckning. Men en plats på den nationella förteckningen är ingen garanti för att kulturarvet sedan nomineras till den internationella listan.
Hur ser den processen i så fall ut, är det ni på Isof som håller i den och lotsar vissa kulturarv vidare eller kan man själv driva det? – Initiativet tas av de som utövar kulturarvet. Det är ett krav från Unesco att utövarna måste vara med och driva processen. Sedan är vi på Isof med och stöttar arbetet. Under vissa tidsperioder finns möjligheten att lämna förslag till internationella nomineringar. Isof har tillsatt en expertkommitté som bedömer förslagen, men det är regeringen som i slutändan beslutar om vilka nomineringar Sverige ska göra.
– Efter att en nominering från ett medlemsland skickats in ska den granskas av Unesco och utvärderas av en internationell expertgrupp. Beslutet om vilka traditioner eller projekt som godkänns fattas sedan av den mellanstatliga kommittén. Hela processen, från inskickat nomineringsförslag till dess att kommittén tar beslut, tar uppskattningsvis tre till fyra år.
FAKTA. De 13 svenska kulturarv som skrivs in 2024:
Annandagsbandy
Kallbadskulturen
Polska – musik och dans
Gum- eller grynostkokning
Hälsinglands schablonmålning
Flamskvävning från Skåne
Spånfågeltäljning
Tagelspinnande
Ryaknytande
Halländsk binge
Delsbobroderi
Knyppling – med avsnitt om tekniker från Vadstena, Skåne och Delsbo
Korgar och korgtraditioner – med avsnitt om revbenskorgar, granrotskorgar, hasselkorgar, enekorgar, pilkorgar, löbbindning och samisk korgtillverkning
FAKTA. Nominera nya kulturarv Den 30 maj 2024 utökades Sverige förteckning med 13 nya kulturarv. Förteckningen, som därmed rymmer 82 kulturarv, sköts av myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof). De nya kulturarven skrivs in efter att ha lämnats som förslag från allmänheten och bearbetats av Isof. En viss period varje år kan alla som vill lämna förslag till förteckningen genom ett formulär på Levandekulturarv.se. Nästa period är den 15 september till den 31 oktober 2024.
Berätta kort om föreningen! Hur många är ni, vad innehåller ett typiskt verksamhetsår? – Föreningen har cirka 150 medlemmar, som för så många andra föreningar minskar det tyvärr lite år från år. Jag bifogar årets programblad. De stora händelserna är midsommarfirandet med 2 000 till 3 000 besökare och Fordons- och Hantverksträffen som lockar cirka 400 fordon och närmare 2 000 besökare. Vidare kommer en del besökare de åtta söndagseftermiddagar då vi visar 1900-talsmuseet, Militärmuseet samt har fika vid Hembygdsgården.
Vad skiljer föreningens verksamhet i dag gentemot hur det såg ut för tio år sedan? – Det är ingen större skillnad, vi är ju en hembygdsförening, hehe.
Hur har de senaste åren varit, med pandemin och återhämtning efter den? Har det medfört några förändringar? – Tyvärr minskade aktiviteterna under pandemin, men de och även besökarna verkar sakta men säkert vara på väg tillbaka. Förra året var det fortfarande lite mindre besökare på aktiviteterna men bättre än året innan.
Vad är er styrka som förening? – Vi firade 100 år 2023 så vi är en gammal och inarbetad förening som många känner till. Föreningen har bra lokaler att visa upp och midsommarfirandet, som har 200-åriga traditioner, lockar många som sedan generationer har den som tradition. Våra två museer drar många besökare.
Vad vill ni göra mer av? – Vi behöver göra mer aktiviteter för våra medlemmar så det lättare går att motivera varför man ska vara med i föreningen. Som det är nu saknas krav på medlemskap på de flesta aktiviteterna.
Kersti Ingeborn är aktuell med boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass” där hon genom anteckningar, intervjuer, arkivstudier, tidningsartiklar och annat berättar om bastabinnet och dess betydelse i Ödenäs. Bastabinne? Det är en textil teknik som utförs i trä – i form av ”bast” från gran eller tall som öglebinds. Ett enkelt men samtidigt krävande hantverk som i årtusenden varit en del av livet i trakten. Nu utövas det inte längre.
– Det finns fortfarande några som är uppvuxna med binnet, de vet hur man gör men kan inte själva. Ingen producerar längre någonting för att sälja, och vad jag vet inte ens till sig själva, säger Kersti Ingeborn.
Hon har intresserat sig för och arbetat med bastabinnet i över 50 år. 1969 skrev Kersti Ingeborn sinfilosofie kandidat uppsats i folklivsforskning om bastabinne, på 2000-talet medverkade hon till att bygga upp arbetslivsmuseet Centrum för bastabinne i Ödenäs i Alingsås kommun.
Vad vill du förmedla i boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”? – Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig under åren. När vi samlade in berättelser för att bygga upp Centrum för bastabinne 2005 var det nog i sista stund för att bevara kunskapen om bastabinnet och dess betydelse till eftervärlden. Vi bjöd in till binneminnekaffen som blev välbesökta av många som själva hade bunnit med minnen från hela livet. Det var mycket som berättades runt kaffeborden. Allt var inte bara roligt!
Hur går bastabinne till? – Man använder ”bast” av mestadels gran, men också fur. Från cirka 70 cm långa kubbar skär man upp bast tvärsöver träets årsringar. Först bara ”lossas” basten och sedan drar man dem utefter hela träets längd. Så egentligen är det tunna tunna spån, så tunna att de kallas bast.
Vad är en sillakass? Vilka andra anvädningsområden har bastabinne? – Att det kallas sillakass eller fiskekass är efter kassens främsta användningsområde att ”ösa” upp fisk vid de stora sillfiskena på västkusten.
Hur använder du själv bastabinneprodukter? Har du några favoriter? – Kassar, dörrmattor, mjärdar, rep som tillverkades i stoooooora mängder är så sällsynta i dag, så för min del är det som utsmyckning i hemmet. Ibland också när jag berättar om bastabinne.
Hur är hållbarheten hos bastabinne? Torkar produkterna med tiden eller håller de länge? – De mörknar när de står för ljust. Basten torkar. Händer det: blöt föremålet med vatten.
Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig.
På 1940-talet kallade Nordiska museets John Granlund bastabinne ”ett ändamålsenligt livslevande forntidsarv”. Berätta kort om hantverkets historia! – Ändamålsenligt är det eftersom produkterna är användbara i det vardagliga livet. Livslevande, för att det fortsatt levde i Ödenäs. Det fanns inte ett ställe i socknen där man inte band. En del bara till husbehov. Andra för att livnära sig. Under slutet av 1800-talet var det svält i Sverige. I Alingsås startade en slöjdskola för att främja den slöjd som förekom i Ödenäs, kassar och mattor av träbast men även för slöjden i Hemsjö där man tillverkade kolkorgar till SJ. Hushållningssällskapet hade många utställningar där slöjdare premierades för goda och nyttiga produkter. Ett sätt för samhället att främja slöjd som försörjningskälla. ”Vi hade aldrig överlevt om vi inte hade haft binnet”, är en ofta återkommande kommentar när man pratar om bastabinne.
Är det verkligen forntida? – Så här formulerar professor Granlund det: ”Den textila teknik i vilken föremålen med nätvägg, i första hand mjärdarna är utförda avslöjar den konservatism, som endast vår äldsta näringsform förmår bevara. De som redan under stenåldern nått sin fulländning. Av förhistoriska nät, bundna av bast överensstämmer med det från Ordrup Mose i Danmark, daterat till stenåldern, fullständigt med tekniken på våra träbastmjärdar. Denna urgamla teknik har även överflyttats till andra föremålsgrupper. Speciellt i Ödenäs ha tillverkats ett slags kassar och dörrmattor av träbast.” – Anna-Maja Nylén, som skrivit den omfattande boken ”Hemslöjd”, skriver att ”bastarbetena är med avseende på material och teknik gengångare från tiden före de odlade textilfibrerna”.
Hur ser kopplingen till Ödenäs ut, vilken betydelse har bastabinnet haft på just denna plats? – Ödenäs är mycket nära knutet till slöjdområdena i Sjuhäradsbygden. Man tillverkade produkter till försäljning. I Ödenäs lämnades slöjd i massor till affärerna och i första hand fick man varor i utbyte. Denna byteshandel kunde förekomma ännu på 1970-talet. Handlarna i sin tur fraktade slöjden till grossister i Göteborg för vidare transport ut i vida världen.
Vad är det viktigaste att behärska i hantverket? – Att hitta träd som går att använda. Skogen sköts annurlunda i dag så det är inte lätt att hitta ”bastaträ”. Materialet i form av bast kräver också en hantverksskicklighet att tvinna trä och binna öglor är inte det enklaste även om det är enkelöglor som ska binnas. Tekniken är egentligen väldigt enkel. Det svåra är att öka tåtten allteftersom man binner.
Du har varit med och byggt upp Centrum för bastabinne i Ödenäs. Vad kan man se där? – Vi utgår från skogen med ett stort foto på skog med bastaträn. Sedan kan du ta till dig information om, material, teknik, föremål, historia, betydelse för människorna i Ödenäs.
Här kan du läsa mer om Centrum för bastabinne. Och här finns mer information om Kersti Ingeborns bok ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”.
”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.
Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.
Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.
Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.
Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.
Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.
Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.
I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.
Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.
I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.
Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.
Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.
Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.
Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!