I boken ”Hembygdens smaker” presenteras recept, råvaror och matproducenter från hela landet. Tre hembygdsföreningar med ett aktivt matkulturarbete presenteras i närbild.
I sörmländska Enhörna är hembygdsmuseet inrymt i den ena av två före detta skolbyggnader, medan det sommaröppna kaféet med hembakt återfinns i den andra. Föreningen har också verksamhet knutet till mathantverk, som konservering.
– Förr när det inte fanns kylskåp eller frys var man tvungen att konservera. Den kunskapen är vi med och för vidare. Man kan ju konservera nästan allt, berättar Kicki Lindqvist från Enhörna hembygdsförening i boken ”Hembygdens smaker”. Huskvarna hembygdsförening arrangerar med jämna mellanrum soppkulturluncher med föredrag om ortens historia och kulturarv.
– Det sociala är det viktigaste. Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring, säger Lisbeth Hall från föreningen i boken.
Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring.
En av de 15 historiska byggnader som tillhör Vindelns hembygdsgård är en flitigt använd bagarstuga, både för bak och som samlingspunkt vid flera av föreningens aktiviteter. Föreningen månar om att visa det arbete som krävts för att ställa mat på bordet. Lars Löfgren visar i ”Hembygdens smaker” en stor grynstamp, som användes för att krossa korn till gryn.
– Vi vill att besökarna ska förstå hur mycket arbete som låg bakom maten förr. Det är en viktig del av det vi försöker förmedla här, säger han i boken.
Totalt har drygt hundra hembygdsföreningar varit engagerade i Hembygdens smaker.
– Potentialen är stor för hembygdsföreningar att jobba med mat – besökare vill uppleva något genuint och gärna lokalt, och här har ju hembygdsföreningar möjlighet att matcha de vackra miljöerna och lokal kulturhistoria med något att äta, säger projektledaren Carolin Vallgren.
Intrycken förstärker varandra, menar hon.
– Genom att äta något blir upplevelsen större, och får man smaka på något med en historia blir upplevelsen än bättre! Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara en kaka som innehåller en råvara som har en historia kopplad till platsen. I vår bok finns mycket inspiration.
FAKTA. Gratis lärplattform
I projektet Hembygdens smaker har Hushållningssällskapet arbetat för att synliggöra hembygdsföreningar som besöksmål och stötta de föreningar som vill utvecklas inom mat och måltider. Boken ”Hembygdens smaker” är en del av detta projekt.
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Organisationen jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
På Hushållningssällskapets gratis lärplattform finns inspelade föreläsningar och inspiration från det nu avslutade projektet. Läs mer här.
Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.
Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.
Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.
Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.
– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.
Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.
Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.
Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.
På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.
Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.
– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.
Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening? – Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.
Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
Hösten 2023 reste vi runt i Östergötlands 13 kommuner. Vi träffade fler än hundra kvinnor som handarbetar på något sätt. Resan förde oss genom ett vidsträckt landskap med en hänförande natur. Ett platt landskap med åkrar som sträcker sig så långt ögat når, skogar av gran, små och stora sjöar, smala skogsvägar, snabba motorvägar, berg och dal, stad och landsbygd. Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort. Det finns många lager att ta hänsyn till när vi ska berätta den specifika berättelsen från respektive kommun.
Det var en resa i att förstå handarbetets betydelse för kvinnors liv, att förstå värdet av handarbetet, för den enskilda individen, i det sammanhang hon befinner sig i och samhället i stort.
Finns det skillnader och unika inslag beroende på var man rent geografiskt befinner sig? Ja, vi har uppmärksammat skillnader och i bilen efter våra möten har vi haft möjlighet att reflektera och prata igenom det vi har fått höra. Väldigt ofta har vi varit så uppfyllda av den positiva energi som genomsyrat våra möten att vi bara tagit med oss den och njutit av den närvaron, medvetna om att allt är sparat i ljudinspelningar, bilder och illustrationer.
Vi har styrt så lite som möjligt och låtit samtalet flöda fritt med en tidsrymd som tillåtit orden att komma fram. Hur ofta tar vi oss tid att lyssna på vad någon verkligen har att säga, utan att själva kommentera med egna erfarenheter? Det är svårt, det får jag själv jobba med varje gång jag lyssnar på någon, därför behöver man tid i ett samtal när man intervjuar, så personen verkligen ska få säga sitt. Vi har spelat in samtalen och sedan transkriberat dem för en ”rå” nedskriven text för vidare bearbetning. Detta är ett viktigt verktyg för att kunna vara fri i samtalet och för att få tid för fotografering och illustrationer.
Att vi är två personer som har utfört intervjuer och samtal har varit en förutsättning för hinna med att dokumentera med bild, video, illustration och ljudinspelning.
Vem har vi träffat? Vi har träffat kvinnor som väver, knypplar, stickar, virkar, tovar, broderar, spinner, i det vardagliga livet, antingen själv eller i en syförening, på stickkaféer, man träffas på sy-lan, och andra mötesplatser där man både kan köpa garn och sitta ner för en stunds stickning tillsammans och ta en fika. Vi har träffat entreprenörer som arbetat eller arbetar med dräktsömnad, återbrukssömnad, väveri, ullspinneri, linodling och vi har träffat hemslöjdskonsulter.
Vävgruppen i Österbymo. Foto: Projekt Östgötaduken
Vi frågar oss, vad är värdet av handarbete? Alla dessa kvinnor har med glädje öppnat dörren för oss och bjudit på go fika och underbara samtal har uppstått om deras genuina intresse för sitt handarbetande. De har visat upp en fantastisk skatt av mattor, från trasmattor till dubbelmönstrade mattor (olika på under- och översida) mattor med tussar av ull, broderade dukar, lakan, blusar, handsydda dopklänningar från förr, knypplade spetsar, knypplade hattar, stickade tröjor med enkla och mycket komplicerade mönster, vantar, mössor, sockar, tovade hattar, väskor, väggbonader, garner i ull, lin, bomull i alla färger, tjocklekar och olika kvaliteter, vävda dukar med traditionella mönster, virkade varelser, virkade sjalar, virkade vantar, vantar som gjorts med nålbindning, krokning, stickmaskin. Listan kan göras hur lång som helst och vi, Anna och jag tänker att detta är helt fantastiskt – det måste vi visa upp. All denna kreativitet, detta skapande i händerna på kvinnor som finner sin passion i handarbetet, som genom handarbetet kan återställa en obalans i livet och skapa harmoni i kropp och själ, eller bara få möjligheten att ses, ta en fika och prata med eller utan handarbetet i handen, detta är värdet som vi alla kan relatera till.
Nålbindning hos Spinngillet i Motala. Foto: Projekt Östgötaduken
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra. Handarbetet och hantverket med garn och textil går hela vägen tillbaka till livets början. Det är dessutom något alldeles särskilt att lägga fram en broderad duk, använda en stickad tröja eller ett par virkade vantar när jag vet vem som gjort dessa med sina händer. Duken, lakanen, kökshanddukarna kanske har gått i arv från farmor eller mormor eller ännu längre tillbaka. Tradition, mönster och kunskap om hantverket är en del av vårt kulturarv, det behöver bevaras, kunskap behöver föras vidare – hur gör vi det? Vi har frågat alla som deltagit i våra samtal hur de fått sin kunskap och det varierar allt från mamma, mormor, farmor till kurser och utbildningar till Youtube där många lagt ut videos om olika former av handarbete. Hemsidor som Ravelry.com är ett annat exempel.
Hur skulle livet se ut utan handarbetet, hantverket och konstnärskapet? Vi skulle frysa, hemmen skulle vara kalla, själen skulle vara utsvulten och livet skulle helt enkelt inte fungera särskilt bra.
Finns det något nytt kring handarbete? Under resans gång har vi träffat på ord och företeelser som tyder på nya sätt att visa upp och skapa handarbete: Gerillaslöjd, garngraffiti, husmorsgraffiti och sy-lan är några exempel. Gerillaslöjd handlar bland annat om broderade budskap och kan innehålla i princip vilka budskap som helst. Husmorsgraffiti skedde i Norrköping där virkade dukar sattes fast på lyktstolpar, staket och fasader i centrala staden. Vi har också den textila bildkonsten, återbrukssömnad, broderade QR-koder och ”digitala” trådar i tyget som gör att vi kan publicera ett digitalt innehåll i den broderade duken eller i vilket tyg som helst. Helt plötsligt kan duken börja berätta en berättelse som du kan lyssna på i din mobil. Den broderade QR-koden scannar du med mobilens kamera som vilken QR-kod som helst och den digitala tråden aktiveras genom att du ”blippar”, det vill säga lägger mobilen mot duken.
Sociala mediekanaler är viktiga för att nå ut och under turnén i Östergötland hösten 2023 kunde man följa våra möten på Facebook och Instagram i korta videoklipp. Detta har varit mycket uppskattat och ett enkelt sätt att nå målgruppen då det finns många handarbetsgrupper på Facebook där man kan få kontakt, tips och råd och information om event, kurser och mötesplatser.
FAKTA. Utställning sommaren 2024 13 juni till 26 juli 2024 pågår en utställning på Kisa bibliotek med Tre talande dukar, där du kan hämta och lyssna på berättelser med din mobil från Kisa Livsväv – om emigrationen 1840–1930, Arkivröster i Östergötland (Östergötlands Arkivförbund) och det pågående projektet med Östgötaduken.
FAKTA. Ny turné våren 2025 Projektet Östgötaduken kan sägas ha blivit en trestegsraket. För insamlandet av samtal och intervjuer, bilder, illustrationer och videor hösten 2023 fick vi, i samverkan md Östergötlands Arkivförbund som uppdragsgivare, medel från Riksantikvarieämbetet för kulturarvsbete. Hösten 2024 ska vi producera Östgötaduken med Annas illustrationer medan MiaMaria ska skapa det digitala innehållet och publiceringsplattformen. Vi ska redigera textmaterialet och skriva manus till 13 berättelser, en för varje kommun i Östergötland. Våren 2025 kommer vi åter besöka länets kommuner för utställningar och workshops i handarbete, troligtvis med ytterligare en samverkanspartner som kommer tillföra nya perspektiv och möjligheter. Mer information publicerar vi löpande på www.östgötaduken.se
De senaste åren har efterfrågan på näver ökat i Sverige. Hur kommer det sig? – Vi har varit lite lata i Sverige och halkat efter vad gäller hantverk och kunskaper om underhåll. Vår näver har vi främst köpt in från Ryssland, som har stora björkskogar, säger Christer Åsentorp.
Fram till mitten av 1800-talet användes näver i hög grad i svenska tak. Därefter tog spån- och tegeltak över, och nävern fasades ut.
– Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar. Numera finns ett stort behov av näver bland de som lagar tak på ett tidsenligt vis med gamla metoder och gamla material.
Vilka är näverns främsta egenskaper? – Den är flexibel, naturlig och kostar ingenting om man har egna björkar att ta av. Nävern går att forma – till exempel efter olika former på tak om den används vid takläggning.
Därtill har nävern lång hållbarhet – mellan 70 och 90 år om taket sköts på rätt vis.
– Oftast är inte nävern det slutgiltiga taket, utan används som ett fuktspärrande lager. Näver är helt vattentät, så länge den inte har sprickor eller hål.
Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar.
En hållbar näverskörd bör ske precis när björken savar.
– Det är på senvåren när de nya, ljusa löven nyss precis spruckit ut. Saven stiger upp i barken under nävern. Det är viktigt att inte förstöra den, utan bara ta det yttre lagret.
Det är också viktigt att inte ta för torra partier av björken, förklarar Christer Åsentorp.
– När vi tar bort barken blir det ett stresspåslag i trädet. Det krävs sav och vätska för att björken ska kunna bilda ny bark.
Den nya barken liknar tall- eller granbark och går inte att skörda på nytt. Men den hjälper björken att skydda sin inre bark – och att leva vidare.
Finns det något annat man bör tänka på när man skördar näver? – Att inte ta den del av stammen som inte har kvistar, för då blir det hål i nävern. Man ska heller inte ta för stora näversjok. De håller inte lika bra, och är svårare att använda vid takläggning.
Vilken björkart passar bäst till tak? – I själva nävern har alla arter samma egenskaper, det spelar ingen roll om det är masurbjörk, glasbjörk och vårtbjörk. Skillnaderna sitter i träet och i bladen.
Förutom takläggning – finns det något annat du gärna använder näver till? – Min farfar var väldigt näverkunnig och arbetade mycket med hantverk. När jag var 12-13 år lärde han mig göra näveraskar. Det är en vana jag gärna tar upp igen.
FAKTA. Nävertak i ropet Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet arrangerar kurser i bland annat näverskörd för talkäggning. Detta eftersom det finns ett stort behov av näver inom byggnadsvårdssektorn vid omläggning av ved- och torvtak samt som fuktspärr mellan syll och grund.
Utbudet är dock begränsat och därför behöver fler skogsägare och hantverkare börja skörda näver, konstaterar man. För kommande tillfällen, håll utkik på Hantverkslaboratoriets evenemangssida
Sverige är ett av drygt 170 länder som har skrivit under Unescos konvention om tryggandet av världens immateriella kulturarv. I maj 2024 utökades Sveriges förteckning över immateriella kulturarv med 13 nykomlingar, för att i dag omfatta totalt 82 kulturarv. Bredden är stor, konstaterar Matilda Bergqvist, samordnare vid Institutet för språk och folkminnen (Isof) där hon arbetar med Unescos konvention om det immateriella kulturarvet samt Isofs folkminnesverksamhet.
– Vi tycker att det är roligt att de nya inskrivningarna speglar bredden av vad immateriella kulturarv kan vara: Från musik och dans, mattraditioner och umgängesformer till hantverkstekniker. Till exempel gum- eller grynost från fäboden, kallbadskulturen, flamskvävning och polska – musik och dans, säger Matilda Bergqvist.
Ja, vad är egentligen ett immateriellt kulturarv? – Immateriella kulturarv är sådant vi gör, alltså traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor. Det kan alltså handla om högtider, muntligt berättande, hantverk, maträtter, musik, dans och umgängesformer. Som kunskapen att bygga en klinkbåt eller att laga en speciell maträtt.
Vad avgör om ett immateriellt kulturarv hamnar på Sveriges förteckning eller inte? – Förteckningen bygger på förslag från allmänheten. För att förslaget om ett kulturarv ska kunna antas behöver det innehålla tillräckligt med information om kulturarvet, och så måste det uppfylla ett antal kriterier. Till exempel att kulturarvet är levande och utövas i Sverige i dag, och att det inte bryter mot svensk lag eller mänskliga rättigheter.
Vad innebär en plats på förteckningen? Vad ”ger” det en tradition eller teknik? – Förteckningen fungerar som en kunskapskälla över levande kulturarv i Sverige, så de som lämnar ett förslag behöver ofta samla in kunskap om och dokumentera traditionen, vilka som utövar den samt hur den kan tryggas och föras vidare i framtiden. Förteckningen ger även ökad synlighet för de kulturarv som finns med – men kanske får den oss även att fundera över vilka fler kulturarv vi vill värna om och lägga till.
Varför ska man lämna in förslag på immateriella kulturarv till den svenska förteckningen? – Att skriva ett förslag kräver lite arbete – men arbetet handlar om att samla kunskap och dokumentera kulturarvet, vilka som utövar den och vad som görs för att trygga och föra det vidare. Detta är viktigt för tryggandet av kulturarvet i sig. Dessutom behöver man inte göra det själv, utan man kan gå samman och hjälpas åt med olika delar. Det kan göra att man hittar nya samarbetspartners på vägen. Sedan kan en plats på förteckningen ge ökad synlighet åt kulturarvet.
Kan det leda vidare till en plats på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – För att ett kulturarv ska kunna nomineras till Unescos representativa lista måste det först finnas med på Sveriges förteckning. Men en plats på den nationella förteckningen är ingen garanti för att kulturarvet sedan nomineras till den internationella listan.
Hur ser den processen i så fall ut, är det ni på Isof som håller i den och lotsar vissa kulturarv vidare eller kan man själv driva det? – Initiativet tas av de som utövar kulturarvet. Det är ett krav från Unesco att utövarna måste vara med och driva processen. Sedan är vi på Isof med och stöttar arbetet. Under vissa tidsperioder finns möjligheten att lämna förslag till internationella nomineringar. Isof har tillsatt en expertkommitté som bedömer förslagen, men det är regeringen som i slutändan beslutar om vilka nomineringar Sverige ska göra.
– Efter att en nominering från ett medlemsland skickats in ska den granskas av Unesco och utvärderas av en internationell expertgrupp. Beslutet om vilka traditioner eller projekt som godkänns fattas sedan av den mellanstatliga kommittén. Hela processen, från inskickat nomineringsförslag till dess att kommittén tar beslut, tar uppskattningsvis tre till fyra år.
FAKTA. De 13 svenska kulturarv som skrivs in 2024:
Annandagsbandy
Kallbadskulturen
Polska – musik och dans
Gum- eller grynostkokning
Hälsinglands schablonmålning
Flamskvävning från Skåne
Spånfågeltäljning
Tagelspinnande
Ryaknytande
Halländsk binge
Delsbobroderi
Knyppling – med avsnitt om tekniker från Vadstena, Skåne och Delsbo
Korgar och korgtraditioner – med avsnitt om revbenskorgar, granrotskorgar, hasselkorgar, enekorgar, pilkorgar, löbbindning och samisk korgtillverkning
FAKTA. Nominera nya kulturarv Den 30 maj 2024 utökades Sverige förteckning med 13 nya kulturarv. Förteckningen, som därmed rymmer 82 kulturarv, sköts av myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof). De nya kulturarven skrivs in efter att ha lämnats som förslag från allmänheten och bearbetats av Isof. En viss period varje år kan alla som vill lämna förslag till förteckningen genom ett formulär på Levandekulturarv.se. Nästa period är den 15 september till den 31 oktober 2024.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
