Henrik Henrikson, pensionär bosatt i södra Stockholm, har belönats med Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2025 för hemsidan Mitt Hässelby som kartlägger förorten Hässelby i norra delen av stan med hjälp av foton, intervjuer och berättelser.
”Genom sitt långsiktiga arbete har Henrik Henrikson gjort kulturarvet tillgängligt för alla och bidragit till att stärka förståelsen för och värdet av lokalhistoria”, skriver Riksantikvarieämbetet i ett pressmeddelande.
Förtjänstmedaljen har delats ut sedan 1981 till en eller flera personer som gjort betydande insatser inom kulturmiljövården – företrädelsevis utanför det professionella fältet.
Hur förvarar du din medalj? – Egentligen är det faktiskt två identiska medaljer i olika storlekar. Jag tror det finns en regel om att den lilla användas till kostym och den stora till frack, men jag är inte helt insatt i de frågorna. Jag förvarar dem i sitt fodral, och plockar fram dem om någon är på besök och vill titta.
Vad betyder den här utmärkelsen för dig? – Det är hedrande, förstås. Jag har jobbat med hemsidan i 25 år och det är roligt när det uppskattas. Och så länge jag tycker det är kul kommer jag att fortsätta.
Hur fick du idén att börja dokumentera lokalhistoria på internet då, år 1999? – När man skaffade internet-abonnemang med Telia ingick en hemsida.Vad ska jag fylla den med? tänkte jag. Men så mindes jag att jag hade ett gammalt anteckningsblock där jag skrivit om Hässelby, där jag växte upp. – Jag hade också många bilder som jag tagit under min ungdom. När jag såg en kåk som skulle rivas så skyndade jag mig att fota och dokumentera. Det har jag stor nytta av nu.
Hur mycket tid lägger du på Mitt Hässelby? – Nu när jag är pensionär använder jag förmiddagen som arbetstid. Jag går upp vid åtta och jobbar fram till lunch. Om jag håller på med något spännande kanske jag jobbar längre. – Det är ju helt frivilligt, och det är det som är så roligt. Oftast blir det ett nytt inlägg i veckan.
Vilka källor använder du, förutom ditt eget arkiv? – I början var det biblioteket, och framför allt alla gamla tidningar på Kungliga biblioteket. Men det allra bästa har varit att intervjua människor, för då blir det ju unikt material. – Jag har också haft stor nytta av Hässelby hembygdsförenings bildarkiv. Där har jag funnit bilder på exempelvis Hässelby slott, som är byggt på 1600-talet. Jag har också hittat bra bilder på Hässelby villastads handelsträdgårdar som försörjde hela Stockholm med grönsaker och blommor en gång i tiden.
Arkiven står kvar för alltid – men människorna dör. Så det är människorna man ska bevaka, först och främst.
Finns det något inlägg som du tycker blivit särskilt bra? – Det är roligt när man kan berätta om något som kanske inte är nytt – men som är bortglömt av många. Kraftvärmeverket i Hässelby strand har en kaj för båtar som kommer med bränsle och olja. Den kajen är byggd av betongkassuner som använts vid landstigningen i Normandie under andra världskriget, berättar Henrik Henrikson. – Stockholms stad köpte två kassuner och fraktade dem till Sverige. Sveriges radio gjorde ett inslag efter att ha läst om det på min sida.
Vad har du för tips till den som vill göra en hemsida om sin bygds historia? I vilken ände börjar man? – Är man med i en hembygdsförening så har man en bra grund, där finns ju ofta massor av material. – Att börja intervjua folk är också ett bra tips. Någon sa att arkiven står kvar för alltid – men människorna dör. Så det är människorna man ska bevaka, först och främst.
Var kommer namnet Hässelby ifrån? – Det betyder byn vid hasselängarna. I början av 1900-talet ändrade man stavningen från Hesselby till Hässelby. Men visst är det lite synd, för stavningen med E hade väl varit mer internationellt gångbar?
Text: Bengt-Göran Carlsson, ur boken ”Odla ditt bröd”
Knappt en kilometer väster om Långlöts kyrka ligger Himmelsberga radby med Ölands museum. Östra Ölands kulturlandskap är gammal odlingsbygd, kyrkan är belägen på norra delen av ett gravfält som använts från 200- till 300-talet före vår tid och ända till 1000-talets slut.
Himmelsberga är en dubbel radby. På båda sidor av bygatan ligger ladugårdslängor medan boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. I gårdarna finns hus och miljöer från 1700- och 1800-tal. På 1950-talet hade bönderna börjat riva uthus och lador på gårdarna för att få plats med traktorer och större maskiner. Det typiskt öländska, radbyn och väderkvarnarna, hotades av jordbrukets modernisering och rationalisering.
Samtidigt växte hembygdsrörelsen som värnade om det öländska kulturarvet.
Folkbildaren Bertil Palm Bertil Palm (1916–1992) föddes i Glömminge, son till kantorn Alrik Palm och dennes hustru Helfrid. Han tog studentexamen i Kalmar. Studerade bland annat nordiska språk, folklivsforskning, konst och arkitekturhistoria vid Lunds universitet. Blev 1954 filosofie doktor i konsthistoria. Palm var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Ölands hembygdsförbund 1953. Det var också Palm som föreslog att det enda rätta för att spegla hela öns kulturarv vore att göra en hel radby till ett museum. Komplett med flera gårdar, väderkvarn, smedja och malm. (På malmen, strax utanför gårdarna, bodde de som inte ägde mark i byn, till exempel lantarbetare, hantverkare, sjömän och fiskare).
Ett monument över bondesamhället Redan 1957 köpte Ölands hembygdsförbund två kringbyggda gårdar i Himmelsberga. Efter restaurering invigdes de som museum på midsommardagen 1959. Tidningen Ölandsbladet skrev att nu hade ön fått en kulturell mittpunkt, det gamla bondesamhället hade fått sitt monument.
Bertil Palm kom att arbeta som Ölands hembygdsförbunds intendent i nära tre decennier, från 1955 till 1983.
Ölands hembygdsförbund är i dag en paraplyorganisation för Ölands 32 hembygdsföreningar med sammanlagt cirka 10 000 medlemmar. Förbundet äger och driver museet. Den miljö som finns på museet återspeglar och representerar stora delar av Ölands kulturliv och kulturarv. Senare tillskott är bland annat en särskild utställningshall för samtida öländsk konst och Lorangahallen, som invigdes 2023, där Barbro Lindgrens barnbokskaraktärer bjuder in till lek för barnen.
”Folkåterutbildning” behövs – Jag växte upp med en nära relation till min mormor och morfar. Mormor hade ett stort hjärta för och sysselsatte sig inom folkbildning. Morfar odlade alltid och kunde mycket om växter. Det är en viktig grund för mitt arbete här på museet, förklarar Julius Winberg Sääf som sedan 2017 är chef för museet.
– En sak som jag noterade ganska snart efter att jag började här var att alla besökande familjer förr hade en egen guide med sig. En äldre släkting eller vän som kunde allt om hur det gick till på landet förr i världen. Som kunde levandegöra det museet visade. Och jag tänkte, hur blir det när denna generation av nära kulturguider inte längre finns omkring oss? Personer som själva vuxit upp i den miljö som de så levande kan berätta om. Vem ska då lära oss? Då blir byggnader och föremål stumma för besökarna. Vi behöver levande kunskaper och berättelser!
– Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition och för kompetensutveckling, i samarbete med andra organisationer och företag, berättar Julius Winberg Sääf.
Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition.
– Jag vill att museet ska vara en självklar deltagare i diskussioner kring dagens och framtidens utmaningar och frågeställningar för landsbygd, bebyggelse, odling och jordbruk.
– Jag ser framför mig stora möjligheter att utveckla ett fruktbart samarbete med till exempel Ölands folkhögskola, Capellagården, Världsarvet, Länsmuseet, hembygdsföreningar och kvarnföreningar med stor kunskap inom olika sakområden. Vi har också många kyrkliga församlingar, två kommuner och många företag som är intressanta att få med i ett samarbete. Tillsammans kan vi skapa ett nav där dåtid-nutid-framtid kan förenas med utvecklande aktiviteter för bevarandekontinuitetförändring. Tillsammans kan vi fördjupa våra kunskaper och kompetenser och bättre analysera verkliga behov med kulturarvet som bas.
– Vi är redan på god väg med att förverkliga delar av detta tankegods. Särskilt i vårt arbete och engagemang för byggnadsvård och grönt kulturarv.
Äldre bebyggelse en viktig resurs Den traditionella bebyggelsen på Öland bidrar i hög grad till öbornas och turisters upplevelsevärde. Besöksindustrin bygger delvis på dessa miljöer, men vi saknar i stort en medveten strategi för hur de ska bevaras och utvecklas. De kulturhistoriska kvaliteterna i den äldre bebyggelsen är generellt höga och också av nationellt intresse, konstaterar byggnadsantikvarie Susann Johannisson på Kalmar läns museum. Det saknas kunskaper – och det saknas yngre hantverkare. Johannisson anger särskilt följande konstruktioner där vi behöver konkret utbildning och bebyggelsehistorisk bildning:
• Skiftesverksteknik i princip i alla ladugårdar före cirka 1930 samt i många bostadshus. Flera unika ”högsulelador” har anor i forntiden.
• Stråtak/vasstak.
• Sten, murning, kalk, kalkbruk, bränning av öländskt kalkbruk.
• Väderkvarnar.
– Om vi här på Öland kan utveckla och förstärka dessa byggtekniker och material, och fler hantverkare lär sig dessa metoder – och allmänheten får upp ögonen för hur bra dessa material och metoder är – så kan fler delar av vår äldre bebyggelse restaureras på rätt sätt, säger Susann Johannisson.
Öland skulle kunna bli ett nav för att utveckla dessa metoder.
– Metoder och teknik för att värna och vårda de nämnda konstruktionerna har inte bara betydelse för identitet och karaktär som berör boende och turister utan kan också i högsta grad kopplas till miljöfrågan, säger Susann Johannisson.
Här ser Julius Winberg Sääf möjligheter för Himmelsberga att bidra.
– Vårt museum kan, tillsammans med andra aktörer, ta en aktiv roll för att skapa och driva en samlande plattform och ett kunskaparnätverk kring dessa frågor, säger han.
Grönt kulturarv, mer än odling av gamla sorter Det gröna kulturarvet handlar om de levande och gröna miljöerna i anslutning till kulturmiljöer som medvetet anlagts och odlats av människan, till exempel gårdars odlingar, parker, trädgårdar och kyrkogårdar. Människans nyttjande av naturen i kombination med naturliga processer och förutsättningar skapar det biologiska kulturarvet.
– För Himmelsberga-museet handlar arbetet med det gröna kulturarvet främst om de odlingar och trädgårdar för visande av kulturväxter i de historiska miljöer som finns på museet, förklarar Julius Winberg Sääf.
Om jag får önska vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”.
Demonstrationsodling av stråsäd Alldeles särskilt handlar arbetet om de demonstrationsodlingar av kultursorter av stråsäd som organiseras i ett flerårigt samarbete med Kerstin Fredlund, föreningen Allkorn, länsstyrelsen och Hushållningssällskapet.
– Verksamheten är intressant och innovativ, och hör till våra fortsatta utvecklingstankar. Det är en i högsta grad levande utställning som inspirerar odlare, bagare, kockar och andra användare från när och fjärran. Utställningen väcker intresse och vilja att lära mer.
– Om jag får önska, säger Julius Winberg Sääf, vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”. Vi hoppas kunna utveckla delar av museet till en mötesplats för generationer med arbete och lärande aktiviteter kring lokala råvaror från Öland. Vi vill visa hur vi kan koppla självhushållande odling och mat i det förflutna till en diskussion om dagens förutsättningar för vår matproduktion och vårt förhållningssätt. Utveckla tankar kring ett dåtida, nutida och framtida grönt kulturarv.
Text: Mikael Morberg, projektledare Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
I adventstid börjar planerna för helgernas mat och dryck. Många tar snart fram våra hushållsassistenter för att få hjälp med julbaket, korvstoppningen eller riva potatisen till Janssons frestelse? Kanske har vi en nyinköpt assistent eller så har vi ärvt vår maskin inom familjen. Mina egna minnen går tillbaka till slutet av 60-talet med äppelmostillverkning, brödbak, mammas fruktdrinkar med en närande äggula mixad med apelsin och banan. Men också rädslan för att skada mina barnafingar på de vassa knivbladen i botten av glasmixern eller de roterande rivjärnen. För det var ju en riktig robust och tung maskin med rejäla blad och vassa ståltillbehör.
Besök hos Ankarsrum hembygdsförening Efter höstmötet i oktober med Kalmar läns hembygdsförbund där Ankarsrum hembygdsförening stod värd fick jag möjligheten att besöka Aktiveum, det lokala museet och utställningen ”Hushållsassistenten – 85 års utveckling” som visats sommaren 2025. Där bjöds en kulturhistorisk resa i teknikens fotspår som lockar till reflektioner kring tidernas förändringar och likheter. Här fanns berättelser om normerande könsroller, reklam, teknik- design- och samhällsutveckling under flera decennier. Genom att betrakta hushållsassistenten utifrån perspektiven ”könat kulturarv” eller kris- och beredskap kan vi se hur både kvinnors och mäns arbete format vår materiella historia. Ankarsrum Assistent Original en svensktillverkad hjälpreda i köket sedan 1940. Väl värd en utställning då det är många som kan relatera till den på olika sätt. I många hushåll används fortfarande maskiner från 50- och 60-talen. Här visades ett 30-tal modeller, historiska trycksaker och olika slags tillbehör som samlaren Ernst Gorrisen lånat ut till hembygdsföreningen och i samarbete med Ankarsum Kitchen AB.
Industriellt arv – maskinen som manligt projekt I museet finns en stor samling andra föremål från Ankarsrum, inklusive spisar, kaminer, kylskåp, emaljskyltar och grytor – en upplevelse för de med intresse av svensk design- och industrihistoria. Bruket har anor från 1655 med tillverkning av allt från kanonkulor till badkar och kylskåp. Det var till exempel på Ankarsrums bruk som det moderna kylskåpet utvecklades av de unga studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters och som blev en världsuppfinning vilket lade grunden för världskoncernen Electrolux. När assistenten började tillverkas i Ankarsrum under 1940-talet var det ett exempel på svensk ingenjörskonst och industriell rationalitet. Robust, hållbar och funktionell. Utvecklingen bars av manliga ingenjörer och produktutvecklare. Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia. Den är inte bara ett vardagligt köksredskap, utan resultatet av ett maskulint präglat produktionssystem, med mekanik och precision i centrum.
Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia.
Kvinnlig vardagsarv – köket som arbetsplats Hushållsassistenten var samtidigt ett föremål djupt rotad i kvinnors vardag. Ett oumbärligt verktyg i hemmet i samband med bakning, matlagning och hushållsarbete. En trogen följeslagare och hjälpande hand i ett kvinnligt arbete, ofta osynliggjort och undervärderat.Assistenten kan kanske ses som en teknisk frigörelse precis som tvättmaskinen. Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet. Samtidigt har assistenten varit en symbol för just det könade ansvar som kvinnor historiskt burit för omsorg om hem, familj och matlagning. I utställningen möter vi kaffekvarnen, ett nytt specialtillbehör med broschyrtexten ”Kaffe på rätt sätt”. I ett tidningsreportage i Husmodern läser vi om en stor Assistent-tävlan ”Min bästa bjudning” med rubriken Planering, god mat och stämning. Tre husmödrar vinner här varsin som det heter utmärka permanenta och mekaniska ”hembiträden” för sina förmågor att som goda husmödrar med små medel skapa de bästa bjudningarna.
Förändrade könsroller – från nödvändighet till passion Under senare årtionden har hushållsassistentens roll förändrats. I dag används den av både män och kvinnor utifrån ett växande intresse för matlagning som hobby snarare än ren nödvändighet. I sociala medier och matlagningsprogram syns den ofta som ett designobjekt – en statussymbol i det moderna köket. Det kan sägas spegla en bredare förändring mot mer jämlika könsroller, där köksarbete inte längre är exklusivt kvinnligt. Samtidigt bär maskinen fortfarande spår av sin historia – både i sin form, sin funktion och i de olika berättelser som omger den.
Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet.
Ett gemensamt kulturarv Genom att lyfta både det manliga och kvinnliga arvet kring hushållsassistenten kan vi betrakta assistenten som ett gemensamt kulturarv. Två världar förenas: den mer industriella och den vardagliga sfären, det tekniska och det omsorgsfulla. Föremålen bär på komplexa berättelser om arbete, identitet och samhällsförändringar. Att betrakta hushållsassistenten som just ett könat kulturarv öppnar upp för samtal – om hur teknik och hemmets föremål påverkar våra liv, och hur könsroller formas och omformas. Vardagsföremålen blir nycklar till vår gemensamma historia.
Hushållet som beredskapscentral – hushållsassistenten i kristider I osäkra tider – oavsett om vi talar om krig, pandemier eller störningar i försörjningskedjor – blir hemmet åter en plats för beredskapstänk. När intresset för prepping och självförsörjning ökar, får hushållsassistenten en nygammal roll som ett centralt redskap i vardaglig krisberedskap. Historiskt har den hjälpt till att effektivisera matlagning i hemmet, särskilt under ransoneringstider. Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig – genom att baka bröd, konservera grönsaker och ta vara på alla resurser. Maskinen blev ett sätt att öka hemmets kapacitet, att göra mer med mindre. Dessa funktioner har i dag fått ny aktualitet. Hushållsassistenten lyfts fram som ett robust, mekaniskt redskap som möjliggör självförsörjning utan beroendet av avancerad teknik eller externa tjänster. Den kan användas för att baka eget bröd, göra sylt, mala kött och tillverka mat från grunden – allt sådant som stärker hushållets motståndskraft mot störningar i samhället. Att maskinerna var tekniskt hållbara är en viktig aspekt. Många hushållsassistenter från 1950-talet fungerar fortfarande, och reservdelar tillverkas än i dag. Maskinen utgör ett bra exempel på en mer långsiktig design – ett centralt värde inom beredskapstänk.
Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig.
”Mjuk” beredskap Hushållsassistenten speglar hur könsroller även påverkat beredskapen. Den kan sägas stå för den ”mjuka” beredskapen – omsorgen om hemmet, näringen, det praktiska vardagsarbetet. Historiskt ofta axlat av kvinnor, men i dag delat av fler i hushållet. När beredskapstänket alltmer blir ett gemensamt ansvar, kan hushållsassistenten ses som en symbol för hur teknik, tradition och trygghet möts i köket. Hushållsassistenten är då inte bara en maskin ett föremål– den blir ett dokument över människors liv, arbete och sociala relationer. Genom att undersöka och förstå dess plats i relation både inom industrihistorien och dess funktion i hemmets vardagsliv ser vi hur kön, teknik och kultur samverkar. I jästdegens rytm och gjutjärnets tunga maskinkropp ryms berättelser som förtjänar att lyftas fram lite extra så här i juletider.
Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). Foto: Mikael MorbergLisbeth Svensson, mångårig ordförande i Kalmar läns hembygdsförbund och hedersmedlem i Sveriges hembygdsförbund.
FAKTA. Hushållsassistentens historia i korthet
1940: Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). I originalförpackningen ingick en kokbok med recept anpassade för kristid, särskilt utformade för att hushålla med begränsade råvaror.
1962: Produktionen flyttas från Stockholm till Motala.
1969: Produktionen flyttas till Ankarsrum, där den fortfarande tillverkas – nu under namnet Ankarsrum Assistent Original.
2025: Firades 85-årsjubileet med en stor utställning i Ankarsrum, som invigdes den 16 maj. Här visades ett trettiotal modeller, tillbehör och historiska dokument, inklusive kokböcker.
Källor: Ny teknik, Ankarsrum Sweden, Wikipedia, Lokala livet, Dagens Vimmerby.
Första advent och julmarknadsdags. Ett tillfälle som lockar många besökare till landets hembygdsgårdar. Hantverksförsäljning, fika och lotterier hör till det vanliga. Ett antal föreningar bjuder in till grötfest och grötagille. I de listade evenemangen på Sveriges hembygdsförbunds sajt finns även kransbindning hos Sätterstabygdens hembygdsförening. Eslöfs hembygdsförening bjuder på en föreläsning om konstnären som gav oss många av julens mest kända bilder, Jenny Nyström. På Eslövs stadsmuseum vankas även en utställning med julkalendrar och Pepparkakshus 2025, en väldoftande utställning med fantasifulla pepparkakskreationer.
Advent pågår som bekant ända fram till jul. Utöver fysiska evenemang finns det föreningar som satt ihop adventskalendrar på olika teman. Rumskulla Hembygdsförening presenterar i år Berättelsen om Harrys Livs. Under fyra söndagar fram till jul, med start den 30 november, tas lyssnaren med på en resa från 1880-talet till tidigt 2000-tal via fyra generationers lanthandlare och den tid de levde i. Lyssna och läs mer på https://www.rumskulla.se/adventskalender-2025/
Kinna hembygdsförening planerar en julkalender med nya luckor varje dag på Facebook. Föreningens byggnader kommer presenteras, varvat med en resumé av årets evenemang. Till kalendern hör en frågesport, med chans att vinna priser.
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Kris kan skapa kreativitet. Det kan Marita Sköldberg intyga. När tidningen Kyrkokörjournalen, där hon varit redaktör i 14 år, plötsligt lades ner av besparingsskäl tog en egen idé snabbt form. Under cirka 15 månader besökte hon många hundra kyrkogårdar i Sveriges alla landskap. Nu är resultatet här: Boken ”Upptäck Sveriges kyrkogårdar”.
På 300 sidor presenteras 450 kyrkogårdar med text och bild samt mer allmänna inslag om det kulturarv som kommer till uttryck på våra kyrkogårdar.
Hur var det att se Sverige med kyrkogårdarna som utgångspunkt? Vad ger det för bild av landet, historiskt och i dag? – Skillnaderna mellan olika delar av landet har blivit väldigt tydliga. Det är självklart när det gäller växter – långt norrut är det mest björkar, sen blir det lönnar, lindar, kastanjer och allt mer exotiskt ju längre söderut man kommer. Men det finns många andra exempel. Att Sverige blev märkt av världskrigen syns till exempel på krigsgravar framför allt på Västkusten och i Skåne. Stora klasskillnader är allra mest uppenbara på bruksorter och i landskap som Sörmland med många herrgårdar – där finns det gott om enormt pampiga gravmonument bredvid små stenar och kors. I mitten på 1900-talet skulle klasskillnaderna i stället helt raderas, över hela landet. En insikt är att föräldrar i alla tider har sörjt sina barn väldigt djupt, även när barnadödligheten var stor. Det finns väldigt gripande barngravstenar från 1800-talet.
Vad gör kyrkogården till en intressant destination för fler än de närmast berörda? – Om man bortser från det uppenbara, kyrkogården som plats för att sörja och minnas, tycker jag att det finns tre ”huvudvärden” som i sin tur innehåller en mängd olika ”undervärden”. Kyrkogårdar är museer, botaniska trädgårdar och friluftsområden. Och så är de också en provkarta över mänsklig kreativitet.
I boken tipsar du också om några av de initiativ som finns för att levandegöra kyrkogårdarna som kulturarv, som kulturgravar.se och kyrkogårdsvandring.se. Hur ser du på kyrkogårdens potential som historieförmedlare? – Det finns en enorm potential, det är bland annat därför som jag har gjort den här boken. Kyrkogårdarna berättar om Sveriges historia de senaste 200 åren kanske tydligare än något annat, men de syns nästan inte i turist- och historieböcker. Jag hoppas att det ska förändras. Jag önskar att lärare ska ta med skolbarnen ut på kyrkogården. Och att fler församlingar, förvaltningar och föreningar ska starta studiecirklar, spela in filmer, göra kyrkogårdsbeskrivningar, inbjuda till vandringar.
Har du några favoriter bland landets kyrkogårdar? – Vilka som blir favoriter beror mycket på tillfälligheter: årstiden, vädret, min sinnesstämning, tiden på dagen. Allra bäst är strax före skymningen en solig dag med lite moln. Men okej, det får bli en rad favoriter och de kunde varit många fler: Jämshög i Blekinge för variationen, Harplinge i Halland för fantasifullheten, Norra Vi i Östergötland för ljuset, Skogskyrkogården i Karlskoga för dramatiken, Husby-Ärlinghundra i Uppland för minneslunden, Gamla kyrkogården i Gävle för konsten, Söderhamn i Hälsingland för blomsterprakten, Tännäs i Härjedalen för fjällvyn, Nederluleå i Norrbotten för sommarängen. Min favoritgravsten finns på Barkeryds kyrkogård i Småland, några meter från min pappas grav.
Hur ser den ut? – Det är ett citat som jag tycker är så otroligt roligt och som kittlade mig till att rota fram ett helt fantastiskt kvinnoliv: ”Hans krafter egnades åt skulder och skatter, hennes i att väfva matter.” Margareta Andersdotter, på gravstenen står det Margreta, blev 99 år och var en konstväverska av rang.
Arbetet har lett till fortsatt nyfikenhet på ämnet skriver du, har du redan nu planer på att återkomma till kyrkogården? – Det närmaste är att göra en bordsalmanacka med en kyrkogårdsbild för varje dag på året. Jag har åtskilliga tusen bilder från mina resor, men jag måste komplettera för vintermånaderna. I vår har jag ett par föreläsningar inbokade och det finns idéer på fler böcker och artiklar. Men jag vill se hur den här boken landar innan jag bestämmer något, och jag är öppen för förslag.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
