Varje sommar, i 15 år, har Runmarö hembygdsförening satt upp lokalhistoriska teaterföreställningar. Alltid nyskrivet, alltid utsålt. Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer, i åldrar från 6 till 85 år.
– Runmarös historia är som så många andra skärgårdsöar full av spännande händelser de senaste tusen åren. För att hitta dem har vi fått leta i arkiv, tidningslägg och intervjua öbor, vilket ofta har varit en utmaning. Inte alla har velat berätta, eller ”skvallra”, säger Maria Östberg Svanelind.
Hon är föreningens ordförande och har de senaste åren även varit producent för Runmaröspelen.
– Utflyttningen från Runmarö har varit lika stor som i annan glesbygd så det har varit svårt att hitta personer som kan berätta. Till vår hjälp har vi haft historikern Pia Landelius och Runmaröbon Ann Forslund. Och förstås vår fantasi! Vi har aldrig sagt att vi återger skeenden exakt som de var. Vi har tagit oss ett visst, ibland stort, mått av konstnärlig frihet, fortsätter hon.
Vissa somrar har teaterföreställningen ackompanjerats av en utställning på samma tema som visats på hembygdsgården.
Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer.
Runmaröspelen bildades 2010 på initiativ av en grupp Runmarökvinnor, både fastboende och fritidsboende. Bland dem fanns regissören Judith Hollander som med sin passion för amatörteater under många år varit en drivande kraft, berättar Maria Östberg Svanelind.
Katti Björklund började som kontrabasist i uppsättningarna. De tre senaste åren har hon skrivit manus och varit regiassistent – dels till Judith Hollander, dels till Peter Lagergren, som är dansare och koreograf och också stått för regin. Researchen har fördjupat hennes kännedom om ön.
– I flera fall har det vi berättat om varit stora historiska skeenden, speglat i den lokala historien på lilla Runmarö.
Ett exempel är 2024 års uppsättning ”Hundra riksdaler”, om fosterbarn och änglamakerskor.
– Runmarö och andra skärgårdsöar tog emot enormt mycket fosterbarn under årtiondena kring förra sekelskiftet. Många fick det bra, men en del for väldigt illa. Det är svårt att skildra i en familjeföreställning, men jag tycker att vi lyckades.
Trots att det rör sig om händelser långt tillbaka finns i vissa fall en oro att efterlevande ska ta illa upp. Den typen av diskussioner föregick både ”Hundra riksdaler” och 2025 års pjäs ”Masen som försvann”, som handlar om ett mord som begicks år 1889, berättar Katti Björklund.
– Det är en händelse som det har snackats om sedan dess. August Strindberg bodde på Runmarö den sommar då mordet begicks, och han lyfte in det i novellen Silverträsk. Vi grävde i arkiv och fick fram en del nytt, men det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Historien i grova drag är att en äldre urmakare från Dalarna kommer till Runmarö. Snart visar han sig vara en bedragare. Därtill slår han sin unga hustru. En grupp Runmaröbor går samman för att tala honom till rätta. Eller? Har de bestämt sig för att döda honom? Det är i varje fall så det slutar.
I Runmaröspelets version blir berättelsen ”en grekisk tragedi i Runmarö-version med sång, musik och dans”. Responsen blev positiv.
– En familj kom fram och berättade för en i ensemblen att de blivit jätteglada. Det var deras gård det handlade om. Deras släkt hade i och för sig kommit dit senare, efter detta.
Det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Katti Björklund har arbetat med teater på olika sätt i många år, både i fria grupper och på deltid med interaktiv teater. Hon är van att arbeta med improvisation, något hon använt även i arbetet med Runmaröspelen. Att arbeta med amatörer och ideella resurser kräver inkänning.
– Alla kan inte bära lika mycket, det är viktigt att fördela på gruppen.
Vad har det inneburit för din relation till bygden att arbeta med Runmaröspelen?
– Det har varit ett jättebra sätt att komma in och lära känna folk. Det är också väldigt kul att få tillfälle att skriva dramatik, att skriva för en så stor ensemble och publik.
I skånska Vittsjö har Malene Langborg de senaste åren drivit en världsunik verksamhet. Brickbandmuseum – med över 200 unika brickband – en hantverkstradition och hemdekoration som sträcker sig tillbaka till sent 1T800-tal. Men nu är det slut. Efter en hjärtoperation både vill och måste Malene Langborg prioritera annorlunda, berättar hon på telefon.
–Jag blev opererad i hjärtat i somras. När man går igenom något sådant så är det som att livet blir så värdefullt och närvarande. Man tänker lite djupare tankar. Det satte i gång en önskan att förändra något i mitt liv och att göra något annat. Som det är har jag också dålig arbetskapacitet, den energi jag har måste jag använda till något som ger en inkomst. Jag tjänar ingenting på Brickbandmuseum.
Vad önskar du ska hända med din samling? – Jag önskar att brickband förblir en inredningsdetalj som man kommer ihåg. Det hade varit så jättesynd om den försvann. Den är rolig, en praktisk och vacker grej som man kan sy själv. Det vore fint om det arbete jag har gjort de här åren kan fortsätta.
– Det enklaste hade varit om jag kunde bort samlingen, men det har jag inte råd med, jag har tagit av min egen ekonomi genom åren för att bekosta samlingen. 225 brickband måste ha ett värde? Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Hur uppstod Brickbandsmuseum? – När jag var barn på 1970-talet hade min farmor i Danmark, där jag kommer ifrån, ett brickband på väggen i köket som jag tyckte mycket om. Några år efter hennes död hittade jag ett brickband i en second hand-butik och blev väldigt nostalgisk. Jag köpte det, och sedan fler. Plötsligt hade jag en liten samling. På den vägen var det.
Är det några brickband du är särskilt fäst vid? – Ja. Jag har faktiskt 235 stycken, inte 225. Jag vill behålla tio stycken. Om någon ber mig hålla ett föredrag är det bra att ha tio stycken, som är representativa för tidsepoker och handarbetstekniker. Ett av mina favoriter är här från Vittsjö, där det står broderat, enkelt men supervackert, anno 1935. Det finns också några trycka orange 1970-talsbrickband som jag tycker är så fina.
När hade brickbanden sin storhetstid? – Jag har letat efter en brickbandsvetare i alla dessa år, en textilexpert, men utan att hitta någon. Jag har räknat ut att brickband förmodligen uppfanns i slutet av 1800-talet och började bli vanligt i början av 1900-talet. På 1920-talet hade det spritt sig, då hade många ett sådant i finrummet.
Vad vill du göra i stället för att driva Brickbandmuseum? – Medan museet var i gång hade vi ibland musikkvällar. Det vill jag fortsätta med, det var väldigt roligt. Jag spelar gitarr och sjunger, det är en del av mitt arbetsliv.
FAKTA. Kort om brickband och Brickbandmuseum
Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. Malene Langborgs äldst daterade exemplar är från 1896.
Brickbandmuseum etablerades 2018 i Skåne, flyttade till Öland i fem år och har sedan 2024 åter varit beläget i Skåne.
Den som vill veta mer, eller eventuellt är intresserad av att ta över samlingen, kan kontakta Malene Langborg direkt. Se Detnya.brickbandmuseum.se
Helgen 12-14 september öppnas dörrarna till fornstugor, hembygdsgårdar, soldattorp och lokala museer i Skara kommun. Hembygdskretsen inom Skara kommun, med sammanlagt 2 500 medlemmar, storsatsar i samband med Riksantikvarieämbetets kulturarvsdagar 2025.
Kent Friman, samordnare i nätverket Hembygdskretsen inom Skara, berättar att planerna på en gemensam satsning tagit form under en längre tid.
– Det har under många år funnits en vilja mellan föreningarna ingående i Hembygdsrörelsen inom Skara kommun att utbyta erfarenheter och vi har träffats lite oregelbundet.
Vad hoppas ni besökarna ska få uppleva? – Vi hoppas att människor ska kunna hitta till våra historiska platser och de kulturskatter som ofta ligger lite avsides och inte är så allmänt kända, men som ofta också har väldigt vackra kringmiljöer. Kanske kan de framöver komma att bli utflyktsplatser för vuxna och barn med egen medhavd matsäck.
Vad hoppas ni att det kan ge hembygdsrörelsen lokalt? – Hembygdsrörelsen bär ett stort ansvar genom alla dessa bevarade byggnader som de, ofta utan bidrag, själva måste underhålla och skaffa resurser till för att de ska överleva. Man klipper gräs, håller undan för sly och ordnar med kringmiljön. Kanske kan en allmänhetens kulturarvshelg skapa ett större intresse från samhället i övrigt för dessa skatter. Kanske kan några ytterligare ansluta sig till rörelsen för att just de här miljöerna ska överleva in i framtiden. Kanske kan både lokal politik och rikspolitik få någon ytterligare medvetenhet om denna stora byggnadsskatt som vårdas av hembygdsrörelsen, om vi samordnat visar upp våra vackra miljöer mer öppet och marknadsför dem tydligt, säger Kent Friman.
Vi hoppas att människor ska kunna hitta till våra historiska platser och de kulturskatter som ofta ligger lite avsides.
Ett par av hembygdsföreningarna i Skara kommun har tidigare uppmärksammat Riksantikvarieämbetets kulturarvsdagar. Men i år sluter alltså samtliga elva hembygdsföreningar upp. Efter ett inledande möte startade man omgående den gemensamma Facebooksidan Hembygdskretsen inom Skara kommun.
– Det är en heltäckande digital satsning och länkning kring arrangemanget från alla som stödjer vår helg. Sedan gäller det att nå ut till allmänheten och skapa en känsla för vad denna satsning innebär, säger Kent Friman.
FAKTA. Hembygdsrundan i Skara kommun 2025
Uppstart på Gamla biblioteket, Skara, fredag 12 september. Lördag-söndag 13-14 september har de 14 besöksmålen öppet kl 11-17.
Bland besöksmålen märks: Skånings-Åsaka fornstuga från 1768, folkskolorna i Stenum och i Skärv. Eggby-Istrum-Öglunda Hembygdsförening visar Winqvists led genom det arboretum (trädsamling) som byggts upp och föreningen Norra Billing öppnar sin stolthet – Skogsmuseet vid Remningstorp. I Norra Lundby visas Saras stuga från 1800-talet och den medeltida kyrkan. I Skara anordnar Skara Gille visning av det gamla Båtmanshuset och öppnar Brandmuseet och bjuder på kaffe och bulle på båda platserna.
Hur fungerar en hembygdsförening på en ö där ingen bor?
Gotska sandön, 40 kilometer norr om Fårö, har trots öns enslighet en hembygdsförening med 1 400 medlemmar. Det gör Gotska Sandöns hembygdsförening till Gotlands största hembygdsförening. Sofia Hoas, aktiv i föreningen sedan barnsben, tror att föreningens popularitet har att göra med öns karaktär.
– Många blir väldigt tagna av att besöka Gotska Sandön. Det är Sveriges mest isolerade ö, och det känns verkligen. Jag tror att de som kommer på besök här börjar tänka på andra saker än vad de gör hemma.
Gotska Sandön har ett föränderligt landskap med både sandiga stränder, hög tallskog och lövskog med hassel och ek. Redan 1909 blev delar av ön nationalpark.
Ingen av er bor på ön – vad är det som förenar er? – Det är intresset för ön! Både bevarandet av natur och kultur och att få vara ute på ön och arbeta.
Hembygdsföreningen bildades 1975 och firar i år 50 år tillsammans.
– De första åren handlade föreningens arbete främst om att bevara byggnaderna på ön. Många av dem var i dåligt skick. Då, på 1980-talet ansåg Naturvårdsverket att det var öns natur, och inte dess kulturarv, som var viktigt att bevara.
– Men natur och kultur är ju nära förknippade. Människorna blir präglade av naturen och naturen blir präglad av människorna.
100 procent av besökarna på ön kommer till museet.
De flesta av föreningens medlemmar bor på Gotland eller i Mälardalsområdet men finns även utspridda på andra platser i Sverige.
– Det är en utmaning när man ska ordna en träff utanför ön. Men det är inte helt lätt att ordna en träff på ön heller, eftersom färjan bara tar 90 passagerare. Dessutom går båten till ön bara sommartid.
På senare år har föreningen främst träffats i Stockholmsområdet och på Gotland.
– Då hyr vi in oss på hotell eller i hembygdsgårdar, förklarar Sofia Hoas.
På Gotska Sandön finns två museer som föreningen driver i samarbete med Gotlands museum. Ett av dem, beläget i öns gamla skola, öppnade i somras en ny utställning om öns dramatiska historia. Där finns ett anslag som hjälper föreningen att växa.
– ”Vill du också vara med och vårda och värna ön?” skriver vi. Fördelen för oss är att 100 procent av besökarna på ön kommer till museet. Därför har vi lätt att nå fram till de som förhoppningsvis är intresserade.
Föreningen bjuder även in till informationsträffar – nu senast på biblioteket Visby.
– Då berättar vi om öns natur och kultur och värvar nya medlemmar.
På ön finns en fyr från 1859 med tillhörande fyrsamhälle. Enligt sägen ska fyren ha varit tillhåll för sjörövare. Här finns också jakt- och fiskestugor från 1920-talet.
I dag ansvarar Länsstyrelsen för nationalparken med tillhörande byggnader.
– De tar in professionella byggnadsvårdare och arbetsleder ideella insatser från oss i föreningen. I dag är det självklart att byggnaderna på ön ska tas om hand på ett riktigt sätt.
Vilken är den bästa tiden att besöka Gotska Sandön, om man frågar dig? – Det är just nu – i slutet på augusti när ljungen blommar och skogen skiftar färg. Då finns det lingon och kantareller att plocka – och vita sandstränder med varmt, kristallklart vatten, säger Sofia Hoas.
Arkeologiprojekt på Gotska Sandön med Johan Rönnby, Sabine Sten, Ny Björn Gustafsson och Sofia Hoas. Foto: Sofia Hoas
Skogens musik rymmer väntan på svar, från andra människor, från landskapet eller de djur man vallade.
– Musiken var ett sätt att kommunicera i skogen.
Det berättar folkmusikern Nina Grigorjeva. Hösten 2025 leder hon en serie musikvandringar i skogar söder om Stockholm. Med sig har hon instrument som kohorn och folkliga flöjter, och en låtskatt som sträcker sig från åtminstone medeltiden.
– Det är en serie vandringar i naturreservat och skogar som jag hoppas snart blir reservat. Det blir vandringar där vi lyssnar till naturens egna ljud och där jag berättar om och framför äldre tiders folkmusik.
Vad var skogens musik? – Det var ofta arbetsmusik. Innan man hade maskiner sjöng man när man arbetade i skogen. Vallmusik spelades traditionellt i skogen. Man spelade på kohorn och lyssnade efter svar. Ekot kunde avgöra hur terrängen var. Man kallade på valldjuren, kor, getter och får, och lyssnade efter koklockor i olika tonhöjder för att veta vilka djur som kom och svarade.
Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar.
Den absoluta merparten av de stycken som framförs på vandringarna har kvinnliga upphovspersoner och framfördes av flickor och kvinnor, ofta vid fäboddrift. Högljudda uttryck som kohorn och kulning användes för att kalla på boskap, skrämma bort vilda djur och väsen, eller för att kommunicera med de som var kvar i byn.
– Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar, säger Nina Grigorjeva.
Utöver höstens vandringar presenterar Nina Grigorjeva skogens musik i korta filmer på sociala medier. Framöver hoppas hon kunna ta verksamheten vidare och erbjuda workshops och kurser i naturen.
– Drömmen är att kunna sitta i ett vindskydd och sjunga medeltida ballader, eller ha en flöjtkurs i naturen.
Hur är det att utöva skogens musik, vad är svårt och vad är lätt? – Det viktigaste instrumentet är rösten, och den bär vi alla med oss. Den folkliga sången ligger nära talet, och vallåtarna är ofta korta och relativt enkla att bara falla in i. De folkliga flöjterna är behändiga och enkla instrument. Men kohorn och näverlur, som var instrument flickor fick lära sig från åttaårsåldern, kräver en helt annan typ av styrka och teknik. Där är man glad om man får ton.
Musicerar du när du är ute i skogen på egen hand också? – Självklart. Varje gång jag är ute, vilket är nästan varje dag, för att bada eller plocka svamp eller bär, så tar jag med mig kohorn och flöjter. Det är viktigt för välbefinnandet att vistas i skog och mark. Jag vill inspirera och hoppas att fler får upp ögonen för att naturreservat och kulturliv den kultur som kretsar kring skogen ska finnas kvar.
Bygd och Natur har tidigare uppmärksammat duon Våtmark, där Nina Grigorjeva tillsammans med Sandra Berggren framför visor med vackra melodier och grova texter, så kallade fulvisor eller snuskvisor. De har nyligen släppt albumet ”Hängande bröst”.
– Allt jag gör är knutet till traditioner och till att förvalta något som har existerat väldigt länge. Fulvisan är en tradition som sträcker sig från medeltiden till i dag. Vi har haft workshops i fulvisor och det är inte omöjligt att man får följa med på en vandring och sjunga fulvisor framöver, säger Nina Grigorjeva.
FAKTA. Vandringar med skogens musik 2025
Nina Grigorjeva leder musikaliska vandringar på helger från 13 september till 19 oktober i skogar i södra Stockholm.
Vandringarna är två till tre timmar långa, med maximalt 14 deltagare.
De populära sommararrangemangen i Ödestugu har blivit närmast mytomspunna. År 2023 mottog Ödestugu sockenråd Region Jönköpings läns folkhälsopris för sitt långsiktiga arbete med att få bygden att blomstra.
Vid sommarens första onsdagsevenemang brukar en kommunalpolitiker medverka.
– Vi satsar lite extra på årets första sommarkväll. Ibland har även landshövdingen varit här. Det är jättebra att politikerna får koll på vad som händer i Ödestugu.
Allt vi tjänar återinvesterar vi i byn.
Ödestugu kyrka, en tornlös stenkyrka från 1200-talet, ligger på en höjd. Under sommarkvällarna står dörrarna öppna och besökarna bjuds på levande musik. Samtidigt visas slöjd, keramik och andra hantverk i lanthandeln. Även Sockenhuset har numera en musikscen och förra sommaren bjöds där bland annat på svensk country. För den yngre publiken erbjuds hoppborg, korvgrillning och glasscafé.
– Allt ligger inom 100 meters avstånd, förklarar Nisse Andersson, ordförande i Ödestugus sockenråd.
Sammanlagt kräver arrangemangen omkring 35 ideella medarbetare varje onsdagskväll.
– Sockenrådet, hembygdsföreningen, LRF och de lokala församlingarna gör det här tillsammans, berättar Nisse Andersson. Det är det som är hemligheten – att vi är många som hjälps åt. Man hjälper till två gånger per sommar och det brukar folk tycka är precis lagom.
Under 32 somrar av ideellt arbete har det än så länge inte varit några större problem att hitta folk som vill hjälpa till. En viktig lärdom har varit att inse gruppens begränsningar, menar Nisse Andersson.
– Det handlar om att förstå hur mycket man kan och vill göra. Tidigare anordnade vi 10–12 onsdagskvällar per sommar. Nu är vi nere i sex, och det verkar vara en bra nivå.
Tar ni hand om era volontärer på något särskilt sätt? – Varje onsdagskväll samlas alla som jobbar en halvtimme innan öppning. Då fikar vi och går igenom kvällens program.
Det ideella arbetet ska vara lustfyllt och meningsfullt, betonar Nisse Andersson – och det måste respekteras att inte alla vill vara med.
– Man måste förstå att vissa inte kan eller vill engagera sig. Den här sortens arbete ska vara helt frivilligt. En del flyttar ju ut på landet just för att få vara i fred.
Alla evenemang under Ödestugus sommarkvällar är gratis, men försäljningen av våfflor och hamburgare genererar intäkter.
– Hamburgarna är lokalproducerade, med kött från djur som betat här i byn.
Under åren har intäkterna bidragit till att finansiera bland annat den lokala sporthallen samt bagarstuga och lekplats.
– Sporthallen byggdes av kommunen men vi gick in med pengar för att det skulle bli av. Allt vi tjänar återinvesterar vi i byn.
Under 32 somrar av ideellt arbete har det än så länge inte varit några större problem att hitta folk som vill hjälpa till.
FAKTA. Mer om Ödestugu
Enligt sägnen hette socknen en gång Lilla Åby, men i och med digerdöden på 1300-talet dog nästan hela befolkningen ut. Namnet ändrades då till Ödhestuw, vilket senare blev Ödestugu.
Sockenrådet bildades 1983 och drivs som en ideell förening. År 1991 köpte föreningen det sockenhus som numera ingår i de sommarevenemang som hållits i över 30 år. 2004 övertog sockenrådet och den lokala hembygdsföreningen byns gamla lanthandel.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
