I boken ”Hembygdens smaker” presenteras recept, råvaror och matproducenter från hela landet. Tre hembygdsföreningar med ett aktivt matkulturarbete presenteras i närbild.
I sörmländska Enhörna är hembygdsmuseet inrymt i den ena av två före detta skolbyggnader, medan det sommaröppna kaféet med hembakt återfinns i den andra. Föreningen har också verksamhet knutet till mathantverk, som konservering.
– Förr när det inte fanns kylskåp eller frys var man tvungen att konservera. Den kunskapen är vi med och för vidare. Man kan ju konservera nästan allt, berättar Kicki Lindqvist från Enhörna hembygdsförening i boken ”Hembygdens smaker”. Huskvarna hembygdsförening arrangerar med jämna mellanrum soppkulturluncher med föredrag om ortens historia och kulturarv.
– Det sociala är det viktigaste. Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring, säger Lisbeth Hall från föreningen i boken.
Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring.
En av de 15 historiska byggnader som tillhör Vindelns hembygdsgård är en flitigt använd bagarstuga, både för bak och som samlingspunkt vid flera av föreningens aktiviteter. Föreningen månar om att visa det arbete som krävts för att ställa mat på bordet. Lars Löfgren visar i ”Hembygdens smaker” en stor grynstamp, som användes för att krossa korn till gryn.
– Vi vill att besökarna ska förstå hur mycket arbete som låg bakom maten förr. Det är en viktig del av det vi försöker förmedla här, säger han i boken.
Totalt har drygt hundra hembygdsföreningar varit engagerade i Hembygdens smaker.
– Potentialen är stor för hembygdsföreningar att jobba med mat – besökare vill uppleva något genuint och gärna lokalt, och här har ju hembygdsföreningar möjlighet att matcha de vackra miljöerna och lokal kulturhistoria med något att äta, säger projektledaren Carolin Vallgren.
Intrycken förstärker varandra, menar hon.
– Genom att äta något blir upplevelsen större, och får man smaka på något med en historia blir upplevelsen än bättre! Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara en kaka som innehåller en råvara som har en historia kopplad till platsen. I vår bok finns mycket inspiration.
FAKTA. Gratis lärplattform
I projektet Hembygdens smaker har Hushållningssällskapet arbetat för att synliggöra hembygdsföreningar som besöksmål och stötta de föreningar som vill utvecklas inom mat och måltider. Boken ”Hembygdens smaker” är en del av detta projekt.
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Organisationen jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
På Hushållningssällskapets gratis lärplattform finns inspelade föreläsningar och inspiration från det nu avslutade projektet. Läs mer här.
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Utmed vissa sträckor saknas dock andra boendemöjligheter än att bära med sitt eget tält. Därför arbetar Riksförbundet Pilgrim i Sverige för att få till stånd fler enkla boenden. Hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och liknande lokaler är av intresse. 2024 genomfördes en pilotstudie finansierad av paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv för att kartlägga förutsättningarna, inklusive knäckfrågor som regler för övernattning i byggnader och försäkringar.
2025 arbetar Pilgrim i Sverige vidare med konceptet Enklare boende, bland annat genom att utbilda coacher med uppdrag att stötta och vägleda cirka åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland. Det handlar om hembygdsföreningar, församlingar och bygdegårdar som får hjälp att starta eller vidareutveckla möjligheten till övernattning – och samtidigt bidra till att bygga upp erfarenhet och kunskap inom projektet.
– Att pilgrimsvandra under flera dagar – ibland upp till 10, 20, 30 eller fler – kräver noga planering. I södra Sverige är boenden med 10-20 kilometers mellanrum ännu inte självklara, eftersom långvandringar inte varit lika vanliga där som i norra Sverige. Men intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden, säger Josefine Schön på Pilgrim i Sverige.
Intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden.
En av de största utmaningarna som identifierats i projektet – och som många har påpekat tidigare – är oklarheten i regelverket kring enklare övernattning. Reglerna är dessutom olika tolkade från kommun till kommun, vilket skapar osäkerhet och bromsar utvecklingen.
– Det handlar ju inte om att driva ett hotell, utan om att tillfälligt erbjuda enkel och tillgänglig logi för vandrare, säger Josefine Schön.
Vid årsskiftet ändrades reglerna för hotelltillstånd – det krävs numera bara anmälan, inte tillstånd. Det är ett steg i rätt riktning, menar Josefine Schön, men fortfarande återstår frågor om vad som faktiskt gäller för enklare boendeformer.
– Brandskyddet är förstås fortsatt viktigt – det finns inget utrymme för att kompromissa med säkerheten. Men för att fler aktörer ska våga öppna upp sina lokaler för tillfälliga vandrare krävs tydligare och mer ändamålsenliga regler, samt förenklingar i processen.
– En annan avgörande fråga är försäkringar. Det behövs en aktiv dialog med försäkringsbolagen för att hitta en rimlig nivå som både skyddar den som erbjuder boende och gör det möjligt att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt.
Pilgrim i Sverige ser att möjligheten att övernatta i församlingshem, hembygdsgårdar eller bygdegårdar skulle ge vandrarna en mer genuin och lokalt förankrad upplevelse.
– Det är i mötet med platsens historia, natur och människor som pilgrimsvandringen blir meningsfull – och det är precis den typen av upplevelse många söker, säger Josefine Schön.
En faktor i den stora framgången för Camino de Santiago i Spanien är enkel tillgång till boende, något som lett till ett kraftigt ökat antal vandrare och samtidigt gett nytt liv åt landsbygden genom fler boenden, kaféer och arbetstillfällen, konstaterar hon.
Det behöver inte alltid handla om boende. En hembygdsförening som upplåter sin toalett, fyller på vattenflaskor, säljer fika eller låter vandrare vila under tak en regnig dag, bidrar till en mer välkomnande vandringskultur. Även att kunna stämpla sitt pilgrimspass eller köpa en påse torrvaror kan vara värdefullt, ser Pilgrim i Sverige.
Men övernattningsmöjligheter är viktiga.
– På vissa orter är hembygdsgården eller församlingshemmet den enda byggnad som realistiskt kan användas för övernattning. I sådana fall kan ett fåtal säng- eller golvplatser vara avgörande – det kan rädda en hel led från att bli ”ovandringsbar”. Utan boende tvingas vandrare bära tält, vilket många vill undvika. Men finns det tak över huvudet vid rätt avstånd, blir leden tillgänglig för många fler, säger Josefine Schön.
– Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större. Det kan vara ett sätt för föreningen att bli mer synlig, relevant och engagerande, både för lokalsamhället och för de som passerar genom det.
Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större.
FAKTA Över 40 pilgrimsleder i Sverige
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Den mest kända leden i dag är Olavsleden, som sträcker sig från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim – en historisk rutt i den helige Olavs fotspår. En annan lång led är Romboleden, Sveriges längsta, som går från Köping till Trondheim och mäter hela 900 kilometer.
För den som vill uppleva en kortare men naturskön vandring finns till exempel sträckan från Jönköping till Vadstena längs Vätterns östra sida – en vandring på lite mer än en vecka. Den följer i den heliga Birgittas fotspår, då Vadstena är ett viktigt vallfartsmål kopplat till henne.
Även Västergötland erbjuder många leder, perfekta för allt från dagsvandringar till flerdagsturer. På Gotland finns dessutom S:t Olofsleden – Gotland, som är cirka 58 km lång och tar ungefär 3–4 dagar att vandra. Källa: Pilgrim i Sverige
Sommartid är högsäsong för föreningsdrivna våffelkaféer och kaffestugor landet runt. Men enligt flera hembygdsföreningar gör kommunerna olika tolkningar av regelverket för livsmedelshantering. Det innebär mindre pengar i kassan och drabbar verksamheten. Vad gör man om man upplever att kommunen tolkar lagen oriktigt?
Helt centralt är frågan om den som håller i serveringen räknas som livsmedelsföretag eller inte.
– Om en förening ska räknas som livsmedelsföretag innebär det otroligt mycket mer jobb – vilket i vårt fall förstås är helt ideellt. Det är så att man tappar sugen nästan, säger Bertil Glansberg, kassör i Bergs hembygdsförening i Jämtlands län.
– Vi har servering omkring tio gånger under sommaren. 2018 fick vi klartecken om att vi utifrån serveringens omfattning inte behövde göra någon anmälan.
Anmälan innebär i detta fall en registrering hos kommunen som livsmedelsföretag – med tillhörande regelverk och regelbunden, avgiftsbelagd tillsyn av kommunen.
– Men 2024 ringde kommunen upp. De hade sett på vår Facebook att vi hade haft adventsmarknad med servering. Nu hade de ändrat sig och menade att vi skulle klassas som livsmedelsföretag.
De hade sett på vår Facebook att vi hade haft adventsmarknad med servering. Nu hade de ändrat sig och menade att vi skulle klassas som livsmedelsföretag.
Bergs kommun menade att serveringen som Bergs hembygdsförening bedrev var organiserad och kontinuerlig och att föreningen därför också skulle klassas som livsmedelsföretag. Tilläggas bör att man alltså inte behöver vara ett registrerat företag hos Bolagsverket för att klassas som företag.
– Vi har ju hållit på sedan 1940 med det här upplägget, så det var svårt för oss att hävda att serveringen inte var kontinuerlig.
Bertil Glansberg är tydlig med att det inte är kommunen som bör klandras.
– Men lagen är otydligt skriven, och går därför att tolka på olika sätt. I Bergs kommun menar man att man att det räcker att en förening har servering två, tre gånger per år för att den ska klassas som livsmedelsföretag – om det sker flera år i följd.
Alexander Sobestiansky är statsinspektör på Livsmedelsverket. Han håller med om att lagstiftaren i detta fall inte är tydlig med exakt var gränsen går.
– Hur långt är ett snöre? Det finns helt enkelt utrymme för bedömning i den här frågan – och då blir det också svårt att få samma bedömning över hela landet. Men vi har en tydlig vägledning på vår hemsida för vad som gäller.
Om en förening känner sig orättvist behandlade vad gäller kommunens sätt att tolka lagen är det viktigt att man överklagar, menar han.
– Ingen myndighet kan ompröva beslutet. Det är en följd av hur man organiserat livsmedelskontrollen.
Han poängterar att en överklagan aldrig kan innebära repressalier.
– Det är jätteviktigt att föreningarna överklagar om de upplever att det inte gått rätt till. Det är det viktigaste verktygen de har i den här frågan.
Det finns helt enkelt utrymme för bedömning i den här frågan – och då blir det också svårt att få samma bedömning över hela landet.
”Branschriktlinjer för säker mat i samlingslokaler” är tänkt som en handfast guide till livsmedelslagen. Riktlinjerna som ska göra det lättare för föreningar att följa lagen har tagits fram i samarbete mellan Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker, Sveriges Hembygdsförbund samt Våra Gårdar.
Gunnel Berdén är livsmedelskonsult och driver företaget Mat och Rätt. Tidigare har hon arbetat som livsmedelsinspektör för Karlstad kommun.
Gunnel Berdén har fått i uppdrag av nyss nämnda organisationer att skriva de branschriktlinjer som är tänkta att uppdateras med ett par års mellanrum. Men den senaste versionen har blivit kraftigt försenad. Parterna – Livsmedelsverket och organisationerna – har nämligen svårt att enas. I skrivande stund är det oklart när de uppdaterade branschriktlinjerna utkommer.
– Vi har snubblat på mållinjen där, berättar hon per telefon. Vi är inte överens om samma skrivning.
Diskussionen gäller just hur kriterierna ska se ut – när bör en förening klassas som företag och ingå i kommunens kontroll?
– Maten är det sekundära i de här sammanhangen. Föreningarna har inget intresse av att fuska sig fram i livsmedelsbranschen.
Frågar man Gunnel Berdén borde tröskeln för att räknas som företag vara högre för föreningarna.
– Annars riskerar kontrollavgiften att äta upp den lilla vinst man får på sina bullar.
Det svenska föreningslivet är på många sätt unikt i EU, påminner hon. Därför haltar också tolkningen av lagen på vissa punkter.
– Det kan inte rimligtvis ligga i lagstiftarens syfte att skinna föreningslivet på pengar.
Det kan inte rimligtvis ligga i lagstiftarens syfte att skinna föreningslivet på pengar.
Tillbaka till Bergs kommun, där vinsten från sommarens servering står för ungefär 80 procent av hembygdsföreningens årliga intäkter.
– Vi har börjat förbereda för de rutiner som krävs när man räknas som livsmedelsföretag – om vi verkligen måste registreras som det. Föreningen är beroende av de här intäkterna, säger kassör Bertil Glansberg.
Christian Dyvik är museipedagog och arbetar med projektet Dövas Kulturarvscentrum, som drivs av Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) i samarbete Västanvik Folkhögskola och vänföreningen Pär Aron Borgs vänner. Projektet genomförs från oktober 2023 till oktober 2026 med stöd av Arvsfonden och för tillfället pågår insamlingsarbete – där man efterfrågar allmänhetens hjälp.
– Vi arbetar för att etablera ett museum i Leksand och ett digitalt kulturarvscentrum som både bevarar och lyfter fram dövas historia och kultur. Projektet, som nu är inne på sitt andra år har som mål att bilda en stiftelse som varaktigt värnar om och bevarar dövas rika och fascinerande kulturarv. Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts. Vår vision är att skapa en levande mötesplats där besökare – både döva och hörande – kan fördjupa sin förståelse för dövas livsvillkor genom tiderna, berättar Christian Dyvik.
Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts.
När Dövas Kulturarvscentrum står klart kommer besökaren att möta en interaktiv utställning fylld med föremål, berättelser och historiska inslag. Museet ska vara tillgängligt för alla och inte bara vara en plats där man lär sig om dövas historia, utan också en plats där besökare kan känna, uppleva och reflektera. Döva besökare ska kunna identifiera sig med sitt arv och förstå den långa kampen för rättigheter – såsom erkännandet av svenskt teckenspråk – samt inspireras av förebilder som banat väg för framtida generationer.
– Samtidigt vill vi skapa förståelse hos hörande och visa på dövas bidrag till samhället. Exempelvis har skickliga konstnärer och hantverkare, som Gösta Wiberg, lämnat avtryck i historien, och hans verk har till och med uppmärksammats i SVT:s Antikrundan, säger Christian Dyvik.
Ni efterlyser material från allmänheten, är det något särskilt ni söker? – Vi söker ständigt mer material för att ge en så bred och rättvis bild av dövas kulturarv som möjligt. Vi har dokumentation och föremål från slutet av 1700-talet och framåt, men vi saknar fortfarande information om hur döva levde före 1800-talet. Det vi vet om dövas historia kommer i stor utsträckning från den skolverksamhet som Pär Aron Borg instiftade i Stockholm 1809. Vad som hände före det är höljt i dunkel, och vi är övertygade om att det finns mer material där ute som väntar på att bli upptäckt. Hur såg vardagen ut för döva på 1600- och 1700-talet? Vi har hittat en del spår i rättegångsprotokoll och bouppteckningar, men vi tror att ännu fler berättelser väntar på att komma fram i dagens ljus.
Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade.
Är det något särskilt ni efterfrågar? – Just nu efterlyser vi särskilt mångfald i vårt insamlingsarbete. Med det menar vi att vi vill spegla hela det döva samhället genom historien – oavsett kön, ålder, yrke, socioekonomiskt bakgrund och geografisk härkomst. Hur såg livet ut för döva i äldre tider? Vilka yrken hade döva? Fick döva ärva? Hur såg deras vardag ut på landsbygden jämfört med i städerna? Vi är också intresserade av föremål och berättelser från döva med olika kulturella och språkliga bakgrunder, samt hur migration har påverkat dövas gemenskap genom historien. Vi vill få en bredare representation av dövas historia och livsvillkor.
– Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade. Att få insikt i sådana detaljer skulle vara oerhört värdefullt. Ju mer vi vet, desto mer kan vi dela med våra besökare!
Har ni varit i kontakt med några hembygdsföreningar? – Inte än. Men vi ser möjligheten att etablera kontakter med hembygdsföreningar, eftersom många av dem kan sitta på unika skatter – dokument, bilder, föremål och berättelser om döva i det lokala samhället – som kan ge värdefulla insikter och bidra till en rikare bild av dövas historia.
FAKTA. Bidra med material Den som har föremål, dokument eller en berättelse som kan vara värdefull för Dövas Kulturarvscentrum är välkommen att kontakta projektgruppen.
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
