Vårda era samlingar och kulturarvsskatter. Det är uppmaningen när Kulturarv Östergötland utbildar i föremålsvård i form av städning av magasin och utställningar. Anna Djuvfelt och Joanna Thompson vid Östergötlands museum håller i utbildningen, där de bland annat visar sina städväskor och delar med sig av kunskaper och tips.
Berätta! Vad lär ni ut? – Vi fick frågan för ungefär ett år sedan om vi ville göra något på temat föremålsvård under 2024 tillsammans med Kulturarv Östergötland och tänkte att vi skulle slå ett slag för städning. Får man till en bra och hållbar städrutin i rummet så är det en stor del av den förebyggande vården av samlingen och byggnaden om utställningen är i en kulturhistorisk miljö. Det förlänger samlingens livslängd och minskar behovet av aktiva insatser på föremål.
– En väl utförd städning är samtidigt en skadedjurskontroll, inventering och tillståndsbedömning av samlingen och till viss del även besiktning av byggnaden. Vi vill värdera upp städningen av miljön så kursen fokuserar på detta snarare än rengöring av själva föremålen. Det är en lättsam kurs och vi vill uppmuntra och stötta andra som värnar om att vårda kulturarv.
Vad innehåller era städväskor? – Vad bra att du ställer den här frågan! Kursen är nämligen upplagd kring våra städväskor. Allt kommer vi inte avslöja nu, men det är viktigt att anpassa väskan till den miljö som ska städas. Finns det el? Finns det vatten? Våra städväskor innehåller en hel del som är till för att skydda oss som städar, handskar, munskydd, plåster med mera. Vi har alltid med arkivbeständig penna, papper, fyndpåsar, hängetiketter, tumstock, ficklampa/pannlampa, en liten burk. Sist men inte minst en Insektsnyckel för att enkelt kunna identifiera skadedjur.
Vilka insekter ska man se upp med? – Att hitta döda insekter under städning är inte ovanligt. Lär dig att känna igen de insekter som kan orsaka skada på föremål; ängrar, mal, boklus, husbock, med flera. Hittar du någon av dessa bör du placera ut klisterfällor, och angripna föremål bör saneras.
En väl utförd städning är samtidigt en skadedjurskontroll, inventering och tillståndsbedömning av samlingen.
Hur ska man tänka när man städar sina magasin och i sina utställningar? – Tänk efter före! Innan du sätter igång, tänk igenom vilka ytor som ska städas och vilken utrustning som behövs. Behöver ni använda stege? Behöver något flyttas för att man ska komma åt ordentligt med till exempel dammsugare? I så fall behöver ni kanske vara flera som hjälps åt. Planera alla moment och fördela uppgifter.
– Utför städningen enligt principen ”uppifrån och ned”, det vill säga, börja med att städa av ytor högt upp och arbeta dig nedåt i rummen. På så sätt riskerar du inte att borsta ned damm och smuts på ytor du redan rengjort.
Vad ska man titta efter? – Lägg märkte till var det är smutsigt. Att det blir lite lortigt där besökare och personal rör sig är naturligt, men lär dig att vara vaksam och notera sådant som avviker från det förväntade. Fuktfläckar kan vara tecken på läckage som behöver åtgärdas. Djurspillning visar att lokalen haft oönskat besök. Sätt ut fällor och försök att identifiera var djur kan ta sig in.
– Det är en god idé att upprätta en städlogg, där alla noterade avvikelser och utförda åtgärder antecknas. På så sätt kan man lättare följa upp om problem kvarstår, tillkommer eller försvinner. Foton är bra hjälpmedel.
Vad är det svåraste att hålla efter? – Utställningar och/eller samlingar i gamla, otäta hus. Detta är ofta fallet för hembygdsgårdar, herrgårdsmuseer, bruksmiljöer etcetera. I otäta byggnader med självdrag blir det snabbare dammigt och smutsigt. Dessa miljöer har ofta ett ojämnt och fuktigt inneklimat och det är svårare att förebygga sådant som läckage, skadedjur och mögel.
Och vad är det viktigaste att tänka på? – Hitta en balans mellan att passa på när ni ändå är i en miljö och att avstå. Varje städning, precis som all hantering, är en risk och det bör den som städar vara medveten om. Till exempel om du flyttar undan möbler och föremål för att komma åt att ta bort flugor och fluglort i ett fönster så kan det vara lika bra att passa på att putsa fönstret. Nästa städning bör det räcka att peta bort nya flugor med en pensel utan att flytta något.
Varje städning, precis som all hantering, är en risk och det bör den som städar vara medveten om.
Finns det något man helt ska undvika? Rengöringsmedel, metoder? – Var försiktig när du dammsuger och moppar nära utställda möbler och andra större föremål. Det kan vara lätt att orsaka stöt- och fuktskador. Håll koll på slang och sladd.
– Var extra varsam med fanerade möbler och möbler med intarsia. Det är lätt att fastna med till exempel en dammvippa och råka dra av träflisor.
– Var försiktig när du använder vatten vid städning. Spill från mopphinkar och blöta trasor kan orsaka fläckar och skador på föremål.
– Var försiktig med olika rengöringsmedel. Använd exempelvis inte såpa på linoleumgolv, eftersom det löser upp linoljan i golvet.
– Använd inte färgglada dammvippor, borstar eller trasor det riskerar att färga av sig.
– Spreja aldrig fönsterputs direkt på fönstret. Applicera i stället på trasa eller papper.
– Lämna inte dammsugarpåsen i dammsugaren, det är en perfekt miljö för skadedjur. Ta ur påsen och lägg den i en försluten plastpåse om den ska användas nästa gång.
– Lämna inte smutsigt städmaterial, se till att allt är rent till nästa städning.
Hur ofta ska man städa sina magasin och utställningar? – Det beror på besöksflödet. Utställningar kräver frekvent städning, särskilt publikdragande utställningar som besöks av många människor. När du planerar en utställning är det alltid bra att tidigt fundera över vem som ska städa den och hur ofta.
– Många museer har helt stängt för besökare under vinterhalvåret. I dessa fall är det klokt att genomföra en större städning vid säsongsslut respektive säsongsöppning, och under besökssäsongen utföra regelbunden ”enklare” städning. Tänk förebyggande! Dörrmattor fångar exempelvis upp en massa smuts och grus som kan skada golv och föremål i kulturhistoriska miljöer och de kan användas under säsong eller vid enskilda dagar med många besökare. Dammsug eller sopa trappa och hall ofta för att inte behöva göra det lika ofta inne i utställningen. Täck med lakan vid säsongsslut.
– Föremålsmagasin har som regel ett ganska litet antal personer som rör sig i lokalerna och blir därmed inte lika snabbt smutsiga som utställningar. Det är dock viktigt att det ändå finns rutiner för regelbunden städning för att i ett tidigt skede kunna upptäcka eventuella problem med skadedjur, mögel, fuktskador med mera.
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
I mitten av september samlades 25 deltagare från olika skånska hembygdsföreningar i Perstorps hembygdsgård. I fokus stod brandförebyggande insatser.
– Föreningarna måste fundera över hur man använder levande ljus och marschaller. Kanske borde de gå över till batteriljus, säger Carolina Svensson från Hembygdsförsäkringen, som ledde utbildningen.
Under dagen avhandlades risker för brand, vattenskador och inbrott.
– Vi besiktigade hembygdsgården och diskuterade förebyggande åtgärder. Jag hade önskat ännu fler deltagare, för det finns ju många fler hembygdsföreningar i Skåne, säger Carolina Svensson.
Ann-Sofie Ludvigsson från Perstorps hembygdsförening deltog i konferensen.
– Här vet vi betydelsen av att arbeta förebyggande, säger hon.
Sommaren 2020 drabbades Perstorps hembygdsgård och flera andra skånska hembygdslokaler av dramatiska bränder. Övervåningen på huvudbyggnaden från 1500-talet totalförstördes. Tack vare effektiva och omfattande släckningsinsatser räddades bottenvåningen.
– Vi hade ett fungerande skalskydd med larm som löstes ut, vilket innebar att brandmännen kom i tid för att klara delar av huset, säger Anders Werner.
Han är styrelseledamot och fastighetsansvarig för Perstorps hembygdsförening.
Sedan dess har byggnaden brandsäkrats ytterligare, bland annat med fler larm och branddukar.
Sommaren 2020 drabbades Perstorps hembygdsgård och flera andra skånska hembygdslokaler av dramatiska bränder.
Under pandemin genomförde Hembygdsförsäkringen många webbsända kostnadsfria utbildningar på temat Säker föreningsgård.
– Besiktningskonferensen som vi höll i Perstorp är en fortsättningskurs, där vi identifierar risker och går igenom förebyggande insatser rent praktiskt, berättar Carolina Svensson.
Många föreningar behöver arbeta mer med att identifiera riskerna för brand, anser hon.
– Bränder är det mest allvarliga, eftersom de riskerar att ödelägga hela fastigheter. Så det gäller att se över detta med släckutrustning och utrymningsvägar.
– Föreningar som är uthyrare måste vara särskilt noggranna med att den som hyr lokalen får ordentlig information.
– Föreningar som har fina spetsgardiner i fönstren måste tänka över ordentligt var man ställer sina levande ljus. Det gäller att fundera på om man måste ha marschaller och hur dessa kan placeras på ett säkert sätt, säger Carolina Svensson.
Vecka 39 är den årliga nationella beredskapsveckan i Sverige. Kan hembygdsföreningarna spela större roll i framtiden för beredskapen för samhället i stort, till exempel som samlingsplats vid händelse av större kris?
– Det kan ju bli så. De här frågorna diskuteras alltmer. Men det gäller att tänka på att förutsättningarna mellan olika hembygdsgårdar skiljer sig mycket åt. Exempelvis har ju en del hembygdsgårdar tillgång till el och vatten, medan andra inte har det, säger Carolina Svensson från Hembygdsförsäkringen.
FAKTA. 9 tips på brandskyddsåtgärder för hembygdsföreningar
• Kontrollera att utrymningvägar är skyltade, väl synliga och inte blockerade.
• Se till att det finns brandtrappa, utrymningsstege.
• Kontrollera att utrymningsplanen stämmer med verkliga förhållanden.
• Kontrollera att släckutrustning finns på markerade platser och ej är blockerade.
• Brandfilt.
• Kontrollera så att inget saknas i förbandslåda/tavla.
För att lära känna det svenska päronsortimentet har pomologen Sven Plasgård genom åren samlat ihop runt 150 olika päronsorter, i stort sett alla han har hittat träd av i svenska trädgårdar. För att få plats med många sorter på en liten yta har han valt att låta träden växa i spaljéform. Träden blir mindre, och mängden frukt hanterbar, berättar Sven Plasgård. De första päronen mognar i slutet av juni, de sista i slutet av februari.
– Man får gå ut nästan varje morgon och titta.
Har du några favoriter? – De skiljer sig mycket åt i användning. Fram till början av 1800-talet var de flesta päron så kallade kokpäron, stora saker som kokades in i vin eller socker. Då förändras också smaken. Men det är inget man äter rakt upp och ned. I dag är nästan alla päron dessertpäron, som man äter råa. – Doyenné du Comice anses allmänt vara en av världens godaste päronsorter och visst är den god. Den mognar först mot slutet av oktober. Esperens Herre och Williamspäron tycker jag också är väldigt goda. Och så finns det en del sorter med mer syra, stora med grovt kött. De är roliga att använda i köket, baka med rotsaker i ugn till exempel.
Är 2024 ett äppel- och päronår? – Det är det. Jag kan i och för sig inte säga hur det är i hela Sverige, men när jag träffat folk är det intrycket jag har fått.
Hur går det till vid sortbestämning? – Jag sitter vid ett bord. Ofta har jag med mig lite sorter uppskyltade, och så kommer folk med sina okända sorter. Med päron känner jag mig extremt trygg, äpplen är lite mer utmanande. Det finns många fler sorter.
Hur många äppel- och päronsorter finns det i Sverige? – Det finns runt 400 sorters äpplen beskrivna. Därtill finns det sorter som inte är nedtecknade, men som kan ha ett folkligt namn på den gård där de odlas. För päron är antalet omkring 150.
Fruktlistor från 1700-talet kan innehålla lika många päronsorter som äppelsorter. Sedan drog äpplen i från.
Vilken roll har fruktträden när man pratar om byggnadsvård och kulturmiljöer? – De är ett levande material som ofta hamnar lite mellan stolarna. Många gånger är naturmiljön med de vilda växterna mer noggrant inventerad, medan det för odlade sorter kan stanna vid ett konstaterande om att där står ett äppelträd. Intresset för den historiska trädgårdsmiljön har dock ökat de senaste årtiondena. Det finns ju ofta fruktträd vid svenska hus, det är det första man sätter. Så är inte fallet i exempelvis Tyskland.
Hur ser äppel- och päronträdens svenska historia ut? – Historiskt sett var fruktodling något adeln ägnade sig åt, från 1500-talet och framåt. Till allmogen kom fruktträden under andra hälften av 1800-talet. Tidigt 1900-tal hade många bönder fruktodling som en binäring till lantbruket. Dessa mindre odlingar blev olönsamma på 1950-talet, men vissa bondgårdar kan ha 20-30 träd kvar. Andelen päron i förhållande till äpplen var större förr, fruktlistor från 1700-talet kan innehålla lika många päronsorter som äppelsorter. Sedan drog äpplen i från.
Vad var äpplenas fördel? – Äpplen är lättare att odla i Sverige. Det finns fler äppelsorter som fungerar att odla på våra breddgrader. Kommer man uppåt södra Norrland är sortimentet av päronsorter ganska smalt, medan det är brett för äpplen.
Sven Plasgård, till vänster, med kollegor sortbestämmer. Foto: Privat
FAKTA Hantverk, byggnadsvård och trädgård på Bötterumsmässan
Lördag 7 september arrangeras 2024 års Bötterumsmässa i Bötterum hembygdspark. Inträdet är gratis. På plats finns en lång rad utställare och experter som ger råd och svarar på frågor kring bland annat återbruk, hantverk, fönsterrestauraering, energieffektivisering i gamla hus – med mera. Pomolog Sven Plasgård medverkar och sortbestämmer medhavda äpplen och päron.
Läs mer om Sven Plasgård och hitta fler datum för sortbestämning på https://plasgard.se/
De senaste åren har efterfrågan på näver ökat i Sverige. Hur kommer det sig? – Vi har varit lite lata i Sverige och halkat efter vad gäller hantverk och kunskaper om underhåll. Vår näver har vi främst köpt in från Ryssland, som har stora björkskogar, säger Christer Åsentorp.
Fram till mitten av 1800-talet användes näver i hög grad i svenska tak. Därefter tog spån- och tegeltak över, och nävern fasades ut.
– Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar. Numera finns ett stort behov av näver bland de som lagar tak på ett tidsenligt vis med gamla metoder och gamla material.
Vilka är näverns främsta egenskaper? – Den är flexibel, naturlig och kostar ingenting om man har egna björkar att ta av. Nävern går att forma – till exempel efter olika former på tak om den används vid takläggning.
Därtill har nävern lång hållbarhet – mellan 70 och 90 år om taket sköts på rätt vis.
– Oftast är inte nävern det slutgiltiga taket, utan används som ett fuktspärrande lager. Näver är helt vattentät, så länge den inte har sprickor eller hål.
Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar.
En hållbar näverskörd bör ske precis när björken savar.
– Det är på senvåren när de nya, ljusa löven nyss precis spruckit ut. Saven stiger upp i barken under nävern. Det är viktigt att inte förstöra den, utan bara ta det yttre lagret.
Det är också viktigt att inte ta för torra partier av björken, förklarar Christer Åsentorp.
– När vi tar bort barken blir det ett stresspåslag i trädet. Det krävs sav och vätska för att björken ska kunna bilda ny bark.
Den nya barken liknar tall- eller granbark och går inte att skörda på nytt. Men den hjälper björken att skydda sin inre bark – och att leva vidare.
Finns det något annat man bör tänka på när man skördar näver? – Att inte ta den del av stammen som inte har kvistar, för då blir det hål i nävern. Man ska heller inte ta för stora näversjok. De håller inte lika bra, och är svårare att använda vid takläggning.
Vilken björkart passar bäst till tak? – I själva nävern har alla arter samma egenskaper, det spelar ingen roll om det är masurbjörk, glasbjörk och vårtbjörk. Skillnaderna sitter i träet och i bladen.
Förutom takläggning – finns det något annat du gärna använder näver till? – Min farfar var väldigt näverkunnig och arbetade mycket med hantverk. När jag var 12-13 år lärde han mig göra näveraskar. Det är en vana jag gärna tar upp igen.
FAKTA. Nävertak i ropet Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet arrangerar kurser i bland annat näverskörd för talkäggning. Detta eftersom det finns ett stort behov av näver inom byggnadsvårdssektorn vid omläggning av ved- och torvtak samt som fuktspärr mellan syll och grund.
Utbudet är dock begränsat och därför behöver fler skogsägare och hantverkare börja skörda näver, konstaterar man. För kommande tillfällen, håll utkik på Hantverkslaboratoriets evenemangssida
Larsagården är belägen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenbergs kommun. Den består av två gårdar som tillsammans med ekonomibyggnader bildar en sluten fyrkant. Byggnaderna är från 1700-talet och 1800-talet och av stort kulturhistoriskt värde, om detta är enigheten stor.
Frågan är vad det innebär för anläggningens framtid. I juni 2023 meddelade ägaren Region Halland sin avsikt att sälja Larsagården på den privata marknaden.
Anledningen är bland annat att anläggningen har omfattande och kostsamma upprustningsbehov. Regionen hänvisar även till att man saknar egen verksamhet i byggnaderna.
Vessige-Alfshögs hembygdsförening motsätter sig försäljning och arbetar på flera fronter för att häva planerna. Larsagården var en donation till dåvarande Landstinget i Hallands län 1958, med krav på att den i framtiden skulle vårdas och skötas av mottagaren, menar föreningen.
– Larsagården är en gåva till Landstiget för ett allmännyttigt ändamål, det vill säga en donation, där en av donatorerna var konung Gustaf VI Adolf, som besökte Larsagården den 8 juni 1954 på sin Eriksgata, säger Hans Terner, sekreterare i Vessige-Alfshögs hembygdsförening.
Enligt urkunderna fanns det flera grunder till donationen. Bland annat att folkhögskolan skulle ha möjlighet att nyttja Larsagården vid undervisning och allmänhetens tillgång till gården. Den ingår i dag i Ekomuseum Nedre Ätradalen.
När planerna på försäljning blev kända vilade hembygdsföreningen inte på lagrarna.
– Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden. Hembygdsrådet i Halland skrev till Länsstyrelsen och begärde att Larsagården skulle byggnadsminnesförklaras, vi skrev till Region Halland och till ordförandena i såväl regionen som i de kommunala nämnderna, säger Ulla Rickardsson, ordförande i föreningen.
Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden.
Genomslaget i media blev stort. SVT i Halland, Sveriges Radio, dagstidningar och andra hann rapportera innan politikerna fattade beslut om försäljning. Efter beslutet om försäljning har arbetet fortsatt. Vessige-Alfshögs hembygdsförening överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i februari 2024 dömde till regionens fördel.
Föreningen har därefter begärt prövningstillstånd hos kammarrätten i Göteborg för en överklagan av förvaltningsrättens beslut.
– I vårt överklagande har vi begärt att kammarrätten tillskriver och begär yttranden från såväl Riksantikvarieämbetet som Länsstyrelsen i Hallands län, säger Hans Terner.
Vilka är era huvudsakliga argument mot försäljning? – En donation kan inte avyttras då förutsättningarna för denna ensidigt förändras av gåvomottagaren av donationen. Larsagården måste behållas i det allmännas ägo, det vill säga Region Hallands, i enlighet med Riksantikvarieämbetets skrivelse 1958 i ärendet om överlåtelsen till Landstinget, som en nödvändighet ”om byggnaderna för framtiden skulle kunna erhålla nödig vård och tillsyn”, säger Hans Terner.
Vad har processen kring Larsagården hittills inneburit för er i föreningen? – För oss i hembygdsrörelsen i kretsen över huvud taget, har det inneburit att vi lärt oss väldigt mycket om Larsagården från byn Lustorp i Köinge socken i ”Östdanmark”. Bland annat finns Lustorp omnämnt redan 1528 och gården sedan 1569 i danska urkunder, säger Hans Terner. – Vi har kommit i kontakt med och träffat barnen till de sista ägarna. Ett av dem föddes på gården 1938. Vi har erhållit ett omfattande material som föräldrarna och barnen sparat om Larsagården, till stor hjälp för saken, säger Ulla Rickardsson.
Genom att sälja Larsagården sparar Region Halland 7 miljoner kronor som finns avsatta för underhållsinsatser. I beslutsunderlaget hänvisar regionens tjänstemän till Larsagårdens omfattande underhållsbehov, beskrivna i en rapport framtagen i samarbete med Kulturmiljö Halland, Hallands kulturhistoriska museums kulturmiljöavdelning. Vid upphandling har regionen inte fått in några anbud från entreprenörer som uppfyller kraven. Därför har man inte kunnat utföra de arbeten som finns med i underhållsplanen, skriver man.
Larsagården från ovan, äldre bild.
Malin Clarke, bebyggelseantikvarie och chef för byggnadsvårdsenheten vid Kulturmiljö Halland, menar att det inte finns någon brist på hantverkskunniga entreprenörer i trakten.
– Det finns flera hantverkskunniga och duktiga entreprenörer som gör denna typ av jobb, både i Halland och i närheten, så detta borde inte vara ett hinder i förvaltningen av byggnaden. Vi på länsmuseet vägleder gärna hur de kan hitta rätt kompetens. Regionen skulle också kunna vända sig till kommunerna för tips, de är vana vid att upphandla arbeten på sina kulturhistoriskt värdefulla byggnader enligt samma lagstiftning. Falkenbergs kommun har till exempel restaurerat flera av kommunens byggnader på ett varsamt vis. Sedan vågar jag inte svara på om försäljningen hade kunnat förhindras, regionen kanske har andra anledningar som vi inte känner till.
Har ni från Kulturmiljö Halland en åsikt kring försäljningen? – Vi anser att det viktigaste är att gården har en ägare som tar tillvara de kulturvärden som finns. Sedan är det så klart väldigt tråkigt om försäljningen skulle innebära en privatisering där allmänheten inte har samma tillgång till byggnaden. Gården är flyttad till platsen med ett musealt syfte, för att rädda byggnaden. Det är viktigt att man säkerställer att den bevaras även i framtiden.
I fjol sålde hembygdsföreningen i Krogsered i Falkenbergs kommun sin hembygdsstuga på den privata marknaden, eftersom medlemmarna inte mäktade ta hand om den. Hur ser förutsättningarna ut för att vårda äldre och krävande byggnader av kulturhistoriskt värde – och vad krävs för att de ska kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänheten? – Det krävs ju både en hel del pengar och ideellt engagemang för att en förening ska mäkta med att förvalta en byggnad. Länsstyrelsen kan ibland ge föreningarna bidrag för att göra kostsamma åtgärder, men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Det hade varit roligt att se fler yngre personer engagera sig och mer riktade bidrag till denna typ av byggnader, säger Malin Clarke.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
