För att lära känna det svenska päronsortimentet har pomologen Sven Plasgård genom åren samlat ihop runt 150 olika päronsorter, i stort sett alla han har hittat träd av i svenska trädgårdar. För att få plats med många sorter på en liten yta har han valt att låta träden växa i spaljéform. Träden blir mindre, och mängden frukt hanterbar, berättar Sven Plasgård. De första päronen mognar i slutet av juni, de sista i slutet av februari.
– Man får gå ut nästan varje morgon och titta.
Har du några favoriter? – De skiljer sig mycket åt i användning. Fram till början av 1800-talet var de flesta päron så kallade kokpäron, stora saker som kokades in i vin eller socker. Då förändras också smaken. Men det är inget man äter rakt upp och ned. I dag är nästan alla päron dessertpäron, som man äter råa. – Doyenné du Comice anses allmänt vara en av världens godaste päronsorter och visst är den god. Den mognar först mot slutet av oktober. Esperens Herre och Williamspäron tycker jag också är väldigt goda. Och så finns det en del sorter med mer syra, stora med grovt kött. De är roliga att använda i köket, baka med rotsaker i ugn till exempel.
Är 2024 ett äppel- och päronår? – Det är det. Jag kan i och för sig inte säga hur det är i hela Sverige, men när jag träffat folk är det intrycket jag har fått.
Hur går det till vid sortbestämning? – Jag sitter vid ett bord. Ofta har jag med mig lite sorter uppskyltade, och så kommer folk med sina okända sorter. Med päron känner jag mig extremt trygg, äpplen är lite mer utmanande. Det finns många fler sorter.
Hur många äppel- och päronsorter finns det i Sverige? – Det finns runt 400 sorters äpplen beskrivna. Därtill finns det sorter som inte är nedtecknade, men som kan ha ett folkligt namn på den gård där de odlas. För päron är antalet omkring 150.
Fruktlistor från 1700-talet kan innehålla lika många päronsorter som äppelsorter. Sedan drog äpplen i från.
Vilken roll har fruktträden när man pratar om byggnadsvård och kulturmiljöer? – De är ett levande material som ofta hamnar lite mellan stolarna. Många gånger är naturmiljön med de vilda växterna mer noggrant inventerad, medan det för odlade sorter kan stanna vid ett konstaterande om att där står ett äppelträd. Intresset för den historiska trädgårdsmiljön har dock ökat de senaste årtiondena. Det finns ju ofta fruktträd vid svenska hus, det är det första man sätter. Så är inte fallet i exempelvis Tyskland.
Hur ser äppel- och päronträdens svenska historia ut? – Historiskt sett var fruktodling något adeln ägnade sig åt, från 1500-talet och framåt. Till allmogen kom fruktträden under andra hälften av 1800-talet. Tidigt 1900-tal hade många bönder fruktodling som en binäring till lantbruket. Dessa mindre odlingar blev olönsamma på 1950-talet, men vissa bondgårdar kan ha 20-30 träd kvar. Andelen päron i förhållande till äpplen var större förr, fruktlistor från 1700-talet kan innehålla lika många päronsorter som äppelsorter. Sedan drog äpplen i från.
Vad var äpplenas fördel? – Äpplen är lättare att odla i Sverige. Det finns fler äppelsorter som fungerar att odla på våra breddgrader. Kommer man uppåt södra Norrland är sortimentet av päronsorter ganska smalt, medan det är brett för äpplen.
Sven Plasgård, till vänster, med kollegor sortbestämmer. Foto: Privat
FAKTA Hantverk, byggnadsvård och trädgård på Bötterumsmässan
Lördag 7 september arrangeras 2024 års Bötterumsmässa i Bötterum hembygdspark. Inträdet är gratis. På plats finns en lång rad utställare och experter som ger råd och svarar på frågor kring bland annat återbruk, hantverk, fönsterrestauraering, energieffektivisering i gamla hus – med mera. Pomolog Sven Plasgård medverkar och sortbestämmer medhavda äpplen och päron.
Läs mer om Sven Plasgård och hitta fler datum för sortbestämning på https://plasgard.se/
De senaste åren har efterfrågan på näver ökat i Sverige. Hur kommer det sig? – Vi har varit lite lata i Sverige och halkat efter vad gäller hantverk och kunskaper om underhåll. Vår näver har vi främst köpt in från Ryssland, som har stora björkskogar, säger Christer Åsentorp.
Fram till mitten av 1800-talet användes näver i hög grad i svenska tak. Därefter tog spån- och tegeltak över, och nävern fasades ut.
– Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar. Numera finns ett stort behov av näver bland de som lagar tak på ett tidsenligt vis med gamla metoder och gamla material.
Vilka är näverns främsta egenskaper? – Den är flexibel, naturlig och kostar ingenting om man har egna björkar att ta av. Nävern går att forma – till exempel efter olika former på tak om den används vid takläggning.
Därtill har nävern lång hållbarhet – mellan 70 och 90 år om taket sköts på rätt vis.
– Oftast är inte nävern det slutgiltiga taket, utan används som ett fuktspärrande lager. Näver är helt vattentät, så länge den inte har sprickor eller hål.
Nu när det är importförbud på varor från Ryssland behöver vi damma av gamla kunskaper och skörda från svenska skogar.
En hållbar näverskörd bör ske precis när björken savar.
– Det är på senvåren när de nya, ljusa löven nyss precis spruckit ut. Saven stiger upp i barken under nävern. Det är viktigt att inte förstöra den, utan bara ta det yttre lagret.
Det är också viktigt att inte ta för torra partier av björken, förklarar Christer Åsentorp.
– När vi tar bort barken blir det ett stresspåslag i trädet. Det krävs sav och vätska för att björken ska kunna bilda ny bark.
Den nya barken liknar tall- eller granbark och går inte att skörda på nytt. Men den hjälper björken att skydda sin inre bark – och att leva vidare.
Finns det något annat man bör tänka på när man skördar näver? – Att inte ta den del av stammen som inte har kvistar, för då blir det hål i nävern. Man ska heller inte ta för stora näversjok. De håller inte lika bra, och är svårare att använda vid takläggning.
Vilken björkart passar bäst till tak? – I själva nävern har alla arter samma egenskaper, det spelar ingen roll om det är masurbjörk, glasbjörk och vårtbjörk. Skillnaderna sitter i träet och i bladen.
Förutom takläggning – finns det något annat du gärna använder näver till? – Min farfar var väldigt näverkunnig och arbetade mycket med hantverk. När jag var 12-13 år lärde han mig göra näveraskar. Det är en vana jag gärna tar upp igen.
FAKTA. Nävertak i ropet Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet arrangerar kurser i bland annat näverskörd för talkäggning. Detta eftersom det finns ett stort behov av näver inom byggnadsvårdssektorn vid omläggning av ved- och torvtak samt som fuktspärr mellan syll och grund.
Utbudet är dock begränsat och därför behöver fler skogsägare och hantverkare börja skörda näver, konstaterar man. För kommande tillfällen, håll utkik på Hantverkslaboratoriets evenemangssida
Larsagården är belägen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenbergs kommun. Den består av två gårdar som tillsammans med ekonomibyggnader bildar en sluten fyrkant. Byggnaderna är från 1700-talet och 1800-talet och av stort kulturhistoriskt värde, om detta är enigheten stor.
Frågan är vad det innebär för anläggningens framtid. I juni 2023 meddelade ägaren Region Halland sin avsikt att sälja Larsagården på den privata marknaden.
Anledningen är bland annat att anläggningen har omfattande och kostsamma upprustningsbehov. Regionen hänvisar även till att man saknar egen verksamhet i byggnaderna.
Vessige-Alfshögs hembygdsförening motsätter sig försäljning och arbetar på flera fronter för att häva planerna. Larsagården var en donation till dåvarande Landstinget i Hallands län 1958, med krav på att den i framtiden skulle vårdas och skötas av mottagaren, menar föreningen.
– Larsagården är en gåva till Landstiget för ett allmännyttigt ändamål, det vill säga en donation, där en av donatorerna var konung Gustaf VI Adolf, som besökte Larsagården den 8 juni 1954 på sin Eriksgata, säger Hans Terner, sekreterare i Vessige-Alfshögs hembygdsförening.
Enligt urkunderna fanns det flera grunder till donationen. Bland annat att folkhögskolan skulle ha möjlighet att nyttja Larsagården vid undervisning och allmänhetens tillgång till gården. Den ingår i dag i Ekomuseum Nedre Ätradalen.
När planerna på försäljning blev kända vilade hembygdsföreningen inte på lagrarna.
– Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden. Hembygdsrådet i Halland skrev till Länsstyrelsen och begärde att Larsagården skulle byggnadsminnesförklaras, vi skrev till Region Halland och till ordförandena i såväl regionen som i de kommunala nämnderna, säger Ulla Rickardsson, ordförande i föreningen.
Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden.
Genomslaget i media blev stort. SVT i Halland, Sveriges Radio, dagstidningar och andra hann rapportera innan politikerna fattade beslut om försäljning. Efter beslutet om försäljning har arbetet fortsatt. Vessige-Alfshögs hembygdsförening överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i februari 2024 dömde till regionens fördel.
Föreningen har därefter begärt prövningstillstånd hos kammarrätten i Göteborg för en överklagan av förvaltningsrättens beslut.
– I vårt överklagande har vi begärt att kammarrätten tillskriver och begär yttranden från såväl Riksantikvarieämbetet som Länsstyrelsen i Hallands län, säger Hans Terner.
Vilka är era huvudsakliga argument mot försäljning? – En donation kan inte avyttras då förutsättningarna för denna ensidigt förändras av gåvomottagaren av donationen. Larsagården måste behållas i det allmännas ägo, det vill säga Region Hallands, i enlighet med Riksantikvarieämbetets skrivelse 1958 i ärendet om överlåtelsen till Landstinget, som en nödvändighet ”om byggnaderna för framtiden skulle kunna erhålla nödig vård och tillsyn”, säger Hans Terner.
Vad har processen kring Larsagården hittills inneburit för er i föreningen? – För oss i hembygdsrörelsen i kretsen över huvud taget, har det inneburit att vi lärt oss väldigt mycket om Larsagården från byn Lustorp i Köinge socken i ”Östdanmark”. Bland annat finns Lustorp omnämnt redan 1528 och gården sedan 1569 i danska urkunder, säger Hans Terner. – Vi har kommit i kontakt med och träffat barnen till de sista ägarna. Ett av dem föddes på gården 1938. Vi har erhållit ett omfattande material som föräldrarna och barnen sparat om Larsagården, till stor hjälp för saken, säger Ulla Rickardsson.
Genom att sälja Larsagården sparar Region Halland 7 miljoner kronor som finns avsatta för underhållsinsatser. I beslutsunderlaget hänvisar regionens tjänstemän till Larsagårdens omfattande underhållsbehov, beskrivna i en rapport framtagen i samarbete med Kulturmiljö Halland, Hallands kulturhistoriska museums kulturmiljöavdelning. Vid upphandling har regionen inte fått in några anbud från entreprenörer som uppfyller kraven. Därför har man inte kunnat utföra de arbeten som finns med i underhållsplanen, skriver man.
Larsagården från ovan, äldre bild.
Malin Clarke, bebyggelseantikvarie och chef för byggnadsvårdsenheten vid Kulturmiljö Halland, menar att det inte finns någon brist på hantverkskunniga entreprenörer i trakten.
– Det finns flera hantverkskunniga och duktiga entreprenörer som gör denna typ av jobb, både i Halland och i närheten, så detta borde inte vara ett hinder i förvaltningen av byggnaden. Vi på länsmuseet vägleder gärna hur de kan hitta rätt kompetens. Regionen skulle också kunna vända sig till kommunerna för tips, de är vana vid att upphandla arbeten på sina kulturhistoriskt värdefulla byggnader enligt samma lagstiftning. Falkenbergs kommun har till exempel restaurerat flera av kommunens byggnader på ett varsamt vis. Sedan vågar jag inte svara på om försäljningen hade kunnat förhindras, regionen kanske har andra anledningar som vi inte känner till.
Har ni från Kulturmiljö Halland en åsikt kring försäljningen? – Vi anser att det viktigaste är att gården har en ägare som tar tillvara de kulturvärden som finns. Sedan är det så klart väldigt tråkigt om försäljningen skulle innebära en privatisering där allmänheten inte har samma tillgång till byggnaden. Gården är flyttad till platsen med ett musealt syfte, för att rädda byggnaden. Det är viktigt att man säkerställer att den bevaras även i framtiden.
I fjol sålde hembygdsföreningen i Krogsered i Falkenbergs kommun sin hembygdsstuga på den privata marknaden, eftersom medlemmarna inte mäktade ta hand om den. Hur ser förutsättningarna ut för att vårda äldre och krävande byggnader av kulturhistoriskt värde – och vad krävs för att de ska kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänheten? – Det krävs ju både en hel del pengar och ideellt engagemang för att en förening ska mäkta med att förvalta en byggnad. Länsstyrelsen kan ibland ge föreningarna bidrag för att göra kostsamma åtgärder, men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Det hade varit roligt att se fler yngre personer engagera sig och mer riktade bidrag till denna typ av byggnader, säger Malin Clarke.
Region Halland styrs av de fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Men andra partier har tagit ställning för försäljning. När regionfullmäktige röstade om försäljning av Larsagården i juni 2023 föll 59 ja-röster och 11 nej-röster.
Helene Andersson (C) berättar att beslutet för hennes del föregicks av tuffa överväganden.
– Det är inget beslut vi fattat med glädje.
Varför vill ni sälja Larsagården? – Därför att vi ser att vi är den sämsta förvaltaren av Larsagården som finns! Jag åker förbi där ganska ofta, och det är allt ledsnare byggnader. Ska ett kulturarv hålla måste det vara levande och ha verksamhet. Tillbaka i tiden har det funnits på Larsagården genom folkhögskolan Katrineberg som ligger intill, men de har fått nya uppdrag och gården blir inte använd så som den skulle behöva bli. Regionen har inte heller någon egen verksamhet där. Tomma hus blir ledsna hus, oavsett om de är från 1700-talet eller nyare. – Det skulle behövas en förening, en organisation eller en enskild som blåser liv i gården.
Varför kan regionen inte hålla den vid liv? – Vi är en offentlig institution. Larsagården ligger fantastiskt till, precis invid vägen. Det kanske finns någon som vill öppna upp byggnaderna och ha kaféverksamhet där till exempel, men det kan inte regionen göra, det blir aldrig bra. Det är jättelångt från vårt kärnuppdrag. Det måste vara ett privat initiativ eller en organisation.
I beslutsunderlaget står att inga entreprenörer anmält intresse vid upphandling av underhållsinsatser. Kulturmiljö Halland menar dock att det finns gott om kunniga hantverkare i trakten. – Men då måste de svara på våra offentliga upphandlingar! Som privat aktör eller förening kan man ringa upp någon och fråga när de har tid att fixa något. Det gör att man kan lösa saker allteftersom. Det kan inte en region. Inom offentlig förvaltning måste man genomföra en upphandling och presentera ett upphandlingsunderlag. Det bygger helt på att någon svarar. – Här ser jag att det överlag behövs mer kunnande. Hela resan med Larsagården startade med att vi politiker blev uppmärksammade av Vessige-Alfshögs hembygdsförening på att underhållet var eftersatt. Man behövde byta fönster och då hittade man ingen som kunde renovera dem, utan satte in aluminiumprofilfönster. Det blev helt tokigt. Den byggnadsfirma regionens fastighetsbolag Regionfastigheter har upphandlat måste kunna anlita personer med kunnande. Detta är inte enkelt. Det är en vacker gård i grunden. Det finns många som är intresserade av äldre byggnader, men vi behöver utbilda fler.
Hur ska byggnader som Larsagården hållas vid liv och tillgängliga för allmänheten, vad krävs? – Jag har grubblat mycket på detta. För regionens del är det som saknas inte resurserna utan kunnandet. Det har varit ett svårt beslut för mig att ta, men jag har landat i att vi måste välja. Vi måste ha ett samtal om vad vi har och hur vi kan göra det mer tillgängligt. Det är ett samtal som hembygdsrörelsen och samhället som sådant måste ta tillsammans. – Jag tror att vi kanske måste säga att vi inte kan ta hand om alla byggnader, men att vi dokumenterar dem noga. Det finns inte så många kringbyggda gårdar av Larsagårdens typ kvar, men det finns ytterligare en i Falkenbergs kommun, Staffens. Den ägs av en stiftelse [bestående av Falkenbergs kommun, Falkenbergs Sparbank, Morup-Stafsinge Hembygdsförening och Ätradalens Hembygdskrets, reds anm] som sköter den. Det visar att det blir något annat när det finns människor som har det som sitt intresse.
Har ni fört samtal med andra aktörer om att ta över gården? – Vi har inte lagt fram några formella erbjudanden, men vi har pratat med Vessige-Alfshögs hembygdsförening. De är inte intresserade, och det förstår jag, det är ett enormt ansvar. Jag hör själv till Tvååkers hembygdsförening, vi har också en gård med samlingar, gräsmattor och stugor som vi vill hålla öppna. Det bygger på att det finns människor som bryr sig. Hur hittar man dem? Hur får vi in vår nutidshistoria i verksamheten, hur hittar vi nya generationer som kan ta vid? Det är något jag tänker mycket på. Som politiker har det varit jobbigt att hantera frågan om Larsagården, eftersom det gjort många arga, men jag känner att det är en fråga jag måste ta. Vi måste prata om detta. På något vis måste vi prioritera.
Under åren 2014-2023 har drygt 124 miljoner kronor beviljats i investeringsbidrag till hembygdsgårdar och andra kulturmiljöer, inom ramen för landsbygdsprogrammet. Till exempel har Torslunda hembygdsförening på Öland fått stöd till att byta taket på Skandinaviens största stubbkvarn. Under år 2023 fick Rättviks hembygdsförening drygt 700 000 kronor för att byta ut uppruttnade klovtak på tre byggnader i Rättviks gammelgård. – Hittills har vi använt beviljade medel till att renovera en parstuga. Pengarna räcker även till reparationer av en gästabudsstuga och stall med portlider. Detta ska genomföras till sommaren. Under de kommande åren blir det nog svårare att få bidrag till investeringar i våra kulturmiljöer, säger Svante Modin, ordförande i Rättviks hembygdsförening.
Bruksboden i Sävjöström har fått nya panelbrädor, fasadfärg och fönstren har renoverats. Foto: Lenhovda sockens hembygdsförening
Ett stort antal hembygdsföreningar har fått stöd till upprustning de senaste tio åren. Tack vare landsbygdsprogrammet har till exempel Lenhovda sockens hembygdsförening kunnat renovera Bruksboden i Sävjöström. Panelbrädor har bytts ut, fasaden fick ny färg och fönstren som är original från 1800-talet renoverades. – Vi driver ett museum i byggnaden i dag, och är mycket glada att detta kunde genomföras, säger Margareta Andersson, ordförande i Lenhovda sockens hembygdsförening. Efter renoveringen har Bruksboden i Sävjöström prisats av Kulturparken Småland, ett bolag med kulturarvsfokus som drivs av Region Kronoberg och Växjö kommun.
Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar.
Landsbygdsprogrammet har finansierats av EU och den svenska staten gemensamt. Föreningarna har kunnat söka stödet på Jordbruksverkets hemsida. Sedan har det varit länsstyrelsernas roll att bevilja och administrera ansökningarna. Pasi Kemi, samordnare på Jordbruksverkets EU-programenhet, berättar att hembygdsföreningarnas möjlighet att söka pengar från landsbygdsprogrammet nu upphör. – År 2014 tog dåvarande regering beslut om ett riktat stöd till bevarande av kulturmiljöer, och nu är alltså dessa pengar slut. Man kan säga att det var en engångssatsning med ett särskilt fokus på hembygdsgårdarna, säger Pasi Kemi. – Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar, säger Pasi Kemi. Inför det nya landsbygdsprogrammet för åren 2024-2027 har Jordbruksverket önskat att det ekonomiska stödet till lantbrukens livsmedelsförsörjning prioriteras tydligare. Detta har regeringen sagt ja till. Konsekvensen blir att det riktade stödet till hembygdsföreningarna tas bort.
Jordbruksverket och länsstyrelserna uppmanar föreningarna att i stället vända sig till EU:s Leaderprogram, med regionala programkontor runt om i Sverige. Vid ansökningar till Leader måste dock hembygdsföreningarna konkurrera om stödpengarna med både övrigt föreningsliv och näringsliv. Dessutom har varje Leaderområde i Sverige olika prioriteringar och strategier när man beviljar projektstöd. – Leaderområdena omfattar heller inte riktigt hela Sverige. Några områden saknas, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg på Sveriges hembygdsförbund. – Det borde även fortsättningsvis finnas ett riktat statligt stöd till byggnadsvård av kulturmiljöer, eftersom behovet är så stort. Det finns beräkningar på att hembygdsföreningarna har cirka 11 000 byggnader.
Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken.
Pelle Filipsson på Arbetets Museum i Norrköping uppmanar ändå hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer att fortsätta söka investeringsstöd. Han håller i kurser för ideella föreningar om hur man söker pengar. – Min roll är att se möjligheterna. Jag uppmuntrar till att satsa och skicka in ansökningar, för att landsbygden ska frodas, säger Pelle Filipsson. Han har en lång lista med uppgifter om finansiärer till olika slags projekt, och där finns bland annat Leader med. – Föreningar är välkomna att vända sig till mig med frågor och funderingar om hur man söker rätt investeringsstöd, säger Pelle Filipsson. Helena Rosenberg betonar att man fortfarande kan söka kulturmiljövårdsbidraget från länsstyrelserna till underhåll av byggnader. – Det kulturhistoriska värdet kan gå förlorat om man inte underhåller, medan investeringar kan förbättra tillgängliggörandet och locka fler besökare, förklarar hon.
Svante Modin från Rättvik är glad över att hans hembygdsförening hann söka och få stöd från landsbygdsprogrammet, medan möjligheten fanns. – Min upplevelse är att om man varit ärlig och lämnat in väl dokumenterade ansökningar, så har förutsättningarna varit goda att beviljas bidrag, säger Svante Modin. – Samtidigt har det varit besvärligt att söka stödet från Jordbruksverket. Det var superkrångligt och absolut inte användarvänligt. Margareta Andersson från Lenhovda Sockens Hembygdsförening har liknande erfarenheter. – Vi fick hjälp från kommunens kultur- och fritidskontor när vi ansökte till landsbygdsprogrammet, berättar hon. – Det är ju inte så lätt att genomföra dessa ansökningar, om man inte har stor datorvana.
När nu möjligheten att få stöd från landsbygdprogrammet försvinner, vet ni i föreningen vart ni kommer vända er inför kommande investeringbehov? – Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken. Här finns även bonuspengar att ansöka från vindkraftsbolagen som etablerar sig i närområdet, men det handlar inte om så stora summor som man kunnat få genom landsbygdsprogrammet, säger Margareta Andersson.
Allt var inte bättre förr, konstaterar Sirmiones skeppslag på sin hemsida. Generellt levde fiskarskrået i södra Sverige ett arbetsamt liv.
– Hela familjer jobbade tillsammans, berättar Jan-Inge Svensson från Sirmiones skeppslag. Fiskesnipan var verktyget för hela ens överlevnad.
Mannen var ute med båten och sönerna deltog ofta.
– Man var ute i alla sorters väder och när man kom i land tog hustrun hand om fisken och näten. Fiske var ett fysiskt hårt arbete.
Det hände att man använde fisk som lokal valuta.
– Ibland betalade man till exempel markhyran med ett visst antal kilo sill. Men det var just av ekonomiska skäl.
De flesta av de gamla båtarna som ägs av Sirmiones skeppslag är gjorda av båtbyggare från sydkusten.
– Nio av våra tio båtar är originalbåtar. De är handgjorda med klinkteknik som liknar den metod man använde redan på vikingatiden. Tekniken blev en del av Unescos världsarv 2021.
Skeppslaget namn kommer från den första båt man renoverade, snipan Sirmione som byggdes redan 1911.
– Många äldre vill ha båt, men har kanske inte tillräckligt med tid, ork eller pengar. Går man med hos oss får man chans att lära sig om traditionen, och att använda båtarna.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!