De spårar en svensk krigshistoria

av Jenny Damberg | feb 14, 2024 | Upplevelser

Det började med en flytt. Konstnären Maria Backman köpte ett hus i Smedjebackens kommun i Dalarna år 2009. Det var på sätt och vis en hemkomst, Backman är uppvuxen inte långt därifrån. Då, på 1960- och 70-talet, talade ingen om det så kallade ”ryssläger” som funnits på orten under andra världskriget. Det var först nu fick hon höra om att det legat någonstans i skogen. Nyfikenheten vaknade.

– Min mammas familj bodde i Karelen när Sovjetunionen anföll. Min morbror gick ut i krig som 16-åring. Jag har minnen av kriget i familjen, det spelar in för mitt intresse, säger Maria Backman.

Hon började ringa runt, till föreningar och privatpersoner, leta litteratur och gräva i Krigsarkivet och Riksarkivets samlingar. Det visade sig att det inte funnits ett läger, utan åtminstone tre, bara i Smedjebacken-trakten. I Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. I Krampen finns en stor sten ”rysstenen”, med inskriptionen CCCP 1944 och den sovjetiska flaggans hammare och skära. Den har en lokal historiker konstaterat att männen högg kort innan de sändes hem till Sovjetunionen år 1944. Stenen ligger precis bredvid den väg som kallas ryssvägen.

– De vägar fångarna byggde finns kvar, och en del annan infrastruktur. Annars är historien till stora delar sådan att man får leta efter den i arkiv, eller i minnen hos de få som fortfarande kommer ihåg, säger Maria Backman.

I samarbete med kollegan Hanna Sjöberg har Maria Backman sedan 2017 producerat utställningar som handlar om de svenska lägren under andra världskriget. Det finns mycket att berätta, och än är de inte klara.

Under krigsåren kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige. Flera nationer hade exillegationer i Sverige som bekostade sina flyktingars uppehälle och kontrollerade dem, i samarbete med svenska staten. Principen var att flyktingar så snart som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva.

I ”rysslägren” arbetade främst sovjetiska krigsfångar som lyckats fly från tvångsarbete i Norge, dit de förts av tyska trupper. Av omkring 100 000 personer beräknas ungefär 4 000 ha flytt, och av dem tog sig 2 500 levande till Sverige där de i regel placerades i läger i väntan på att återbördas till Sovjetunionen.

Förhållandena vid lägren var enkla men drägliga, i synnerhet i jämförelse med hur det såg ut i övriga Europa under krigsåren. I vissa fall fanns det tillgång till bibliotek. Männen fick betalt för sitt arbete och så länge de också återvände var de fria att lämna förläggningen.

Ukrainaren Ivan Denisov berättar i en norsk bok om de sovjetiska krigsfångarnas öde att månaderna på uppsamlingslägret i Lisma i södra Stockholmstrakten var hans bästa i Sverige. ”Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på Operan.”

Den sovjetiska legationen försåg flyktingarna med kostym, slips och skor. De fick i vissa fall också instrument. Detta fick de sedan betala av, med lönen från arbetet i lägren.

När I Förvar visades i Norrköping berättade en besökare som inte varit mer än fyra år under kriget att han ännu mindes hur ryssarna gått bygatan fram i kostym.

– De såg jättesnajdiga ut, betydligt snyggare än de vanliga bönderna i trakten. Krigsfångarna och flyktingarna fungerade på det sättet som ett slags propaganda för den sovjetiska staten. Andra personer vi träffat har berättat att det visades film på förläggningarna. Det var ofta ren propaganda, säger Maria Backman.

Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma.

Lägren var många, bara i Dalarna existerade över 200 stycken, och ofta småskaliga. De hade olika inriktning och syfte. Den vanligaste typen var så kallade huggarläger, en extremt tillfällig inrättning. Kriget medförde en svår bränslebrist. Kol, bensin och olja var bristprodukter. Skog höggs ner både för att användas till uppvärmning, till bränsle i gengasbilar och till papperstillverkning. Såväl lakan som mattor tillverkades en period i papp i Sverige.

Inte bara flyktingar utan även arbetslösa svenska byggarbetare och rekryter skickades på huggarläger. Gemensamt för de flesta deltagarna var emellertid att de saknade tidigare erfarenhet av allt vad timmersvansar och barkspadar hette. För att denna arbetskraft alls skulle kunna ses som en kraft ordnade Arbetsmarknadskommissionen huggarkurser. Arbetslag om åtta, tio man, en instruktör och en kocka skickades ut i skogen för att arbeta och bo tillsammans i en av kommissionens uppmonterade baracker, berättar Backman och Sjöberg i utställningen ”I Förvar: Huggarlägret”. ”Spåren är borta men vi vet att någonting har hänt där det nu står 70-åriga, avverkningsmogna tallar och granar.”

Andra läger hade syftet att isolera personer som riskerade att misshaga utländska regeringar. För utländska medborgare var det under kriget förbjudet att ägna sig åt politisk verksamhet i Sverige.

– De här lägren placerades på platser på ordentligt avstånd från större städer, men som samtidigt låg så till att gick att ta sig dit någorlunda lätt med tåg. Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma, säger Hanna Sjöberg.

I juni öppnar den senaste utställningen i serien, ”I Förvar. Interneringslägret”, som utgår från interneringslägren Smedsbo och Långmora i södra Dalarna i närheten av Avesta och Hedemora. I interneringsläger placerades flyktingar som av olika skäl ansågs opålitliga.
– De kunde vara politiskt opålitliga, men också arbetsovilliga, kanske småkriminella eller bara krångliga människor, säger Hanna Sjöberg.

Arbetsuppgifterna kunde bestå av skogsarbete, men också av sådant som att tillverka kuvert. Interneringslägrens sammansättning speglade Sveriges balansgång under kriget. Inledningsvis internerades mest tyska socialdemokrater och kommunister eftersom Sverige ville undvika att reta Nazityskland, berättar Hanna Sjöberg.

– Mot slutet av kriget var de flesta i lägren tyskar och norrmän som samarbetat med tyskarna. Det här var personer staten helst av allt hade velat utvisa, för att slippa problem. Men man höll på asylrätten. Till skillnad från i dag.

Ni återkommer i det här projektet till parallellerna till dagens flyktingmottagande. Hur gestaltar ni det i era utställningar?

– Det är jättesvårt, man vill inte skriva folk på näsan. Men jag tycker det är tydligt i sig. Det här var en svår tid i Sverige, även om vi aldrig blev invaderade. Ransonering infördes tidigare här än i Frankrike, till exempel. Ändå var man tvungen att dela med sig till de flyktingar som kom. I dag har vi det så mycket bättre, men många kan ändå inte tänka sig att dela med sig, säger Hanna Sjöberg.

– Jag ser också I förvar-projektet som ett sätt att få nya perspektiv på hembygden. De nya flyktingförläggningarna under flyktingströmmen 2015 ingår också i hembygdshistorien, säger Maria Backman.

Fakta: Om projektet – I förvar

• Utställningen ”I förvar: Interneringslägret” visas på Avesta konsthall och i en manskapsbod vid Sjöviks Folkhögskola den 18/6 till 7/8 2021.
• Projektet I förvar har visats på en lång rad platser sedan första utställningen i Mora år 2017. Något slutdatum finns inte, se Hemligstämplat.nu för kommande aktiviteter och för bilder och berättelser från de platser där konstnärsduon funnit läger.
• Hanna Sjöberg bor i Berlin sedan tidigt 1990-tal. Flytten sammanföll med kriget i före detta Jugoslavien och parallellerna mellan de övergrepp och folkfördrivningar som pågick där och det som skett i Tyskland bara 50 år tidigare är teman hon återkommande arbetat med sedan dess i olika konstprojekt.
• Maria Backman är i grunden målare, men arbetar också med bland annat video och installationer.
• Inom ramarna för I Förvar har de samverkat med en lång rad museer, organisationer, regioner och kommuner. Däribland Norrbärke hembygdsförening, Huddinge hembygdsförening och Sveriges Hembygdsförbund.
• Läs mer här.

I Kalmar väcks de dödas historia till liv

av Jenny Damberg | feb 14, 2024 | Upplevelser

Text: Ida Säll

Det är en varm sommarkväll i Kalmar. Södra kyrkogården, med dess 10 800 gravstenar, har utsikt över Kalmarsund. Grusgångarna som skiljer gravkvarteren åt kantas av höga lindar. Plötsligt uppenbarar sig en golfbil med tillhörande ljudanläggning. Den stannar vid en av gravarna, där det snart samlas en intresserad klunga.

I golfbilen sitter Magdalena Jonsson. Hon är historiker på Kalmar läns museum och har kyrkor och kyrkogårdar som sitt specialområde. Ett par veckor om året arbetar hon med kyrkogårdsteatern. Under föreställningen, som rör sig mellan olika gravar, fungerar hon som en slags ciceron.

När chefen för begravningsverksamheten, Birgitta Linåker, presenterade idén var Magdalena först skeptisk.

– Kan man verkligen göra det? sa jag. Vad kommer folk säga? Kyrkogården är en offentlig plats men samtidigt är den väldigt privat. Det är den plats där vi kommer allra närmast oss själva. Det kan vara oerhört känsligt.

Sommaren 2021 gestaltar 12 teaterelever varsin begravd kalmarit på kyrkogården. Magdalena Jonsson förser eleverna med karaktärer och tillhörande historiskt underlag – fakta som berättar om exempelvis samhällsklimat, könsroller och relationen mellan barn och vuxna under den specifika tiden som karaktären levde. Sedan skriver eleverna själva sina manus, i dialog- eller monologform.

– Ibland har vi haft ett tema för vilka historiska personer vi väljer. Till exempel människor som levt och verkat kring 1850-talet, när järnvägen och de stora institutionerna kom till Kalmar. I år är det ett hopplock av människor och tider.

Magdalenas favoritfigur 2021 är idrottsstjärnan William Björneman:

– Han tävlade i OS i Antwerpen 1920 och blev Kalmars första och hittills enda OS-guldmedaljör. Han blev idrottsdirektör och gjorde en väldig klassresa under sitt liv, men till sist begick han självmord. Vi har inte lyckats luska ut varför.

Förutom faktaunderlag bidrar länsmuseet också med historiska kostymer. Museet har en diger garderob med över tusen historiska plagg.

– Ibland är det extra hårt jobb för de anställda i kostymförrådet. Hur hittar man till exempel skor till en längdhoppare som levde på 1920-talet?

I Jenny Nyströmskolan i centrala Kalmar pågår våren 2021 repetitionerna inför sommarens uppsättning. Alice Moessner är 17 år och läser första året på estetiska programmet. Hon gestaltar sömmerskan Augusta Isaksson.

– Augusta drev en sybehörsaffär i Kalmar i början av 1900-talet. Hon åkte till Stockholm och utbildade sig, och det var ovanligt bland kvinnor då, berättar Alice.

Klasskompisen Elin Karlsson spelar Signhild Berggren.

– Signhild var anställd i Augustas butik. Hon och Augusta var nära vänner. Vi har skrivit vår dialog tillsammans och scenen utspelar sig i butiken, säger Elin.

Under föreställningen framförs dialogen intill Augusta Isakssons grav. Men än så länge befinner vi oss i skolan och ett bord skjuts fram för att markera kassadisk. Elin blir Signhild och Alice Augusta. Repetitionen börjar. Augusta vänder sig ut mot den tänkta publiken:

– Jag har nyss fått in en ny leverans av dockhuvuden från Tyskland. Jag använder dem till tillverkning av mina mycket berömda miniatyrdockor klädda i nationaldräkter. Om ni har släktingar i Amerikat kan jag verkligen rekommendera att ni skickar en. De brukar verkligen bli oerhört uppskattade!

Signhild tar plats framför Augusta.

– Goddag allihop eller kanske godkväll. Jag är en av sömmerskorna som arbetar i fröken Augusta Isakssons sybehörsbutik. En mycket trevlig butik om jag får säga det själv… Den bästa sybehörsbutiken i hela Kalmar! Jag och min tvillingsyster var från början syelever åt fröken Augusta. Sedan hamnade vi här på Storgatan 11 i Kalmar.

Scenen avslutas med att Signhild berättar hur hon vid Augustas död tog över butiken. Alice Moessner tycker om att veta den precisa adressen där affären en gång låg.

– Jag har faktiskt tänkt åka till Storgatan 11 och se vad som finns där nu! Det är häftigt, att huset finns kvar.

Finns det något annat som är särskilt, när man spelar någon som funnits på riktigt?

– Man måste tänka på att vara respektfull. Man kan inte göra vad som helst.

Jörgen Nordström är dramalärare och har varit engagerad i projektet sedan start.

– Ofta är det släktingar som kommer för att titta på en tolkning av sin farfars far, eller vad det nu kan vara. Det behöver man förstås ha i åtanke.
– När man kommer in på en kyrkogård förhåller man sig till platsen med värdighet. Man springer inte runt och stimmar för mycket, det vet så klart både jag och eleverna. Men teatern måste få vara dramatisk också, annars blir det ju helt ointressant. Man ska inte vara en guide, utan i sin roll. Vi hyssjar inte någon, säger Jörgen Nordström.

Årets föreställning avslutas med att eleverna framför sånger av den Kalmarbördiga artisten Ola Magnell, som dog förra året och nu vilar på Södra kyrkogården.

– Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav. Det får mig så klart att fundera på vilken historia jag själv vill vara med om innan jag själv ligger där under en sten, säger Jörgen Nordström.

Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav.

Tillbaka till Magdalena Jonsson, historiker på länsmuseet. När teaterprojektet startade var hon i mitt i ett flerårigt inventeringsprojekt av kyrkogårdar i Kalmar län.

– Teatern blev en möjlighet att lyfta fram kyrkogårdar på ett annat sätt än att bara skriva en rapport eller hålla en föreläsning.

Kalmar har sju kyrkogårdar och varje säsong byter teatern spelplats.

– När jag leder publiken mellan gravarna kan jag exempelvis berätta om hur kyrkogården vuxit fram. Vad är historiken bakom att den ser ut som det gör? Man kan titta på växtlighet och struktur, och på gravvårdarna förstås. Hur ser de äldsta ut och vad har förändrats fram till i dag. Vilka olika ideal har präglat olika tider?

– Södra kyrkogården som vi spelar på i år är 150 år gammal, och anses ung i kyrkogårdssammanhang. Den anlades som en stadskyrkogård, och är gestaltad från första gruskorn. Det finns alltså inget spontant i hur den har vuxit fram.

Under promenaderna mellan elevernas framföranden vid gravarna kan Magdalena Jonsson också delge publiken mer allmän information som kyrkogårdsverksamheten gärna vill nå ut med.

– Det kan handla om hur man sopsorterar på kyrkogården, eller något särskilt som är på gång för tillfället. Kanske är man på väg att hugga ned några träd på kyrkogården. Det är en typisk händelse som kan väcka många känslor i närområdet. Då kan jag berätta om det för teaterpubliken, svara på oroliga frågor och lugna dem lite.

En annan anledning att inventera en kyrkogård är av säkerhetsskäl. Under 2010-talet skedde ett flertal svåra olyckor på kyrkans mark. I Bollebygd i Västergötland fick en flicka en gravsten över sig och dog av skadorna. I dag måste kyrkan kontrollera noga att varje sten på kyrkogården står säkert.

– Om en sten inte godkänns behöver den åtgärdas. Kostnaden ligger på gravrättsinnehavarna. Många gravrättsinnehavare väljer då att skänka stenen till församlingen, i stället för att betala. Då står församlingen inför ett svårt val. Ska de ta bort stenen eller finns det ett kulturhistoriskt värde i att den står kvar? I det läget kopplas vi historiker in. Vi inventerar ofta alla gravar på en hel kyrkogård utifrån det perspektivet.

Många gånger innebär inventeringen stora omkostnader för församlingen.

– Församlingarna ser förstås olika ut, men det kan bli bekymmersamt. För församlingar med sämre ekonomi kan det få enorma konsekvenser.

– Om man valde att plocka bort alla gravstenar som återlämnats av gravrättsinnehavaren skulle många kyrkogårdar i Sverige förvandlas till tomma gräsmattor, ointressanta platser som ingen skulle vilja besöka.

Välbesökt är däremot kyrkans mark när man sätter upp teater. Och ingen av kyrkogårdarna i Kalmar har ännu förvandlats till en tom gräsmatta utan stenar.

– Vår allra minsta publik genom åren var 100 personer. Men den kvällen konkurrerade vi också med Sveriges kvartsfinalmatch i fotbolls-VM. Nu kan vi nästan inte lägga av – folk ringer redan i januari och undrar vilka datum sommarens föreställningar äga rum. Vissa somrar har vi haft 300 åskådare som kommer till en föreställning.

– Under coronapandemin har allt förstås varit annorlunda. 2020 fick det vara 50 åskådare i spridd grupp utomhus. Som tur är visas föreställningen digitalt också.

Varför har kyrkogårdsteatern blivit så populär, tror du?

– Det beror på flera saker. Lokal historia är en viktig bit. Folk är verkligen intresserade av sin bygds historia, och den blir ju så påtaglig på en kyrkogård. Sedan ska man inte heller underskatta att det är ett gratisevenemang! Att det har blivit en tradition betyder också mycket. Folk återkommer och vill se den nya föreställningen. Och varje år medverkar ju nya elever, med nya anhöriga som vill titta.

Och hur känsligt visade det sig egentligen vara, att spela teater där vi begraver våra döda?

– Begravningsverksamheten i Kalmar har skött allt väldigt bra. När vi valt ut vilka platser och gravar vi vill spela vid har man alltid tagit kontakt med gravrättsinnehavaren, och de anhöriga. Ofta finns dock inga sådana, eftersom det mest är äldre historier vi använt oss av.

– Men vi har faktiskt aldrig fått nej av någon. Det är snarare tvärtom nu för tiden. Folk hör av sig och frågar: Ska ni inte göra kyrkogårdsteater om min släkting?

Fakta: Vandringar och teater på landets kyrkogårdar

• Kyrkogårdsteater är ett sätt att tillgängliggöra en kyrkogårds – och en bygds – kulturarv, genom att gestalta personer och händelser som varit av betydelse för trakten.
• I Kalmar är kyrkogårdsteatern ett kulturevenemang som återkommer varje sommar. Inspirationen kom bland annat från Borås, där man ordnat dramatiserade kyrkogårdsvandringar sedan början av 2000-talet.
• På många håll i landet har hembygdsföreningar anordnat kyrkogårdsvandringar tillsammans med den lokala församlingen. På Hembygd.se finns studieplanen ”Kyrkogårdarnas berättelser” som ger vägledning i hur man samlar lokala berättelser till kyrkogårdsvandringar.