Jonsereds fabriker är en av Sveriges bäst bevarade tidiga industrimiljöer. På fabriksholmen anlade man under 1830-talet en kanal från sjön Aspen, som gav vattenkraft till den skotske entreprenören William Gibsons mångfacetterade industriverksamhet. Bland annat tillverkades segelduk, brandslangar, snickerimaskiner, skogskranar och motorsågar.
Delar av verksamheten har knoppats av och drivs därigenom vidare, men den stora betydelse företaget Jonsered hade in på 1970-talet, är historia. Genom projektet ”Jonsered – en plats att upptäcka och mötas i” har nu Jonsereds hembygdsförening skyltat upp byggnaderna på fabriksholmen.
– Vi vill ge besökarna möjlighet att få information om Jonsered. Folk ska kunna gå runt och guida sig själva, säger Lars-Inge Stomberg ordförande i Jonsereds Hembygdsförening.
Med qr-teknik kan besökare via mobil eller läsplatta ta del av gamla bilder, texter, tidningsartiklar och i vissa fall även filmer – den äldsta inspelad redan 1917.
– Det fanns fyra gruvor här. Alla lades ner 1962 till 1980. Utan dem hade det inte funnits något Nordmark. Allt här byggdes upp kring gruvorna och järnhanteringen.
Vad fängslar dig när det gäller gruvhistoria?
– Det är oerhört mångfacetterat. Dels den dramatik som finns förknippad med olyckor och ras. Vi förstår inte i dag hur hemskt arbetarna hade det. De gick 200 meter ner på stegar i träskor som kanske inte ens satt fast på fötterna, med snö och is på stegen. Det är också jättespännande med själva fyndigheterna, det är nästan som en skattjakt. Och så den sociala biten, att gruvsamhällen var så socialt skiktade.
Vad får man ta del av hos er?
– Vi har en snygg fotoutställning med information på svenska, tyska och engelska. Vi har också en fantastisk samling gamla borrmaskiner, inklusive Sveriges första bergborrmaskin från 1863. Och mycket annat: Släggor, malmvagnar, trästegar och belysning från 1700-talet, med mera.
Berätta om er mineralsamling.
– Nordmarksberg är känt för att ha snygga, kristalliserade mineral. Långban som också ligger i Filipstads kommun är berömt för att ha flest mineral, 270 stycken. Vi har också många, över 100 stycken.
Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
Selånger var under århundraden känt som startpunkten för världens då tredje största pilgrimsled, S:t Olavsleden. Den avslutas 58 mil nordväst, i Trondheim.
Med reformationen tidigt 1500-tal förbjöds all pilgrimsvandring. Först på 1950-talet återupptogs traditionen och när Världens kristna råd utsåg år 2000 till ett pilgrimsår exploderade verksamheten, berättar Laila Grubb, ordförande för Selångers hembygdsförening. Intresset har bestått.
– Folk kommer hit från hela världen och går.
Leden går förbi hembygdsgården men den gör det så tidigt, efter bara 400 meter, att de flesta vandrare passerar innan verksamheten hunnit öppna för dagen. Däremot har föreningen ett mångårigt projekt i samarbete med Selångers församling där man arrangerar dagsvandringar utmed leden i juni/juli.
Det började för 25 år sedan, när ett skogsbolag aviserade planer på att slutavverka skog i det område där Per-Olov Alderbacks jaktlag var aktiva.
– Där fanns en gammal fäbodstig där kullorna brukat gå med sina djur, som vi använde på väg ut på våra pass. Vi måste märka upp den, insåg jag, för att den skulle finnas kvar.
Första märkningen följde den tidens rekommendation, med vit färg på träden. Det uppdaterades senare till blå. Nu är stigen ommärkt till kulören för dagen: Orange.
Snart kom Per-Olov Alderback i kontakt med Envikens hembygdsförening, där han i dag är aktiv i styrelsen med särskilt ansvar för vandringslederna. De senaste åren har föreningen samarbetat med Falu kommun och fått stöd för upprustning av leder genom det regionala projektet Vandringslyftet. Totalt har över 150 kilometer vandringsled rustats. Populära stopp utmed lederna inkluderar Falu kommuns högsta punkt, utsiktsplatsen på Spjärshällens topp 506 meter övre havet. Där finns ett litet vindskydd och ett utsikstorn. Många söker sig också till Grejsans fäbod där djur går i skogen från och med midsommar och där det ibland finns möjlighet att köpa fäbodprodukter.
– Det är en jättefin levande fäbod med utsikt från toppen av berget, säger Per-Olov Alderback.
Under det gångna året har Envikens hembygdsförening rustat Kurbergets fäbod för att skapa en ny övernattningsmöjlighet. På platsen finns grillplats och en större nyrenoverad timrad stuga med sovloft.
– Vi har invigning 11 juni, med en vandring till platsen. Det ska inte gå att boka stugan, utan den ska stå öppen jämt. Den är ganska stor. Med lite god vilja kan flera gäng bo där samtidigt.
Sommartid arrangerar Envikens hembygdsförening flera guidade gruppvandringar. Se hemsida eller Facebook för närmare information.
Det började med en flytt. Konstnären Maria Backman köpte ett hus i Smedjebackens kommun i Dalarna år 2009. Det var på sätt och vis en hemkomst, Backman är uppvuxen inte långt därifrån. Då, på 1960- och 70-talet, talade ingen om det så kallade ”ryssläger” som funnits på orten under andra världskriget. Det var först nu fick hon höra om att det legat någonstans i skogen. Nyfikenheten vaknade.
– Min mammas familj bodde i Karelen när Sovjetunionen anföll. Min morbror gick ut i krig som 16-åring. Jag har minnen av kriget i familjen, det spelar in för mitt intresse, säger Maria Backman.
Hon började ringa runt, till föreningar och privatpersoner, leta litteratur och gräva i Krigsarkivet och Riksarkivets samlingar. Det visade sig att det inte funnits ett läger, utan åtminstone tre, bara i Smedjebacken-trakten. I Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. I Krampen finns en stor sten ”rysstenen”, med inskriptionen CCCP 1944 och den sovjetiska flaggans hammare och skära. Den har en lokal historiker konstaterat att männen högg kort innan de sändes hem till Sovjetunionen år 1944. Stenen ligger precis bredvid den väg som kallas ryssvägen.
– De vägar fångarna byggde finns kvar, och en del annan infrastruktur. Annars är historien till stora delar sådan att man får leta efter den i arkiv, eller i minnen hos de få som fortfarande kommer ihåg, säger Maria Backman.
I samarbete med kollegan Hanna Sjöberg har Maria Backman sedan 2017 producerat utställningar som handlar om de svenska lägren under andra världskriget. Det finns mycket att berätta, och än är de inte klara.
Under krigsåren kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige. Flera nationer hade exillegationer i Sverige som bekostade sina flyktingars uppehälle och kontrollerade dem, i samarbete med svenska staten. Principen var att flyktingar så snart som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva.
I ”rysslägren” arbetade främst sovjetiska krigsfångar som lyckats fly från tvångsarbete i Norge, dit de förts av tyska trupper. Av omkring 100 000 personer beräknas ungefär 4 000 ha flytt, och av dem tog sig 2 500 levande till Sverige där de i regel placerades i läger i väntan på att återbördas till Sovjetunionen.
Förhållandena vid lägren var enkla men drägliga, i synnerhet i jämförelse med hur det såg ut i övriga Europa under krigsåren. I vissa fall fanns det tillgång till bibliotek. Männen fick betalt för sitt arbete och så länge de också återvände var de fria att lämna förläggningen.
Ukrainaren Ivan Denisov berättar i en norsk bok om de sovjetiska krigsfångarnas öde att månaderna på uppsamlingslägret i Lisma i södra Stockholmstrakten var hans bästa i Sverige. ”Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på Operan.”
Den sovjetiska legationen försåg flyktingarna med kostym, slips och skor. De fick i vissa fall också instrument. Detta fick de sedan betala av, med lönen från arbetet i lägren.
I förgrunden syns resterna efter norrmännens baracker i Sågmyra. Foto: I förvar-projektet
När I Förvar visades i Norrköping berättade en besökare som inte varit mer än fyra år under kriget att han ännu mindes hur ryssarna gått bygatan fram i kostym.
– De såg jättesnajdiga ut, betydligt snyggare än de vanliga bönderna i trakten. Krigsfångarna och flyktingarna fungerade på det sättet som ett slags propaganda för den sovjetiska staten. Andra personer vi träffat har berättat att det visades film på förläggningarna. Det var ofta ren propaganda, säger Maria Backman.
Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma.
Lägren var många, bara i Dalarna existerade över 200 stycken, och ofta småskaliga. De hade olika inriktning och syfte. Den vanligaste typen var så kallade huggarläger, en extremt tillfällig inrättning. Kriget medförde en svår bränslebrist. Kol, bensin och olja var bristprodukter. Skog höggs ner både för att användas till uppvärmning, till bränsle i gengasbilar och till papperstillverkning. Såväl lakan som mattor tillverkades en period i papp i Sverige.
Inte bara flyktingar utan även arbetslösa svenska byggarbetare och rekryter skickades på huggarläger. Gemensamt för de flesta deltagarna var emellertid att de saknade tidigare erfarenhet av allt vad timmersvansar och barkspadar hette. För att denna arbetskraft alls skulle kunna ses som en kraft ordnade Arbetsmarknadskommissionen huggarkurser. Arbetslag om åtta, tio man, en instruktör och en kocka skickades ut i skogen för att arbeta och bo tillsammans i en av kommissionens uppmonterade baracker, berättar Backman och Sjöberg i utställningen ”I Förvar: Huggarlägret”. ”Spåren är borta men vi vet att någonting har hänt där det nu står 70-åriga, avverkningsmogna tallar och granar.”
Andra läger hade syftet att isolera personer som riskerade att misshaga utländska regeringar. För utländska medborgare var det under kriget förbjudet att ägna sig åt politisk verksamhet i Sverige.
– De här lägren placerades på platser på ordentligt avstånd från större städer, men som samtidigt låg så till att gick att ta sig dit någorlunda lätt med tåg. Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma, säger Hanna Sjöberg.
I juni öppnar den senaste utställningen i serien, ”I Förvar. Interneringslägret”, som utgår från interneringslägren Smedsbo och Långmora i södra Dalarna i närheten av Avesta och Hedemora. I interneringsläger placerades flyktingar som av olika skäl ansågs opålitliga. – De kunde vara politiskt opålitliga, men också arbetsovilliga, kanske småkriminella eller bara krångliga människor, säger Hanna Sjöberg.
Arbetsuppgifterna kunde bestå av skogsarbete, men också av sådant som att tillverka kuvert. Interneringslägrens sammansättning speglade Sveriges balansgång under kriget. Inledningsvis internerades mest tyska socialdemokrater och kommunister eftersom Sverige ville undvika att reta Nazityskland, berättar Hanna Sjöberg.
– Mot slutet av kriget var de flesta i lägren tyskar och norrmän som samarbetat med tyskarna. Det här var personer staten helst av allt hade velat utvisa, för att slippa problem. Men man höll på asylrätten. Till skillnad från i dag.
Ni återkommer i det här projektet till parallellerna till dagens flyktingmottagande. Hur gestaltar ni det i era utställningar?
– Det är jättesvårt, man vill inte skriva folk på näsan. Men jag tycker det är tydligt i sig. Det här var en svår tid i Sverige, även om vi aldrig blev invaderade. Ransonering infördes tidigare här än i Frankrike, till exempel. Ändå var man tvungen att dela med sig till de flyktingar som kom. I dag har vi det så mycket bättre, men många kan ändå inte tänka sig att dela med sig, säger Hanna Sjöberg.
– Jag ser också I förvar-projektet som ett sätt att få nya perspektiv på hembygden. De nya flyktingförläggningarna under flyktingströmmen 2015 ingår också i hembygdshistorien, säger Maria Backman.
Fakta: Om projektet – I förvar
Utställningen ”I förvar: Interneringslägret” visas på Avesta konsthall och i en manskapsbod vid Sjöviks Folkhögskola den 18/6 till 7/8 2021.
Projektet I förvar har visats på en lång rad platser sedan första utställningen i Mora år 2017. Något slutdatum finns inte, se Hemligstämplat.nu för kommande aktiviteter och för bilder och berättelser från de platser där konstnärsduon funnit läger.
Hanna Sjöberg bor i Berlin sedan tidigt 1990-tal. Flytten sammanföll med kriget i före detta Jugoslavien och parallellerna mellan de övergrepp och folkfördrivningar som pågick där och det som skett i Tyskland bara 50 år tidigare är teman hon återkommande arbetat med sedan dess i olika konstprojekt.
Maria Backman är i grunden målare, men arbetar också med bland annat video och installationer.
Inom ramarna för I Förvar har de samverkat med en lång rad museer, organisationer, regioner och kommuner. Däribland Norrbärke hembygdsförening, Huddinge hembygdsförening och Sveriges Hembygdsförbund.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
