Kersti Ingeborn är aktuell med boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass” där hon genom anteckningar, intervjuer, arkivstudier, tidningsartiklar och annat berättar om bastabinnet och dess betydelse i Ödenäs. Bastabinne? Det är en textil teknik som utförs i trä – i form av ”bast” från gran eller tall som öglebinds. Ett enkelt men samtidigt krävande hantverk som i årtusenden varit en del av livet i trakten. Nu utövas det inte längre.
– Det finns fortfarande några som är uppvuxna med binnet, de vet hur man gör men kan inte själva. Ingen producerar längre någonting för att sälja, och vad jag vet inte ens till sig själva, säger Kersti Ingeborn.
Hon har intresserat sig för och arbetat med bastabinnet i över 50 år. 1969 skrev Kersti Ingeborn sinfilosofie kandidat uppsats i folklivsforskning om bastabinne, på 2000-talet medverkade hon till att bygga upp arbetslivsmuseet Centrum för bastabinne i Ödenäs i Alingsås kommun.
Vad vill du förmedla i boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”? – Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig under åren. När vi samlade in berättelser för att bygga upp Centrum för bastabinne 2005 var det nog i sista stund för att bevara kunskapen om bastabinnet och dess betydelse till eftervärlden. Vi bjöd in till binneminnekaffen som blev välbesökta av många som själva hade bunnit med minnen från hela livet. Det var mycket som berättades runt kaffeborden. Allt var inte bara roligt!
Hur går bastabinne till? – Man använder ”bast” av mestadels gran, men också fur. Från cirka 70 cm långa kubbar skär man upp bast tvärsöver träets årsringar. Först bara ”lossas” basten och sedan drar man dem utefter hela träets längd. Så egentligen är det tunna tunna spån, så tunna att de kallas bast.
Vad är en sillakass? Vilka andra anvädningsområden har bastabinne? – Att det kallas sillakass eller fiskekass är efter kassens främsta användningsområde att ”ösa” upp fisk vid de stora sillfiskena på västkusten.
Hur använder du själv bastabinneprodukter? Har du några favoriter? – Kassar, dörrmattor, mjärdar, rep som tillverkades i stoooooora mängder är så sällsynta i dag, så för min del är det som utsmyckning i hemmet. Ibland också när jag berättar om bastabinne.
Hur är hållbarheten hos bastabinne? Torkar produkterna med tiden eller håller de länge? – De mörknar när de står för ljust. Basten torkar. Händer det: blöt föremålet med vatten.
Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig.
På 1940-talet kallade Nordiska museets John Granlund bastabinne ”ett ändamålsenligt livslevande forntidsarv”. Berätta kort om hantverkets historia! – Ändamålsenligt är det eftersom produkterna är användbara i det vardagliga livet. Livslevande, för att det fortsatt levde i Ödenäs. Det fanns inte ett ställe i socknen där man inte band. En del bara till husbehov. Andra för att livnära sig. Under slutet av 1800-talet var det svält i Sverige. I Alingsås startade en slöjdskola för att främja den slöjd som förekom i Ödenäs, kassar och mattor av träbast men även för slöjden i Hemsjö där man tillverkade kolkorgar till SJ. Hushållningssällskapet hade många utställningar där slöjdare premierades för goda och nyttiga produkter. Ett sätt för samhället att främja slöjd som försörjningskälla. ”Vi hade aldrig överlevt om vi inte hade haft binnet”, är en ofta återkommande kommentar när man pratar om bastabinne.
Är det verkligen forntida? – Så här formulerar professor Granlund det: ”Den textila teknik i vilken föremålen med nätvägg, i första hand mjärdarna är utförda avslöjar den konservatism, som endast vår äldsta näringsform förmår bevara. De som redan under stenåldern nått sin fulländning. Av förhistoriska nät, bundna av bast överensstämmer med det från Ordrup Mose i Danmark, daterat till stenåldern, fullständigt med tekniken på våra träbastmjärdar. Denna urgamla teknik har även överflyttats till andra föremålsgrupper. Speciellt i Ödenäs ha tillverkats ett slags kassar och dörrmattor av träbast.” – Anna-Maja Nylén, som skrivit den omfattande boken ”Hemslöjd”, skriver att ”bastarbetena är med avseende på material och teknik gengångare från tiden före de odlade textilfibrerna”.
Hur ser kopplingen till Ödenäs ut, vilken betydelse har bastabinnet haft på just denna plats? – Ödenäs är mycket nära knutet till slöjdområdena i Sjuhäradsbygden. Man tillverkade produkter till försäljning. I Ödenäs lämnades slöjd i massor till affärerna och i första hand fick man varor i utbyte. Denna byteshandel kunde förekomma ännu på 1970-talet. Handlarna i sin tur fraktade slöjden till grossister i Göteborg för vidare transport ut i vida världen.
Vad är det viktigaste att behärska i hantverket? – Att hitta träd som går att använda. Skogen sköts annurlunda i dag så det är inte lätt att hitta ”bastaträ”. Materialet i form av bast kräver också en hantverksskicklighet att tvinna trä och binna öglor är inte det enklaste även om det är enkelöglor som ska binnas. Tekniken är egentligen väldigt enkel. Det svåra är att öka tåtten allteftersom man binner.
Du har varit med och byggt upp Centrum för bastabinne i Ödenäs. Vad kan man se där? – Vi utgår från skogen med ett stort foto på skog med bastaträn. Sedan kan du ta till dig information om, material, teknik, föremål, historia, betydelse för människorna i Ödenäs.
Här kan du läsa mer om Centrum för bastabinne. Och här finns mer information om Kersti Ingeborns bok ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”.
.
Kassar, mattor, rep i utställningen på Centrum för bastabinne. Foto: Kersti Ingeborn
Sedan kultursamverkansmodellen infördes 2011 har Sveriges hembygdsförbund argumenterat för att kulturarvskonsulenter och hembygdskonsulenter ska inkluderas i modellen. I förbundets remissvar på den statliga utredningen ”Kultursamhället utvecklad samverkan mellan stat, region och kommun” (SOU 2023:58) är det också en viktig invändning.
Den konsulentverksamhet som omfattas kan finansieras genom de statliga medel som fördelas genom modellen – men dit hör alltså inte kulturarvskonsulenter och hembygdskonsulenter. Inte heller andra delar av hembygdsrörelsens verksamhet finansieras genom modellen.
”Det är den enda konsulentverksamhet som inte täcks av förordningen, ett missförhållande som vi anser är helt oförsvarligt. Vi menar att förutsättningarna för konsulentverksamhet som bidrar till uppfyllande av de kulturpolitiska målen ska vara likvärdiga oavsett kulturområde”, skriver Sveriges hembygsförbund.
Man förelår därför att förordningstexten kompletteras med ”Kulturarvsfrämjande verksamhet”, berättar Jan Nordwall, generalsekreterare Sveriges hembygdsförbund.
– Det skulle synliggöra och öppna för stöd till den breda kulturarvsverksamhet som sker utanför museiinstitutionerna. Det skulle öppna för ett nödvändigt stöd till regionala kulturarvskonsulenter.
Det skulle öppna för ett nödvändigt stöd till regionala kulturarvskonsulenter.
Utredningen kritiseras på avgörande punkter av tunga remissinstanser som Kulturrådet, Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Sveriges Museer och Riksantikvarieämbetet. Kulturrådet, som är den myndighet som fördelar anslagen till regionerna, motsätter sig bland annat förslaget till en ny lag om samverkan inom kulturområdet.
Det gör även Ideell kulturallians, där Sveriges hembygdsförbund ingår. Sveriges hembygsförbund är också kritiska till att kommunerna ska inkluderas i modellen, så som förslaget är utformat. ”Hembygdsrörelsen är till sin karaktär en ruralt förankrad verksamhet och vi kan inte se att mindre kommuner i praktiken kommer att ges möjlighet att ingå i modellen. Vi anser i likhet med Ideell Kulturallians att det bör skapas en modell som ger förutsättningar för samtliga kommuner att medverka”, skriver man.
Sveriges hembygdsförbund motsätter sig förslaget att avskaffa ordningen med kulturplaner och ersätta dem med kultursamverkansplaner. Detta eftersom man anser att kulturplanerna är viktiga för att synliggöra och säkerställa det ideella kulturarvsarbetets roll i regionerna.
Därtill pekar man på bristande behandling av arkivområdet i utredningstexterna, vilket kan få negativa konsekvenser för bevarandet och utvecklingen av enskilda arkiv och de regionala arkiven. På denna punkt hänvisar man till yttranden från såväl Länsmuseernas samarbetsråds gällande vikten av museiverksamhet och museernas kulturmiljöarbete och till Svenska arkivförbundets yttrande gällande enskilda arkiv.
”Till sist måste vi påvisa nödvändigheten av ett återställande av den årliga uppräkningen av anslaget som en absolut nödvändighet för modellen i dess nuvarande utformning. Kultursamverkansmodellen är i dag underfinansierad, inte minst om man ser till de regionala museerna och arkivinstitutionerna”, konstaterar Sveriges hembygdsförbund. Läs hela yttrandet här.
Svenska Rosensällskapet har i samarbete med flera andra aktörer startat projektet Krukrosor i Norden. Syftet är att efterlysa, dokumentera, samla in, identifiera, bevara och sprida odlandet av äldre krukrosor i Norden samt att sprida information om rosorna.
Programmet för odlad mångfald, Pom, började år 2000 att inventera Sveriges kulturväxter. Krukväxter var sist ut av åtta olika kategorier, i ett upprop som pågick 2009-2010. Här sökte man krukväxter som förökas vegetativt (genom exempelvis sticklingar eller lökar) och som har en väl dokumenterad odling före 1960. Både växterna som sådana och berättelser om den eller de som odlat och vårdat dem samlades in.
Av de många krukväxter som lämnades in var bara en handfull krukrosor. Catarina Lund är kontaktperson för Svenska Rosensällskapet, som alltså nu vill rikta uppmärksamheten mot just dessa.
Vad gör just krukrosor intressanta? – Krukrosor är egentligen inte mer intressanta än andra äldre rosor eller äldre krukväxter utan de ingår i båda dessa grupper. Men de är lite bortglömda. Det finns moderna krukrosor också, men av de äldre sorterna är det inte så många som bevaratss. Det beror troligtvis på att de inte är härdiga i vårt klimat men behöver övervintras i svala utrymmen. Det är svårt i moderna bostäder där alla rum håller cirka 20 grader.
Om man vet med sig att man har en gammal krukros, vad kan man då göra inom ramarna för Krukrosor i Norden? – Målet är att hitta de äldre krukrosor som eventuellt fortfarande finns kvar och se till att de blir bevarade. Vi vill gärna att man hör av sig till någon av oss i projektgruppen om man har en äldre krukros eller känner till någon som har en sådan ros.
Vilken roll kan hembygdsföreningar ha för att vårda kulturväxter som krukrosor? – Äldre krukrosor är en del av vårt kulturarv och det finns ofta en historia kring rosen med en koppling till en familj, en gård och en trakt. De har ofta spridits på bygden. Vi tror att de äldre krukrosor som eventuellt finns kvar kan finnas hos äldre personer som fortfarande bor kvar på äldre gårdar och i bostäder där man fortfarande har kvar sina äldre krukväxter och har svala utrymmen för övervintring, exempelvis ouppvärmda stugor, verandor och salar.– Jag tänker att en hembygdsförening kanske har träffar lokalt och kan fråga besökarna om de känner till någon äldre krukros. En äldre krukros som bevaras kan bli bygdens stolthet som man sprider och värnar om.
Den gräns som en gång skilde Sverige och Norge delar än i dag Göteborgsön Hisingen mellan Västergötland och Bohuslän. Martin Ahlstedt är aktuell med boken ”Hisingen: Ön i gränslandet”, om Sveriges femte största ö.
– Det började med en diskussion på Twitter 2017 som gjorde att jag ville googla fram exakt var gränsen mellan Västergötland och Bohuslän går. Men det gick inte – landskapsgränser har ju ingen funktion längre och det fanns inga detaljerade, digitala kartor över sådana gränser.
Genom boken ”Bohuslänska gränsmärken” från 1933 fick Martin Ahlstedt vetskap om att en gräns historiskt sett inte är en linje. Före kartornas tid bestod en gräns i stället av ett antal gränsmärken.
– På Hisingen finns elva platser som alla har en historia som gränsmärken. Vissa ser likadana ut nu som de gjort förr – Skändla rös till exempel är ett intakt bronsåldersrös. Södra älvstranden däremot är helt industrialiserad i dag. Inget är sig likt.
När han började blogga om sina vandringar mellan Hisingens gränsmärken upptäckte Martin Ahlstedt att det fanns ett starkt intresse för Hisingen bland läsarna – och att det saknades en bok som tar ett helhetsgrepp om Hisingens historia.
Du liknar Hisingen med sina industrier, skog och lantbruk vid ett land i miniatyr. Är Hisingen en förbisedd ö? – Man skulle kunna säga att Hisingen länge befunnit sig i Göteborgs utkant.
Hur då? – Förr var Hisingen ren landsbygd och kallades för ”Göteborgs köksträdgård”. Bönderna åkte därifrån in till stan för att sälja sina potatis. Länge handlade det alltså om en relation mellan stad och land. – Jag är själv uppvuxen i Backa på Hisingen, som länge klassades som ett särskilt särskilt utsatt område. Det gör det inte längre, men andra delar av Hisingen anses fortfarande vara det. Den allra största delen av Hisingen är dock fortfarande ren landsbygd med hästar, kor och jordbruk. Det finns många fördomar om Hisingen bland folk som aldrig varit där.
Betraktas Hisingen generellt som en ö eller som en förort? – Många ungdomar i dag säger ”i Hisingen” i stället för ”på”. De tänker inte längre på Hisingen som en ö. Och när de pratar om Hisingen menar de generellt bara Backaplan och Kvilletorget – det vill säga förortsbebyggelsen. Torslanda, som är ett finare villaområde, kallas däremot sällan för Hisingen, även om det ligger där.
Vad är det med gränser som fängslar dig? – Främst hur gränser påverkar folk som råkar bo i närheten av dem. Från mitten av 1200-talet fram till freden i Roskilde 1658 var Hisingen en ö som delades mellan två riken. Under en väldigt lång tid var det krig, och människorna som bodde vid gränsen var tvungna att hjälpa till på olika vis i krigsföringen. När Bohus fästning anlades tvingades till exempel bönder ställa upp med skjuts och husrum till soldater.
– Än i dag kan man gå längs stenmurar i skogen på Hisingen som förr har utgjort riksgränsen mellan Sverige och Norge.
Vilken är din egen favoritplats på Hisingen? – I Skändlaskogen finns en skogsbeklädd kulle som är en okänd plats för många. Innan landhöjningen var det en egen ö.
Läs Martin Ahlstedts blogg Alla platserna här. Mer information om boken finns här.
Kultursamverkansmodellen, som sedan 2011 anger fördelningen av statliga medel till regional kulturverksamhet, är under utredning. Tiden för remissyttrande går ut den 27 mars.
I den nya modellen föreslås kommunerna få större inflytande över kulturmedlen. Det är positivt, menar Anna Livion Ingvarsson, verksamhetschef vid Ideell kulturallians som representerar det civila samhällets organisationer inom kulturområdet. Samtidigt ser civilsamhällets roll ut att försvagas, konstaterar hon.
– Tar man del av de konkreta förslagen på hur det ska gå till är vi däremot inte säkra på att det verkligen leder till en decentralisering.
Risken är att förändringarna enbart gynnar de kommuner där kulturen redan har ett starkt fäste.
– I praktiken får kulturstarka kommuner chans att ta större plats och ha ett större ansvar i kultursamverkansmodellen. Andra, mindre kommuner utan den sortens resurser får inte samma handlingsutrymme.
Just dessa kommuner med tillhörande ideella föreningar kan dock vara av särskild vikt för kulturutvecklingen.
– Små kommuner i till exempelvis glesbygd saknar ofta kulturinstitutioner. Där spelar den ideella sektorn en särskild viktig roll för att man ska kunna samlas kring kulturen.
För att förstå hur utredningen är tänkt att genomföras i praktiken bör man titta på detaljerna i förslaget, menar Anna Livion Ingvarsson.
– I den nuvarande förordningen står att samråd ska ske med ”det civila samhället och professionella kulturskapare”. Men i den föreslagna lagtexten står istället ”det fria kulturlivet och professionella kulturskapare”. Begreppet ”det civila samhället” är borta.
Enligt författningskommentarerna ska civilsamhället i stället rymmas i begreppet ”det fria kulturlivet” tillsammans med verksamhet som drivs på kommersiell grund. Och i den här sortens utredningar spelar som bekant benämningar en betydande roll.
– Det kommer att bli osäkert vad man menar. Det innebär att civilsamhällets ställning i Kultursamverkansmodellen försvagas.
Enligt Ideell Kulturallians visar utredningen på bra ambitioner för utveckling – som dessvärre inte följs upp.
– Förslagen till förändring är inte genomarbetade och konsekvenserna är inte analyserade. Det riskerar att leda till att modellen blir fragmentiserad, svår att överblicka och på sikt förlorar sin roll.
Det kommer att bli osäkert vad man menar. Det innebär att civilsamhällets ställning i Kultursamverkansmodellen försvagas.
För hembygdsrörelsen är en viktig fråga det stöd som ges till regional konsulentverksamhet. Till de sju kulturområden de statliga kulturpolitiska medlen ska stödja hör museiverksamhet och museernas kulturmiljöarbete samt främjande av hemslöjd. Hemslöjdskonsulenter på regionnivå finansieras därigenom via kultursamverkansmodellen, men inte hembygds- eller kuturarvskonsulenter.
Jennie Fornedal är sedan 2008 hembygdskonsulent anställd av Södermanlands hembygdsförbund. På frågan om hur hon trivs med sitt jobb svarar hon med ett ord.
– Jättebra.
Att Kultursamverkansmodellen inte har några medel riktade mot hembygdskonsulenter har för Jennie Fornedal och Södermanlands hembygdsförbund högst konkret innebörd.
– Man har inte samma ekonomiska trygghet.
Varje år söker förbundet organisationsbidrag från regionen.
– Händer det något i regionen som gör att pengarna inte finns, då är det uppsägningstid på mig. Vi får beslutet precis innan jul.
Jennie Fornedal har reagerat på att Kultursamverkansmodellen har så pass lite fokus på civilsamhället.
– Det har fullständigt osynliggjorts. Man säger vid någon punkt att man ”samarbetar med andra parter”, men civilsamhället nämns inte. Samtidigt ser vi att regionen inte kan genomföra sin kulturplan utan hjälp från civilsamhället.
För många som jobbar ideellt blir kulturplanen något väldigt abstrakt, tror Jennie Forndedal.
– Vi har svårt att förstå på vilket sätt den rör oss. Det skulle innebära en ökad trygghet att veta att tjänsten som hembygdskonsulent ska finnas i varje region.
FAKTA: Om kultursamverkansmodellen
Kultursamverkansmodellen 2011 och innebär ett system för fördelning av statliga medel från Kulturrådet till regionerna, som i sin tur fördelar dem vidare till regionala kulturverksamheter.
2024 kommer totalt cirka 1,5 miljarder kronor fördelas till de 20 regioner som numera ingår i modellen. Årets ökning av anslaget är därmed det lägsta sedan modellen infördes.
2022 fick Mats Svegfors, tidigare vd för Sveriges radio, regeringens uppdrag att utreda Kultursamverkansmodellen. Remissyttranden kring denna utredning ska inkomma senast 27 mars 2024. Utredningen i sin helhet, Kultursamhället – utvecklad samverkan mellan stat, region och kommun SOU 2023:58, finns att ta del av här.
Remissyttranden kring utredningen ska inkomma senast 27 mars 2024.
Anna Livion Ingvarsson. Foto: Ideell Kulturallians
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
