”Är man på dåligt humör kan man väva en matta och slå på ordentligt”

”Är man på dåligt humör kan man väva en matta och slå på ordentligt”

av | feb 16, 2024 | Föreningsliv, Hållbarhet, Hantverk

Text: Ida Säll

”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.

Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.

Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.

Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.

Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.

Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.

Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.

I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.

Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.

I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.

Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.

Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.

Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.

Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt

Läs mer på Tärna hembygdsförenings sajt.

3 000 insamlade öknamn ger liv åt lokal historia

3 000 insamlade öknamn ger liv åt lokal historia

av | feb 16, 2024 | Föreningsliv

Berättat av Sven Hellgren: ”Öknamnsdagen infaller söndagen veckan efter midsommar efter varje år. Vi dricker kaffe och diskuterar. Det kommer en del som ställer frågor, och samtidigt har hembygdslokalen en utställning med fotografier från Lönsboda där besökarna kan bistå med att identifiera personerna på bild.

Öknamn kommer etymologiskt av öka, man ökar på ett namn med ytterligare ett namn. Ett öknamn är ett namn som är unikt för en person och som av många förknippas med den personen. Synonymer är vedernamn, binamn och tillnamn. Egentligen vore kanske tillnamn en bättre benämning i vårt fall, öknamn har ingen vidare god klang i dag.

Jag år uppvuxen i Kalmar men hade mina morföräldrar här i Lönsboda, där min morfar drev en korgfabrik. Jag lärde mig vad folk hette genom öknamn. Man tilltalade dem inte med öknamnen, men man talade om dem så. Jag flyttade hit som vuxen för att arbeta på bank 1968. På banken, som var en liten lokal sparbank, talades det inte om annat än öknamnen. Var det en uppgift man ville få fatt i var man tvungen att kunna öknamnet.d

Men det var ju inget som fanns dokumenterat, det var en mycket flyktig kunskap. Jag tyckte att det vore intressant att dokumentera så jag gjorde ett antal blanketter och delade ut. Jag fick inga svar alls.

1992 berättade en granne att han hade cancer och bara några månader kvar att leva. ’Ta de här pappren’, sa jag, ’och skriv ner så många öknamn du kan, så har du något annat att tänka på i stället för din cancer’. Innan han dog hann han nedteckna över hundra stycken. Det blev stommen. Året därpå gick jag med i hembygdsföreningen som kassör. Föreningen saknade vinteraktiviteter, så mina öknamn passade bra in.

Den 26 januari 1994 startade öknamnscirkeln med 14 deltagare. Några var handplockade av mig, några hade anmält sig själva. Då tänkte vi att vi nog skulle vara klara efter en termin. Vi inventerade i minnet och när vi inte kom längre gick vi till kyrkogården. När man ställer sig framför en gravsten då minns man personen, och kanske även ytterligare några i generationen före.

Efterhand utvidgade vi, vi började med lokalhistoria och tittade på hur folk levde. Vi skrev biografier. Vi ville ge personerna kött på benen, visa att det var levande personer.

Jag tror att öknamn har funnits överallt. Man får tänka på att namnrepertoaren förr inte var så stor. För att kunna skilja personer åt behövde man tillnamn. Öknamn anspelar ofta på en geografisk plats. De kan också komma efter fadern, då är de patronyma, eller vara matronyma efter modern. I många fall är det också soldatnamn, yrken, lyten och vank. I dag förekommer däremot inte längre öknamn, med annat än att det i så fall är öknamn av det slag man inte själv önskat sig.

Öknamnen är på den lokala Örkenedsdialekten och aldrig nedskrivna, de traderades genom muntlig användning. En av mina favoriter är Maak-Olofen. Det kommer av Maakastuan, en stuga i skogen, maak är skog, Maakastu-Bengten var Maak-Olofens far. När Bengt plockades bort hade man också glömt det här med stuan, och då blev det Maak-Olofen.

Nu har vi kartlagt tre tusen öknamn, ändå har vi inte allt. Öknamnen kommer främst från 1800-talet och 1900-talet. För att komma ihåg dem behöver folk vara lite äldre. När vi började hade vi en studiecirkeldeltagare som var född 1915, jag själv, som är född 1941, var kvalificerat yngst i gruppen. I dag är jag äldst. Men vi fortsätter. Det kommer vi att göra åtminstone så länge jag hänger med.”

Läs mer på Grisabanan.se

Sven Hellgren. Foto: Privat
De vill se torg, inte parkeringar

De vill se torg, inte parkeringar

av | feb 16, 2024 | Hållbarhet, Nyheter, Påverkan, Samhälle

Vad betyder ett torg för en by?
Jon Böhlmark: Vad betyder en plats för där människor möts? Skulle man kunna tänka sig att torget som mötesplats funnits i tusentals år och endast nu de sista åren blivit parkeringsplatser? Vi kanske var och en kan börja ana konsekvenserna?
Martin Mehlin: Ett torg i varje hembygd är egentligen en rättighet som många byar och brukssamhällen förlorat under de senaste 50–60 åren. I takt med att makten förflyttats från den lokala skalan har också förvaltandet av gemensamma platser i många byar försvunnit eller hamnat på lokala föreningar och enskilda personer.

Hur har arbetet gått till?
Martin Mehlin: Projektet tog sin början i diskussioner med lokalsamhället Sollerön och behovet av en gemensam plats på orten. Genom ArkDes Think Thank gavs vi möjlighet att genomföra det här projektet, med förhoppningen att sätta i gång en process som kan leda till ett permanent och levande torg.

Vad händer nu i byn på Sollerön?
Jon Böhlmark: Kommunen har sammankallat en arbetsgrupp som arbetar vidare mot genomförande. Planen ska knådas ett varv till och finansiering ska diskuteras. Vi hoppas att den goda samverkan som har rått kan vara del i att förvalta och skapa innehåll på platsen. Då har vi inte bara skapat ett torg i fysisk bemärkelse, utan också byggt socialt kapital.

Hur hoppas ni kunna sprida metoden?
Martin Mehlin: Många mindre byar har under många år haft en negativ befolkningsutveckling och när affären, bensinmacken eller skolan försvinner riskerar orter att tyna bort. Vi tror därför att det är viktigt att förstå betydelsen i att det behöver ske något så snart som möjligt – att vända den rådande trenden. Genom att exemplifiera metoden, så som vi gjort på Sollerön, hoppas vi att kommuner och regioner blir inspirerade av att skapa gestaltade platser på fler orter.

Handboken finns att ta del av via Arkdes.se, ”Att odla ett hembygdstorg”.

Med brinnande intresse för brännässlor

Med brinnande intresse för brännässlor

av | feb 16, 2024 | Hållbarhet, Hantverk, Turism

Under hösten leder du kursen Brännässlan i människans tjänst. Vad kan brännässlan göra för oss?
– Den till synes alldagliga brännässlan är en historiskt viktig kulturväxt och utgör en fantastisk resurs för hobbyodlare och självhushållare. Brännässlan är näringsrik och klassades som en viktig läkeväxt redan under Hildegard av Bingens tid på 1100-talet. I trädgården är den till nytta för både växter och djur då daggmaskar och tvestjärtar gärna övervintrar i brännässlans välutvecklade rotsystem eller i dess ihåliga stam.

Kursdeltagarna får prova nässelspånad, vad är det?
– Ordet nässla härrör sannolikt från tyskans ord för nät och redan under vikingatiden användes brännässlans starka fibrer till båttåg och fiskenät. Allmogen kände väl till hur man tog tillvara växtfibern som nyttjades både till säckväv och klädtyg, men de finaste, silkesliknade nässelfibrerna förädlades till nättelduk, nässeltyg.

Finns det något tips om man bränner sig?
– Brännässlor kallas dialektalt för nällor och när man blir nällad, bränner man sig på brännässlor. Då kan det faktiskt lindra om man baddar utslagen med brännässlans växtsaft. Om man däremot är nellad, så är man entusiastisk, intresserad, nyfiken och något otålig.

Vilka är Sällskapet Nellorna?
– Textilkonstnärinnan och trädgårdsentusiasten Kristina Ignestam är initiativtagare till Sällskapet Nellorna, som sedan hösten 2005 har utformat egna praktiska experiment utifrån de nedtecknade källor och recept vi fått tillgång till. Sällskapet består i dag av sju kvinnor och är ingen regelrätt förening, utan vi delar frikostigt med oss av våra kunskaper om denna stingsliga ört, som vi också presenterar i vår gemensamma bok ”Brännässla – en älskad kulturväxt”.

Sällskapet Nellorna finns på Facebook.

Här kunde hyra betalas i sill

Här kunde hyra betalas i sill

av | feb 16, 2024 | Byggnadsvård, Föreningsliv, Hantverk

Allt var inte bättre förr, konstaterar Sirmiones skeppslag på sin hemsida. Generellt levde fiskarskrået i södra Sverige ett arbetsamt liv.

– Hela familjer jobbade tillsammans, berättar Jan-Inge Svensson från Sirmiones skeppslag. Fiskesnipan var verktyget för hela ens överlevnad.

Mannen var ute med båten och sönerna deltog ofta.

– Man var ute i alla sorters väder och när man kom i land tog hustrun hand om fisken och näten. Fiske var ett fysiskt hårt arbete.

Det hände att man använde fisk som lokal valuta.

– Ibland betalade man till exempel markhyran med ett visst antal kilo sill. Men det var just av ekonomiska skäl.

De flesta av de gamla båtarna som ägs av Sirmiones skeppslag är gjorda av båtbyggare från sydkusten.

– Nio av våra tio båtar är originalbåtar. De är handgjorda med klinkteknik som liknar den metod man använde redan på vikingatiden. Tekniken blev en del av Unescos världsarv 2021.

Skeppslaget namn kommer från den första båt man renoverade, snipan Sirmione som byggdes redan 1911.

– Många äldre vill ha båt, men har kanske inte tillräckligt med tid, ork eller pengar. Går man med hos oss får man chans att lära sig om traditionen, och att använda båtarna.

Läs mer på föreningens hemsida.