I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt. Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet. – De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden. – Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Tidningen Dagens ETC och stiftelsen Expo har i en granskning visat att en av Sveriges hembygdsförbunds lokala medlemsföreningar den 13-14 juni 2025 hyr ut en folkpark i sin ägo till en motorförening som i sin tur bokat högerextrema band. Det går stick i stäv med Sveriges hembygdsförbunds stadgar, som slår fast att rörelsen har ett humanistiskt och demokratiskt synsätt.
I ett brev till styrelsen för Tuna-Hästbergs hembygdsförening uppmanar Sveriges hembygdsförbunds ordförande Anna-Karin Andersson föreningen att öppet förklara sitt misstag, och att skänka intäkterna för evenemanget till en organisation med tydlig antirasistisk koppling.
Hon skriver: ”Nazism och andra antidemokratiska krafter har en agenda som står i motsats till våra grundläggande värderingar. De band som bokats till spelningen framför dessutom så kallad vit makt-musik.
I och med att ni hyrt ut er lokal till dessa frångår ni hembygdsrörelsens grundsyn. Det påverkar också hela hembygdsrörelsen, eftersom ni genom ert agerande blivit sammankopplade med dessa extrema åsikter och i massmedia utpekats som gynnare av denna rörelse.
Vi tar starkt avstånd ifrån ert agerande. Det är positivt att ni redan ändrat reglerna för framtida uthyrning. I förlängningen kan vi dock inte acceptera att föreningar som gör grova avsteg ifrån förbundets grundsyn fortsatt kan vara en del av vår demokratiskt grundade organisation.
(…)
Med stark förhoppning om att ni med detta brev tar till er uppmaningarna och därmed i fortsättningen står upp för demokrati och delaktighet som en fortsatt fullgod medlem i Sveriges hembygdsförbund.”
Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund, påpekar i ett skriftligt uttalande att förbundet tidigare markerat starkt mot högerextremism och en etniskt definierad kultursyn.
”Vi hade anledning att göra det 2010 i samband med SD:s inträde i riksdagen och har gjort det därefter i debattartiklar och många andra sammanhang.”
Han skriver vidare: ”Hembygdsrörelsen är Sveriges största gräsrotsrörelse med närmare 400 000 medlemmar varav uppskattningsvis 20 000 är aktiva i någon mening för att driva runt föreningarna. Riksstämman har antagit en vision om en levande hembygd öppen för alla och en ideologisk grundsyn som betonar humanistiska värden, demokrati och att alla oavsett bakgrund är välkomna. Organisationen är partipolitiskt neutral och religiöst obunden.”
FAKTA. Ur Sveriges hembygdsförbunds stadgar
”Hembygdsrörelsen är en del av det levande samhället. Den skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. Hembygdsrörelsen har ett humanistiskt och demokratiskt synsätt. Den är öppen för alla, oavsett bakgrund. Den respekterar kulturarvets skiftande former i tid och rum. Hembygdsarbetet skapar gemenskap, trygghet och identitet. Intresset för kulturarvet är drivkraften i engagemanget för hembygden. Här möts alla generationer.”
Riksantikvarieämbetet fördelar varje år stöd till bland annat hembygdsföreningar för kulturarvsarbete och, via Länsstyrelserna, stöd för kulturmiljövård.
Anslagen varierar i storlek, från 10–20 000 till över en halv miljon kronor. De största posterna finns bland ansökningarna för kulturmiljövård. 2024 var Vänge hembygdsförening, i Ekeby utanför Uppsala, en av de största mottagarna. Föreningen har därefter beviljats ytterligare bidrag för 2025 för att reparera timmerstommen i en väderkvarn de äger och ansvarar för. Totalt har projektet tilldelats närmare 1,1 miljoner kronor i kulturmiljöbidrag.
Ekeby by är en oskiftad radby med anor i medeltiden, som har mesta delen av gårdsbebyggelsen (manbyggnader och uthus) från 1700- och 1800-talen bevarad på sex gårdar, med en ringgata runtomkring. Byn byggnadsminnesförklarades 1997 i sin helhet och ägs i dag av Prästlönetillgångarna (PLT), Uppsala stift. Vänge hembygdsförening hyr en av gårdarna – Karlssongården – för kraftigt subventionerad hyra. Gården är centrum för föreningens verksamhet, bland annat arrangerar man kafé med hembakt på söndagar från mitten av maj till mitten av september och en välbesökt midsommarfest. Ägaren ansvarar för skötsel av gårdens byggnader och har också bekostat förbättringar, som installation av wc och varmvatten.
Totalt har projektet tilldelats närmare 1,1 miljoner kronor i kulturmiljöbidrag.
Väderkvarnen, av holländsk typ och byggd 1807, på byns mark köpte Vänge hembygdsförening för en symbolisk summa 1950.
– Dess vård och reparationer ansvarar vi alltså för, vi ordnar visningar där som är mycket uppskattade och efterfrågade, berättar Rosemarie Fiebranz, vice ordförande i Vänge hembygdsförening.
– Timmerstommen som aldrig renoverats i sin helhet var nu mycket rötskadad, Kvarnens stabilitet har bevarats över tid med invändiga stödbjälkar. Annars är kvarnen sedan 1950-talet satt i fint skick av våra medlemmar, med ett rekonstruerat, fungerande maskineri, inklusive mekanik för att vrida hättan med vingarna upp i vind.
Utgifterna fördelas mellan en mindre post för antikvarisk medverkan, vilket krävs på grund av byns byggnadsminnesstatus, och kostnaderna för de två timmermän som utför reparationerna.
– Det är inte helt säkert att nödvändiga reparationer kan slutföras inom ramen för årets bidrag, eller inom tillgänglig tid, det måste ske under augusti–oktober på grund av krav på vädret med mera, säger Rosemarie Fiebranz.
För att täcka de delar som inte kan bekostas med bidrag gör Vänge hembygdsförening insamlingar till sin Kvarnfond, med lotterier och annat.
Vänge hembygdsförening har även tidigare haft god utdelning vid bidragsansökningar genom Landsbygdsprogrammet, som pågick 2014 till 2020 finansierat av Europeiska fonden för landsbygdsutveckling. 2019 beviljades man 265 000 kronor för ett tillgänglighetsprojekt för ramper och liknande.
– Därtill räckte anslaget bland annat till ett antal informationsskyltar i tillgängligt format, samt översättning till flera språk av grundläggande informationstexter om Ekeby.
Det andra projektet som beviljades 2019 gav 228 000 kr för interiör restaurering av Karlssongårdens förstuga och kök, innanfönster samt husets pardörr, det vill säga främst målning av interiöra snickerier i huset som är byggt på 1780-talet. Detta utfördes av byggnadsvårdskunniga hantverkare och övervakades av byggnadsantikvarie.
Det tredje projektet, från samma program 2019, bekostade omläggning av väderkvarnens stickspåntak, restaurering av dess fönster samt rödfärgning av ytterpanelen. Bidraget uppgick till 267 000 kr. Totalt beviljades Vänge hembygdsförening alltså cirka 760 000 kronor från Landsbygdsprogrammet 2019.
Hur gör ni för att lyckas så bra med era ansökningar? – Närvaro på Länsstyrelsens informationsmöten samt god kontakt med handläggaren på Länsstyrelsen var en av förutsättningarna. Därtill har vi haft nytta av att jag som varit yrkesverksam som forskare i historia har vana vid att söka bidrag och därvid möta upp anslagsgivarens önskemål dels formellt, dels i text som tydliggör projektens syften och genomförande i relation till bidragets angivna syfte, säger Rosemarie Fiebranz.
– Sammantaget är väl Vänge hembygdsförenings ägande av och underhållsansvar för dels väderkvarnen, dels interiört för Karlssongården, som båda är byggnadsminnesförklarade, ganska exceptionellt. Kulturmiljöstödet beviljas på grund av denna status, inte främst till oss som hembygdsförening, förmodar jag.
– Det har förstås också betydelse att vi klarar av att ta ansvar för att ta in offerter av kunniga hantverkare, sköta administrationen och få projekten i hamn på utsatt tid. Det tar en hel del tid, och därtill kommer bekymmer med likviditeten. För att få kulturmiljöstödet utbetalt måste fakturorna vara betalda – några förskott ges inte. Förra året klarade vi det med ett kortfristigt, privat lån, i år har vi ansökt hos vår bank om kontokredit för att kunna möta upp fakturorna. Länsstyrelsen bidrar å sin sida med snabb handläggning. Där underlättar en upparbetad kontakt med ansvarig handläggare.
Det har förstås betydelse att vi klarar av att ta ansvar för att ta in offerter av kunniga hantverkare, sköta administrationen och få projekten i hamn på utsatt tid.
FAKTA. Bidrag till kulturmiljövård
Riksantikvarieämbetet förfogar över och fördelar huvuddelen av anslaget för kulturmiljövård till länsstyrelserna. Stödet ligger totalt på cirka 270 miljoner kronor om året.
Söks via respektive länsstyrelse och är öppet för såväl enskilda personer som föreningar, kommuner, stiftelser och bolag som ska göra kulturmiljövårdande insatser.
FAKTA. Bidrag till kulturarvsarbete
Fördelas en gång om året, med ansökningsperiod mellan 1 december och 31 januari, och ligger på totalt cirka 17 miljoner kronor årligen.
Bidraget riktar sig till civilsamhällets organisationer och kan sökas av arbetslivsmuseer, hembygdsmuseer och ideella kulturarvsverksamheter som syftar till att bevara och utveckla kulturhistoriska värden, såväl fysiska som immateriella. Verksamheten ska vara tillgänglig för allmänheten eller avses att bli det. Får inte gå till löpande verksamhet eller drift och ges inte till privatpersoner eller kommersiella bolag.
”Gåvor och donationer inom kulturarvet” är utgiven av Stockholms läns hembygdsförbund och Södra Ljusterö kultur och hembygdsförening. Bakom boken står Birgitta Rapp och Anita Lundin – och sju föreningar som alla erbjudits gåvor eller donationer. Dessutom medverkar sakkunniga inom ämnesområdena kulturarv, etik, juridik och föreningskunskap med styrelseansvar.
Birgitta Rapp är före detta forskningsdirektör vid Stockholms läns museum. Hon har därtill lång erfarenhet av föreningsarbete på Djurgården och på Ljusterö.
– En donation eller gåva kan ha stor betydelse för en hembygdsförening. Till exempel kan det skapa förutsättningar för en helt ny verksamhet.
När hembygdsforskaren Barbro E Sjöström avled 2019 testamenterades hela hennes kvarlåtenskap, inklusive forskarhatt, till Enhörna hembygdsförening.
Hembygdsföreningen lät inreda ett rum för hembygdsforskning på övervåningen i den småskola som redan var i föreningens ägo. Där gavs plats åt hela Sjöströms boksamling, inspelade band och annat forskningsmaterial.
Men dessförinnan stod Enhörna hembygdsförening inför en ovanlig uppgift. Eftersom donationen involverade hela dödsboet var det också upp till föreningen att anordna begravningen för Barbro E Sjöström.
– Jag vet inte hur vanligt det är att en hembygdsförening får det uppdraget. Men det blev väldigt fint eftersom Sjöström var just hembygdsforskare.
Eftersom donationen involverade hela dödsboet var det också upp till föreningen att anordna begravningen.
Inte sällan medför en större donation också ökade utgifter för en förening.
– Om man bejakar en donation bestående av en fastighet med mark har man också bundit upp sig ekonomiskt för decennier framöver. Det är viktigt att ha klart för sig från början.
Kulturarvssynen inom den egna föreningen är en viktig aspekt vid en gåva eller donation, menar Birgitta Rapp.
– Det är viktigt att man har en föreningsstyrelse med kompetens om kulturarv så att man kan bedöma vad det är man har att ta ställning till när man säger ja eller nej till en donation. Är det här något som är viktigt eller oviktigt?
I komplicerade fall behöver man också inse gruppens begränsningar.
– Ibland kan man behöva vända sig till andra föreningar och se hur de har gjort, eller kontakta en expert, säger Birgitta Rapp.
Om man bejakar en donation bestående av en fastighet med mark har man också bundit upp sig ekonomiskt för decennier framöver.
”Gåvor och donationer inom kulturarvet” beskriver även hur man på korrekt sätt formulerar ett testamente, ett vittnesintyg eller ett gåvobrev. På så vis fungerar publikationen rådgivande för den som funderar på att skänka sin kvarlåtenskap till den lokala föreningen. Att ett testamente innehåller vaga formuleringar kring en donation kan nämligen resultera i både omfattande arbete och långdragna konflikter.
Det fick Ljusterö hembygdsförening erfara när man testamenterades det arv från hemmansägaren Birgitta Andersson som gjorde föreningen till en av Sveriges rikaste. Gåvan innebar bland annat 40–100 miljoner kronor bundet i skogsbruk, öns bästa jaktmarker, 1 miljon kronor i kontant kapital, en ny Volvo och ett flertal fastigheter i Ljusterös äldsta byar.
”Resten av min kvarlåtenskap skall tillfalla Ljusterö hembygdsförening att användas till Museet”, hade Andersson menat i sitt testamente. Men innebar formuleringen att föreningen uppmanades att behålla Anderssons kvarlåtenskap i sin ägo? Eller var det fritt fram att sälja?
– I Ljusterö-fallet ställde den vaga formuleringen i testamentet till det, konstaterar Birgitta Rapp, som själv varit aktiv i föreningen.
Inom föreningens styrelse figurerade olika tolkningar och ett flertal jurister hann engageras under den fjortonåriga period som passerade innan hela arvet var sålt 2022.
– Man behöver vara medveten om att en donation kan innebära svåra frågor både vad gäller juridik och etik. Föreningsdemokrati är jätteviktigt, och att man har en öppen diskussion.
Vad har varit roligast i arbetet med boken? – Det positiva samarbetet! Att alla medverkande velat bidra med sina olika erfarenheter, som kan inspirera andra föreningar.
FAKTA. Det gäller för gåvor. Juridiskt kom ihåg för föreningen
Fast egendom Beträffande fast egendom måste överlåtelsehandlingar upprättas som vid en försäljning och förvärvet skrivas in i fastighetsregistret. Vilka inskrivningar, inteckningar, servitut och planbestämmelser belastar fastigheten, och vad innebär detta för föreningen? Det måste också redas ut om det finns villkor kopplade till överlåtelsen – t.ex. att någon ska få bo kvar. Föreningen bör undersöka i vilken mån fastigheten belastas med kostnader eller andra omständigheter som blir föreningens ansvar efter en överlåtelse.
Lös egendom Fördelen i mottagandet av gåvor jämfört med testamentessituationer är att föreningen då tillsammans med givaren kan klara ut omständigheterna kring gåvan och dokumentera dessa. När det gäller gåvor i form av lösa föremål, dokument, fotografier och pengar gäller principen att äganderätten övergår i och med att föremålet överlämnas rent praktiskt till mottagaren. Ett löfte om gåva av så kallat lös egendom är inte juridiskt bindande. Ett löfte om vad som ska hända med föremål vid dödsfall måste, för att vara bindande, formuleras i ett testamente.
Gåvobrev I samband med mottagandet är det klokt att upprätta ett gåvobrev som undertecknas av givaren samt föreningens mottagande representant. En mottagen gåva bör omgående förses med föreningens föremålsnummer och föras in i föreningens föremåls- eller inventarieförteckning och gärna även fotograferas. Källa: Jurist Lars Nylén, ”Gåvor och donationer inom kulturarvet”.
”Gåvor och donationer inom kulturarvet” kan köpas hos Stockholms läns hembygdsförbund: [email protected] Föreningar anslutna till Sveriges hembygdsförbund betalar 175 kr, övriga 200 kronor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
