Det började med en flytt. Konstnären Maria Backman köpte ett hus i Smedjebackens kommun i Dalarna år 2009. Det var på sätt och vis en hemkomst, Backman är uppvuxen inte långt därifrån. Då, på 1960- och 70-talet, talade ingen om det så kallade ”ryssläger” som funnits på orten under andra världskriget. Det var först nu fick hon höra om att det legat någonstans i skogen. Nyfikenheten vaknade.
– Min mammas familj bodde i Karelen när Sovjetunionen anföll. Min morbror gick ut i krig som 16-åring. Jag har minnen av kriget i familjen, det spelar in för mitt intresse, säger Maria Backman.
Hon började ringa runt, till föreningar och privatpersoner, leta litteratur och gräva i Krigsarkivet och Riksarkivets samlingar. Det visade sig att det inte funnits ett läger, utan åtminstone tre, bara i Smedjebacken-trakten. I Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. I Krampen finns en stor sten ”rysstenen”, med inskriptionen CCCP 1944 och den sovjetiska flaggans hammare och skära. Den har en lokal historiker konstaterat att männen högg kort innan de sändes hem till Sovjetunionen år 1944. Stenen ligger precis bredvid den väg som kallas ryssvägen.
– De vägar fångarna byggde finns kvar, och en del annan infrastruktur. Annars är historien till stora delar sådan att man får leta efter den i arkiv, eller i minnen hos de få som fortfarande kommer ihåg, säger Maria Backman.
I samarbete med kollegan Hanna Sjöberg har Maria Backman sedan 2017 producerat utställningar som handlar om de svenska lägren under andra världskriget. Det finns mycket att berätta, och än är de inte klara.
Under krigsåren kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige. Flera nationer hade exillegationer i Sverige som bekostade sina flyktingars uppehälle och kontrollerade dem, i samarbete med svenska staten. Principen var att flyktingar så snart som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva.
I ”rysslägren” arbetade främst sovjetiska krigsfångar som lyckats fly från tvångsarbete i Norge, dit de förts av tyska trupper. Av omkring 100 000 personer beräknas ungefär 4 000 ha flytt, och av dem tog sig 2 500 levande till Sverige där de i regel placerades i läger i väntan på att återbördas till Sovjetunionen.
Förhållandena vid lägren var enkla men drägliga, i synnerhet i jämförelse med hur det såg ut i övriga Europa under krigsåren. I vissa fall fanns det tillgång till bibliotek. Männen fick betalt för sitt arbete och så länge de också återvände var de fria att lämna förläggningen.
Ukrainaren Ivan Denisov berättar i en norsk bok om de sovjetiska krigsfångarnas öde att månaderna på uppsamlingslägret i Lisma i södra Stockholmstrakten var hans bästa i Sverige. ”Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på Operan.”
Den sovjetiska legationen försåg flyktingarna med kostym, slips och skor. De fick i vissa fall också instrument. Detta fick de sedan betala av, med lönen från arbetet i lägren.
I förgrunden syns resterna efter norrmännens baracker i Sågmyra. Foto: I förvar-projektet
När I Förvar visades i Norrköping berättade en besökare som inte varit mer än fyra år under kriget att han ännu mindes hur ryssarna gått bygatan fram i kostym.
– De såg jättesnajdiga ut, betydligt snyggare än de vanliga bönderna i trakten. Krigsfångarna och flyktingarna fungerade på det sättet som ett slags propaganda för den sovjetiska staten. Andra personer vi träffat har berättat att det visades film på förläggningarna. Det var ofta ren propaganda, säger Maria Backman.
Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma.
Lägren var många, bara i Dalarna existerade över 200 stycken, och ofta småskaliga. De hade olika inriktning och syfte. Den vanligaste typen var så kallade huggarläger, en extremt tillfällig inrättning. Kriget medförde en svår bränslebrist. Kol, bensin och olja var bristprodukter. Skog höggs ner både för att användas till uppvärmning, till bränsle i gengasbilar och till papperstillverkning. Såväl lakan som mattor tillverkades en period i papp i Sverige.
Inte bara flyktingar utan även arbetslösa svenska byggarbetare och rekryter skickades på huggarläger. Gemensamt för de flesta deltagarna var emellertid att de saknade tidigare erfarenhet av allt vad timmersvansar och barkspadar hette. För att denna arbetskraft alls skulle kunna ses som en kraft ordnade Arbetsmarknadskommissionen huggarkurser. Arbetslag om åtta, tio man, en instruktör och en kocka skickades ut i skogen för att arbeta och bo tillsammans i en av kommissionens uppmonterade baracker, berättar Backman och Sjöberg i utställningen ”I Förvar: Huggarlägret”. ”Spåren är borta men vi vet att någonting har hänt där det nu står 70-åriga, avverkningsmogna tallar och granar.”
Andra läger hade syftet att isolera personer som riskerade att misshaga utländska regeringar. För utländska medborgare var det under kriget förbjudet att ägna sig åt politisk verksamhet i Sverige.
– De här lägren placerades på platser på ordentligt avstånd från större städer, men som samtidigt låg så till att gick att ta sig dit någorlunda lätt med tåg. Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma, säger Hanna Sjöberg.
I juni öppnar den senaste utställningen i serien, ”I Förvar. Interneringslägret”, som utgår från interneringslägren Smedsbo och Långmora i södra Dalarna i närheten av Avesta och Hedemora. I interneringsläger placerades flyktingar som av olika skäl ansågs opålitliga. – De kunde vara politiskt opålitliga, men också arbetsovilliga, kanske småkriminella eller bara krångliga människor, säger Hanna Sjöberg.
Arbetsuppgifterna kunde bestå av skogsarbete, men också av sådant som att tillverka kuvert. Interneringslägrens sammansättning speglade Sveriges balansgång under kriget. Inledningsvis internerades mest tyska socialdemokrater och kommunister eftersom Sverige ville undvika att reta Nazityskland, berättar Hanna Sjöberg.
– Mot slutet av kriget var de flesta i lägren tyskar och norrmän som samarbetat med tyskarna. Det här var personer staten helst av allt hade velat utvisa, för att slippa problem. Men man höll på asylrätten. Till skillnad från i dag.
Ni återkommer i det här projektet till parallellerna till dagens flyktingmottagande. Hur gestaltar ni det i era utställningar?
– Det är jättesvårt, man vill inte skriva folk på näsan. Men jag tycker det är tydligt i sig. Det här var en svår tid i Sverige, även om vi aldrig blev invaderade. Ransonering infördes tidigare här än i Frankrike, till exempel. Ändå var man tvungen att dela med sig till de flyktingar som kom. I dag har vi det så mycket bättre, men många kan ändå inte tänka sig att dela med sig, säger Hanna Sjöberg.
– Jag ser också I förvar-projektet som ett sätt att få nya perspektiv på hembygden. De nya flyktingförläggningarna under flyktingströmmen 2015 ingår också i hembygdshistorien, säger Maria Backman.
Fakta: Om projektet – I förvar
Utställningen ”I förvar: Interneringslägret” visas på Avesta konsthall och i en manskapsbod vid Sjöviks Folkhögskola den 18/6 till 7/8 2021.
Projektet I förvar har visats på en lång rad platser sedan första utställningen i Mora år 2017. Något slutdatum finns inte, se Hemligstämplat.nu för kommande aktiviteter och för bilder och berättelser från de platser där konstnärsduon funnit läger.
Hanna Sjöberg bor i Berlin sedan tidigt 1990-tal. Flytten sammanföll med kriget i före detta Jugoslavien och parallellerna mellan de övergrepp och folkfördrivningar som pågick där och det som skett i Tyskland bara 50 år tidigare är teman hon återkommande arbetat med sedan dess i olika konstprojekt.
Maria Backman är i grunden målare, men arbetar också med bland annat video och installationer.
Inom ramarna för I Förvar har de samverkat med en lång rad museer, organisationer, regioner och kommuner. Däribland Norrbärke hembygdsförening, Huddinge hembygdsförening och Sveriges Hembygdsförbund.
Berättat av Jorik Otterbjörk: ”När jag var 25 såg jag en annons om ett jobb i lanthandel på Holmön. Det ingick ett hus att hyra för den som fick jobbet. Fram till dess hade jag jobbat på butik i hela mitt vuxna liv. Jag hade ingen anledning att fortsätta med det, och hade nog egentligen tänkt börja göra nåt annat snart. Dessutom hade jag ingen koppling till Holmön eller skärgården över huvud taget.
Men det var ändå ett lätt val för mig och min sambo Lovisa att flytta, när jag väl fick jobbet. Det var ju både bostad och tillsvidareanställning, en trygghet. Jag är uppvuxen i en by på landet och jag hade länge längtat bort från stan, bort från Umeå. Det fascinerade mig att livet på Holmön liknar en humla, som ju inte borde kunna flyga men ändå gör det. Alla sa att det inte går att bo här, ändå går det ju.
Fram till 1973 var Holmön en egen kommun. Den känslan lever kvar. Det finns en övertygelse i folk, en kraft i vad man kan göra tillsammans. 2004 kunde inte de förra ägarna driva butiken längre. Men då bildades en ekonomisk förening som drivs av ett aktiebolag. Medlemmarna i föreningen hjälps åt att jobba ideellt tillsammans med mig, som är enda anställd. Vi får ett årligt ekonomiskt stöd från regionen också. Utan stödåtgärder skulle vi inte kunna hålla igång affären.
Det finns en myt om landsbygden att den är isolerad, att det är ensamt. Men man lever ju jättenära inpå människor, för man är beroende av varandra. Har man minsta anlag för att tycka att det finns en poäng med gemenskap så är ju så är det ju väldigt fint att bo som vi gör. Gemenskaper finns förstås i städerna också. Men jag tror att gemenskap blir tydligare när man har gränser omkring sig, och ingenstans är väl gränserna så tydliga som kring en ö. Här finns inget diffust gränsland, inga problem som man kan påstå inte har med oss att göra. Det är ju faktiskt bara vi här, och allt här är vårt gemensamma.
Fram till 1973 var Holmön en egen kommun. Den känslan lever kvar. Det finns en övertygelse i folk, en kraft i vad man kan göra tillsammans.
Jag har ett roligt, fritt och omväxlande jobb. Affären har många stamkunder och jag tycker mycket om att packa upp varor. Det är liksom primitivt, hetsigt, kul. Men framför allt är det skönt att känna att jag jobbar med något som är bra för byn. Under större delen av året är vi den enda mötesplatsen på ön. Här finns ju inga villaområden, inget umgänge över staketen.
Det är en gammal by och många som bor här har gjort det i generationer. Om sommaren är vi omkring 500 som flest. Men när det är vinter och kommunikationerna är riktigt vidriga, då är vi 40 stycken på ön. Nästan alla som lever här har dubbla boenden. Ett här, och ett på fastlandet, för det är svårt med kommunikationerna.
Den senaste vintern var faktiskt hemsk. Förbindelserna till Holmön fungerade inte, varken med färja, svävare eller helikopter. Färjan hit är gratis och ska räknas som en väg. Jag tycker inte att man bara kan stänga ned en väg. Men ön var isolerad i flera veckor.
Det drabbade oss som lever här hårt, både personligt och professionellt.
Flera familjer fick bo på skilda orter. Min dotter är öns enda bofasta barn och hon
har varit helt knäckt för att hon längtat så efter andra barn. De äldre har fått ställa in sina läkartider och inte kunnat få vaccin mot covid-19. En man härifrån som är under cancerbehandling var tvungen att bo på hotell på fastlandet i fem veckor.
Jag tycker inte att vi ska behöva försvara vår rätt att fortsätta leva här på Holmön.
Vi kan väl bara få bo här utan att behöva övertyga folk om det unika och magiska i Kvarken? Jag har bott här i sju år och då minns man inte så mycket annat. Det här är mitt hem nu.”
Fakta: Så funkar Holmöns lanthandel
Holmöns lanthandel drivs som en ekonomisk förening som ägs av ett aktiebolag. Förutom dagligvarubutik fungerar affären även som bensinmack, apotek, bibliotek, systembolag och lantbrevbärarombud.
Butiken tar emot Särskilt driftstöd för dagligvarutbutiker i sårbara och utsatta lägen, en stödåtgärd som ges till små dagligvarubutiker glesbygder där förutsättningarna att skapa en god tillgång till kommersiell service är begränsad.
Holmöleden trafikeras sedan 2013 av vägfärjan Capella. Färjan klarar inte att bryta is. När Kvarken är isbelagd ersätts därför färjan av svävare, men denna kan köra först när det är 20 cm tjock blankis. Tiden däremellan nås ön med helikopter. Enligt Trafikverkets regler sätts dock helikopter in först när det har gått fem arbetsdagar utan att övrig trafik varit möjlig.
Marloes Öhrnell har kopplat upp videosamtalet från familjens kök. Det är original från när mexitegelvillan i uppländska Örsundsbro byggdes på 1970-talet. En brun-gul plastmatta med stjärnmönster och skåp i en färg som förbryllar ägaren genom att vara ”varken beige, grön eller brun”.
– Men vi trivs verkligt bra här, måste jag säga, säger hon.
Med fyra barn, varav två är tvillingar i tvåårsåldern, är det normalt sett hög aktivitet i köket. Det är också här hon lagar upp de recept som hon sedan fotograferar och skriver om på sajten Smakminnen. Med en fil kand i historia, en bakgrund som journalist och ett grundmurat intresse för fotografi och matlagning var det på något sätt självklart att detta var vad hon skulle göra.
– Inledningsvis var min tanke att Smakminnen skulle vara en community, men det har utvecklats mer mot en blogg, där jag själv står för inläggen. Det som är så roligt med gamla recept och mathistoria är att det är en kulturskatt som vi ofta har hemma. Genom att använda recepten hålls de levande.
Marloes Öhrnell växte upp i Holland, med en holländsk far och en svensk mor. Nästan alla lov tillbringades i Skåne, i sommarhuset i Arild och på morföräldrarnas gård Spargodt. Här fastnade hon som ung vuxen för släktens tummade receptsamling, som blev en ingång och ett fundament i hennes historiska matlagning.
– Jag fick låna receptsamlingen. Det blev något av ett långlån får man nog säga, jag har den fortfarande, förvarad i en kakburk för att skydda de sköra 1800-talsdokumenten.
Flera av de mest populära recepten på Smakminnen kommer ur kakburken. Andra är återskapade från minnen av barndomens favoriter. Som mormors ökensandskakor och hennes fiskpudding.
– När jag lagar den minns jag hur jag lekte med mina kusiner, utsikten i hamnen, hur mormor köpte fisk i hamnen. Det är något jag gärna vill skicka med mina egna barn som ett minne. Däremot har jag inte haft så mycket tankar på att andra skulle vilja läsa om det. Men det har visat sig att det man har närmast till hands ofta är det som är mest intressant för andra.
Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten.
Marloes Öhrnell är medlem i den ekonomiska föreningen Fjärdhundraland som driver samarbeten kring livsmedelsproduktion, mathantverk, turism och småföretagande på den uppländska slätten. Även hembygdsföreningar finns bland Fjärdhundralands över hundra medlemsföreningar.
I projektet Historisk matkultur i Fjärdhundraland organiserade Marloes Öhrnell, tillsammans med maken och projektledaren Gunnar Öhrnell som driver Heritage Dynamic, bland annat en julmarknad på Salnecke slott och Smaker på Kvek. På den välbevarade 1700-talsgården Kvek fick besökarna smaka på historisk mat, möta bondgårdens djur och höra om hur livet var runt 1800-talets mitt. De hundra intresserade man vågat hoppas på visade sig i realiteten vara 500. Parkeringen fylldes snabbt.
– Vi hade ett antal mathantverkare som sålde produkter lagade efter gamla recept, flera av dem var medlemmar i Fjärdhundraland. Att så många kom visar ju hur starkt intresset är för att smaka på historien. Det betyder mycket att få göra det.
Tina Södergren och Gulli Wåger, Lagunda hembygdsförening.
Varje år bjuder Lagunda hembygdsförening årskurs fyra vid Örsundsbroskolan på en dag på just Kvekgården. Eleverna får prova på att karda ull, kärna smör och hugga ved. Som skollunch serveras sluring, en soppa som också går under namnet tisdagssoppa.
– Det är jättetrevligt. Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten. De flesta tycker att det är förvånansvärt gott med sluring, många frågar efter receptet.
För att ge utrymme för mer mathistorien i skolan har Marloes Öhrnell utvecklat undervisningsmoment Barnens matkedja, där eleverna arbetar med recept ur sin egen egen släkts samlingar eller kokböcker. Efter samråd hemkunskapslärare begränsades urvalet till kakor. Konceptet är ett slags Smakminnen i kortformat.
– Eleverna får först välja och presentera sina recept och skriva ner historien om dem. Sedan väljer de i smågrupper ut ett som de bakar och fotograferar snyggt. Sista lektionen är tanken att de ska besöka ett äldreboende för att bjuda på kakorna de bakat och ställa frågor om mat förr, som fanns det kylskåp och hur såg Tetra Pak ut på 1960-talet? Men hittills har inte det momentet gått att genomföra, på grund pandemin.
Fotnot: Här hittar du Marloes Öhrnells sajt Smakminnen.se. Och här finns det mer att läsa om Lagunda hembygdsförening.
Det är en varm sommarkväll i Kalmar. Södra kyrkogården, med dess 10 800 gravstenar, har utsikt över Kalmarsund. Grusgångarna som skiljer gravkvarteren åt kantas av höga lindar. Plötsligt uppenbarar sig en golfbil med tillhörande ljudanläggning. Den stannar vid en av gravarna, där det snart samlas en intresserad klunga.
I golfbilen sitter Magdalena Jonsson. Hon är historiker på Kalmar läns museum och har kyrkor och kyrkogårdar som sitt specialområde. Ett par veckor om året arbetar hon med kyrkogårdsteatern. Under föreställningen, som rör sig mellan olika gravar, fungerar hon som en slags ciceron.
När chefen för begravningsverksamheten, Birgitta Linåker, presenterade idén var Magdalena först skeptisk.
– Kan man verkligen göra det? sa jag. Vad kommer folk säga? Kyrkogården är en offentlig plats men samtidigt är den väldigt privat. Det är den plats där vi kommer allra närmast oss själva. Det kan vara oerhört känsligt.
Sommaren 2021 gestaltar 12 teaterelever varsin begravd kalmarit på kyrkogården. Magdalena Jonsson förser eleverna med karaktärer och tillhörande historiskt underlag – fakta som berättar om exempelvis samhällsklimat, könsroller och relationen mellan barn och vuxna under den specifika tiden som karaktären levde. Sedan skriver eleverna själva sina manus, i dialog- eller monologform.
– Ibland har vi haft ett tema för vilka historiska personer vi väljer. Till exempel människor som levt och verkat kring 1850-talet, när järnvägen och de stora institutionerna kom till Kalmar. I år är det ett hopplock av människor och tider.
Magdalenas favoritfigur 2021 är idrottsstjärnan William Björneman:
– Han tävlade i OS i Antwerpen 1920 och blev Kalmars första och hittills enda OS-guldmedaljör. Han blev idrottsdirektör och gjorde en väldig klassresa under sitt liv, men till sist begick han självmord. Vi har inte lyckats luska ut varför.
Förutom faktaunderlag bidrar länsmuseet också med historiska kostymer. Museet har en diger garderob med över tusen historiska plagg.
– Ibland är det extra hårt jobb för de anställda i kostymförrådet. Hur hittar man till exempel skor till en längdhoppare som levde på 1920-talet?
I Jenny Nyströmskolan i centrala Kalmar pågår våren 2021 repetitionerna inför sommarens uppsättning. Alice Moessner är 17 år och läser första året på estetiska programmet. Hon gestaltar sömmerskan Augusta Isaksson.
– Augusta drev en sybehörsaffär i Kalmar i början av 1900-talet. Hon åkte till Stockholm och utbildade sig, och det var ovanligt bland kvinnor då, berättar Alice.
Klasskompisen Elin Karlsson spelar Signhild Berggren.
– Signhild var anställd i Augustas butik. Hon och Augusta var nära vänner. Vi har skrivit vår dialog tillsammans och scenen utspelar sig i butiken, säger Elin.
Under föreställningen framförs dialogen intill Augusta Isakssons grav. Men än så länge befinner vi oss i skolan och ett bord skjuts fram för att markera kassadisk. Elin blir Signhild och Alice Augusta. Repetitionen börjar. Augusta vänder sig ut mot den tänkta publiken:
– Jag har nyss fått in en ny leverans av dockhuvuden från Tyskland. Jag använder dem till tillverkning av mina mycket berömda miniatyrdockor klädda i nationaldräkter. Om ni har släktingar i Amerikat kan jag verkligen rekommendera att ni skickar en. De brukar verkligen bli oerhört uppskattade!
Signhild tar plats framför Augusta.
– Goddag allihop eller kanske godkväll. Jag är en av sömmerskorna som arbetar i fröken Augusta Isakssons sybehörsbutik. En mycket trevlig butik om jag får säga det själv… Den bästa sybehörsbutiken i hela Kalmar! Jag och min tvillingsyster var från början syelever åt fröken Augusta. Sedan hamnade vi här på Storgatan 11 i Kalmar.
Scenen avslutas med att Signhild berättar hur hon vid Augustas död tog över butiken. Alice Moessner tycker om att veta den precisa adressen där affären en gång låg.
– Jag har faktiskt tänkt åka till Storgatan 11 och se vad som finns där nu! Det är häftigt, att huset finns kvar.
Finns det något annat som är särskilt, när man spelar någon som funnits på riktigt?
– Man måste tänka på att vara respektfull. Man kan inte göra vad som helst.
Jörgen Nordström är dramalärare och har varit engagerad i projektet sedan start.
– Ofta är det släktingar som kommer för att titta på en tolkning av sin farfars far, eller vad det nu kan vara. Det behöver man förstås ha i åtanke. – När man kommer in på en kyrkogård förhåller man sig till platsen med värdighet. Man springer inte runt och stimmar för mycket, det vet så klart både jag och eleverna. Men teatern måste få vara dramatisk också, annars blir det ju helt ointressant. Man ska inte vara en guide, utan i sin roll. Vi hyssjar inte någon, säger Jörgen Nordström.
Årets föreställning avslutas med att eleverna framför sånger av den Kalmarbördiga artisten Ola Magnell, som dog förra året och nu vilar på Södra kyrkogården.
– Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav. Det får mig så klart att fundera på vilken historia jag själv vill vara med om innan jag själv ligger där under en sten, säger Jörgen Nordström.
Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav.
Tillbaka till Magdalena Jonsson, historiker på länsmuseet. När teaterprojektet startade var hon i mitt i ett flerårigt inventeringsprojekt av kyrkogårdar i Kalmar län.
– Teatern blev en möjlighet att lyfta fram kyrkogårdar på ett annat sätt än att bara skriva en rapport eller hålla en föreläsning.
Kalmar har sju kyrkogårdar och varje säsong byter teatern spelplats.
– När jag leder publiken mellan gravarna kan jag exempelvis berätta om hur kyrkogården vuxit fram. Vad är historiken bakom att den ser ut som det gör? Man kan titta på växtlighet och struktur, och på gravvårdarna förstås. Hur ser de äldsta ut och vad har förändrats fram till i dag. Vilka olika ideal har präglat olika tider?
– Södra kyrkogården som vi spelar på i år är 150 år gammal, och anses ung i kyrkogårdssammanhang. Den anlades som en stadskyrkogård, och är gestaltad från första gruskorn. Det finns alltså inget spontant i hur den har vuxit fram.
Under promenaderna mellan elevernas framföranden vid gravarna kan Magdalena Jonsson också delge publiken mer allmän information som kyrkogårdsverksamheten gärna vill nå ut med.
– Det kan handla om hur man sopsorterar på kyrkogården, eller något särskilt som är på gång för tillfället. Kanske är man på väg att hugga ned några träd på kyrkogården. Det är en typisk händelse som kan väcka många känslor i närområdet. Då kan jag berätta om det för teaterpubliken, svara på oroliga frågor och lugna dem lite.
En annan anledning att inventera en kyrkogård är av säkerhetsskäl. Under 2010-talet skedde ett flertal svåra olyckor på kyrkans mark. I Bollebygd i Västergötland fick en flicka en gravsten över sig och dog av skadorna. I dag måste kyrkan kontrollera noga att varje sten på kyrkogården står säkert.
– Om en sten inte godkänns behöver den åtgärdas. Kostnaden ligger på gravrättsinnehavarna. Många gravrättsinnehavare väljer då att skänka stenen till församlingen, i stället för att betala. Då står församlingen inför ett svårt val. Ska de ta bort stenen eller finns det ett kulturhistoriskt värde i att den står kvar? I det läget kopplas vi historiker in. Vi inventerar ofta alla gravar på en hel kyrkogård utifrån det perspektivet.
Många gånger innebär inventeringen stora omkostnader för församlingen.
– Församlingarna ser förstås olika ut, men det kan bli bekymmersamt. För församlingar med sämre ekonomi kan det få enorma konsekvenser.
– Om man valde att plocka bort alla gravstenar som återlämnats av gravrättsinnehavaren skulle många kyrkogårdar i Sverige förvandlas till tomma gräsmattor, ointressanta platser som ingen skulle vilja besöka.
Välbesökt är däremot kyrkans mark när man sätter upp teater. Och ingen av kyrkogårdarna i Kalmar har ännu förvandlats till en tom gräsmatta utan stenar.
– Vår allra minsta publik genom åren var 100 personer. Men den kvällen konkurrerade vi också med Sveriges kvartsfinalmatch i fotbolls-VM. Nu kan vi nästan inte lägga av – folk ringer redan i januari och undrar vilka datum sommarens föreställningar äga rum. Vissa somrar har vi haft 300 åskådare som kommer till en föreställning.
– Under coronapandemin har allt förstås varit annorlunda. 2020 fick det vara 50 åskådare i spridd grupp utomhus. Som tur är visas föreställningen digitalt också.
Varför har kyrkogårdsteatern blivit så populär, tror du?
– Det beror på flera saker. Lokal historia är en viktig bit. Folk är verkligen intresserade av sin bygds historia, och den blir ju så påtaglig på en kyrkogård. Sedan ska man inte heller underskatta att det är ett gratisevenemang! Att det har blivit en tradition betyder också mycket. Folk återkommer och vill se den nya föreställningen. Och varje år medverkar ju nya elever, med nya anhöriga som vill titta.
Och hur känsligt visade det sig egentligen vara, att spela teater där vi begraver våra döda?
– Begravningsverksamheten i Kalmar har skött allt väldigt bra. När vi valt ut vilka platser och gravar vi vill spela vid har man alltid tagit kontakt med gravrättsinnehavaren, och de anhöriga. Ofta finns dock inga sådana, eftersom det mest är äldre historier vi använt oss av.
– Men vi har faktiskt aldrig fått nej av någon. Det är snarare tvärtom nu för tiden. Folk hör av sig och frågar: Ska ni inte göra kyrkogårdsteater om min släkting?
Fakta: Vandringar och teater på landets kyrkogårdar
Kyrkogårdsteater är ett sätt att tillgängliggöra en kyrkogårds – och en bygds – kulturarv, genom att gestalta personer och händelser som varit av betydelse för trakten.
I Kalmar är kyrkogårdsteatern ett kulturevenemang som återkommer varje sommar. Inspirationen kom bland annat från Borås, där man ordnat dramatiserade kyrkogårdsvandringar sedan början av 2000-talet.
På många håll i landet har hembygdsföreningar anordnat kyrkogårdsvandringar tillsammans med den lokala församlingen. På Hembygd.se finns studieplanen ”Kyrkogårdarnas berättelser” som ger vägledning i hur man samlar lokala berättelser till kyrkogårdsvandringar.
Vad gömmer sig ute i nattmörkret? Fält och skogar, vild oordning. Nyvakna barn som just ska ge ifrån sig ett frågande skri. Alla platser som övergetts och inte längre lyser. Kanske finns det som skrämmer oss allra mest där ute? För vi har ju ingen aning om det vi inte ser. Brist på ljus är brist på kontroll. Där människan verkar, där tänder man lampan.
Fast, i många tusen år levde vi stora delar av dygnet i ett dunkel. Mörkret satte ramarna för både arbete och vardagsliv, men det påverkade också våra föreställningsvärld. Rädslan för mörker var nämligen väl utbredd i alla åldrar och samhällsklasser – skrock och vidskepelse fanns till och med inskrivet i rättssystemet. År 1607 betalade exempelvis Stockholm stad fyra daler som ersättning till en borgare som blivit biten av näcken när han suttit på dass. I slutet av samma sekel blev en dräng utanför Göteborg dömd till döden för att ha haft samlag med ett bergrå.
Förmodligen var det en viss lättnad för både hantverkare, närsynta och mörkrädda när det artificiella ljuset började sprida sig på 1800-talet. Och det var väl inte utan orsak som upplysningen använde just ljuset som sin metafor?
Men sedan dess har strålkastare, reklamskyltar och gatlyktor blivit allt starkare och många fler. Jorden i dag, sedd från rymden, ser ut att glöda i natten. Få människor vet hur ett kompakt mörker ter sig eller hur en stjärnhimmel ser ut. Vi behöver riktigt mörker för att kunna uppleva riktigt ljus.
Johan Eklöf är är doktor i zoologi. Han forskar om fladdermöss och har skrivit boken ”Mörkermanifestet”.
– Ljuset från en riktig stjärnhimmel kastar skuggor på marken. Man kan nästan bli bländad av de starkaste stjärnorna. Det är överraskande ljust, gnistrande.
Att se på stjärnorna och uppleva månens olika faser hör till vår kultur. Det är en viktig del hur våra förfäder upplevde världen.
– När det var fullmåne förr kom det laster med varor in till städerna, massor hände. I månens starka ljus kunde man ju köra häst och vagn även om natten. Det är som om man glömt att vi människor faktiskt kan se i månljus. Det ljuset är ändå bara en hundradel så starkt som en gatlykta.
Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien!
Johan Eklöfs arbetstid äger ofta rum på natten. En del av hans jobb består i att inventera fladdermusbestånd.
– Varje vinter räknar jag fladdermöss nere i en gruva. När jag gått en kilometer in i berget händer det att jag stannar upp och släcker pannlampan. Mörkare än så kan mörker inte bli. Det blir så fysiskt att man nästan känner det mot kroppen. Man vill sträcka ut handen och ta på mörket, på samma sätt som man tror sig kunna ta på moln.
Det var fladdermössen som introducerade Johan Eklöf för mörkret. Enligt gammal kristen sed hör fladdermusen till djävulens anhang. Den anses vara ett orent djur som får företräda det bokstavliga såväl som det andliga mörkret, i motsats till Guds ljus. Därför är det ironiskt, menar Johan Eklöf, att kyrkor och kyrkogårdar sedan länge utgjort boplats för kolonier av fladdermöss.
– Kyrkor har ofta tagits om hand på ett liknande sätt under flera hundra år. Det är ofta lummigt på kyrkogårdar och det finns mycket att äta för fladdermössen. Vissa arter lever inomhus, på kyrkvindar. Det räcker med ett par centimeters öppning för att en fladdermus ska kunna ta sig in. Ofta finns det insekter att jaga där inne också.
På 1980-talet hade två tredjedelar av kyrkorna i Västergötland en alldeles egen fladdermuskoloni. I dag är siffran nere på en tredjedel, enligt Johan Eklöf och hans kollegors forskning. Under 1990-talet tändes nämligen fasadbelysning på kyrka efter kyrka i Sverige. Än i dag lyser en stor del av landets kyrkobyggnader som stillsamma tivolin i natten. Och djuren som sedan 70 miljoner år haft mörkret som sin hemvist blir allt färre.
Hänsyn till biologisk mångfald förutsätter att vi ser till hela dygnets fauna, påminner Johan Eklöf. Det är nämligen efter att vi människor somnat på kvällen som det mesta av naturens verksamhet i form av jakt, nedbrytning och pollinering sker.
– Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien! Tar vi hand om dagfjärilar och bin har vi räddat mycket, men många skalbaggar som sköter nedbrytningen är till exempel helt beroende av nattens mörker.
Även parningen sker till stor del under nattens timmar. Lysmasken var långt mer vanlig i Sverige förr än vad den är i dag. De har svårt att hävda sig i en ljus värld.
– Lysmaskhonorna lyser och lyser, men hanarna beger sig ju till närmaste gatlykta istället, för den lyser ju så mycket starkare. Då blir det ingen parning.
Finns det då några som fortsatt värnar om mörkrets fortbestånd? Ja! International Dark-Sky Association (IDA) grundades i slutet av 1980-talet i USA. Organisationen arbetar för att öka medvetandet om mörkrets värde, bland annat genom certifiera så kallade mörkerparker – platser där det konstgjorda ljuset kraftigt reglerats och förutsättningarna för stjärnstudier är särskilt goda.
I nuläget finns 130 platser runt om i världen som skyddas av IDA.
Än så länge finns ingen mörkerpark här i Sverige, vårt närmaste certifierade beckmörker går att finna på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland.
Ljusföroreningar är fortfarande ett okänt begrepp för många. Men det är under förändring, tror Johan Eklöf. Våren 2021 beslutade exempelvis Blentarps församling i Skåne att släcka fasadbelysningen på kyrkorna för fladdermössens skull.
– Jorden har funnits i 4,5 miljarder år, glödlampan i 150. I framtiden kommer belysning vara lika strikt begränsad som buller.
Fakta: Varsam belysning
Ansvarar du för en historisk byggnad? Kom ihåg att användningen av ljus och mörker är ett sätt att förvalta och gestalta kulturarv, både interiört och exteriört.
Utomhusbelysning påverkar den biologiska mångfalden, särskilt om den kastar ljus över en äldre byggnad. I stället för fasadbelysning kan man använda sig av nedåtriktad punktbelysning i markhöjd som exempelvis följer den stig som leder fram till byggnaden.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
