Det började för 25 år sedan, när ett skogsbolag aviserade planer på att slutavverka skog i det område där Per-Olov Alderbacks jaktlag var aktiva.
– Där fanns en gammal fäbodstig där kullorna brukat gå med sina djur, som vi använde på väg ut på våra pass. Vi måste märka upp den, insåg jag, för att den skulle finnas kvar.
Första märkningen följde den tidens rekommendation, med vit färg på träden. Det uppdaterades senare till blå. Nu är stigen ommärkt till kulören för dagen: Orange.
Snart kom Per-Olov Alderback i kontakt med Envikens hembygdsförening, där han i dag är aktiv i styrelsen med särskilt ansvar för vandringslederna. De senaste åren har föreningen samarbetat med Falu kommun och fått stöd för upprustning av leder genom det regionala projektet Vandringslyftet. Totalt har över 150 kilometer vandringsled rustats. Populära stopp utmed lederna inkluderar Falu kommuns högsta punkt, utsiktsplatsen på Spjärshällens topp 506 meter övre havet. Där finns ett litet vindskydd och ett utsikstorn. Många söker sig också till Grejsans fäbod där djur går i skogen från och med midsommar och där det ibland finns möjlighet att köpa fäbodprodukter.
– Det är en jättefin levande fäbod med utsikt från toppen av berget, säger Per-Olov Alderback.
Under det gångna året har Envikens hembygdsförening rustat Kurbergets fäbod för att skapa en ny övernattningsmöjlighet. På platsen finns grillplats och en större nyrenoverad timrad stuga med sovloft.
– Vi har invigning 11 juni, med en vandring till platsen. Det ska inte gå att boka stugan, utan den ska stå öppen jämt. Den är ganska stor. Med lite god vilja kan flera gäng bo där samtidigt.
Sommartid arrangerar Envikens hembygdsförening flera guidade gruppvandringar. Se hemsida eller Facebook för närmare information.
Bagarstugan i värmländska Borgvik ligger just där Borgviksälven och sjön Värmeln möts. Huset är byggt i oputsad slaggsten, så kallad slintersten. Det har en bagardel i norr med bakugn och tillhörande bänkar, och en bostadsdel i söder med kammare och loft. Byggnaden uppfördes sent 1800-tal och de sista bofasta var Hedda Nilsdotter och hennes dotter Hilda. Tillsammans bakade de bröd till hela bygden.
– Hon kallades Hedda på vattnet, berättar Eva-Lill Hedberg, som är aktiv i Borgviks hembygdsförening och ansvarar för uthyrningen av byggnaden.
– Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
Under pandemin har föreningen sålt sitt tunnbröd i närliggande BOA brukshandel, men nu säljs återigen de spröda kakorna direkt från ugnen i bagarstugan.
– Mest säljer vi till midsommar. Då kommer folk kommer hit i båt och med husbil. Vi bakar i ett par veckor och så tar det slut på några timmar. Men vi hyr också ut bagarstugan till alla som vill baka själva.
Eva-Lill Hedberg tillsammans med bagarkollefan Anne Lameo. Foto: Borgviks hembygdsförening
Bagarstugan i Borgvik bidrar ofta till möten mellan generationer, berättar Eva-Lill.
– Det är ett trevligt sätt att umgås och lära känna människor från till exempel Grums och Karlstad, som man bara känner till utseendet annars. Man träffas, och man bakar, helt enkelt. Efteråt dricker man kaffe, äter av brödet. Det är lugnt och gött och jättehärligt.
För att fler ska ta sig an tunnbrödsbakningen har föreningen numera ett filmklipp på Youtube med noggranna instruktioner. Men receptet på bröd är det samma som knådats och kavlats i Borgviks bagarstuga i alla tider.
– Vi gör ett grovt, hårt tunnbröd, och ett ljust som är lite sprödare. Det går nästan inte att beskriva smaken. Det blir extra gott just för att ugnen är vedeldad.
Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
I lappländska Arvidsjaur gräddar man mjukt bröd i en röd stuga mitt i samhället.
– Det är inte svårt att baka i gammal bakugn – det som är svårt är att elda. Men vi har bagerskor här som är väldigt rutinerade, berättar Christine Boström, ordförande i hembygdsföreningen.
Bagarstugan är från förra sekelskiftet och uppfördes som en del av ett jägmästarboställe.
– Vi bakar mest mjukkaka. Det är väldigt populärt och säljer som smör i solsken. Ibland skriver vi inte ut på Facebook att vi har bakat, för då tar det slut på en gång. Vid särskilda tillfällen har vi bakat tunnbröd, men det är betydligt mer arbete med det. Ibland bakar vi även Gáhkku – ett mjukt tunnbröd som man kan rulla.
All bakning sker ideellt, och inkomsterna tillfaller föreningen. Antingen säljer man brödet i direkt i bagarstugan, eller i hembygdsgården två kilometer bort.
– Det är en fin gemenskap, det tror jag alla tycker som kommer och bakar. Åtminstone har vi inget problem med att hitta ideella. Vi har har nyligen haft en bakkurs och till hösten fortsätter vi och hoppas att få fler – även yngre – att lära sig hantverket.
Christine Boström hoppas att fler föreningar börjar använda sina bagarstugor regelbundet.
– Det är en trevlig aktivitet, och för en förening ger den bra med pengar. Jag tycker det är oerhört synd om bagarstugor bara står utan att användas. Men om en bagarstuga inte använts på länge måste man alltid kontrollera så att muren är okej innan man bakar.
Hur ska man helst äta er mjukkaka?
– Den ska vara färsk och varm med bara smör på. Det är det enda som behövs egentligen! Om jag får bestämma dricker jag helst mjölk, men mjukkaka passar till alla drycker och är ett perfekt mellanmål.
FAKTA: STORBAK I FLERA DAGAR
I Sverige har man ägnat sig åt storbak sedan senmedeltiden. En bit in på 1800-talet flyttade bakningen ut i den fristående bagarstugan – ett mindre hus med en stor bakugn. Stugan byggdes i regel en bit ifrån bostadshuset med tanke på brandrisken.
Storbaken skedde ofta under höst och vår och kunde ibland pågå i flera dagar – hela förrådet skulle helst fyllas med stora tunnbrödskakor, som ibland hade en diameter på uppåt 80 cm. Under sommaren, när bakningen stod på paus, användes bagarstugorna ofta som sommarhus. På samma gång passade man på att storstäda boningshuset inför höstens ankomst.
Förekomsten av bagarstugor följer till stor del det så kallade tunnbrödsbältet – alltså de områden i Sverige där det funnits en stark tradition av att baka just tunnbröd – norra Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland, Dalarna och alla områden norr om dessa, med undantag för de kargare fjälltrakterna. Bagarstugor finns också i de sydligaste delarna av landet, men inte lika många.
Under senare delen av 1900-talet byggdes många bagarstugor i Sverige om för att endast användas som bostäder.
FAKTA: 6 BAGARSTUGOR ATT BOKA ELLER BESÖKA
Borgviks bagarstuga: Pris per tillfälle är 500 kr inklusive ved. För en oerfaren bagaren finns även alternativet att hyra bagarstugan med förberedd tunnbrödsdeg och uppvärmd ugn. Kostnad 1 000 kr.
Vindelns hembygdsförening i Västerbotten. Vid den årliga hantverksdagen i slutet av juli och vid skörde- och bygdemarknaden i augusti säljs och serveras mjukkaka bakad i den egna bagarstugan.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen. Vemdalens sommarmarknad äger rum varje torsdag från den 7 juli till den 4 augusti. Där säljs till exempel hantverk, skinn, garn och nybakt tunnbröd. Bokas via mejl.
Tynderö hembygdsförening i Medelpad. Föreningen erbjuder även kurser i tunnbrödsbak. Bokas via mejl eller telefon.
Söderbärke hembygdsförening i Dalarna. Bagarstugan från 1700-talet ligger vid vattnet och drivs som ett sommarkafé. Se Söderbärkehembygdsförening.se.
År 2010 bodde ungefär 5 000 personer i Malmberget. Fem år senare var det 1 700. Sedan dess har de centrala delarna av orten, inklusive det 13 våningar höga Focushuset, rivits.
Till skillnad från Kiruna byggs Malmberget inte upp på nytt. De invånare som bor ”kvar” har i själva verket flyttat till närbelägna Koskullskulle eller Gällivare. Det kan det dock vara svårt att få ur en trogen före detta malmbergetbo, berättar Lars Israelsson.
– Jag märker att de riktiga malmbergarna säger att de har flyttat till Repisvaara, de säger inte Gällivare.
Repisvaara är en ny stadsdel under uppbyggnad i Gällivare.
– Det har funnits en enorm känsla för Malmberget. Alltid sa man ”solen lyser i Malmberget”, det är tio grader varmare i Malmberget än i Gällivare. Man såg Dundret och solen lyste. Sådana saker kan man inte flytta, säger Lars Iraelsson.
2013 till 2016 ledde Lars Israelsson, som kultursekreterare i Gällivare kommun, ett omfattande dokumentationsprojekt om Malmberget. Bilderna i det här reportaget kommer därifrån. Man gjorde också böcker, filmer och två lokala konstnärer byggde en modell i skala 1:200 som speglade samhället från 1960- till 2010-tal. Sommaren 2016 ställdes allt ut i sporthallen.
– Det blev en enorm final, det kom tusentals personer, många utflyttade återvände.
Vad betydde dokumentationen för samhället?
– Det var en del i sorgeprocessen. Folk har en enorm sorg. De har vuxit upp i de här husen, de har kanske byggt dem, de har inrett dem och sedan är de tvungna att flytta därifrån. Inte på grund av att de saknar jobb, utan för att gruvan som ligger tusen meter under dem ska fram.
Det har funnits en enorm känsla för Malmberget.
När Malmberget såg dagens ljus i slutet av 1800-talet var det tack vare gruvan. Utan det svarta guldet, järnmalmen, hade det inte uppstått ett samhälle just här. Gruvan är både upprinnelse och förgörelse.
– 1888 kom de första till Malmberget. När man byggde upp samhället var det en avgörande förutsättning att bo nära jobbet, gruvan. Det är det man nu får lida för.
Det har hela tiden varit gruvan som styrt, understryker Lars Israelsson. När han själv var barn revs de trähus från tidigt 1900-tal som då utgjorde stadskärnan. Det var 1960-tal, en expansiv period för LKAB. Ny, modern bebyggelse skulle snabbt på plats. Några år senare spärrades stora delar av centrum av för den så kallade Gropen, en säkerhetszon som från 1971 skulle dela Malmberget i två.
Vad saknar du själv mest från Malmberget?
– Kulturlivet och föreningslivet. Det fanns ett fantastiskt Folkets hus och ett speciellt idrottsliv. Och alla kulturskapare, vi har haft många geniala personer i Malmberget. Det går inte att återskapa.
– Det sitter i mitt kroppsminne. Jag går på stan, ska bara se vad klockan är. Automatiskt vänder jag mig mot stadshuset – men vad snopet. Det är inte längre där.
Liselotte Wajstedt föddes 1973 i Kiruna. Hon växte upp i kvarteren vid Gruvfogdegatan och Ullspiran, med en pappa som jobbade i gruvan och en mamma som var hemmafru. Som tonåring lämnade hon staden för att plugga konst söderut.
– När det kom ut 2004 att Kiruna skulle rivas kom det som en chock. Det var inte någon som hade sagt till mig att mitt barndomshem hade en beräknad livslängd på 50 år. Jag fick panikkänslor. Det var mamma, pappa, min trygghet, jag har aldrig känt mig så hemma som där. Jag bestämde mig för att dyka in i min barndom.
Liselotte Wajstedt återvände med en kamera. Resultatet blev den personliga dokumentären Kiruna – Rymdvägen. Därefter har det blivit filmer om bland annat det nu rivna bostadsområdet Kvarteret Ortdrivaren och om städpersonalens arbete i stadshuset. För närvarande skriver hon på en spelfilm som utspelar sig i Kiruna.
– Jag har varit överallt och intervjuat folk. I stadshuset följde jag städerskorna, jag ville berätta ur ett arbetarperspektiv, inte om politikerna.
Malmkroppen från gruvan går in under staden, i dess nuvarande mitt. Efter att ha övervägt olika alternativ beslutades det att Kiruna skulle flyttas åt öster. Resultatet blir en långsmal stad, men en stad som ändå håller ihop.
Liselotte Wajstedts föräldrar bor kvar i den lägenhet de flyttade till när hon var elva år. Huset ligger vid det som kallas barriären, sista utposten innan rivningarna. Snart måste också de flytta.
– Min mamma har vant sig. Hon står där varje dag, tycker utsikten är fin.
Ett problem för henne som filmare, berättar Liselotte Wajstedt, är att det inte finns någon direkt konflikt kring flytten. Det sker som måste ske.
– Utan gruvan finns inte förutsättningarna där. Då blir Kiruna en liten by, som Vittangi.
Liselotte Wajstedts mamma är same och hennes pappa lantalainen, uppvuxen vid Kalixälven. Mamman pratar tre språk, pappan meänkäli, men inget av det har de fört vidare till henne.
– Det är en sorg. Men rötterna finns där. Staden i dag är som den är, jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka dit. Men markerna, fjället… Där skulle jag kunna bo. Jag tänker inte bli gammal i Stockholm.
I en film intervjuar Liselotte Wajstedt Lars-Eric Kuhmunen från Gabna sameby om traktens längre historia. När gruvan anlades och Kiruna byggdes var det på gammalt höstbetesland. Samebyn tvingades söka nya vägar. Nu är det samma sak igen, i och med nybyggnationen.
Liselotte Wajstedt har fäst 2000-talets Kiruna på film. Fotografen och journalisten Kjell Törmä har staden på bild. Sedan 2009 har han tagit över 13 000 fotografier av stadsomvandlingen. Fyra böcker har det blivit, i höst kommer den femte.
Kjell Törmä är delägare i Kiruna bokhandel, som tillsammans med övriga butiker i centrum ska flytta i slutet av sommaren.
– Den 16 augusti går flyttlasset. Alla flyttar samtidigt, ingen vill vara först på plats eller ensam kvar. Så då släcker man i nuvarande centrum och tänder i det nya.
Det nya centrum får en koncentrerad gågata, med butiker på båda sidor. Det har inte funnits tidigare och var något många efterfrågade i sonderingar inför uppbyggnaden av den nya stadskärnan.
Takten i stadsomvandlingen har ökat på, berättar Kjell Törmä.
– När de byggde Ica Kvantum 2009-2010 var jag där tre gånger i veckan och fikade med dem. Nu är det så många projekt i gång samtidigt att jag inte hinner med. Jag är stressad hela tiden.
Kjell Törmäs eget hus ligger så till att han inte oroar sig för att det ska rivas.
– Blir jag 95 måste jag kanske flytta. Men det tror jag inte.
Är det något du sörjer i det som sker?
– Egentligen inte. Jag ser det mest som spännande. Det är otroligt att få vara med om ett sådant här gigantiskt projekt och följa det så gott man kan. Många av oss som bor här uppe gör det för naturen. Det är fortfarande så att jag har skogen 500 meter bort. På 10 minuter är jag vid en bäck, jag kan pimpla och fiska, vi kan åka ut i fjällen, åka skidor. Det försvinner inte.
Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp.
Hans Johansson föddes 1943 i Kiruna, i den gamla sjukstugan som låg mitt i stan. Med undantag för några få år som värnpliktig och student har staden varit hans hem sedan dess. Som pensionerad lärare och med ett intresse för historia och samhällskunskap har han engagerat sig i Kiruna Rötter och Kiruna forskarförening. Forskarföreningen har sin lokal i Falks hus, där de har fått löfte om att vara kvar till åtminstone 2036 och hans eget hem står på mark som inte berörs av gruvans expansion. Men Hans Johansson har av intresse följt flera andra husflyttar på nära håll.
– Det är märkligt att se det, hur man kan köra dem på en trailer. Längst fram går en gubbe med joystick och styr hela härligheten. Hjalmar Lundbohmsgården var en häftig flytt. Och snart kommer kyrkan rullande.
Det är lättare att stå ut med de pågående förändringarna än med gruvkrisen på 1980-talet, säger Hans Johansson. Då revs bostäder för att de stod tomma. I dag är läget det omvända: Arbetstillfällen finns, men det saknas bostäder. LKAB ersätter det man river, men det räcker inte.
Men känns gör det ändå.
– Det finns rätt mycket höghus här, Ralph Erskines byggnader. Snusdosan, Mullbänken, Spottkoppen… Det är en silhuett som helt kommer att försvinna. Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp, säger Hans Johansson.
Som konsthantverkare har Gunnel Tjäder tagit stadsomvandlingen i sina händer. Hon har bland annat tillverkat väskor, kuddar och mobilfodral som spinner kring den lokala geografin.
– Det har varit en lång process, många herrans år och mycket att bearbeta. Det har jag jobbat med i mitt skapande.
Gunnel Tjäder har bland annat gjort axelremsväskan Mönsterstaden II. Den är inspirerad av Kirunas nya stadsplan, ritad av White Arkitekter. Namnet på väskan anspelar på Kirunas första stadsplan från år 1900. Då myntades begreppet ”Mönsterstaden”. Det var inte bara Sveriges första terräng- och klimatanpassade stadsplan, viktigt var också att Kirunaborna skulle ha i en god miljö; bo i rejäla hus och ha tillgång till utbildning och kultur.
– Det är en axelväska som är bra att ha när man ska hitta hem i sin nya stad, säger Gunnel Tjäder.
Som konsthantverkare har hon också fått ett storskaligt hedersuppdrag till följd av flytten. I höst invigs ett av Kirunas nya landmärken, kulturhuset Aurora, där Gunnel Tjäder har skapat ridån.
Norrskensmotivet på den 19 meter långa och 7,5 meter höga ridån är handtryckt på ull. Ridåns namn ”Norrskensbågar vida”, kommer från Albert Engströms dikt på storklockan i Kiruna kyrkas klockstapel ”Stig min klang mot sol och mot norrskensbågar vida”. Som en silhuett anas en fjällripa, vars samiska namn giron är grunden för ”Kiruna”.
Tillsammans med fem andra konsthantverkare driver Gunnel Tjäder butiken Ateljé Nord. När den följer med centrumflytten i augusti innebär det att hon får 40 minuters promenad till jobbet, i stället för dagens 5. Någon klar bild av hur det i övrigt kommer att bli har hon inte. Däremot förhoppningar.
– Än så länge är det lite konstigt att tänka sig. När man byter lokal vill man ju gärna gå och titta, men det är under byggnation. Det blir intressant. Men jag väntar mig inget mindre än mönsterstaden två.
FAKTA: De skildrar sitt Kiruna
Kjell Törmä driver sajten Stadsflytten.nu, med ett rikt bild- och informationsflöde om flytten av Kiruna. I november kommer den femte av hans böcker om Kiruna, med tusen sidor om stadsflytten.
Liselotte Wajstedt är filmare och konstnär. 2022 är hon aktuell med den dokumentära långfilmen Tystnaden i Sapmi, om att utsättas för sexuella övergrepp och samtidigt tillhöra en minoritetsgrupp. Flera av hennes filmer om Kiruna finns att se på Vimeo.com, sök på Liselotte Wajstedt. Se även Liselottewajstedt.com
Gunnel Tjäder visar och berättar om sin konst på Gunneltjader.com
Berättat av Linn Austli: ”Manuset skrev jag en kväll för fyra år sedan. Det som tog tid var att hitta någon som kunde hjälpa mig att filma och klippa. Till slut träffade jag Daniel Duarte, som nappade. Då satte jag i gång att söka pengar. Jag sökte från hur många håll som helst, men i och med att det var en film som inte skulle visas mot betalning var det svårt, film bygger ofta på delfinansiering via biljettförsäljning. Men en ansökan gick igenom och hembygdsföreningen fick en Leadercheck på 40 000 kronor, som filmteamet gick med på att ta som arvode.
Mitt eget arbete är helt ideellt. Jag har samlat in bilder, skrivit manus och åkt runt och pratat med markägare för att få tillstånd att filma på vissa platser.
Vi spelade in under två dagar i juni 2021. Hösten 2021 hade vi premiärvisning i kyrkan. Det kom jättemycket folk i alla åldrar. Filmen är tänkt att ge både en grund i vår historia och en push att fortsätta bygga vår gemensamma historia.
Den finns tillgänglig via hembygdsföreningens hemsida, men jag hoppas att den också ska användas i skolan.
Fördjupningsmaterialet är framtaget för att vara ett redskap för lärarna för att utgå från vår lokala historia när de talar om världshistoria. Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.
Jag jobbar själv som textillärare för årskurs 3 till 9 i en grannkommun och min mamma har varit lärare i Anneberg under hela mitt liv. Jag är uppvuxen i byns gamla epidemisjukhus, i en familj där det ideella har varit väldigt viktigt. Det finns ingenting på landsbygden om vi inte själva gör det. Det gäller allt från fotboll till kultur. Det ville jag lyfta i filmen, och ge en stolthet. Barnen behöver få med sig det för att bry sig och vilja göra något själva.
Jag är medlem i flera av ortens föreningar och ordförande i Annebergs frisksportklubb. Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av lokal historia, suttit i köket hos de äldre och frågat, samlat på mig berättelser och läst lokal historia. Det mesta i filmen är sådant som jag redan visste och kunde, men jag besökte faktiskt Svartåns källa för första gången i samband med inspelningen. Jag visste att den fanns, men inte exakt var den låg.”
Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.
FAKTA: SÅ FUNKAR NORRA SOLBERGA-MATERIALET
Den knappt 7 minuter långa filmen täcker 6 000 år av lokal historia, från de första människorna som man vet kom till trakten till dagens samhälle med föreningar, företag och familjer.
Till filmen hör en pdf som lärare kan använda sig av för historieundervisning med lokalt fokus. Sedan premiären hösten 2021 har Jönköpings läns mediecenter inkluderat materialet i sitt utbud av pedagogiskt material. Projektet bygger på ideellt arbete i kombination med stöd från Leader Astrid Lindgrens Hembygd.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
