– Det sitter i mitt kroppsminne. Jag går på stan, ska bara se vad klockan är. Automatiskt vänder jag mig mot stadshuset – men vad snopet. Det är inte längre där.
Liselotte Wajstedt föddes 1973 i Kiruna. Hon växte upp i kvarteren vid Gruvfogdegatan och Ullspiran, med en pappa som jobbade i gruvan och en mamma som var hemmafru. Som tonåring lämnade hon staden för att plugga konst söderut.
– När det kom ut 2004 att Kiruna skulle rivas kom det som en chock. Det var inte någon som hade sagt till mig att mitt barndomshem hade en beräknad livslängd på 50 år. Jag fick panikkänslor. Det var mamma, pappa, min trygghet, jag har aldrig känt mig så hemma som där. Jag bestämde mig för att dyka in i min barndom.
Liselotte Wajstedt återvände med en kamera. Resultatet blev den personliga dokumentären Kiruna – Rymdvägen. Därefter har det blivit filmer om bland annat det nu rivna bostadsområdet Kvarteret Ortdrivaren och om städpersonalens arbete i stadshuset. För närvarande skriver hon på en spelfilm som utspelar sig i Kiruna.
– Jag har varit överallt och intervjuat folk. I stadshuset följde jag städerskorna, jag ville berätta ur ett arbetarperspektiv, inte om politikerna.
Malmkroppen från gruvan går in under staden, i dess nuvarande mitt. Efter att ha övervägt olika alternativ beslutades det att Kiruna skulle flyttas åt öster. Resultatet blir en långsmal stad, men en stad som ändå håller ihop.
Liselotte Wajstedts föräldrar bor kvar i den lägenhet de flyttade till när hon var elva år. Huset ligger vid det som kallas barriären, sista utposten innan rivningarna. Snart måste också de flytta.
– Min mamma har vant sig. Hon står där varje dag, tycker utsikten är fin.
Ett problem för henne som filmare, berättar Liselotte Wajstedt, är att det inte finns någon direkt konflikt kring flytten. Det sker som måste ske.
– Utan gruvan finns inte förutsättningarna där. Då blir Kiruna en liten by, som Vittangi.
Liselotte Wajstedts mamma är same och hennes pappa lantalainen, uppvuxen vid Kalixälven. Mamman pratar tre språk, pappan meänkäli, men inget av det har de fört vidare till henne.
– Det är en sorg. Men rötterna finns där. Staden i dag är som den är, jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka dit. Men markerna, fjället… Där skulle jag kunna bo. Jag tänker inte bli gammal i Stockholm.
I en film intervjuar Liselotte Wajstedt Lars-Eric Kuhmunen från Gabna sameby om traktens längre historia. När gruvan anlades och Kiruna byggdes var det på gammalt höstbetesland. Samebyn tvingades söka nya vägar. Nu är det samma sak igen, i och med nybyggnationen.
Liselotte Wajstedt har fäst 2000-talets Kiruna på film. Fotografen och journalisten Kjell Törmä har staden på bild. Sedan 2009 har han tagit över 13 000 fotografier av stadsomvandlingen. Fyra böcker har det blivit, i höst kommer den femte.
Kjell Törmä är delägare i Kiruna bokhandel, som tillsammans med övriga butiker i centrum ska flytta i slutet av sommaren.
– Den 16 augusti går flyttlasset. Alla flyttar samtidigt, ingen vill vara först på plats eller ensam kvar. Så då släcker man i nuvarande centrum och tänder i det nya.
Det nya centrum får en koncentrerad gågata, med butiker på båda sidor. Det har inte funnits tidigare och var något många efterfrågade i sonderingar inför uppbyggnaden av den nya stadskärnan.
Takten i stadsomvandlingen har ökat på, berättar Kjell Törmä.
– När de byggde Ica Kvantum 2009-2010 var jag där tre gånger i veckan och fikade med dem. Nu är det så många projekt i gång samtidigt att jag inte hinner med. Jag är stressad hela tiden.
Kjell Törmäs eget hus ligger så till att han inte oroar sig för att det ska rivas.
– Blir jag 95 måste jag kanske flytta. Men det tror jag inte.
Är det något du sörjer i det som sker?
– Egentligen inte. Jag ser det mest som spännande. Det är otroligt att få vara med om ett sådant här gigantiskt projekt och följa det så gott man kan. Många av oss som bor här uppe gör det för naturen. Det är fortfarande så att jag har skogen 500 meter bort. På 10 minuter är jag vid en bäck, jag kan pimpla och fiska, vi kan åka ut i fjällen, åka skidor. Det försvinner inte.
Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp.
Hans Johansson föddes 1943 i Kiruna, i den gamla sjukstugan som låg mitt i stan. Med undantag för några få år som värnpliktig och student har staden varit hans hem sedan dess. Som pensionerad lärare och med ett intresse för historia och samhällskunskap har han engagerat sig i Kiruna Rötter och Kiruna forskarförening. Forskarföreningen har sin lokal i Falks hus, där de har fått löfte om att vara kvar till åtminstone 2036 och hans eget hem står på mark som inte berörs av gruvans expansion. Men Hans Johansson har av intresse följt flera andra husflyttar på nära håll.
– Det är märkligt att se det, hur man kan köra dem på en trailer. Längst fram går en gubbe med joystick och styr hela härligheten. Hjalmar Lundbohmsgården var en häftig flytt. Och snart kommer kyrkan rullande.
Det är lättare att stå ut med de pågående förändringarna än med gruvkrisen på 1980-talet, säger Hans Johansson. Då revs bostäder för att de stod tomma. I dag är läget det omvända: Arbetstillfällen finns, men det saknas bostäder. LKAB ersätter det man river, men det räcker inte.
Men känns gör det ändå.
– Det finns rätt mycket höghus här, Ralph Erskines byggnader. Snusdosan, Mullbänken, Spottkoppen… Det är en silhuett som helt kommer att försvinna. Det är en stor förändring. I själen är det ett väldigt stort ingrepp, säger Hans Johansson.
Som konsthantverkare har Gunnel Tjäder tagit stadsomvandlingen i sina händer. Hon har bland annat tillverkat väskor, kuddar och mobilfodral som spinner kring den lokala geografin.
– Det har varit en lång process, många herrans år och mycket att bearbeta. Det har jag jobbat med i mitt skapande.
Gunnel Tjäder har bland annat gjort axelremsväskan Mönsterstaden II. Den är inspirerad av Kirunas nya stadsplan, ritad av White Arkitekter. Namnet på väskan anspelar på Kirunas första stadsplan från år 1900. Då myntades begreppet ”Mönsterstaden”. Det var inte bara Sveriges första terräng- och klimatanpassade stadsplan, viktigt var också att Kirunaborna skulle ha i en god miljö; bo i rejäla hus och ha tillgång till utbildning och kultur.
– Det är en axelväska som är bra att ha när man ska hitta hem i sin nya stad, säger Gunnel Tjäder.
Som konsthantverkare har hon också fått ett storskaligt hedersuppdrag till följd av flytten. I höst invigs ett av Kirunas nya landmärken, kulturhuset Aurora, där Gunnel Tjäder har skapat ridån.
Norrskensmotivet på den 19 meter långa och 7,5 meter höga ridån är handtryckt på ull. Ridåns namn ”Norrskensbågar vida”, kommer från Albert Engströms dikt på storklockan i Kiruna kyrkas klockstapel ”Stig min klang mot sol och mot norrskensbågar vida”. Som en silhuett anas en fjällripa, vars samiska namn giron är grunden för ”Kiruna”.
Tillsammans med fem andra konsthantverkare driver Gunnel Tjäder butiken Ateljé Nord. När den följer med centrumflytten i augusti innebär det att hon får 40 minuters promenad till jobbet, i stället för dagens 5. Någon klar bild av hur det i övrigt kommer att bli har hon inte. Däremot förhoppningar.
– Än så länge är det lite konstigt att tänka sig. När man byter lokal vill man ju gärna gå och titta, men det är under byggnation. Det blir intressant. Men jag väntar mig inget mindre än mönsterstaden två.
FAKTA: De skildrar sitt Kiruna
Kjell Törmä driver sajten Stadsflytten.nu, med ett rikt bild- och informationsflöde om flytten av Kiruna. I november kommer den femte av hans böcker om Kiruna, med tusen sidor om stadsflytten.
Liselotte Wajstedt är filmare och konstnär. 2022 är hon aktuell med den dokumentära långfilmen Tystnaden i Sapmi, om att utsättas för sexuella övergrepp och samtidigt tillhöra en minoritetsgrupp. Flera av hennes filmer om Kiruna finns att se på Vimeo.com, sök på Liselotte Wajstedt. Se även Liselottewajstedt.com
Gunnel Tjäder visar och berättar om sin konst på Gunneltjader.com
Berättat av Linn Austli: ”Manuset skrev jag en kväll för fyra år sedan. Det som tog tid var att hitta någon som kunde hjälpa mig att filma och klippa. Till slut träffade jag Daniel Duarte, som nappade. Då satte jag i gång att söka pengar. Jag sökte från hur många håll som helst, men i och med att det var en film som inte skulle visas mot betalning var det svårt, film bygger ofta på delfinansiering via biljettförsäljning. Men en ansökan gick igenom och hembygdsföreningen fick en Leadercheck på 40 000 kronor, som filmteamet gick med på att ta som arvode.
Mitt eget arbete är helt ideellt. Jag har samlat in bilder, skrivit manus och åkt runt och pratat med markägare för att få tillstånd att filma på vissa platser.
Vi spelade in under två dagar i juni 2021. Hösten 2021 hade vi premiärvisning i kyrkan. Det kom jättemycket folk i alla åldrar. Filmen är tänkt att ge både en grund i vår historia och en push att fortsätta bygga vår gemensamma historia.
Den finns tillgänglig via hembygdsföreningens hemsida, men jag hoppas att den också ska användas i skolan.
Fördjupningsmaterialet är framtaget för att vara ett redskap för lärarna för att utgå från vår lokala historia när de talar om världshistoria. Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.
Jag jobbar själv som textillärare för årskurs 3 till 9 i en grannkommun och min mamma har varit lärare i Anneberg under hela mitt liv. Jag är uppvuxen i byns gamla epidemisjukhus, i en familj där det ideella har varit väldigt viktigt. Det finns ingenting på landsbygden om vi inte själva gör det. Det gäller allt från fotboll till kultur. Det ville jag lyfta i filmen, och ge en stolthet. Barnen behöver få med sig det för att bry sig och vilja göra något själva.
Jag är medlem i flera av ortens föreningar och ordförande i Annebergs frisksportklubb. Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av lokal historia, suttit i köket hos de äldre och frågat, samlat på mig berättelser och läst lokal historia. Det mesta i filmen är sådant som jag redan visste och kunde, men jag besökte faktiskt Svartåns källa för första gången i samband med inspelningen. Jag visste att den fanns, men inte exakt var den låg.”
Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.
FAKTA: SÅ FUNKAR NORRA SOLBERGA-MATERIALET
Den knappt 7 minuter långa filmen täcker 6 000 år av lokal historia, från de första människorna som man vet kom till trakten till dagens samhälle med föreningar, företag och familjer.
Till filmen hör en pdf som lärare kan använda sig av för historieundervisning med lokalt fokus. Sedan premiären hösten 2021 har Jönköpings läns mediecenter inkluderat materialet i sitt utbud av pedagogiskt material. Projektet bygger på ideellt arbete i kombination med stöd från Leader Astrid Lindgrens Hembygd.
– Ovanför min mormors och morfars säng hängde flera svartvita foton. Det var särskilt två av bilderna som fascinerade mig som barn, berättar Marie Lok Björk, författare, journalist och förlagsarbetare.
– Den ena fotot föreställde tjusig kvinna i en vit långklänning framför ett stort hus. Om den sa alltid morfar stolt: ”Det där var min mamma när hon var handlardotter.” Bilden bredvid föreställde samma kvinna med man och barn, men utanför en statargård. Och det var där hon hamnade sedan.
Marie Lok Björk har skrivit Att välja ett liv, en historisk roman med utgångspunkt i hennes morfars mammas livshistoria. Hur kom det sig att handlardottern Ottilia blev mjölkerska i statarlängan?
– När jag såg bilden av Ottilia igen som vuxen och själv var nyförlöst småbarnsmamma kunde jag plötsligt sätta mig in i hennes perspektiv, och moderskapsrollen. Då blev jag som besatt av att ta reda på vad det var som hände, berättar Marie Lok Björk.
Ottilia föds år 1900 i Harbo socken i Uppland. I bokens början arbetar hon fortfarande i familjens lanthandel och ska precis fylla 21, den tidens myndighetsålder. Nu ska hon äntligen våga berätta för föräldrarna om Åke, sin hemliga kärlek. Men till Ottilias besvikelse godkänner föräldrarna inte den mindre bemedlade Åke som dotterns kommande gemål. Då är hon redan gravid med hans barn.
Trots många motgångar är Att välja ett liv inte på långa vägar en tragedi. Huvudpersonen Ottilia har en osviklig förmåga att fortsätta framåt. Även under åren som mjölkerska på statargård, med långa dagar och småbarn som fick ta hand om sig själva medan Ottilia arbetade.
”Förlåt, jag är ny här, är det bara att gå in?” sa Ottilia. ”Ja, och skynda på, annars kommer inspektorn. Inte en sekund sena får vi vara”, sa Mia och himlade med ögonen. Fler kvinnor hade dykt upp och gick nu förbi Ottilia och Mia in i ladugården. ”Kom med här”, sa Mia och tog henne i armen. Hon gav Ottilia en träpall och en hink, och visade var hon skulle hälla över mjölken när hinken var full. Det var viktigt att mjölken togs om hand direkt. Den skulle snabbt silas och kylas. Slarvade de med hygienen kunde det få katastrofala följder, sa Mia och visade var Ottilia kunde rengöra sina händer och armar både före och under mjölkningen. Sedan var det bara att sätta i gång. Minst tio kor skulle hon mjölka innan hon fick gå tillbaka till barnen.
(…)
Nu var hon statare. Det stod här. Johanna Ottilia Larsson. Kontrakt på ett år. Några få ören som kontant lön, beroende på hur mycket mjölk hon levererade. Resten i stat. Vete, korn, råg, kaffe, ärter, strömming, salt, sill, potatis, ved. Och så tre liter mjölk per dag.
Ur Att välja ett liv av Marie Lok Björk
Är Ottilias livsberättelse typisk för en svensk statare?
– Nej, att göra en klassresa nedåt var inte särskilt särskilt vanligt. Att Ottilia dessutom kom ensam till statarlängan, och inte i sällskap med en man, är också rätt unikt.
Marie Lok Björk har lagt mycket tid på att intervjua sin morfar, som alltså levde sina första barndomsår på statargård.
– Mormor och morfar har alltid brunnit för politik och klassfrågor och redan när jag var liten visste jag vad en statare var. Dessutom har morfar alltid varit en bra historieberättare. Det finns en scen där Ottilia lurat sin dotter Berta att man tappar håret om man äter för mycket smör. Ottilia försöker på så vis få det lilla smör de har att räcka längre. Det är en typisk anekdot som kommer direkt från morfars barn. Han har alltid kunnat ta ner berättelsen på en nivå som gjorde den spännande.
Under arbetet med Att välja ett liv har Marie Lok Björk haft stor nytta av Statarmuseet på Överjärva gård i Solna.
– Eftersom museet var stängt på grund av pandemin fick jag fri tillgång till den gamla statarlängan. Jag satt där och skrev under så pass lång tid att alla årstider hann komma och gå, precis som i boken. På vintern var verkligen svinkallt därinne. Husen är byggda på billigaste möjliga sätt och det drog från både väggar och golv. Det var bra att få uppleva det, och känna hur små rummen var. Det gav oerhört mycket för boken.
Hur mycket tror du att gemene man vet om statarsamhället i dag?
– Alldeles för lite! Det är verkligen en lucka i svensk historia, och i folks allmänna kunskap. Själv hade jag inte förstått tidigare hur mycket kvinnor jobbade i statarlängan, utöver att ta hand om hem och barn.
– Många äldre personer som läst boken har berättat för mig att de själva har vuxit upp i statarlänga. Andra har kanske en mormor och morfar som gjorde det. Det sorgliga är att många säger ”Jag passade aldrig på att fråga om det”. De får en påminnelse om vad de missat.
Kjell-Åke Larsson har nyss ätit lunch i sitt radhus i Veberöd. Även han har minnen av hur det var att vara barn i statarsamhället.
– Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Som barn bodde Kjell-Åke i en statarlänga som tillhörde Skönabäck gods i Skurups kommun.
– Mamma mjölkade kor och pappa körde häst. De jobbade mycket förstås. Vi var tio syskon och jag var tredje yngst i syskonskaran. Vi bodde i två rum och kök och barnen sov två eller tre i varje säng. Det var inget man tänkte på, det var bara så det var.
Kjell-Åke började bistå i arbetet på gården redan när han var liten.
– Det fanns 70, 80 mjölkkor som jag hjälpte till att vakta när jag hade sommarlov. Det var ett fint jobb. Kor, de betar ju, och sedan lägger de sig ner för att idissla ett par timmar. Sedan reser de sig på nytt. Det var lite långtråkigt men jag läste mycket böcker. Ibland äventyrsböcker.
Vad gjorde ni barn i statarlängan mer när ni inte gick i skolan?
– Vi lekte mycket i skogen. Ofta kurragömma. Det fanns fem lägenheter i vårt hus så vi var många barn. Vi hade höns på gården och ibland gick vi och lämnade ägg i affären. Då fick vi mat i utbyte.
Minns du vad ni brukade äta i statarlängan?
– Två gånger om året slaktade vi en gris. Vi saltade köttet för vi hade ju ingen frys. Mor plockade mycket bär, och syltade själv.
Efter sju år i skolan började Kjell-Åke jobba heltid på gården.
– Jag körde häst. Det tyckte jag om. På gården fanns 24 arbetshästar.
Det tyngsta jobbet på Skönabäck gods var att flytta sten, när man skulle gallra betor.
– De stora stenarna låg i vägen på åkern, och de flyttade man med ren mannakraft. Det kunde ta en hel dag och ryggen tog stryk för många av de äldre.
Kjell-Åke har inga tydliga minnen av hur det var när han var nio år och statarsystemet upphörde.
– Man jobbade ju kvar på gården. Den stora skillnaden var ju förstås att man fick kontanta pengar i stället för stat. Men jag vet att många tyckte det var sämre, i alla fall i början innan systemet hade kommit i gång riktigt.
Hur tycker du den generella kunskapen om statarsamhället ser ut i dag?
– De som är lika gamla som jag vet ju en hel del. Men de som är yngre verkar inte veta så mycket. Jag har fått Parkinsons sjukdom och det gör att jag inte längre minns allt så bra. Men vissa saker har man kvar. Det är minnen för livet.
Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Bortsett från en kortare session som sjöman på en båt med destination Sydafrika fortsatte Kjell-Åke att arbeta inom jordbruket.
– Jag hade nog inget sjömansblod i mig så jag stannade i Sverige sedan.
Efter att ha arbetat med besprutning i 30 år blev Kjell-Åke sjuk i cancer och var tvungen att gå ned i arbetstid. Då kom den ideella verksamheten på Statarmuseet i Skåne att betyda mycket.
Barbro Franckié är museichef på Statarmuseet i Skåne. Museet har sin upprinnelse i ett folkbildningsprojekt på 1980-talet – Statarliv i Skåne – i regi av Svenska Lantarbetareförbundet, ABF Skåne och Historiska Institutionen vid Lunds Universitet.
– Tusentals människor med erfarenheter liknande Kjell-Åkes har bidragit till trovärdigheten här. Det är minnen och engagemang från människor som Kjell-Åke som är museets grundstomme, säger Barbro Franckié.
Statarlängan ligger vid randen till Torups bokskog och är byggd av handslaget tegel. Museet inrymmer rekonstruerade bostadsmiljöer från 1928 respektive 1952. Här finns även museibutik, bibliotek och ett krav-certifierat café. Utöver minnen och erfarenheter har ideella krafter som Kjell-Åke bidragit med att bygga och renovera i museilokalerna.
– Många före detta lantarbetare har en väldig kunskap och mångsidighet. Här har gjutits och sågats, man har renoverat kök och förråd och utedass. Men jag vill understryka att kärnan i all volontärverksamhet är att ingen någonsin får tas för given. Det är särskilt viktigt att bekräfta volontärt arbete – och att återkommande bjuda på fika, middagar och festliga inslag.
Ofta är det i pensionsåldern som volontärer likt Kjell-Åke knutits till museet.
– Men jag har noterat att många volontärer nått en hög ålder, berättar Barbro Franckié.
– Jag tror det har att göra med att man alltid haft något göra – man har ju träffat folk varje dag och fått prata om sina liv.
Elever på skolbesök i museet får lära sig om livet som statare genom att hjälpa till att ta hand om museets grisar, kaniner och höns.
– Den pedagogiska verksamheten är vår hjärteverksamhet. Ungdomarna lagar mat och bakar bröd i vår gamla bakugn. De sår och skördar och rensar ogräs. Ofta jobbar man i små grupper om två till fyra elever.
På museet har många möten mellan volontärarbetande pensionärer och besökande skolelever skett genom åren.
– I samtalen med barnen har många av de äldre blivit varse att deras berättelser inte är självklara i dag. Den upptäckten har varit med och format pedagogiken på museet.
Varför är det fortfarande viktigt att berätta om hur livet såg ut för en statare?
– Det finns många anledningar. Men jag tycker det är extra angeläget att påminna om är att historia här i Sverige inte är historia i alla delar av världen. System liknande statarsystemet finns ju fortfarande på många håll – till exempel i södra Italien, i Portugal och i Sydafrika.
Även ur klimatsynpunkt är det intressant att påminnas om hur man i statarsamhället tänkte kring hållbarhet och återanvändning, menar Barbro Franckié.
– För dem var det förstås en belastning med begränsade resurser, men jag tror det kan vara viktigt för människor i dag att få syn på att man är mer än ett jag, här, just nu. Global solidaritet behövs, och därför behövs Statarmuseet.
FAKTA: STATARSYSTEMET OCH STATARMUSEER
Under ungefär 200 år jobbade lantarbetare på gods och större gårdar mot en lön som till största del bestod av mat och husrum. Lönen i natura kallades ”stat”. Statargårdarna fanns framför allt i de södra delarna av Sverige och anställningen involverade ofta hela familjer. Man arbetade på årskontrakt men det hände att statare på grund av begränsade medel hamnade i skuld till gården och därför inte kunde flytta förrän skulden var betald.
Flest människor med statarvillkor fanns det under 1800-talets senare del. Då levde omkring 140 000 personor i statarlängor i Sverige. I takt med jordbrukets mekanisering blev statarna färre. År 1945 upphörde statarsystemet efter ett avtal mellan Skog- och lantarbetsgivarna och Svenska lantarbetarförbundet.
Arbetarförfattarna Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson har skildrat livet som statare i Sverige. Ivar Lo-Johansson var framträdande i debatten om statarnas arbetsvillkor som föranledde att statarsystemet avskaffades.
På bland annat Överjärva gård i Solna, i småländska Huseby, på Enköpings museum och i Karlsund i Örebro kommun finns museiverksamhet som berättar om statarsystemet. Statarmuseet i Skåne är det största i sitt slag. 2020 utsågs det till Årets Arbetslivsmuseum.
Från papperskartor, ljusbord, plastfilmer och tuschpenna till dator. Det är betydligt smidigare att göra den typ av kartöverlägg som agrarhistorikern Niklas Cserhalmi lär ut i Fårad mark i dag, än vad det var när han skrev handboken för 25 år sedan.
– Det vi gjorde på 90-talet när vi tog tåget till Gävle och gick till Lantmäteriet för att titta på kartor, det kan man göra hemifrån nu.
Niklas Cserhalmi är i dag chef för Arbetets museum i Norrköping och ordförande för organisationen Sveriges museer. Fårad mark skrev han efter att ha lett projektet Landskapsarvet, som drevs av Sveriges hembygdsförbund och Riksantikvarieämbetet i syfte att föra ut kunskap om hur man kan tolka historiska kartor.
Metoden beskriver Niklas Cserhalmi som att ”dra bort en filt”, plötsligt öppnar sig landskapet och tidigare oanade berättelser framträder.
– Under ett par år reste jag runt till hembygdsföreningar landet över. Det var fascinerande att gå på fältvandring tillsammans, den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
Boken publicerades ursprungligen som ett specialnummer av Bygd och Natur. Sedan 1998 har den använts som handbok av hembygdsintresserade, men också som kurslitteratur vid flera universitetsutbildningar.
Den nya utgåvan är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges hembygdsförbund. Niklas Cserhalmi har uppdaterat boken i sin helhet och SLU:s Kristofer Jupiter svarar för ett tillägg om digital rektifiering av kartor.
– Digitaliseringen hade kommit i gång på 90-talet, men det var ändå stenålder jämfört med i dag. Vi hade exempelvis inte möjlighet att göra digitala kartöverlägg, säger Niklas Cserhalmi.
Den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
I slutet av 1990-talet ärvde Erika Myrsell en liten stuga i Stora Skedvi, Dalarna. Stugan hade hört till ett ödehus som numera var rivet. Bakom stugan reste sig en granskog. Efter ett drygt decennium som stugägare beslutade Erikas familj att hugga ned skogen. Först då påmindes de på allvar om den urgamla jordkällare som hela tiden hade tillhört huset.
– Källaren utgjorde underdelen till en nedgången lada, som låg på en liten kulle. Från ena hållet kunde man gå in i ladan, och i den andra var ingången till jordkällaren. Vi hade nästan aldrig varit där inne, men när träden omkring försvann blev alltihop liksom vår gård. Och då började vi undersöka jordkällaren.
– Det var så mörkt och dörrarna var alldeles ruttna. Vi tyckte det var lite otäckt faktiskt. Först och främst var vi tvungna att bygga nya dörrar. Och när vi började renovera startade jag Jordkällarens vänner. Jag var med i Utedassets vänner sedan innan.
Erika Myrsells jordkällare efter renovering. Foto: Privat
Den typiska jordkällaren är byggd i en slänt och den bärande konstruktionen är alltid sten.
– Min källare byggdes 1891, det står inristat ovanför ingången. Oftast är jordkällare fantastiskt byggda. Men om man inte använt en källare på väldigt länge är det viktigt att kolla så att alla stenar ligger på plats för att inte riskera ras.
– Vi använder vår jordkällare till sylt, saft, potatis, vin, läsk och öl. Allt som behöver kyla men inte får plats i kylskåpet. Jag förvarar alltihop i en ”skjuträv”, en gammal skottkärra med järnhjul. Många i gruppen har satt upp trähyllor, men det är viktigt att impregnera så att träet inte möglar i fukten.
En del medlemmar i Jordkällarens vänner använder sin jordkällare som ett extrarum:
– Många fixar med belysning och bord, de ordnar både middagar och after work. Några har till och med gjort bastu där inne!
Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
En jordkällare ämnad för ursprunglig användning bör dock hålla en temperatur på 7-8 grader. Det ska vara svalt på sommaren, men inte frysa till om vintern.
– Det är viktigt att ha dubbla dörrar för temperaturens skull. Och så ska det finnas ventilation, både via dörrar och tak. Dräneringen är jätteviktig. Vi har provat att gräva utanför vår källare för att regnvattnet lättare ska rinna undan. Kanske kommer vi lägga grus inne på golvet också, vi får se.
Möss och råttor tar sig gärna in i jordkällare, eftersom de älskar potatis. Lättast håller man skadedjur på avstånd genom att använda rätt sorts förvaringskärl. Även större spindlar är återkommande hyresgäster.
– Många klagar på att de har mycket spindlar och någon i gruppen hade inte vågat gå in i sin källare på 20 år. Men, det sägs att spindlarna är ett tecken på att det är lagom fuktigt, att jordkällaren mår bra.
Tillströmningen av medlemmar till Jordkällarens vänner har ökat drastiskt de senaste åren. Erika tror att det är ett tecken i tiden.
– Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
Fakta: Jordkällarens historia
Ett flertal hembygdsföreningar har jordkällare i sitt fastighetsbestånd. Jordkällaren var en byggnad som från 1800-talet kom att ingå i många gårdsbilder. Rovor och kål vinterförvarades dessförinnan oftast övertäckt, ovan mark. När den mer frostkänsliga potatisen blev stor på 1700-talet grävdes inledningsvis så kallade potatisgropar, därefter byggdes jordkällare.
I samband med laga skiftesreformen 1827, då gårdar flyttades ut från byplatsen till nya bättre, sammanhängande jordbruksfastigheter, tog byggandet fart på allvar. Rika byggde jordkällare i sten, fattiga oftast i trä, skriver Länsstyrelsen i Västra Götalands län i skriften ”Ta hand om din jordkällare” (2015).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
